Veckobrev – Ett utdrag ur mitt liv.

SÄNGEN_FIX

 

Vad gjorde jag för att bli något mer än mig själv?
Svaret är ingenting, för jag har gått vilse någonstans mellan att vara vaken och att sova. Till råga på allt har ommöbleringen i vår lägenhet försatt mig i en ständig dvala där jag somnar tidigare än vanligt men aldrig vill till att vakna upp. Allt föll på sin plats i hemmet i samma stund illusionen om att det fanns något bättre utanför föll isär.
Dessa perioder dyker upp i mitt liv med jämna mellanrum utan att för den delen meddela sina nära förestående ankomst. En dag ligger jag bara där och lyssnar till hur det ena alarmet efter det andra ljuder sin illavarslande melodi från nattduksbordet bredvid sängen, jag ligger en människa därifrån. Inkilad mellan den yttre muren och mitt allt, fyrtio centimeter av betong och annat som skärmar av mig från det som kräver min närvaro. Inget äger den rätten.

Ovanpå de skräna sirenerna spelas med jämna mellanrum de sånger från Spotify jag valt ut i ett försök att vakna upp med känslan av lugn och glädje.

 

06:15 – Heat of the moment – Asia

06:25 – Play it on my radio

06:35 – Rock U

 

De första veckorna med möjligheten att ha musik som alarm vaknade jag med en iver av att få sjunga med, låg och väntade på refrängerna halvt sovande, halvt vaken.

“I will follow you,

‘Cause you’re the sweetest hunger

I can’t get enough of, of you

Uh, show me the way,

I walked the line just to describe me through

And if I fall to, lift my wrist and swore this rock, rock u”

Nu har jag hittat ett sätt att fläta in mina sånger i sirenerna. Och så ligger jag där och väntar tills dess att jag inser att jag inte är fri att göra valet att ligga kvar. Varken från moralen eller kontraktet som binder mig till det jag åtagit mig att göra.
Hon påminner mig om desamma. När hon placerar sina händer mot min täckesvarma kropp gör hon det ovetandes om hur isande kalla de är och hur det kan användas som en metafor.

Tar mig ut efter en tjugo minuter, är framme vid min destination redan efter sju.

Jag uppskattar mina kollegor som mest när de är som minst, när de varken talar till eller förhåller sig kring mig.
Det där med den personliga sfären och hur dess definierade avstånd är olika runt om i världen och hur det skulle kunna avslöja något om mitt ursprung.
Jag är nog inte från denna jord.

Men jag tycker om mitt arbete även om min vän påstår att min oförmåga att vakna i tid härstammar från att jag inte ser fram emot att gå upp och jobba.

Vad finns det att inte se fram emot?

Frihet under ansvar och så den där härliga balansen mellan det monotona och det som kräver sin rimliga mängd kreativitet.
Det är nog inte till min arbetsmässiga fördel att jag skriver som bäst när jag är där, som om min hjärna behöver rörelse för att skaka fram de där doserna av skapande som håller sig gömd när jag är stillasittande.
Det är nog därför jag uppskattar att promenera så pass mycket som jag gör. Det har blivit allt mindre av den varan numera, kanske har det att göra med vädret. Samtidigt har det aldrig hindrat mig förut. När hon och jag träffades la vi mil bakom oss under våra första dater men då hade vi också ett tydligare mål. Vi kunde på gå i timmar genom vädrets alla faser för
att finna varandra.
Nu när det gått ett år kanske det är döden vi långsamt går emot, för evigheten är ett luddigare mål än oss själva och jag kan inte definiera det mer än att det kommer därefter. Efter det som grusar våra drömmar allt leva för alltid inträffar. Det är långt kvar tills dess.

Vi två som snart har sextio år på jorden mellan oss. Matte har aldrig varit min grej. Siffror tenderar att vara allt för fasta i sina former och svaren tråkigt nog alltid rätt eller fel. Då är språk mer förlåtande. Jag har fått IG på flertalet matteprov, sällan varit sämre än MVG när det kommer till svenskan. Vid något tillfälle fick jag för mig att jag skrivit ett matteprov som skulle ge mig om inte topp-poäng, i alla fall något i närheten av det.
En kan lätt luras av sin egen briljans när matematikens lagar ersatts av sina egna.
2,5 poäng där gränsen till godkänt var 20. Å andra sidan har jag fått toppbetyg för bokanalyser av böcker jag aldrig läst.
Därför är det konstigt att jag binder upp mig kring siffran 30. För den är absolut inget mer än just det.

Testa själva.

Trettio.

Visst säger det er ingenting alls?

Men det är ett hål.
Det finns numera bilder tagna på svarta hål. Gammal_fix
Fascinationen kring dess existens och ambivalens kring vår egentliga mening.
Glödande kanter som en guldskimrande gloria runt formen av allt som har varit.
Eller aldrig funnits.
30 är bilden på det svarta hålet.
Vad det ringar in kan vi bara spekulera kring.
Och hål är till för att täppas igen innan någon faller i dem.
Så jag börjar att gräva där jag står och hoppas finna någon annan än mig själv när tidigare hål har fyllts upp av all den kunskap jag förskansat mig under mina trettio år.
Vi vet nog allihop att det hål jag grävt för att undgå ett annat kommer bli det som sen definierar 31.

