En designer går i barndom.


Att det rinner mycket vatten under broarna mellan mina inlägg handlar bara om lathet och inget annat. 

Men så vips dyker jag upp med ett inlägg igen och hela halva bloggsverige applåderar ljummet med avsmak i munnen.
Jag har varit i Antwerpen över en natt och det är väl på ett ungefär vad som är värt att nämna om den staden. 

Ant – Hand 

Werpen – Kasta.

Staty med brister och en halvfärdig katedral. Klart slut.

Väl hemma i Stockholm har jag tagit till mig av era tips om hur jag ska få fast bokstäver på en tröja och till min inte alls stora förvåning vart det förjävla fult. Att använda textillim fungerade visserligen perfekt. Dessvärre har jag aldrig riktigt lärt mig den uråldriga tekniken i hur man hanterar en sax varpå bokstäverna blev ett sorgligt exempel på hur en idé inte alltid kan gå från tanke till handling mellan hjärna och hand utan att tappa all typ av charm och stil på vägen.

Bokstäverna sitter iallafall fast på tröjan och jag har tagit mitt första av många steg  på väg mot perfektion. Jag hyser ett underliggande agg mot den aviga tröjan fastän jag samtidigt har överseende med att alla är barn i början, ett snart 28 år gammalt barn som lämnade finmotorikens bana redan i grundskolan och som sedan dess fört sig med stora svepande rörelser och generaliseringar. Men ändå ett barn, i början.

Budskapet står tydligt skrivet på bröstet och så länge jag har det halmstrået att famla efter lever drömmen om Dolme vidare.

Dolme är vad dolme är, en feltolkning från undergång. Men så är det också det som gör det hela så spännande, att leva på kanten, att balansera på den tunna linjen mellan genialitet och galenskap, det stilrena och det avskyvärda. Det kräver sin man och det kräver sin kvinna för att våga, våga stå för den man är, den som är gränslös och den som suddat ut gränserna som ringar in oss människor. Dolme penetrerar fördomsbubblorna och frigör livet i människan, det liv varje människa är värd att leva. Länge leve livet och länge leve Dolme.

London, en resa utan gränser.

​Jag har varit i London för första gången och jag måste säga att jag är mycket positivt överraskad. Staden låg som grund för min fantastiska resa utan att lägga sig i eller sätta upp hinder för mig eller min bror. Den banade väg för en djupt rogivande resa och i en så vänlig stad kunde jag inte göra annat än att ta fram mitt mest gentlemannamässiga  jag. 

Good Afternoon, You focking wanker.

Det som slog mig mest var att området jag höll mig kring och strosade runt i var fullt av parker och andra öppna ytor så som till exempel torg eller varför inte dammar där stora, obehagligt stora, fåglar plaskade runt. Jag gillar öppna ytor men hatar fåglar, det tillför ett intressant djup till min personlighet.

Det var hur som helst inte bilden jag hade av London innan jag kom dit, jag såg framför mig industri efter industri som spottade ur sig tunga avgaser rätt ut på gatorna och att folk sprang med näsdukar framför munnarna för att utsättas för den förorenade luften så lite som möjligt.

Jag vet inte om min bild av London under tidig industrialisering säger mer om mig eller om Londons förmåga att göra PR de senaste hundra åren. 

Hur som helst var jag i London för att uppfylla två av mina största drömmar i livet inom kategorierna fritid och samliv. 

Att få se mitt lag Arsenal spela på Emirates och att göra en första utlandsresa med min bror.

Arsenal tog emot något klappgäng från långt ner i tabellen och jag var där på plats med min bror. Vi hejade och svor vårt lag till vinst efter ett sent mål på tilläggstid och den eufori som rusar genom ens kropp när 55 000 personer skriker ut sin glädje finner inga gränser. 

Wow, vilken dramaturgi det var. I stil och klass med våra mest hyllade böcker eller annat som följer en dramaturgisk kurva. Motståndarna kvitterar på tilläggstid och jag kände hur luften gick ur mig men så hände det ovannämnda.

