Det lilla extra.

Jag väljer att tro att min poet-karriär blev verklig och gick upp i rök någonstans bland skräpposten som uppstod och försvann utan att först ha berättat om sin existens.
En vacker tanke det där, att världen kanske är en mailadress där framgång når dess inkorg medan mina försök att göra mig hörd sorteras som spam. Då dyker nästa tanke upp som ett brev på posten, hur många historier har berättats och gått den tilltänkta mottagaren om intet på grund av ett avigt inställt filter?

I min skräppost fanns tidigare ett mail från min svärfar som jag först tänkt läsa sen, alltså nu, och som då plötsligt var borta. Bara sådär, utan att jag själv gjort valet. Det är ändå en herre som jag tidigare skrivit en del med, bland annat om det där projektet som vi har olika uppfattning kring den egentligen tidshorisonten. Jag med en tioårsplan och så han med en något snävare tidsuppfattning på två, tre år.
Jag undrar vad han fyllt det där försvunna mailet med för nonsens för att lyckas gå från värmen i min inkorg till kylan bland skräpposten om vunna lotterier och genomförandet av undersökningar som belönas med ett presentkort på Ica, värde 4000kr.
Där fanns också ett mail från ett förlag som jag nästan missade då det hade tagits bort dagen efter jag läste det första gången. Just det mailet var inget att hurra över, något om behov av lektör och delfinansiering av utgivning genom att jag skulle betala för något kombinerat paket.
Min uppfattning är glasklar gällande mitt skrivande, jag är inte beredd att lägga en krona ur egen ficka för att ge ut en bok.
Det går helt emot min uppfattning om vad författarskap är för mig. För det handlar liksom inte om att bli utgiven till vilket pris som helst, det handlar ju om erkännandet att någon vill ge ut det jag skriver, utan att först tagit emot mina pengar för att berätta vad jag vill höra. Eller för den delen ha en åsikt annat än att det jag visat upp är en homerun som inte behöver förändring, jag är som sagt inte så bra på den biten och det handlar mestadels om att känna sig synad i en bluff, som en bluff.
Kanske har det funnits just ett sådant positivt besked jag eftersträvar där någonstans i ett mail som aldrig har nått mina ögon. Visst är det nog så, eller vad säger ni? Nu såhär vid ålderns höst har jag kommit fram till att jag egentligen inte bryr mig heller, jag förverkligar mig själv på andra sätt istället. Att sträva efter att vara sitt egna bästa jag är nog så självförverkligande och att skriva för skrivandets skull är inte helt fel det heller.

Livet!

Vardagspoesi nr.5

Vissa dagar skiljde sig från de andra även om de flesta såg likadana ut.

Där i den graffitiprydda korridoren utanför aulan dit inga andra gick förutom vi.

De välmenande egna, de utan konstigheter speciella.

De var vi och vi var oss själva som om vi aldrig tvivlat på vilka vi var.

Vilka är vi idag, bortom den smala korridoren.

Vi som definierat oss utanför normen
fanns vi någonsin inom gränsen till förståndet.

Förstår du vad vi har gjort, oss själva en otjänst.

Alltid var det vi aldrig kunde bli på andra sidan spåret.

Där stod vi och hatade på en bro och
slog och slog och slog våra huvuden mot fundament.

Drog pinnar mellan spjäll för att göra oss hörda.

Tog oss aldrig över det.

Skrek mot halmgubbar i bilar som fick smaka stenar.

Samma typ av andra stenar vi la på spåren för att se tågen spår ur.

Spåra ur, slå sönder bron, låt den falla.

Låt alla falla där mellan samveten som vi hade
trängt undan för att ge plats för andra ideal av oss själva.

Vi lyckades aldrig, vi lyckas nog aldrig.

välja någon annan.

Parollen över mig.

WOP

 

Igår var det prideparad och i sedvanlig ordning var jag där och hejade på.
Jag är ju trots allt svag för det där om att vara sig själv, parader och hög musik.

Förra året deltog jag i Pride men det känns inte riktigt rätt att snylta på någon annans manifestation.
Jag vill tro att jag gör större skillnad från sidan om jag nu gör någon över huvud taget.
En dag kanske jag får min egen, eller ett skäl att delta i någon annans.
Funderar på parollen ”Parad för oss som är nyfikna på och gärna vill tro oss kunna skriva poesi , men är för rädda för att fullt ut våga stå upp för våra tappra försök och som vid frågan vad vi skriver svarar allt annat än just poesi, aldrig poesi”.

