Glen läser böcker, en missad titel.

Namnlöst-1

 

Här har jag inte skrivit på länge inser jag samtidigt som jag stoppar min tredje ballerina för kvällen i munnen och sköljer ner med en munfull jordgubbssaft. Det har nog blivit en del ballerina på senare tid tänker ni ömmande snarare än dömande, och ja, det har blivit en del ballerina på senare tid.

Men det är inte därför jag inte har skrivit något, å nej, att skylla på kakor är allt för svagsint. Min ursäkt vilar i mitt nya intresse jag har förkovrat mig i. Nämligen att läsa.

Läsning, vilken grej hörni. Varför har jag inte sysslat med det under så många år?

Jag har hissat mitt segel i förändringarnas vindar och nu för den mig mot nya oupptäckta delar av mig själv. Eller oupptäckta och oupptäckta, jag har ju läst förut, det har jag sannerligen. Men det var många år sen sist, ska vi säga fem?

Nåväl, jag ska inte gräma mig över misstag i det förflutna utan ska istället fokusera på att göra det bästa av det nutida. Därför har jag bytt ut sju sorters kakor mot åtta ryska mästare, utgång på lördagar mot en Fest för livet. I Glens rockärm ryms inga romaner men ur Gogols kappa kan det trilla ut en och annan novell.

 

Mitt nya liv längst pendeltågslinjen är kantat av både stress och oro över tågets vara eller icke vara i tid på morgon och dag när jag ska ta mig till och från arbetet. Hittills har det på två veckor blivit runt två timmar extra väntetid och jag saknar inte på något sätt att bo längst tunnelbanan med sex minuter till jobbet, nejdå, jag saknar det inte alls. Inte det minsta. Den extra tid som pendlandet tar gav mig till en början ångest men med en kniv mot strupen är det lätt att välja livet. Och det gjorde jag, jag valde att ta mitt pseudointellektuella jag till Akademi bokhandeln och unna mig något gott att läsa. Ett slappt försök att verka förmer och positionera mig över andra gråa ansikten som liksom jag pendlar mellan hopp och förtvivlan varje dag.

 

Jag hör inte hemma på ett pendeltåg, den tiden har jag lämnat bakom mig, jag är en tunnelbanekille ut i fingerspetsarna.

 

Sen vaknade jag upp efter ännu en sömnlös natt och gjorde mig klar för att ta mig till jobbet, i min ficka bar jag på min nyinköpta bok ” Ur Gogols kappa” men den visade sig vara mycket mer än bara en novellsamling. Det var en ljuspunkt i mörkret, en varm bris en kall vintermorgon och den visade sig vara svaret på frågan hur jag skulle orka med all den extra tid jag spenderade på väg någonstans.

Där satt jag på min sedvanliga plats längst bak i vagnen längst fram i tåget och glömde bort tid och rum, jag befann mig någon annanstans och så på en sekund hade 15 minuter gått och jag gick av tåget utan den tunga klump av ångest jag burit med mig varje morgon.

Vilken grej. Vilken oväntad kraft det är i att få ersätta sin befintliga värld med en annan som står beskriven i den bok man håller i sina bägge händer. Nu ser jag fram emot att sätta mig på tåget varje dag och få tid att läsa vidare, förseningar bekommer mig inte längre, de ger mig bara en möjlighet att få läsa ännu mer.

Också de sömnlösa nätterna har jag lämnat bakom mig tillsammans med min ångest, tydligen är böcker även ett mycket potent sömnmedel som får mig att somna i tid varje kväll istället för att ligga och grubbla fram till 02 tiden.

 

Jag är frälst.

 

Nu återstår bara problemet att lista ut vilka böcker jag ska köpa, jag är en novis i ämnet och handlar mest på omslag och mindre på inlaga. Jag har en plan att läsa mig från 1920-talet fram till nutid. En plan som är lika illa genomtänkt som den är framtvingad av att jag nyss läste om 1920-talet i ”En fest för livet” och av en slump lyckades välja ”Den okuvliga friheten” i hyllan på bokhandeln, en bok som tydligen speglar det sena 1930-talet.