Jag flög till London som en simpel man men jag fann mig själv i ett land där man med hjälp av en bror med förmåner kan lämna som en adelsman. Jag har upplevt paradiset på jorden. Eller kanske inte jorden men iallafall på flygplatser. Man har inte rest på riktigt förens man fått uppleva världen bakom kulisserna på en flygplats. Där finns ett universum få har tillgång till men alla vill ta del av. Jag pratar givetvis om de stillsamma oaser som loungerna är. Wow säger jag bara, en stressfri miljö med bufféer och barer som får tre timmar att kännas som trettio minuter. Tre timmar ute i den vanliga vänthallen suger glädjen ur en på en kvart men i loungerna, där önskar man att tiden stod still och att man aldrig ska behöva läsa de ord som bryskt väcker en från sitt drömtillstånd. Go to gate . 

Fyra stycken lounger besökte vi och det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte kommer ha tillgång till dessa underbara platser något mer. För även om Glen glänser som ädelmetall är inte allt som glimmar guld och ett guldkort hos SAS har jag bestämt inte även om jag gett mig själv en guldstjärna i kanten och en klapp på axeln.

Mot oändligheten och vidare och London, baby, vi ses igen.

Göteborg är ju också en stad.


Med två stora lyft kvar på mitt set är jag som mest sårbar när det kommer till störningsmoment, med sårbar menar jag ha nära till skratt och med störningsmoment menar jag folk som gör något ofrivilligt roligt mitt framför ögonen på mig. Som den killen som speglade sig så intensivt att han tillslut gick rätt in i spegeln med en duns samtidigt som jag låg på en bänk med 22 kg i varje näve och matade hantelpressar. 

Då brast det för mig en kort sekund och jag var tvungen att dölja mitt skratt med ett krampaktigt stönande även om jag slutat att pressa hantlarna uppåt. 

När jag inte är på gymmet och blir störd stör jag mig på att jag inte är på gymmet och blir störd.

Jag har tyvärr inte varit på gymmet sedan i måndags och det beror på att jag känner mig krasslig, så pass krasslig att när jag stod framför badrumsspegeln igår kväll tänkte jag för mig själv att det här nog är början på slutet för mig. Att det var roligt så länge det varade men att det nu är dags för mig att inse att tiden hunnit ikapp även mig.

Riktigt så farligt är det egentligen inte, ingen feber, ingen snuva men en trötthet och en skrovlighet i halsen som gett min röst något av en whisky karaktär men eftersom jag inte dricker whisky finner jag det oetiskt att kalla den för en whiskyröst . Däremot drack jag en massa hotshots i helgen så att benämna rösten som en hotshotröst finner jag inga problem med även om det inte alls låter lika ballt som att säga att man har en whiskyröst. Men det jag inte har i glaset låter jag stå i skåpet och att visa vart skåpet ska stå, det gör jag på daglig basis.

Hotshotsen drack jag under min allt för hårda weekend i Göteborg tillsammans med en barndomskompis. Jag börjar bli gammal och klarar inte av en partyhelg längre om jag nu någonsin klarat av en. 
Och vad har jag egentligen att säga om Göteborg? 

Första kvällen, klockan 21.00 mitt på avenyn vart jag vittne till upprinnelsen av ett bråk
mellan vad jag gissar var ett tiotal killar. Under tiden jag spanade utvecklades det aldrig till ett riktigt bråk utan såg  mest ut som ett gäng tuppar som bröstade upp sig mot varandra, hur hela dramat sen slutade vet jag inte då de hela skedde utanför mitt hotell och jag var kall samt täckt av snö. Om det här är typiskt för Göteborg låter jag vara osagt men det var sannerligen något som jag aldrig upplevt i Stockholm, jag gillar Stockholm, Stockholm är trevligt, Stockholm är vad Göteborg önskar att det var. Sagt med glimten i ögat, eller?

Hamburgaren på The Barn var något av det godaste jag ätit i hamburgare väg, Nordstan var lika vedervärdigt som jag minns det, spårvagnarna lika läskiga som vanligt, vädret lika oberäkneligt som alltid och min förmåga att ta mig genom ett dansgolv fullt av samba dansande människor lika obefintlig som lyckan vid blackjack bordet. 

