Jag vill inte kämpa, bara lyckas.

Filippa

 

Oärliga tankar kring det enkla

och kampen, den sanna konsten.

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.
Lyckas med konststycket att försvinna

och vara kvar i samma stund

 

Idag har jag fått det jag söker eftersom jag alltid får det jag vill ha. Och jag är den första att erkänna att det är bekräftelsen jag vill åt.

Jag är på något vis beroende av den. På något vis, en oskyldig form av förmildring av det behov jag behöver ha stillat så ofta att en kan tro att jag uppskattar att stå i centrum. Så är då inte fallet.

Jag gillar att folk ser mig när jag önskar bli sedd, oönskad uppmärksamhet får mig att bli bekymrad. För just det ja, jag bär också på ett visst mått av kontrollbehov. Inte den variant som försöker att styra över andra, bara den som önskar kunna kontrollera det som händer kring mig i den mån jag tror mig kunna styra över det.

 

Skapelserna är mina

Resultatet någon annans.

När cirkeln än sluten

Kanske jag ringat in mig själv.

 

Igår fick jag en form av bekräftelse som möjligtvis kunnat göra ont men som mest gjorde mig glad.

 

” Tack för att bla, bla, bla, vi är nog inte rätt förlag för dig, bla, bla, bla”

och så vidare.

 

För när allt kommer omkring har jag i viss mån fått just det jag sökte, nämligen bekräftelse. För kontrollen över vad som händer efter jag gjort mitt bästa kan jag inte styra över och bryr mig således inte om. Någon gång kanske händelseförloppet utspelar sig helt efter mitt manus, möjligtvis är det därför jag skriver så länge, i väntan på det.

 

Vi kan bli vad vi vill

Så länge vi inte vill bli allt

Inte mer än människa

Och så fick det bli.

Så mycket jag – Ändå inte riktigt mig själv.

WhatsApp Image 2018-12-10 at 22.40.38

 

        Jag som ville veta allt men bara inte visste bättre.

                                                        Vill inte förstå världen, bara forma den med mina nakna händer.

Betydelsen är försumbar, jag bara är. Existerar i varje fall, ibland inte alls.

                           Minnen får mig att vilja glömma. Tappa bort mig själv, finna någon annan.

         Byta ut varenda beståndsdel, lika delar ser och är. Så mycket jag, ändå inte riktigt mig själv.

Vi har köpt en skrivare. Del 2 – Toner?

Vi har köpt en skrivare skrev jag glädjefullt om i mitt förra blogginlägg och nu önskar jag att det inlägget också innehållit ett avsnitt där jag berättade om att vi varit förutseende nog att ha köpt extra toner. För där produktionen av det numera färdigställda fanzinet tog sin början tog bläcket i vår skrivaren slut efter åtta utskrivna exemplar.

Men jag är givmild av mig, så här kommer ett stycke som ratades till förmån för något bättre. (Så förstår ni hur bra innehållet i fanzinet är).

 

ETETS_BLOGG

 

Jag önskar att den här texten vore något annat, något hyllat, något som ändrade jordens riktning och fick den att snurra åt ett annat håll. Det här är inte en sådan text, det är inget så när. Inte ens en dikt, ingen poesi. Jag önskar att det var Tomas Tranströmer som skrivit de här orden och inte jag. Fast inte Tomas i person utan att jag var Tomas eller Tomas var jag. Den här texten kommer aldrig bli det jag önskade att den var, för att bli det måste jag ha lagt manken till och varför gå hela vägen när halvvägs räcker gott. 

Bra nog trumfar således äkta dedikation.

Nonchalans framför konstens alla regler.

Det är på modet, att se sig själv som en vinnare i en förlorad generation där varje steg framåt är ett steg närmre vår avgrund. 

Har de som önskar förverkliga sig själva ens tid att sätta sig in i historien när framtiden är så pass oviss. Och vilka bryr sig, för vem spelar det någon roll att det som är aldrig slår det som varit och aldrig kommer nå upp till det som kommer att bli. Nonchalans är ledordet via vilket vi navigerar oss genom livet för att stå ut. Utstår vår generation inte den största informationstillgången genom alla tider? Där i accentueras det perfekta, där finns livet vi aldrig kan uppnå men någonstans uppmanas att försöka förverkliga. För varje självupplevt ögonblick stod i kontrast mot det som förmedlats av alla de andra som ingen önskade bli men alla önskade få vara. Med förståelse för att allt vi vill nå finns inom en armlängds avstånd blir framgångens natur alldeles för stor att greppa.
Tills nu då. När knivbladet är så pass vässat att ingen vill ställa det på sin spets. Det behövs inte längre, det finns något annat än självuppfyllande genom andras ögon när ordet vi alla sökt blivit modet vi alla klär i, nonchalans. Det duger. Vi alla duger till något och försöker någon påvisa motsatsen bär vi på orden som definierar vår hållning. Jag bryr mig inte. Underprestera för att överleva.