Har ni några tips på böcker med anknytning till 1940-talet och 1950-talet får ni gärna dela med er så kan jag fortsätta min resa fram till nutid.

Last call for Santorini, en engelsk titel.

När hjulen från landningställen träffar den asfalterade landningsbanan har man inte längre luft under sina vingar och man inser den bistra sanningen att allt som åker upp också måste komma ner. Man längtar självklart alltid efter att landa säkert men när man står med bägge fötterna på jorden igen är det svårt att känna att man flyger.

Fri som en fågel, en vecka om året, med saltvatten i håret och kärlek i sinnet.

Kamari, Santorini, en mogen medelhavspärla som med sin långa stenstrand och utmanande havsbotten håller dig sysselsatt även i de lugnaste av stunder. Stenarna på stranden bränner dina fotsulor om du så bara står på dem barfota i en sekund. De stora hala stenarna på väg ner i havet tvingar dig att vara noga med vart du sätter dina badskorsklädda fötter så att du inte ramlar när vågorna sköljer in och underströmmarna vill dra dig med ut. Som sagt, lagom stora utmaningar i en annars bekymmerlös tillvaro man spenderar bäst i en solstol minst sju timmar per dygn.

När solen letat sig ner bakom det stora berg du har i ryggen och mörkret lagt sig över den lilla byn är det dags att ge sig ut i folkvimlet. I huvudsak består byn av en strandpromenad där restaurangerna ligger på rad, så för den hungrige är det aldrig långt till en måltid. Tyvärr är det så att varje ställe för sig med inkastare, dessa avarter till människor. De flesta accepterar ett skakat huvud som svar nog medan andra tycks vara beredda att följa dig till månen och tillbaka bara för att ha ens uppenbarligen prominenta arsle sittandes i en stol på just deras restaurang.

En Mamma Miansk reflektion.

Den analys jag och min sambo gjort är att de fina moderna hotellen som ligger längst gatan är de som serverar den sämsta maten så låt er inte luras av den väl polerade fasaden. Ett tips är att besöka restauranger med blåa stolar och spartansk inredning då det verkar som om de ställen med typiskt grekiskt utseende serverar den bästa grekiska maten. Ibland är det bra att låta sina fördomsfulla ögon bestämma restaurang.

Prismässigt hade vi svårt att bränna pengar även fast den möjligheten säkerligen fanns. En middag för två, bestående av traditionella grekiska rätter plus en tallrik tzatziki som tillbehör samt varsitt glas alkohol och en flaska vatten kostade i nio fall av tio 27€. I princip alla våra måltider kostade under 30€ , förutom den gången vi beställde två förrätter, två huvudrätter, jag tog två öl istället för en. Då vart notan hisnande 39€.

Det vänliga folket.

Vi åt lunch på samma ställe hela veckan, en restaurang där personalen bestod av en familj, mamma och pappa ner till döttrar och söner, den yngsta en blott 10 årig pojk som hjälpte till att rensa borden från disk. Är det något jag uppskattar är det att personalen där var så genuint varma över att se oss, att de kom ihåg oss och vad vi ville ha att dricka redan andra gången vi var där.
Det är något som var genomgående för hela veckan och de olika platser vi besökte. Folk kom ihåg en och man byggde en relation redan från första tillfället man sågs. Prestigelöst.

Ha då i beaktning att de arbetar långa dagar, sju dagar i veckan i en hel säsong och trots det bjuder på ett så gemytlig bemötande.

Det ovänliga folket.

