Fötter under gardiner.

Varför jag har gjort arbetsprover jag aldrig tänkt skicka in får en att begrunda. Är det önskan att få skicka in dem och möjligheten att bli antagen till en utbildning som lockar eller är det utmaningen att skriva på beställning som fått mig att ägna ett antal timmar åt att noggrant försöka få ner det bästa och mest adekvata som jag för stunden kunnat förmå mig själv att skriva?

Är det en fördold sanning bakom tvivlet med stort T som döljer det egentliga svaret för att jag ska luras att tro att jag vet vem jag är och vad jag vill åstadkomma fastän jag egentligen vet om tvivlets förljugenhet och att sanningen är de fötter som sticker fram från under gardinen.

För om jag nu skriver arbetsprovet av den anledningen att jag vill utmanas i att skriva på uppdrag och inte för att komma in på den där utbildningen där jag lär mig skriva på uppdrag, är det då inte självbedrägeri jag sysslar med?

Det enda jag vet är att jag vill vara fri samtidigt som jag inte är beredd att betala frihetens pris när det består i att göra avkall på det jag lärt mig att man ska älska ; Att göra rätt för sig och att en fast anställning inte är något man skämtar bort i första taget, det samtidigt som jag tycker att man kan skämta om allt.

Om jag tar mitt förnuft till fånga någon dag, går fram mot gardinen som accentuerar fötterna under den och drar bort den vore då inte den största mardrömmen att där möta sig själv och behöva se sig i ögonen en gång för alla?
Jag fortsätter snegla mot de där fötterna samtidigt som jag har fokus någon annanstans, möjligtvis en annan gardin där jag kan ställa mig bakom och bli svaret för den jag egentligen är när ett framtida jag står inför nästa förljugna sanning och söker sitt svar. Gardiner finns det som tur är många av och när de inte täcker fönsterna mot det uppdiktade lyckliga livet fungerar de som ett alternativ för oss som fortsatt tänker ta steget ut genom fönstret men inte utan att först ha gömt sanningen bakom en gardin tills någon del av en till slut vågar täcka fönsterna, stänga flyktvägen, möta sanningen, se sig själv i ögonen och våga leva i verkligheten som är rummet utan gränser man klivit in i och tidigare flytt lika snabbt genom öppna fönster istället för att våga befinna sig i det.

Nog med dravel, jag har som sagt arbetsprover som bara ligger på min dator för blyga för att göra väsen av sig och för stolta för att inte låta sig höras så varför inte hitta en gyllene mellanväg och publicera någon del av dem här?
Givetvis helt utan att de ska tas emot och bedömas som ett arbetsprov och få läsaren att tänka kring hurvida de antagit mig eller inte till utbildningen. Jag besparar mig det och publicerar det som en text likt många andra här så att jag med det här inlägget kan gömma en liten del av sanningen bakom en gardin innan jag tar klivit vidare genom ett fönster och fortsätter leva på som vanligt i mitt lyckliga liv.

Drabbad av Glen?

Det var uppseendeväckande länge sen jag skrev något nytt här och till mitt försvar vill jag påpeka att jag väntat på ett spökskrivet inlägg från en person jag trodde jag var överens med men som gång på gång påpekar att jag bara var överens med mig själv och att hon aldrig accepterade mitt, vad hon kallar, krav men som jag kallar en önskan huggen i sten.
Så nu får jag skriva ett inlägg helt efter eget huvud och vad det ska handla om har jag ingen aning om. Jag bad henne om hjälp och hon undrade om hon var min musa, jag förnekade det inte, hon kunde få vara min musa, hon kunde få vara mitt allt bara hon gav mig ett svar. Det gjorde hon också. Hon sa åt mig att skriva om ett specifikt hörn i min lägenhet och visade med det upp en ny tvetydig sida av sig själv. Att skriva om hörn kan vara genialt eller helt galet, det lutar åt det senare så jag väljer att skriva om något annat samtidigt som jag placerar henne i facket ”småtokig”.
Vad har jag gjort senaste tiden undrar nog ett fåtal av er och jag ska inte hålla inne på svaret.