 

Vet vad det är vi borde göra men gör ändå inte det, behöver inte längre läsa böcker, vetskapen om deras existens räcker gott och väl. Inte gör det oss dummare, vi är smarta nog att veta vad som krävs för att räcka till.

Med det sagt står ni nu med det första numret av det fanzine jag blivit ombedd att orkestrera och som jag nu sitter och skriver i.
ETET är tydligen dess förutbestämda namn och jag dess något överraskande och överraskade redaktör. Jag har då alltid drömt om att få styra skutan på en dagstidning men har fått se min bristande kompetens stå i min väg. Sen sitter jag här idag mitt i mitt eget uttryck för regression i jagets tjänst och förmår mig själv att leka med mitt barnasinne som säger att visst kan också jag leva i en fantasi och bli mina drömmars jag.

Så välkomna till vår värld.

Jag har inte svar på vad dess innehåll kommer bestå utav så det kommer bli en samma typ av förvånande läsning för mig liksom för alla.

 

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.

En annalkande galapremiär Del 2.

Det kom ett svar efter helgens ledighet.

Ett svar jag önskade skulle innehålla ett mer positivt besked innehöll istället det jag redan visste och hoppades kunna undgå. Jag måste nog tyvärr acceptera mitt öde, fast inte utan att först ha fått ge svar på svaret. Nedan följer således mitt svar.

Hej,
Tackar så hjärtligt för ditt svar.

Det vore av mig naivt att tro att den premiär som jag fått nys om via mina kanaler åsyftar den allmänna invigningen som inträffar på lördagen.

Lördagen.

Utanför de stängda portarna på lördagen kommer vi mycket riktigt finna de lottlösa som inte kan konkurrera med de som erhållit inbjudan och för vilka portarna står vidöppna redan under torsdagens evenemang.
Där utanför portarna på lördagen finner vi de som istället får konkurrera sinsemellan med tid och fysisk närvaro som enda valuta.
I en tid där pensionärsfattigdom enligt utsago ökar finns i den ihärdiga väntan ett sammanhang där just pensionärer har ett kapital som mångfaldt överträffar gemene mans. Att tro att jag står en chans mot våra pensionärer i en värld som definieras av först till kvarn och uthållighet är vackert, och jag tackar för förtroendet, men samtidigt hopplöst.
Jag har försökt få de bästa platserna under allsång på skansen vid ett flertal tillfällen bara för att gång på gång få se mig slagen av den äldre generationen, något jag också har anledning till att tro även kommer ske lördag den 13 oktober.

Min önskan att få hänga i nationalmuseum kommer således ersättas av ett behov av att hänga på låset. En mening som är värd att läsa mer än en gång.

Torsdagen.

Här känner jag mig en aning förbisedd, enligt min nyblivna sambo innehar jag just det som ni eftersöker då hon ofta talar om hur mångfunktionell jag är i många aspekter. Därför kan det finnas anledning till att misstänka att det ni söker hos era särskilt inbjudna gäster är egenskaper jag besitter.

Mina argument framstår säkert som något vänstervridna, att våra museum ska vara öppet för alla alltid, och jag förstår att det kan finnas en viss skepsis till att låta en vänstermänniska röra sig bland dignitärer. Jag ska erkänna att jag röstade på vänstern och att jag vid tillfällen, det är nämligen mer än en gång, har gått utanför slottet och skanderat ” Ockupera slottet, ett antal rum”. Jag är osäker på om det var 400 eller 800 rum som avsågs ockuperas, rent lingvistiskt anser jag själv att 800 rum ligger bättre i mun.
Som förmildrande omständigheter vill jag föra fram att jag trots min röst samtidigt kan känna att skattetrycket i vissa avseenden är allt för stort. Gällande min ramsa om att ockupera slottet vill jag framhäva att den episoden bäst kategoriseras under fliken ”Min ungdoms synder”. Och att jag möjligtvis lockades mer av sambatrummorna som ljöd i Vänsterpartiets 1 maj tåg än av den egentliga ståndpunkt som marscherades fram.
I dagsläget är jag något av en rojalist.