När summan människor som lever i en by dubbleras på grund av alla turister som besöker den får man räkna med att vissa typer av människor bryter av mot den sköna kulissen. Italienarna tycks aldrig kunna finna sig stå någon annanstans än i rampljuset. När man spenderar sju timmar på stranden sex dygn i rad får man tid att reflektera över hur folk runt omkring en beter sig. Italienarna var svåra att missa. De spred ut sig över det solstolsområde vi hyrde våra stolar i som om dem ägde det och det var skapt bara för att ge plats åt dem och sina gelikar. De gångar av plankor som var utlagda för att man skulle slippa gå på heta stenar tyckte de var perfekta platser att placera sina stora sittpuffar på. Visst var romarna notoriskt erkända vägbyggare som låg långt före sina grannar på sin tid men jag anser inte att det ger dem rätten att massakrera andras vägbyggen i nutid. Även om de är av den primitivt avskalade sorten.
De enda som slog italienarna på fingrarna var andra italienarna som gav blanka fan i handdukar, väskor och annat som lämnats på solstolar för att visa att stolarna var upptagna medan innehavarna var på lunch. De rensade bort kvarlämnade attiraljer utan pardon och tog nonchalant över solbäddarna. Självklart flyttade de fram dem så att de stod i solen och självklart stod de då mitt i gången av plankor avsedda att gå på.

Trubbel i paradiset.

Det största minuset på resan var den stenhårda säng vi hade till vårt förfogande i vårt annars perfekta hotellrum. Aldrig tidigare har jag sovit så dåligt och aldrig tidigare har jag längtat hem till min egen säng så mycket. En säng där jag äntligen fick sova igen i natt. Fast det var ändå något som kändes fel. Trots den hårda sängen var det tunna lakanet man hade som täcke i Grekland en befrielse. Här hemma i min egen säng, tillbaka i vardagen, fann jag mig själv ligga till sängs under ett tungt täcke som la all sin vikt över mitt tidigare fjäderlätta bröst. Jag är hemma nu och det är bara inse att paradiset på jorden blott är en förnimmelse i ett fridfyllt sinne som fördunklas när upplevande blir till minne.

Glen Snoddas – Globetrotter.

Sensuella Santorini, en glömd titel.

I avsaknad av motivation och vilja att aktivera den delen av hjärnan jag använder när jag skriver till min blogg så kommer jag inte skriva något idag heller. Rent krasst har jag ingen lust att aktivera någon del av hjärnan så det här inlägget kommer mest innehålla några bilder från min resa, oredigerade och helt utan egentlig tanke. Håll i i hatten, för nu åker vi.

Varje människa är en ö.

Jag har rotat, jag har sökt, jag har nosat, jag har spanat, jag har snokat och jag har botaniserat tills alla synonymer för att leta tagit slut. 

Jag läste någonstans att vi egentligen ser vår näsa hela tiden men att hjärnan filtrerar bort den ur vårt synfält och då undrar jag om inte svaret funnits skrivet där under hela den tid jag sökte det på annat håll? 

Var jag tvungen att tänka så mycket utanför boxen att det självklara tillslut uppfattades som nyskapande fast det låg mitt i den? 

Jag kan numera allt om hur man enklast tar sig till Gardasjön utan bil. Jag vet allt om den franska atlantkusten och vad man kan förvänta sig under en paketresa med buss runt om i Europa. Det tog mig hela helgen att genomföra denna välgrundade research och det visade sig vara till ingen egentlig nytta över huvudtaget.

För det är inte dit vi ska. 

Vi ska nämligen till Grekland och närmare bestämt Santorini precis som förra året. Även om ingen människa är en ö kanske ändå varje ö någon gång varit en människa. Santorini var nog en fantastisk person när den levde, varm och gemytlig, omhändertagande, gästvänlig, respektabel, principfast och stadig som en klippa. 

Men där fanns nog också något exotiskt och spännande.