Som tur är fyller hon år månader före mig och är på så sätt min cougar medan jag är hennes lammkött. Det medför en möjlighet för mig att testa alla mina känslor kring vårt åldrande på henne innan jag själv behöver ta itu med problemen. Hon är lugn som alltid. Det skinnet hon har på näsan och som jag talat gott om från dag ett tycks få nya lager varje gång jag försöker skaka om hennes värld. Jag byter ut min hud kring min näsa varje dag. Det är något som inte står rätt till med min hy, misstänker att vattnet i vår lägenhet är allt för hårt för min känsliga natur. Torr som ett fnöske.
Hon är stabil.
Vi är grunden till allt vi vill.
Och som vi vill sen.
Det finns något skrämmande vackert vid tanken om att det här är min sista kärlek.

Varför försöker jag ens sätta ord på siffror.

 

Champagnebar_FIX

Det är som om jag tillhör den person som jag gjort planer med och jag som önskar få stoltsera med att mig äger ingen, äger då inte ens längre rätten till mig själv.
Fast om en sagt att en ska så ska en också göra. Jag har inte mycket och mitt ord får stå för allt mitt värde. Så jag står för vad jag sagt och beger mig till stan. Säger till mig själv att inte dricka någon öl, dricker ändå en öl. Tar en Fanta direkt därefter för att försöka radera ut mitt initiala klavertramp.
Det fungerar någorlunda, tänker mest på att åka hem och att sofforna som såg härligt bekväma ut på håll är svåra att sitta i på ett samtalsmässigt vis.
Vi diskuterar en del, pratar strunt än mer. Når fram till det oundvikliga ämnet mot slutet och så sitter vi där och dömer varandra.

Han mig för att jag delat med mig om mina tankar om att det känns omöjligt att skriva en läsvärd berättelse och att jag funderar på att sluta försöka.

Jag honom för att han tror att jag går den enkla vägen när jag istället vill skriva vardagspoesi.
Det finns inget enkelt med att skriva vardagspoesi. Bara att erkänna att det är vad en vill, skriva poesi, är bland de svåraste som finns. För vem tänker initialt gott om en poet?
Dessutom är det långt ifrån enkelt att försöka koka ner känslorna kring sitt vardagliga liv i några få meningar som ska vara öppna för tolkningar men samtidigt rakt på sak.

 

Du missar hundra procent

av samtalen du aldrig tar

Eller hur det nu var Wayne Gretzky sa.

Om han nu sagt det överhuvudtaget.

Jag vill bli tillskriven fraser jag aldrig yppat

Av människor jag aldrig mött.

Aldrig har så många, så få

Och så vidare och allt det där.

Vår tids statyer

”Du kan rasera en byggnad men sällan döda en idé”

Ta mig fan, jag har gjort det igen.

Glen Snoddas, 2003.

 

 

Jag säger inte att det är bra eller är en god sak att spinna vidare på. Jag säger bara att det är något jag känner för att göra och jag gör oftast som jag vill. Om jag inte planerat något annat. Så jag kommer fortsätta skriva sådant som är enkelt att känna igen sig i, sådant som är allt annat än höjdpunkter utan istället det som ryms där emellan. Ortens bästa poet är således inget pris som kommer tilldelas mig, Svenssons mest alldagliga försök däremot. Om någon instiftar ett sådant pris önskar jag bli den första att mota äran.

Klockan är snart lunch, jag gör nog bäst i att ta tag i vad allt arbete heter och göra skäl för min lön eller i alla fall se ut som om jag gör det. Troligtvis kommer den här texten ligga orörd från stunden jag stämplar ut fram till tillfället jag stämplar in igen. Förmodligen kommer jag däremellan tänka att jag borde, verkligen borde skriva vidare när jag har all den tid jag tar mig att färdigställa den.
Det ligger något i att stå i vägen för sig själv.
Får man bli asket vid trettio?
Är stoicism något respektingivande?

Om det inte vore för batteriet på mobilen och min kollegas blickar hade jag nog kunnat fortsätta ett tag till. Jag gillar honom ändå, även om han talar till mig ibland. Och när jag stämplar in imorgon kan jag fortsätta drömma om texter som tar höjd.

Vardagspoesi – En genre för sig.

WhatsApp Image 2019-04-04 at 21.28.18

Elefantöron växer inte på träd.
Men vi talar inte om den saken
Den enda av sitt slag
som hör hur tystnaden låter
Vem vet egentligen hur en murgröna ska tas om hand
Själv har jag berört alla punkter utom just den
Jag blommade ut först efter att min far gått bort.
Är det att ta bladet från munnen?
En murgröna klättrar om den har något att luta sig mot
Jag binder upp mig kring nonsens
Jag skojar förstås.
Pappaskämt och sånt.

En kanske borde, bara för att.

WhatsApp Image 2019-02-24 at 14.28.31

 

Jag är min pannas feta fläck ovanför titthålet på vår dörr.

