Skuggspel och ljuspunkter.

Ibland är det kanske bättre att bara vara och sluta att försöka så himla mycket. Det där med ett önska överträffa bilden av sig själv är nog inte bara till godo. Även om det talas om att utveckling är något eftersträvansvärt så börjar jag undra hur pass mycket det egentligen stämmer. Visst kan det ta en till nya platser och höjder men se vart det tagit mig.
Igår tog det mig ut på en tyst sväng runt stan även fast jag var i sällskap. En sväng som avslutades här hemma med mig omringad av ett kuddfort och ett gäng Ohm:ande munkar i hörlurarna som omslöt mina öron.

23 minuter och 34 sekunder, det är väldigt många ohm det. Om bara hade vid mitt meditativa uppvaknande bytts ut mot ett nä nu jäklar!

Ibland är det nog så att man måste stanna upp och se sig om och bara vara just där man är och acceptera att det är just där man har hamnat. Inte hålla på att försöka förstå varför, fundera över vad man kunnat göra annorlunda eller om det funnits en plats där man hellre hade varit.
Det borde vara så enkelt men och såså är det så svårt.
Allt är så svårt.
Är det inte något grus i maskineriet från igår som grämer en är det en sten i skon idag. Eller varför inte berg att förflytta imorgon.
Det är därför jag kraschar ibland. När jag inte förstår varför alla mina tankar och idéer om morgondagen inte blivit verklighet redan idag. Eller varför de idéer som jag formulerade för ett antal år sedan ännu inte gått i uppfyllelse. Så förstår man att det är ju för att jag står där och krampaktigt håller emot och ger efter om vart annat. Man kan till exempel fråga varför jag närt en dröm om att flytta till Wien när jag samtidigt är övertygad om att jag måste bli min egen profet i min egen stad för att bli nöjd med mig själv.
Så istället för Wien blir det varstans, fastän jag egentligen inte vill men kanske borde. Bara testa på, kom igen nu, sitt still i båten, bara låt det hända, gör något. Sen vet man knappt vem man är eller vad man vill sådär tjugo hobbyverksamheter senare och man känner sig allmänt dålig i det mesta man gör men blir samtidigt putt och förnärmad när känslan bevisas. Det är en sak att jag tycker jag är dålig, andra borde veta bättre än att insinuera att det stämmer.
Så står man där med repliken i hand fastän man vet att graven är grävd och man kommer trilla i så fort den kastas i ansiktet på sin för stunden utsedda antagonist.

GÖR DET BÄTTRE SJÄLV DÅ.

Jag skulle ju inte, jag menade inte vad jag sa. Vi glömmer allting och så låtsas vi om att jag aldrig sagt vad jag just sa. Kom igen, shyrre. Snälla du. Jag är så dålig, förlåt. Jag ska bättra mig och det är jag som äger problemet.

Nä nu får jag ge mig innan jag fått ännu ett glädjefyllt tillfälle att handla om prestation.

En gudfaders eskapader.

Mirakel finns dem? Till de som säger nej säger jag.

1989-09-11, jag föds.

2014-05-17, Arsenal vinner första titeln på nio år.

2017-02-22, min syster föder ett efterlängtat barn.

Och så satt jag där en dag och fick hålla denna underbara pojke i min famn och för första gången i mitt liv var jag inte livrädd för att hålla i ett litet barn, jag kände mig på något vis redo på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.
Nu kommer det dröja några år innan jag skaffar egna barn men det känns tryggt att veta att när väl den dagen kommer kommer jag inte längre vara skräckslagen av blotta åsynen av ett skört litet barn.

Jag stod framme vid dopfuntet och höll mina ögon låsta på målet framför mig. Jag får anses vara en vattenbärare på fotbollsplanen men nu var det min uppgift att bära vatten även utanför planen.

”Håll i locket när du häller”

Det pågick något runt mig som jag inte kunde fokusera på, jag hade en uppgift och bara en. En chans till stordåd, ett ögonblick där historia skulle skrivas och om den skulle vara till min favör eller inte skulle tiden snart få utvisa.

Psalm 248 passerade förbi mina läppar lika stolpigt och osäkert som den alltid gör. Min sångröst lämnar mycket att önska och sättet som ”tryggare kan ingen vara” framförs på är en riktig tungvrickare där onaturliga pauser blandas med plötsliga tempoökningar i parti och minut.
Jag sjunger inte bra, inte på något vis, psalm 248 och jag är ingen match made in heaven och med den kombinationen tillsammans med min nervositet gav jag ifrån mig ett ylande inte ens en mor kunnat älska.
Förhoppningsvis hördes inte mina tappra försök till att ta ton ut till åhörarna på parkett.

Fast i den oroliga dimman stod jag allvarsamt framför församlingen och samlade mig för att inte darra som ett asplöv. Jag förstod att det snart skulle var dags för mig att ta klivet in i föreställningen och jag bävade lika mycket som jag längtade efter att få det oundvikliga gjort.
Vart fäster man blicken när alla blickar är fästa på en själv? Vad gör man med sin nervositet när alla kan ser hur den ger sig till känna genom sina darriga ben?

”Nu återstår bara en sak och ni vet nog vad det är” sa prästen.

Tystnad.

Jag visste, jag ville skrika ut det. Vattnet! Det är dags för vattnet! Det är dags för mig att genomföra min uppgift och äntligen få ett syfte och en mening med min närvaro.

I ett stadigt grepp med bägge händer lyfte jag kannan från golvet och förde den över dopfunten. Och som jag hällde sen, hällde som om det gällde liv eller död. Vattnet forsade ner i skålen under mig och fyllde den centimeter efter centimeter, droppe efter droppe.

”Då var jag var klar då”

Tänkte jag efter en stund men när jag lutade kannan ytterligare lite till insåg jag till min stora förvåning att halva innehållet fortfarande var kvar där i. Ingen hade instruerat mig gällande hur mycket av vattnet som behövdes för att genomföra ett korrekt dop så jag hällde till sista droppen och kände hur gud och församling höll sig för skratt när de såg mig krampaktigt stå och hälla upp vatten i en oendlighet.

Tillslut var ändå kannan tömd så jag ställde ner den på golvet igen och när jag reste mig upp hade all min nervositet runnit av mig och ersatts av glädje. Jag hade uppfyllt mitt syfte och all belåtenhet som kommer med det var min att känna och som jag kände sen. Kände mig upprymd, lycklig, glad och stolt över min insats och jag lät det eka genom salen när trosbekännelsen avslutades, AMEN.

Glen Snoddas, gudfar.