Santorini förde sig nog med en lite konstig frisyr man aldrig riktigt fick grepp om och en underlig gångstil orskad av en olycka i ungdomen som det aldrig talades högt om. Helt enkelt en person man varit stolt över att kalla sin vän. 
Den största skillnaden mellan resan nu och den förra sommaren är att jag nu seriöst överväger att rocka ett par speedos precis som den där vältränade italienaren gjorde när han kom gående på stranden och kastade en skugga över min viktnedgångska kämpainsats. Den här gången är det min tur att kanske inte kasta en skugga men iallafall blända någon med min kritvita hy och vältränade bringa. 
Jag har tillslut kommit till ro, jag gjorde processen svårare än den egentligen var vilket många redan varit inne på. 

Här sitter jag nu och blickar ut över en stressig industrilokal med berg av jobb att göra men det rör mig inte ryggen, jag har ett annat berg att bestiga, nämligen det som leder till staden på klipporna. 

Santorini min vän, vi ses snart igen!

Bakbunden resenär


Hur svårt ska det egentligen vara att hitta en resa som känns rätt? Utbudet är givetvis väldigt mycket mindre nu än om vi hade börjat leta redan tidigare i år.

Det är vår stora sorg att jag har en tendens att skjuta på saker och det är jag och bara jag som äger det problemet. Insiktsfullt som bara fan men min patalogiska prokrastinerings problematik gör att jag tar tag i den saken imorgon.
 Så

Ska man åka till Grekland? Hur är egentligen Mallorca nu för tiden? Sola och bada är vad vi vill göra, eller hur?

Fast solen är ju bra läskig, speciellt när vi bägge två är så ljusa i hyn att vi är övertygade om att vi får tio talet nya fläckar på kroppen varje gång vi solar.

Hur mycket ska vi betala? Lyx är alltid härligt men vi kommer ju sällan vara på rummet. Lite sämre hotell kanske, men tänk om det är långt under den standard som vi gjort oss vana vid och att vi då inte kan komma ner i varv. Det får inte vara några barn i närheten men om man ska bo på ett vuxenhotell skjuter priserna i höjden. Barn kanske inte är så farligt ändå? Hur nära stranden ligger det? Hur långt är det till centrum? Passar charter vår påhittade image? 

Kanske drar vi till Bahamas i vinter istället.
Letandet fortgår som det gjort i snart två veckor och jag ser inget slut på det hela. Det här är första gången vi kommer resa med charter och när hela världen står för våra fötter känns möjligheterna motstridigt få. Vi ser inte skogen för alla träden och varje tankeexperiment där vi påstår oss ha valt en resa slutar med att vi  börjar omvärdera våra liv. Vem är jag? vilka är vi? Har du någonsin reflekterat över om man byter ut alla plankor på ett skepp, är det då fortfarande samma skepp?
En sak är säker, bada ska jag göra. Jag har för första gången någonsin arbetat för att få en top notch beach kropp så jag måste få stå där på stranden och inse att absolut ingen bryr sig om mig och min kropp förutom jag, min sambo och den där obehagliga typen under ett parasoll 30 meter bort. En insikt som kan vara nyttig att bära med sig i livet.

En designer går i barndom.


Att det rinner mycket vatten under broarna mellan mina inlägg handlar bara om lathet och inget annat. 

Men så vips dyker jag upp med ett inlägg igen och hela halva bloggsverige applåderar ljummet med avsmak i munnen.
Jag har varit i Antwerpen över en natt och det är väl på ett ungefär vad som är värt att nämna om den staden. 

Ant – Hand 

Werpen – Kasta.

Staty med brister och en halvfärdig katedral. Klart slut.

Väl hemma i Stockholm har jag tagit till mig av era tips om hur jag ska få fast bokstäver på en tröja och till min inte alls stora förvåning vart det förjävla fult. Att använda textillim fungerade visserligen perfekt. Dessvärre har jag aldrig riktigt lärt mig den uråldriga tekniken i hur man hanterar en sax varpå bokstäverna blev ett sorgligt exempel på hur en idé inte alltid kan gå från tanke till handling mellan hjärna och hand utan att tappa all typ av charm och stil på vägen.