Dels har jag varit i Scalateaterns källare och lyssnat på två pågar som spelat acidjazzfusion med hjälp av ett trumset och en elektrisk orgel. Fungerar beskrivningen ”omvänd hockeyklubba” för att beskriva vad jazz gör för mig? Det börjar så ofantligt högt att jag undrar varför jag inte spenderar varje kväll på någon av alla Stockholms jazzklubbar men efter en tid sjunker intresset snabbt och planar ut i en känsla av att befinna sig på någon sunkig bar på en finlandsfärja.

Jag har varit på en liten resa och min uppfattning att Göteborg är som Stockholm fast sämre står kvar. Det som stör mig mest är all nonchalans utan vidare finess, jag tycker om nonchalans, ni ska inte tro något annat, fast det krävs att den utövas med någon form av eftertanke och en viss mängd elegans. Jag menar, har ni gått en vända längst Andra lång en lördag natt? Totalt fritt från ackuratess.

Ackuratess är för övrigt ett ord jag precis synonymade mig till så jag kan mycket väl använda det på fel sätt och vill med det ha sagt att ingen är perfekt.

En vända längst ovannämnda gata räcker gott och väl för att tappa all tro på mänskligheten i allmänhet och Göteborgarna i synnerhet.
Målet med resan uppnåddes i alla fall och det är glädjande, tyvärr innebär det också att jag kommer behöva återkomma till Göteborg på en mer regelbunden basis och inte på samma smått sporadiska manér som nu och tidigare.
En lärdom jag tar med mig från resan är att min och min väns koncept kring att outsourca våra samveten till varandra fungerar ypperligt, vi har inte haft ett dåligt samvete sen 1997 och det är något jag gärna fortsätter med. Man bollar upp idéer eller beskriver handlingar man utfört och frågar den andra vad den tycker och svaret tycks alltid vara positivt. Det finns liksom ingen anledning att inte säga till varandra vad den andra önskar att höra, det är vad jag kallar sann vänskap.

Glen läser böcker, en missad titel.

Namnlöst-1

 

Här har jag inte skrivit på länge inser jag samtidigt som jag stoppar min tredje ballerina för kvällen i munnen och sköljer ner med en munfull jordgubbssaft. Det har nog blivit en del ballerina på senare tid tänker ni ömmande snarare än dömande, och ja, det har blivit en del ballerina på senare tid.

Men det är inte därför jag inte har skrivit något, å nej, att skylla på kakor är allt för svagsint. Min ursäkt vilar i mitt nya intresse jag har förkovrat mig i. Nämligen att läsa.

Läsning, vilken grej hörni. Varför har jag inte sysslat med det under så många år?

Jag har hissat mitt segel i förändringarnas vindar och nu för den mig mot nya oupptäckta delar av mig själv. Eller oupptäckta och oupptäckta, jag har ju läst förut, det har jag sannerligen. Men det var många år sen sist, ska vi säga fem?

Nåväl, jag ska inte gräma mig över misstag i det förflutna utan ska istället fokusera på att göra det bästa av det nutida. Därför har jag bytt ut sju sorters kakor mot åtta ryska mästare, utgång på lördagar mot en Fest för livet. I Glens rockärm ryms inga romaner men ur Gogols kappa kan det trilla ut en och annan novell.

 

Mitt nya liv längst pendeltågslinjen är kantat av både stress och oro över tågets vara eller icke vara i tid på morgon och dag när jag ska ta mig till och från arbetet. Hittills har det på två veckor blivit runt två timmar extra väntetid och jag saknar inte på något sätt att bo längst tunnelbanan med sex minuter till jobbet, nejdå, jag saknar det inte alls. Inte det minsta. Den extra tid som pendlandet tar gav mig till en början ångest men med en kniv mot strupen är det lätt att välja livet. Och det gjorde jag, jag valde att ta mitt pseudointellektuella jag till Akademi bokhandeln och unna mig något gott att läsa. Ett slappt försök att verka förmer och positionera mig över andra gråa ansikten som liksom jag pendlar mellan hopp och förtvivlan varje dag.

 

Jag hör inte hemma på ett pendeltåg, den tiden har jag lämnat bakom mig, jag är en tunnelbanekille ut i fingerspetsarna.