Armen som håller upp porten, ska du in här, fast jag redan vet.

Frågan vad du heter, inte utåt, har du bott här länge, inte det heller.

Hej hej

och så vidare.

Vi får nog veta någon gång

Långt bort, ju längre desto bättre.

Bort från våra hem.

Där känner vi varandra som mest.

En av oss öppnade en gång ett fönster

Nu får det vara nog – jag är trött.

Jag med.

En kanske borde, bara för att.

Har ni någon mjölk, pannkakor och sånt.

Jaha

Ingen laktosfri.

Det var enklare förr.

Om vår jord faller samman

filpa

Om vår jord faller samman och vår existens byter scen
har jag då någon plats i världen om rymden är oändlighet.
Vårt största problem är att livet inte rymmer det vi är större än
Slå hål i rymdens kulisser som om det låg något bakom gränslöshet
Modeller efter äldre skisser målade efter siffror från ett till universum
Grus i skorna, tänk om man hade några

Känslor.

Vem googlar Glen?

 

Konstpausen är över.

Ni vet den jag har haft sen senaste inlägget för att får er läsare att undra om jag gått in i väggen nu när regeringen är tillsatt.

Det har jag

Inte.

 

Här kommer min comeback efter en veckas frånvaro från rampljuset.

 

vemgooglarglen_1

Här skulle ha funnits en välformulerad och intressant inledning där tvetydigheten i frågeställningen skulle avhandlats och kastat oss in i ett inlägg som fokuserat på bägge sidor en i taget. Jag glömde att skriva ner denna pärla till inledningen när jag fann den så nu får vi alla dela besvikelsen av dess aviga vikarie som nu lider mot sitt slut.

Ibland får jag besökare här på bloggen som har nått hit via google och det får mig att undra vilka som googlar Glen, eller vad de googlar för att nå hit. För jag är så pass frivilligt ospridd att springa på mitt namn och undra ”vem, vad, varför, vart – Jag måste få ett svar” känns tämligen otroligt.

Så då återstår den mest troliga anledningen, att någon googlar efter något specifikt och hänvisas av någon anledning just hit. Tyvärr kan en inte se vad som googlats på så jag lämnas helt till spekulationens ovisshet och kan bara gissa, chansa, ana, uppskatta vad som fört denna stackare på jakt efter svar, till mig. För det vore ju förödande, vore det inte, att någon vetgirig hamnat här av alla ställen där de enda svar den kan få är ickesvaren på frågan ”vem är jag” som lämnats obesvarad inlägg efter inlägg, år efter år.

 

Tur att vi har tvetydigheten att falla tillbaka på, för vem jag i egenskap av Glen googlar på är betydligt mycket enklare att svara på eftersom google sparat alla mina googlesökningar från första dagen jag skapade mitt googlekonto. Det är en vandring längst skammens aveny att skrolla ner och se vem man varit och var i livet man befunnit sig under årens lopp. Och vad säger historiken om mig som söker efter svar egentligen. Visar den på min okunskap eller visar den vad jag nu kan antas veta?

Här kommer ett urval på människor jag googlat på det senaste kvartalet och så får ni försöka bilda er en uppfattning kring vem jag kan tänkas vara.

 

Sökte efter kathy acker

Sökte efter sansom

Sökte efter amalia årfelt

Sökte efter anna lisa thomson

Sökte efter arvida byström

Sökte efter siri derkert

Sökte efter Søren Kierkegaard

Sökte efter Madi Banja

Förutbestämda mönster

1000pussel

 

Bland fria tyglar och förutbestämda mönster är det upp till en själv att forma sin omgivning efter någon annans mall. Ett tecken i tiden, motivet som växer fram.

Vi har återupptäckt det gamla analoga nöjet att lägga pussel och vi har nog inte fördjupat oss så mycket i något annat än varandra sen vi träffades. Och visst påbörjade vi också ett pussel i början av vårt dejtande liv, dels det som kunde bli vi och det på tusen bitar vi köpte för att komma närmre varandra. Då vart det inte mycket lagt, knappt en fjärde del. Därför det är skönt att vi nu har kommit så långt i vårt förhållande att den fokuserande tystnaden som uppstår under tiden man försöker hitta rätt position på tusen bitar inte längre känns obekväm.

 

pussel

 

Det började under julen och eskalerade till nya höjder i förra veckan, det första tog oss tre kvällar men det var inte nog. Vi köpte oss ett nytt i lördags och så satte vi oss vid skrivbordet efter middag och lämnade det inte förrän vi var klara sex timmar senare. Som i trans, som om allt som betydde något var att se bitarna falla på plats en efter en.

Och såhär några dagar efter inser jag att det som direkt där efter kändes som slöseri med tid, att lösa någon annans kreativa pussel istället för att syssla med sina egna, faktiskt var en katalysator för just det. Den här veckan har gått i skapandets tecken. Hon har skapat en hemsida och ett instagramkonto för sin konst och så jag då, jag har något pretentiöst skrivit ett femtontal dikter av blandad kvalitet.

 

Pussel alltså, vilken grej!