Bokstäverna sitter iallafall fast på tröjan och jag har tagit mitt första av många steg  på väg mot perfektion. Jag hyser ett underliggande agg mot den aviga tröjan fastän jag samtidigt har överseende med att alla är barn i början, ett snart 28 år gammalt barn som lämnade finmotorikens bana redan i grundskolan och som sedan dess fört sig med stora svepande rörelser och generaliseringar. Men ändå ett barn, i början.

Budskapet står tydligt skrivet på bröstet och så länge jag har det halmstrået att famla efter lever drömmen om Dolme vidare.

Dolme är vad dolme är, en feltolkning från undergång. Men så är det också det som gör det hela så spännande, att leva på kanten, att balansera på den tunna linjen mellan genialitet och galenskap, det stilrena och det avskyvärda. Det kräver sin man och det kräver sin kvinna för att våga, våga stå för den man är, den som är gränslös och den som suddat ut gränserna som ringar in oss människor. Dolme penetrerar fördomsbubblorna och frigör livet i människan, det liv varje människa är värd att leva. Länge leve livet och länge leve Dolme.

London, en resa utan gränser.

​Jag har varit i London för första gången och jag måste säga att jag är mycket positivt överraskad. Staden låg som grund för min fantastiska resa utan att lägga sig i eller sätta upp hinder för mig eller min bror. Den banade väg för en djupt rogivande resa och i en så vänlig stad kunde jag inte göra annat än att ta fram mitt mest gentlemannamässiga  jag. 

Good Afternoon, You focking wanker.

Det som slog mig mest var att området jag höll mig kring och strosade runt i var fullt av parker och andra öppna ytor så som till exempel torg eller varför inte dammar där stora, obehagligt stora, fåglar plaskade runt. Jag gillar öppna ytor men hatar fåglar, det tillför ett intressant djup till min personlighet.

Det var hur som helst inte bilden jag hade av London innan jag kom dit, jag såg framför mig industri efter industri som spottade ur sig tunga avgaser rätt ut på gatorna och att folk sprang med näsdukar framför munnarna för att utsättas för den förorenade luften så lite som möjligt.

Jag vet inte om min bild av London under tidig industrialisering säger mer om mig eller om Londons förmåga att göra PR de senaste hundra åren. 

Hur som helst var jag i London för att uppfylla två av mina största drömmar i livet inom kategorierna fritid och samliv. 

Att få se mitt lag Arsenal spela på Emirates och att göra en första utlandsresa med min bror.

Arsenal tog emot något klappgäng från långt ner i tabellen och jag var där på plats med min bror. Vi hejade och svor vårt lag till vinst efter ett sent mål på tilläggstid och den eufori som rusar genom ens kropp när 55 000 personer skriker ut sin glädje finner inga gränser. 

Wow, vilken dramaturgi det var. I stil och klass med våra mest hyllade böcker eller annat som följer en dramaturgisk kurva. Motståndarna kvitterar på tilläggstid och jag kände hur luften gick ur mig men så hände det ovannämnda.

Jag flög till London som en simpel man men jag fann mig själv i ett land där man med hjälp av en bror med förmåner kan lämna som en adelsman. Jag har upplevt paradiset på jorden. Eller kanske inte jorden men iallafall på flygplatser. Man har inte rest på riktigt förens man fått uppleva världen bakom kulisserna på en flygplats. Där finns ett universum få har tillgång till men alla vill ta del av. Jag pratar givetvis om de stillsamma oaser som loungerna är. Wow säger jag bara, en stressfri miljö med bufféer och barer som får tre timmar att kännas som trettio minuter. Tre timmar ute i den vanliga vänthallen suger glädjen ur en på en kvart men i loungerna, där önskar man att tiden stod still och att man aldrig ska behöva läsa de ord som bryskt väcker en från sitt drömtillstånd. Go to gate . 