 

Sen vaknade jag upp efter ännu en sömnlös natt och gjorde mig klar för att ta mig till jobbet, i min ficka bar jag på min nyinköpta bok ” Ur Gogols kappa” men den visade sig vara mycket mer än bara en novellsamling. Det var en ljuspunkt i mörkret, en varm bris en kall vintermorgon och den visade sig vara svaret på frågan hur jag skulle orka med all den extra tid jag spenderade på väg någonstans.

Där satt jag på min sedvanliga plats längst bak i vagnen längst fram i tåget och glömde bort tid och rum, jag befann mig någon annanstans och så på en sekund hade 15 minuter gått och jag gick av tåget utan den tunga klump av ångest jag burit med mig varje morgon.

Vilken grej. Vilken oväntad kraft det är i att få ersätta sin befintliga värld med en annan som står beskriven i den bok man håller i sina bägge händer. Nu ser jag fram emot att sätta mig på tåget varje dag och få tid att läsa vidare, förseningar bekommer mig inte längre, de ger mig bara en möjlighet att få läsa ännu mer.

Också de sömnlösa nätterna har jag lämnat bakom mig tillsammans med min ångest, tydligen är böcker även ett mycket potent sömnmedel som får mig att somna i tid varje kväll istället för att ligga och grubbla fram till 02 tiden.

 

Jag är frälst.

 

Nu återstår bara problemet att lista ut vilka böcker jag ska köpa, jag är en novis i ämnet och handlar mest på omslag och mindre på inlaga. Jag har en plan att läsa mig från 1920-talet fram till nutid. En plan som är lika illa genomtänkt som den är framtvingad av att jag nyss läste om 1920-talet i ”En fest för livet” och av en slump lyckades välja ”Den okuvliga friheten” i hyllan på bokhandeln, en bok som tydligen speglar det sena 1930-talet.

Har ni några tips på böcker med anknytning till 1940-talet och 1950-talet får ni gärna dela med er så kan jag fortsätta min resa fram till nutid.

Last call for Santorini, en engelsk titel.

När hjulen från landningställen träffar den asfalterade landningsbanan har man inte längre luft under sina vingar och man inser den bistra sanningen att allt som åker upp också måste komma ner. Man längtar självklart alltid efter att landa säkert men när man står med bägge fötterna på jorden igen är det svårt att känna att man flyger.

Fri som en fågel, en vecka om året, med saltvatten i håret och kärlek i sinnet.

Kamari, Santorini, en mogen medelhavspärla som med sin långa stenstrand och utmanande havsbotten håller dig sysselsatt även i de lugnaste av stunder. Stenarna på stranden bränner dina fotsulor om du så bara står på dem barfota i en sekund. De stora hala stenarna på väg ner i havet tvingar dig att vara noga med vart du sätter dina badskorsklädda fötter så att du inte ramlar när vågorna sköljer in och underströmmarna vill dra dig med ut. Som sagt, lagom stora utmaningar i en annars bekymmerlös tillvaro man spenderar bäst i en solstol minst sju timmar per dygn.

När solen letat sig ner bakom det stora berg du har i ryggen och mörkret lagt sig över den lilla byn är det dags att ge sig ut i folkvimlet. I huvudsak består byn av en strandpromenad där restaurangerna ligger på rad, så för den hungrige är det aldrig långt till en måltid. Tyvärr är det så att varje ställe för sig med inkastare, dessa avarter till människor. De flesta accepterar ett skakat huvud som svar nog medan andra tycks vara beredda att följa dig till månen och tillbaka bara för att ha ens uppenbarligen prominenta arsle sittandes i en stol på just deras restaurang.

En Mamma Miansk reflektion.

Den analys jag och min sambo gjort är att de fina moderna hotellen som ligger längst gatan är de som serverar den sämsta maten så låt er inte luras av den väl polerade fasaden. Ett tips är att besöka restauranger med blåa stolar och spartansk inredning då det verkar som om de ställen med typiskt grekiskt utseende serverar den bästa grekiska maten. Ibland är det bra att låta sina fördomsfulla ögon bestämma restaurang.

