Bergen därefter!

Söndag, 07:59.

Hur farligt kan det vara?
Är en fråga jag ofta ställer mig när folk berättar om illavarslande fenomen gällande platser jag ska besöka. Bergen, där regnar och blåser det mest hela tiden så ha ordentliga kläder med dig.
Hur farligt kan det vara?
Jag kanske ska sluta fråga mig det hädanefter. För första gången har jag behövt byta om efter en femton minuter lång promenad till en tågstation. Inte nog med att gatorna är fulla av vattenpölar, vinden i kombination med regnet gör att luften även den är som fylld av vattenpölar. Och jag gick i varenda en av dem.

En semester är mer än väder.

Bergen är en svår stad, på så sätt att när någon frågar mig hur det var, står jag utan egentligt svar och vill mest hänvisa till den spektakulära resan dit.
Väl i staden var det inte mycket som bjöd upp till interaktion, som kulturintresserad var ett besök på Kodes konsthallar ett initialt måste. Det är inget jag direkt kan rekommendera nu i efterhand, sparsmakat är ett användbart ord i sammanhanget.

Det vackraste var det som jag inte hade tillgång till mer än vid enstaka tillfälle, bostadshusen. Likt en hel stad i samma stuk som Haga i Göteborg och det adderar till förvirringen. Vad vill egentligen Bergen vara för typ av stad? Jag har inte en aning.

Sen då?
Det kanske var min inställning som satte käppar i hjulet, jag var mest intresserad av att ta det lugnt och återhämta mig. På så vis har det ändå varit en värdefull resa, full av micropauser och gott fikabröd. Skolebröd är ett bakverk som borde ha sin plats i varje svenskt konditori, vilket det kanske redan har under annat namn?
Annars återstår väl bara att säga följande, den som talar till Norges fördel kontra Sverige är dess färre befolkning. Här finns plats för en själv även i de mest folktäta situationer, som rusningstid på Oslo Sentralstatjon en vardagsmorgon i början av februari.

Nu tuffar vi vidare mot Oslo och anslutande tåg mot Stockholm, borta bra men hemma bäst!

Sommar i P1.

WhatsApp Image 2019-07-01 at 19.45.37

 

Genom fönstret syns vinden greppa löven som spritter av glädje på träden.
Det saknas något i det suddiga skimret, skapat av min ögons försök att fokusera.

Klarhet.

Radions väderleksrapport berättar att dagen ska vara molnfri och himlen inte kommer bli något mer än sig själv.
27 grader varmt, han uttalar det med entusiasm, strålande sol är ett glädjefyllt uttryck.

 
Sommar i P1.

Vem är jag att säga emot en överläkare även om jag försöker hitta motargument. Det är jag som är produkten, mitt jag behöver röra mig mer. Ångest är uppdelat i kategorier.
Eklektisk är ett nytt ord jag nyss lärt mig och eklektisk är en ny lärdom om mig själv.

Mina orosmoln är gränsöverskridande.

Fast vem vill egentligen tala om väder, det säger för mycket om en person att tala om det vi alla upplever i samma stund, intill varandra. I normal ton.

Talar fiskar någonsin om vattnet som omger dem?!

Kom med något nytt.

Det får vara nog om vädret. Det säger för mycket om en person. Den jag talar minst helst om är just det som upplevs i den delade stunden intill varandra när orden ska ta sin plats och våra uppfattningar om det självklara bör förbli osagda, det är varmt när det är varmt, blött när det regnar, kylan biter i kinder, mig själv.

Något så självklart gör man bäst i att inte tala högt om, andra kan lyssna. Vad ska de då tro? Vi är intellektuella på sin höjd i frånvaron av bättre ord.

Nu kommer regnet, genom dropparna som rinner längst fönstret tycks de dansande löven bli klara i sina konturer.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
Självbelåten däremot.