Fyra stycken lounger besökte vi och det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte kommer ha tillgång till dessa underbara platser något mer. För även om Glen glänser som ädelmetall är inte allt som glimmar guld och ett guldkort hos SAS har jag bestämt inte även om jag gett mig själv en guldstjärna i kanten och en klapp på axeln.

Mot oändligheten och vidare och London, baby, vi ses igen.

Göteborg är ju också en stad.


Med två stora lyft kvar på mitt set är jag som mest sårbar när det kommer till störningsmoment, med sårbar menar jag ha nära till skratt och med störningsmoment menar jag folk som gör något ofrivilligt roligt mitt framför ögonen på mig. Som den killen som speglade sig så intensivt att han tillslut gick rätt in i spegeln med en duns samtidigt som jag låg på en bänk med 22 kg i varje näve och matade hantelpressar. 

Då brast det för mig en kort sekund och jag var tvungen att dölja mitt skratt med ett krampaktigt stönande även om jag slutat att pressa hantlarna uppåt. 

När jag inte är på gymmet och blir störd stör jag mig på att jag inte är på gymmet och blir störd.

Jag har tyvärr inte varit på gymmet sedan i måndags och det beror på att jag känner mig krasslig, så pass krasslig att när jag stod framför badrumsspegeln igår kväll tänkte jag för mig själv att det här nog är början på slutet för mig. Att det var roligt så länge det varade men att det nu är dags för mig att inse att tiden hunnit ikapp även mig.

Riktigt så farligt är det egentligen inte, ingen feber, ingen snuva men en trötthet och en skrovlighet i halsen som gett min röst något av en whisky karaktär men eftersom jag inte dricker whisky finner jag det oetiskt att kalla den för en whiskyröst . Däremot drack jag en massa hotshots i helgen så att benämna rösten som en hotshotröst finner jag inga problem med även om det inte alls låter lika ballt som att säga att man har en whiskyröst. Men det jag inte har i glaset låter jag stå i skåpet och att visa vart skåpet ska stå, det gör jag på daglig basis.

Hotshotsen drack jag under min allt för hårda weekend i Göteborg tillsammans med en barndomskompis. Jag börjar bli gammal och klarar inte av en partyhelg längre om jag nu någonsin klarat av en. 
Och vad har jag egentligen att säga om Göteborg? 

Första kvällen, klockan 21.00 mitt på avenyn vart jag vittne till upprinnelsen av ett bråk
mellan vad jag gissar var ett tiotal killar. Under tiden jag spanade utvecklades det aldrig till ett riktigt bråk utan såg  mest ut som ett gäng tuppar som bröstade upp sig mot varandra, hur hela dramat sen slutade vet jag inte då de hela skedde utanför mitt hotell och jag var kall samt täckt av snö. Om det här är typiskt för Göteborg låter jag vara osagt men det var sannerligen något som jag aldrig upplevt i Stockholm, jag gillar Stockholm, Stockholm är trevligt, Stockholm är vad Göteborg önskar att det var. Sagt med glimten i ögat, eller?

Hamburgaren på The Barn var något av det godaste jag ätit i hamburgare väg, Nordstan var lika vedervärdigt som jag minns det, spårvagnarna lika läskiga som vanligt, vädret lika oberäkneligt som alltid och min förmåga att ta mig genom ett dansgolv fullt av samba dansande människor lika obefintlig som lyckan vid blackjack bordet. 

Annars var Göteborg roligt, framförallt norrmannen som kallade mig fitta när jag förklarade vägen till ett dansställe med ett norskt venstre istället för ett svenskt vänster.

 Göteborg får fyra av fem Glen.

Plötslig chockerande twist och andra ord som ökar intresset att läsa.