Prismässigt hade vi svårt att bränna pengar även fast den möjligheten säkerligen fanns. En middag för två, bestående av traditionella grekiska rätter plus en tallrik tzatziki som tillbehör samt varsitt glas alkohol och en flaska vatten kostade i nio fall av tio 27€. I princip alla våra måltider kostade under 30€ , förutom den gången vi beställde två förrätter, två huvudrätter, jag tog två öl istället för en. Då vart notan hisnande 39€.

Det vänliga folket.

Vi åt lunch på samma ställe hela veckan, en restaurang där personalen bestod av en familj, mamma och pappa ner till döttrar och söner, den yngsta en blott 10 årig pojk som hjälpte till att rensa borden från disk. Är det något jag uppskattar är det att personalen där var så genuint varma över att se oss, att de kom ihåg oss och vad vi ville ha att dricka redan andra gången vi var där.
Det är något som var genomgående för hela veckan och de olika platser vi besökte. Folk kom ihåg en och man byggde en relation redan från första tillfället man sågs. Prestigelöst.

Ha då i beaktning att de arbetar långa dagar, sju dagar i veckan i en hel säsong och trots det bjuder på ett så gemytlig bemötande.

Det ovänliga folket.

När summan människor som lever i en by dubbleras på grund av alla turister som besöker den får man räkna med att vissa typer av människor bryter av mot den sköna kulissen. Italienarna tycks aldrig kunna finna sig stå någon annanstans än i rampljuset. När man spenderar sju timmar på stranden sex dygn i rad får man tid att reflektera över hur folk runt omkring en beter sig. Italienarna var svåra att missa. De spred ut sig över det solstolsområde vi hyrde våra stolar i som om dem ägde det och det var skapt bara för att ge plats åt dem och sina gelikar. De gångar av plankor som var utlagda för att man skulle slippa gå på heta stenar tyckte de var perfekta platser att placera sina stora sittpuffar på. Visst var romarna notoriskt erkända vägbyggare som låg långt före sina grannar på sin tid men jag anser inte att det ger dem rätten att massakrera andras vägbyggen i nutid. Även om de är av den primitivt avskalade sorten.
De enda som slog italienarna på fingrarna var andra italienarna som gav blanka fan i handdukar, väskor och annat som lämnats på solstolar för att visa att stolarna var upptagna medan innehavarna var på lunch. De rensade bort kvarlämnade attiraljer utan pardon och tog nonchalant över solbäddarna. Självklart flyttade de fram dem så att de stod i solen och självklart stod de då mitt i gången av plankor avsedda att gå på.

Trubbel i paradiset.

Det största minuset på resan var den stenhårda säng vi hade till vårt förfogande i vårt annars perfekta hotellrum. Aldrig tidigare har jag sovit så dåligt och aldrig tidigare har jag längtat hem till min egen säng så mycket. En säng där jag äntligen fick sova igen i natt. Fast det var ändå något som kändes fel. Trots den hårda sängen var det tunna lakanet man hade som täcke i Grekland en befrielse. Här hemma i min egen säng, tillbaka i vardagen, fann jag mig själv ligga till sängs under ett tungt täcke som la all sin vikt över mitt tidigare fjäderlätta bröst. Jag är hemma nu och det är bara inse att paradiset på jorden blott är en förnimmelse i ett fridfyllt sinne som fördunklas när upplevande blir till minne.

Glen Snoddas – Globetrotter.

Sensuella Santorini, en glömd titel.

I avsaknad av motivation och vilja att aktivera den delen av hjärnan jag använder när jag skriver till min blogg så kommer jag inte skriva något idag heller. Rent krasst har jag ingen lust att aktivera någon del av hjärnan så det här inlägget kommer mest innehålla några bilder från min resa, oredigerade och helt utan egentlig tanke. Håll i i hatten, för nu åker vi.

Varje människa är en ö.

Jag har rotat, jag har sökt, jag har nosat, jag har spanat, jag har snokat och jag har botaniserat tills alla synonymer för att leta tagit slut. 

Jag läste någonstans att vi egentligen ser vår näsa hela tiden men att hjärnan filtrerar bort den ur vårt synfält och då undrar jag om inte svaret funnits skrivet där under hela den tid jag sökte det på annat håll? 