Annars var Göteborg roligt, framförallt norrmannen som kallade mig fitta när jag förklarade vägen till ett dansställe med ett norskt venstre istället för ett svenskt vänster.

 Göteborg får fyra av fem Glen.

Plötslig chockerande twist och andra ord som ökar intresset att läsa.


Del tre i inredningstrilogin har låtit väntat på sig och har hamnat i skymundan av den enkla anledningen att den här bloggkillen har varit ute och rest både fysiskt och psykiskt. Den fysiska resan tog mig till Berlin men den spirituella tog mig världen runt för när kroppen byter miljö rör sig själen längre än två punkter på en karta, den rör sig mot oändligheten. Och när man rört sig mellan dimensioner får statiska objekt likt möbler en så liten betydelse i sitt liv att man undrar varför men ens gör sig till?  

Frälst av resans kraft sitter jag på min plats på flyget och undrar om hemmet är värt att lägga en spänn på när resan står utanför ens dörr och väntar på att man hoppar på.

Är inte ens hem varthän man lägger sin hatt? 

Troligen inte. 

Glen Snoddas är en världsmedborgare med indraget pass.




Någonstans mitt i mitt inredningsprojekt förstod jag att upplevelser och resor med min sambo ger mig betydligt mer än ett toppinredd lägenheten och på det spåret fortsätter jag det här inlägget. 

Glöm allt jag tidigare sagt om möbler och onödiga ting, visst är de fina och de som är få förunnade att unna sig själva både lägenhet och resor borde köra på men för oss andra dödliga som måste välja kvarstår bara ett alternativ. Se Sverige, se Europa, se världen och se hur man växer som person i utmaningarna som kastas mot en när man tar ett kliv utanför sin komfortzone.

Jag växte som person när jag beslöt mig för att beställa ett glas glühwein med hjälp av mina mycket begränsade kunskaper i det tyska språket.

– Ein glühwein bitte.

Och efter min öppnande fras attackerades jag av frågor på tyska med en innebörd jag inte har en aning om vad den var. Där stod jag leende och försökte pussla ihop vad hon önskade ha för svar men jag famlad förgäves efter halmstrån. Jag kan ju inte ett ord tyska utöver frasen ”Ein glühwein bitte” som jag inte ens är säker på är rätt. Engelska kan jag däremot så jag sa artigt 

Sorry, i dont understand. I would like to have one glas of glühwein, bitte.

Nu var det hon som stod med pusslet framför sig och grep efter halmstrån som inte fanns. För det visade sig att hon inte kunde ett ord engelska.
Den här uppdiktade historien avslutas med att jag visar mitt legg, hon får en chock när det visar sig att jag är närmre 30 än 18 och ger mig tillslut mitt glas glühwein.

För er som fortfarande inte är övertygade om att resor är grejen kan jag rekommendera följande klocka, den är ball.

Det är snabba puckar i basket

”Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.”

Charmen med basket är enligt mig framförallt hastigheten och enkelheten i spelet. Även om vissa avblåsningar känns något random är det ändå i relativt lätt för en novis som mig att hänga med i regelverket och anledningen till att något lag hela tiden får straffkast. Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.

”..skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska linnen.”

Det snabba och böljande spelet gör att man rycks in i matchen från första sekund och med det lämnar man allt vad vett och etikett heter bakom sig för att istället ägna sig åt ett konstant animaliskt skrikande i 4 x 10 minuter. Och man är inte ensam om det. Igår kväll satt 7120 personer och mer eller mindre besinningslöst skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska trikåer. En mäktig känsla som jag aldrig upplevt på samma intensiva sätt på ett idrottsevenemang tidigare. 

”..det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi.”

Det jag saknar som jag hörde under min studieresa i New York och WNBA är den konstanta närvaron av en orgel. Den slutade fan aldrig spela och det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi. Orgeln och den totalpeppiga underhållningen mellan perioderna, fy fasen vad roligt det var att uppleva och om svensk basket vill närma sig den Amerikanska basketen tror jag att det är med ett liknande publikfrieri man ska börja. Om inte spelet finns där än kan man börja i andra änden och se till att stämningen alltid är makalöst bra på matcherna i alla fall.