Del tre i inredningstrilogin har låtit väntat på sig och har hamnat i skymundan av den enkla anledningen att den här bloggkillen har varit ute och rest både fysiskt och psykiskt. Den fysiska resan tog mig till Berlin men den spirituella tog mig världen runt för när kroppen byter miljö rör sig själen längre än två punkter på en karta, den rör sig mot oändligheten. Och när man rört sig mellan dimensioner får statiska objekt likt möbler en så liten betydelse i sitt liv att man undrar varför men ens gör sig till?  

Frälst av resans kraft sitter jag på min plats på flyget och undrar om hemmet är värt att lägga en spänn på när resan står utanför ens dörr och väntar på att man hoppar på.

Är inte ens hem varthän man lägger sin hatt? 

Troligen inte. 

Glen Snoddas är en världsmedborgare med indraget pass.




Någonstans mitt i mitt inredningsprojekt förstod jag att upplevelser och resor med min sambo ger mig betydligt mer än ett toppinredd lägenheten och på det spåret fortsätter jag det här inlägget. 

Glöm allt jag tidigare sagt om möbler och onödiga ting, visst är de fina och de som är få förunnade att unna sig själva både lägenhet och resor borde köra på men för oss andra dödliga som måste välja kvarstår bara ett alternativ. Se Sverige, se Europa, se världen och se hur man växer som person i utmaningarna som kastas mot en när man tar ett kliv utanför sin komfortzone.

Jag växte som person när jag beslöt mig för att beställa ett glas glühwein med hjälp av mina mycket begränsade kunskaper i det tyska språket.

– Ein glühwein bitte.

Och efter min öppnande fras attackerades jag av frågor på tyska med en innebörd jag inte har en aning om vad den var. Där stod jag leende och försökte pussla ihop vad hon önskade ha för svar men jag famlad förgäves efter halmstrån. Jag kan ju inte ett ord tyska utöver frasen ”Ein glühwein bitte” som jag inte ens är säker på är rätt. Engelska kan jag däremot så jag sa artigt 

Sorry, i dont understand. I would like to have one glas of glühwein, bitte.

Nu var det hon som stod med pusslet framför sig och grep efter halmstrån som inte fanns. För det visade sig att hon inte kunde ett ord engelska.
Den här uppdiktade historien avslutas med att jag visar mitt legg, hon får en chock när det visar sig att jag är närmre 30 än 18 och ger mig tillslut mitt glas glühwein.

För er som fortfarande inte är övertygade om att resor är grejen kan jag rekommendera följande klocka, den är ball.

Det är snabba puckar i basket

”Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.”

Charmen med basket är enligt mig framförallt hastigheten och enkelheten i spelet. Även om vissa avblåsningar känns något random är det ändå i relativt lätt för en novis som mig att hänga med i regelverket och anledningen till att något lag hela tiden får straffkast. Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.

”..skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska linnen.”

Det snabba och böljande spelet gör att man rycks in i matchen från första sekund och med det lämnar man allt vad vett och etikett heter bakom sig för att istället ägna sig åt ett konstant animaliskt skrikande i 4 x 10 minuter. Och man är inte ensam om det. Igår kväll satt 7120 personer och mer eller mindre besinningslöst skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska trikåer. En mäktig känsla som jag aldrig upplevt på samma intensiva sätt på ett idrottsevenemang tidigare. 

”..det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi.”

Det jag saknar som jag hörde under min studieresa i New York och WNBA är den konstanta närvaron av en orgel. Den slutade fan aldrig spela och det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi. Orgeln och den totalpeppiga underhållningen mellan perioderna, fy fasen vad roligt det var att uppleva och om svensk basket vill närma sig den Amerikanska basketen tror jag att det är med ett liknande publikfrieri man ska börja. Om inte spelet finns där än kan man börja i andra änden och se till att stämningen alltid är makalöst bra på matcherna i alla fall.

Alla som någon gång åker till USA borde se en basketmatch och få uppleva vad god stämning innebär.