I alla fall så inspirerades jag så pass mycket av alla budskap om att vara sig själv och att stå upp för den man är att jag idag gick och köpte inte en, inte två, inte tre, utan fyra böcker med poesi.

Alla på stadsmissionen, för den goda saken och snålhetens skull.

Tyvärr verkar en inte ha blivit skuren ordentligt på tryckeriet då varannan sida eller så sitter ihop. Den är säkert som bäst där mellan sidorna jag inte kan skilja på, tror ni inte?

Jag ger den fyra av sju stjärnor i betyg.
Motivation originell bindning men lite väl svår att helt ta till sig.

Försökte först hitta poesiavdelningen på Akademibokhandeln men den lös tyvärr med sin frånvaro. Så jag passade på att flytta om min egen bok i hyllorna för att ge den bättre exponering, alternativt den exponering som den förtjänar. Som ni förstår är den inte slutsåld än, vilket vi borde ändra på!
Den är om inte läsvärd i alla fall läsbar.

Inga sidor sitter ihop annat än i ryggen!

På något vis är kanske det här inlägget min parad, för såhär öppen har jag nog aldrig varit om det jag skriver?

 

 

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.
Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taket för att tjuvlyssna på deras samtal?
Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större än ordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.

Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora att de släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

ONDSKA

Det finns inget som skrämmer mig längre, jag som inte har upplevt nått.
Så som stilla sensommarnätter i centrum med vänner
och de som dök upp iförda rånarluvor i en stulen Ford Escort.
De såg på oss genom hålen i sina luvor, sex stjärnor på en nattsvart himmel.
Där såg jag gränsen på universum för första gången och jag stod bortom den.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

Någon nämnde en gång att han inte tyckte om mig då han ansåg mig vara feg.
Jag tänkte på alla de ögonblick jag hamnat i utan att ha önskat vara där.

Jag har planerat många begravningar i mitt liv men aldrig hans.

Om han kände mig nu när odödligheten bara är en påminnelse om buss 723 och min största rädsla är mig själv, hade han då tyckt om mig mer förr eller mindre nu om vi suttit där längst bak igen.

Inget är allvarligare än beslutet att bry sig.
Det är något jag slutat med.
Är lättare att vara en parodi på sig själv.
Vem nu det är.

Tror du att du är rolig eller? Tänk om han istället frågat det.

Då handlade det inte längre om döden, utan att leva när livet behöver mig som mest.

Sommar i P1.

WhatsApp Image 2019-07-01 at 19.45.37

 

Genom fönstret syns vinden greppa löven som spritter av glädje på träden.
Det saknas något i det suddiga skimret, skapat av min ögons försök att fokusera.

Klarhet.

Radions väderleksrapport berättar att dagen ska vara molnfri och himlen inte kommer bli något mer än sig själv.
27 grader varmt, han uttalar det med entusiasm, strålande sol är ett glädjefyllt uttryck.

 
Sommar i P1.

Vem är jag att säga emot en överläkare även om jag försöker hitta motargument. Det är jag som är produkten, mitt jag behöver röra mig mer. Ångest är uppdelat i kategorier.
Eklektisk är ett nytt ord jag nyss lärt mig och eklektisk är en ny lärdom om mig själv.

Mina orosmoln är gränsöverskridande.

Fast vem vill egentligen tala om väder, det säger för mycket om en person att tala om det vi alla upplever i samma stund, intill varandra. I normal ton.

Talar fiskar någonsin om vattnet som omger dem?!

Kom med något nytt.

Det får vara nog om vädret. Det säger för mycket om en person. Den jag talar minst helst om är just det som upplevs i den delade stunden intill varandra när orden ska ta sin plats och våra uppfattningar om det självklara bör förbli osagda, det är varmt när det är varmt, blött när det regnar, kylan biter i kinder, mig själv.

Något så självklart gör man bäst i att inte tala högt om, andra kan lyssna. Vad ska de då tro? Vi är intellektuella på sin höjd i frånvaron av bättre ord.

Nu kommer regnet, genom dropparna som rinner längst fönstret tycks de dansande löven bli klara i sina konturer.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
Självbelåten däremot.