Alla som någon gång åker till USA borde se en basketmatch och få uppleva vad god stämning innebär. 

Det New Yorkiska Dilemmat

 

 

”jag byggde upp en sådan spänning inför mötet med bordercontroll att jag skakade som ett asplöv..”

 

Efter en god natts sömn är jag nu redo för New York, jag lyckades ta mig in i landet efter de rigorösa säkerhetskontrollerna. Nu var det jag som gjorde det rigoröst då jag byggde upp en sådan spänning inför mötet med bordercontroll att jag skakade som ett asplöv när den jättetrevliga polisen i båset ställde sina enkla och vänliga frågor om min vistelse. Gode gud.
Nu är jag som sagt redo efter fem timmars sömn att ta New York i min famn och fråga om det är något hen vill visa mig.

”Vi får se hur lång tid det tar innan jag kopplat på engelskan fullt ut och blir en del av staden på riktigt.”


Jag känner mig som hemma på något underligt sätt och det gör mig en aning rädd. Det ligger nära att jag blir en sådan karaktär som pratar sitt eget språk och antar att alla ska förstå vad jag vill även fast de inte kan svenska. Vi får se hur lång tid det tar innan jag kopplat på engelskan fullt ut och blir en del av staden på riktigt. Förmodligen har jag några kommande dagar av svengelska framför mig men det ska inte få hindra mig. Jag återkommer med rapporter från staden som aldrig sover.


Uppdatering om det språkliga dilemmat.
Efter sex dagar i staden som aldrig sover ibland har jag funnit min väg i det språkliga dilemmat. Snabba frågor i hastiga vardagssituationer besvaras med ett yes.
– Is this elevator going up or down?
– Yes.

– Hey, how you doin today?
– Yes.

 

”Amerikanerna hyser höga tankar om oss svenskar”


Fungerar oväntat bra och borde vara go to sättet för alla med samma språkliga dilemma som mig. Om situationen trots ditt ”yes” inte utvecklar sig i önskad riktning försök få in att du är från Sverige så snabbt som möjligt, Amerikanerna hyser höga tankar om oss svenskar och det har vi nog nuvarande regerings feministiska linje att tacka för.

Det Kostymska Dilemmat

”..har jag köpt något som förmodligen borde grävts ner och gömts för omvärlden ..”

Sanningens ögonblick är kommen, det är dags att hämta ut den lagom snygga kostymen som varit hos skräddaren och jag är för första gången förväntansfull inför ett kostym köp. Blott två gånger tidigare har jag köpt en kostym och bägge gångerna har jag köpt något som förmodligen borde grävts ner och gömts för omvärlden två år innan jag valt att införskaffa dem i butik.

”Som om det inte vore nog såg jag till att sy upp bägge benen och ärmarna”

Den här gången har jag noggrant och systematiskt genomgått en gedigen process att hitta just den kostymen som var rätt in i minsta sömm. Som om det inte vore nog såg jag till att sy upp bägge benen och ärmarna, en lyx som är få förunnat men som jag unnade mig själv.

Min ringa längd på 172 cm är åtminstone 10 cm för kort för att handla byxor på vuxenavdelningen om man ser till hur de som skapar byxor tänker.

Jag är på gång, känner ni hur det vibrerar runt mig? 

”Fram tills dess har jag förhoppningsvis också lärt mig knyta en slips, där snackar vi cliffhanger gott folk.”


På måndag är det upp till bevis om jag för en gångs skull lyckats köpa en kostym som inte ger mig känslan av att vara på väg till en maskerad med 80-tals tema. Känslan av att jag kommer bära ett par clownskor kommer jag nog aldrig kunna tvätta bort.

Fram tills dess har jag förhoppningsvis också lärt mig knyta en slips, där snackar vi cliffhanger gott folk.

Mot oändligheten och vidare.