Som avslutning vill jag framföra min förståelse för evenemang likt det för särskilda gäster som går av stapeln torsdag den 11 oktober.
Det är klart att jag som kulturvän kan se de positiva aspekterna av ett marknadsföringsevenemang för att locka mer besökare och ge nationalmuseum ett redan berättigat existensberättigande.
Dock kan vi nog bägge två hålla med om att det vore tråkigt att vakna upp fredag den 12 oktober till bilderna av en gala-premiär-minglande Ben Mitkus med vetenskapen om att en själv inte fick vara där.

Om det nu är så att torsdagens event för mig är omöjligt att delta vid
(Jag har lekt med tanken hur omöjligt det vore om min pseudonym var Steffo Törnquist och inte Glen Snoddas)
Önskar jag att två bitar canapé och två glas äppelmust läggs undan för mig och min sambo att hämta upp på söndag den 14 oktober när vi väljer att besöka museet.

Tack igen för ditt svar, hoppas du får en fortsatt trevlig dag.

Mvh
Glen Snoddas

En annalkande galapremiär.

Ibland ser man sina drömmar vara på väg att glida en ur händerna och då gör man bäst i att göra sitt yttersta för att greppa dem igen. Sagt och gjort, jag skickade iväg följande mejl till Nationalmuseum och nu inväntar vi förväntansfullt deras svar. Trevlig helg.

 

GALA

Det har kommit till min vetskap att inbjudningarna till nypremiären av nationalmuseum har skickats ut. Hur jag fick ta del av denna information? Det räcker med att säga att någon talat vid sidan av mun och jag behöver inte gå närmare in på vem, samtidigt reagerar nog ingen överraskat om ett namn som Dick Harrison dyker upp bland de misstänkta.

Min personliga inbjudan har dessvärre ännu inte nått fram till mina händer, något som får mig att misstänka att postgången denna gång inte nått hela vägen fram till dörren. En annan del av mig, den mer illvilliga kan vi säga, påpekar samtidigt att det kan vara så att någon personlig inbjudan aldrig från början har skickats ut. Vilket får mig att skriva er detta email. Vanligtvis hade jag givetvis skickat er ett handskrivet brev men då en sida av mig ser på posten med en rimlig mängd misstänksamhet kommer här istället en digital variant.

Det är inte bara nationalmuseum som varit stängt för ombyggnad i fem år, det har även jag. Liksom nationalmuseum snart är redo att öppna upp igen är så även jag. Där tar nog våra likheter slut. Visst skulle en kunna argumentera för att jag liksom nationalmuseum är fylld av, och bär på, visioner och skapelser av andra människor. Dock känner jag att det argumentet bäst framförs av andra och inte mig själv.

Jag är kultur. I minsta fall rätt rolig. Kul är den del av ordet jag kan identifiera mig med. Tur. Inte alls. För om jag haft tur, stått på tur, hade jag inte behövt skriva er det här mailet.

Öppna upp era dörrar för den galapremiär som väntar och jag kommer finnas där som den motpol alla prominenta gäster kräver. För bland de upplysta står jag minst sagt blek i jämförelse.
Jag är sannerligen en man av folket.
Jag är ramen som framhäver det vackra inuti den.
Jag är en grå gestalt i en färgsprakande värld.
Jag gör mig alltså bra kring konst då jag inte stjäl den uppmärksamhet skapelserna vi är där att beskåda förtjänar. Är det inte precis vad som saknas en kommande kväll som denna? För visst hade inte nationalmuseums nypremiär varit av denna dignitet om inte avsaknaden av nypremiärer hos andra museer stått i dess kontrast?
Se på mig på samma sätt som ni ser på moderna museet. Vi behövs båda två, för att få folk att förstå att den ädla konsten inte hänger på Skeppsholmen. Den hänger hos er, på rätt sida av den bro jag liksom ni anser borde stängas.

Det är inte bara jag personligen som önskar få delta under denna kommande och förtrollande afton.
Min ursprungliga plan att ta med min syster har jag behövt revidera vid insikten att det med stor sannolikhet hade orsakat rabalder vid vår exit. För min syster är inte bara äldre, utan också stel. Vilket skulle kunna skapa huvudbry för den vakt som positionerats ut för att se till att inget stjäls och med det blir min lycka för den nyöppnade skulpturparken tyvärr också min systers olycka.
Lotten faller då på min flickvän, visserligen en färgstark karaktär som vid första anblick kan få er att tveka. Som tur är, ogillar hon precis som jag att stå i centrum och utgör därför inget hot mot det ni vill framhäva under kvällen. För visst är det konsten och inte dess betraktare som ska stå i fokus?

Hör av er angående inbjudan och ha en trevlig helg.

/ Glen Snoddas