Var jag tvungen att tänka så mycket utanför boxen att det självklara tillslut uppfattades som nyskapande fast det låg mitt i den? 

Jag kan numera allt om hur man enklast tar sig till Gardasjön utan bil. Jag vet allt om den franska atlantkusten och vad man kan förvänta sig under en paketresa med buss runt om i Europa. Det tog mig hela helgen att genomföra denna välgrundade research och det visade sig vara till ingen egentlig nytta över huvudtaget.

För det är inte dit vi ska. 

Vi ska nämligen till Grekland och närmare bestämt Santorini precis som förra året. Även om ingen människa är en ö kanske ändå varje ö någon gång varit en människa. Santorini var nog en fantastisk person när den levde, varm och gemytlig, omhändertagande, gästvänlig, respektabel, principfast och stadig som en klippa. 

Men där fanns nog också något exotiskt och spännande.

Santorini förde sig nog med en lite konstig frisyr man aldrig riktigt fick grepp om och en underlig gångstil orskad av en olycka i ungdomen som det aldrig talades högt om. Helt enkelt en person man varit stolt över att kalla sin vän. 
Den största skillnaden mellan resan nu och den förra sommaren är att jag nu seriöst överväger att rocka ett par speedos precis som den där vältränade italienaren gjorde när han kom gående på stranden och kastade en skugga över min viktnedgångska kämpainsats. Den här gången är det min tur att kanske inte kasta en skugga men iallafall blända någon med min kritvita hy och vältränade bringa. 
Jag har tillslut kommit till ro, jag gjorde processen svårare än den egentligen var vilket många redan varit inne på. 

Här sitter jag nu och blickar ut över en stressig industrilokal med berg av jobb att göra men det rör mig inte ryggen, jag har ett annat berg att bestiga, nämligen det som leder till staden på klipporna. 

Santorini min vän, vi ses snart igen!

Bakbunden resenär


Hur svårt ska det egentligen vara att hitta en resa som känns rätt? Utbudet är givetvis väldigt mycket mindre nu än om vi hade börjat leta redan tidigare i år.

Det är vår stora sorg att jag har en tendens att skjuta på saker och det är jag och bara jag som äger det problemet. Insiktsfullt som bara fan men min patalogiska prokrastinerings problematik gör att jag tar tag i den saken imorgon.
 Så

Ska man åka till Grekland? Hur är egentligen Mallorca nu för tiden? Sola och bada är vad vi vill göra, eller hur?

Fast solen är ju bra läskig, speciellt när vi bägge två är så ljusa i hyn att vi är övertygade om att vi får tio talet nya fläckar på kroppen varje gång vi solar.

Hur mycket ska vi betala? Lyx är alltid härligt men vi kommer ju sällan vara på rummet. Lite sämre hotell kanske, men tänk om det är långt under den standard som vi gjort oss vana vid och att vi då inte kan komma ner i varv. Det får inte vara några barn i närheten men om man ska bo på ett vuxenhotell skjuter priserna i höjden. Barn kanske inte är så farligt ändå? Hur nära stranden ligger det? Hur långt är det till centrum? Passar charter vår påhittade image? 

Kanske drar vi till Bahamas i vinter istället.
Letandet fortgår som det gjort i snart två veckor och jag ser inget slut på det hela. Det här är första gången vi kommer resa med charter och när hela världen står för våra fötter känns möjligheterna motstridigt få. Vi ser inte skogen för alla träden och varje tankeexperiment där vi påstår oss ha valt en resa slutar med att vi  börjar omvärdera våra liv. Vem är jag? vilka är vi? Har du någonsin reflekterat över om man byter ut alla plankor på ett skepp, är det då fortfarande samma skepp?
En sak är säker, bada ska jag göra. Jag har för första gången någonsin arbetat för att få en top notch beach kropp så jag måste få stå där på stranden och inse att absolut ingen bryr sig om mig och min kropp förutom jag, min sambo och den där obehagliga typen under ett parasoll 30 meter bort. En insikt som kan vara nyttig att bära med sig i livet.