Eskalerande Ensamseglare.


​Innan dagens blogginlägg fortsätter vill jag börja med att frånsäga mig allt ansvar för sambons magsjuka. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag måste vara oskyldig och att vi borde rikta våra misstankar mot det fina hamburgarstället vi åt från i lördags. Med det sagt kan vi gå vidare och lämna min sambos trista bruna vardag som sängliggande sjukling bakom oss och fokusera på mitt betydligt mer färgstarka och spännande liv. 

Vill hon få vidare uppmärksamhet i en blogg får hon starta en själv.
Idag har jag överträffat mig själv och testat på två saker jag aldrig testat förut. För det första var jag på bio helt själv och såg Dunkirk. Jag som aldrig haft några problem med att vara eller umgås med mig själv har alltså aldrig varit på bio själv tidigare och nu i efterhand grämer jag mig över att jag inte gjort det förr. Belåtenheten i att unna sig en stund för sig själv och uppslukas av en värld någon serverar till en genom en duk i en mörk salong med rader av mjuka säten är något extra.

Något väldigt extra.

Filmen var däremot inte något extra, jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om den utan lade mer energi på att sitta och njuta i min ensamhet i min stol på rad sex och plats 41. Längst upp, längst ut och närmast utgången, redo att evakuera vid minsta tecken på att panik brutit ut i salongen. 

Om filmen har jag inte så mycket att säga, visst var den vacker och visst var man nära att fälla en tår när man såg uppslutningen av fiskare och fritidsseglare som närmade sig stranden men sen var det inte mycket mer än så. 

Jag ger filmen 3 av 5, varför jag nu ens ska sätta ett betygbetyg.
Baksidorna med att gå själv på bio, för det finns faktiskt sådana, är framförallt två saker.

1. Det är mycket enklare att hantera skammen av att köpa massa gott i kiosken om man är två som delar den. Han såg inte ett dugg dömande ut den unga herren på andra sidan disken men jag tog det säkra före det osäkra och köpte så bara en liten rulle med karameller och en dricka. Allt var givetvis slut innan filmen rullat i gång och med avsaknaden av närvarande sambo hade jag ingen att tigga mer söt -eller saltsaker av under filmens gång.
2. Det blev ohyggligt kallt inne i salongen och eftersom jag är någorlunda blyg av mig frånstod jag från att krypa närmare min närmaste granne i sökandet efter en värmande famn. Jag fick helt enkelt frysa mig igenom filmen och kanske kunde jag med det känna samma känslor som soldaterna som hamnade i det förmodligen kyliga vattnet i den engelska kanalen under evakueringen av Dunkirk gjorde. 
På väg hem från bion under min egna lilla evakuering påstressad av en fylld blåsa redo att sänka mig vilken minut som helst tog jag mig under jord. 
Djupt ner under jord. 
Där finns numera stationen för pendeltågen i och med att den nya Citybanan invigdes tidigare i sommar. Jag som är lite av en tågfantast och har priviligiet att kunna ta mig hem med både tub och pendel tog tillfället i akt att få se den nya stationen.
Jag såg ingenting.
Djupt ner i tunnlarna sökte jag stressat efter den plattform mitt tåg skulle avgå ifrån. Min väl fyllda blåsa och det faktum att det bara var en minut kvar till att tåget skulle lämna perrongen gjorde att jag sprang igenom min jungfrufärd med ett tunnelseende så trångt att jag bara såg en en meter bred korridor framför mig. 

Jag tror den var fin den nya stationen och är säkerligen värd ett besök för intresserade men jag är inte säker.
Jag är inte säker!
Det faktum att jag inte testade på en tredje ny sak idag, att kissa på sig i vuxen ålder, gör att jag lovordar den här dagen när den har kommit till ända och det är dags för bokslut.
Glen Snoddas – Saklig eskapist

Chockad och glad men ingen choklad

Två fel blev till ett rätt. Ett ordentligt jäkla rätt.

I ena felet har vi överraskning. Något av det jobbigaste jag vet eftersom det är vad som raserar min annars så välplanerade tillvaro.

I det andra felet har vi födelsedagskalas, jag firar inte mina födelsedagar då jag inte gillar att anledningen till att folk samlas är på grund av mig och att jag blir äldre.

Och till det som blev rätt.

”Varför står det massa folk i min hall, varför skriker och kastar de saker på mig?”

Men så står man plötsligt där med skägget i brevlådan och fattar inte vad som hände. Varför står det massa folk i min hall, varför skriker och kastar de saker på mig?

Här ska bara Clara vara tänker jag för mig själv, ni andra kan inte vara kvar här just nu för Clara ska bjuda mig på romantisk middag. Thomas och Becca följde bara med upp för att låna toaletten och sen drar de vidare till sin middag. 

Det är när det går upp för mig att jag blivit lurad och att en överraskningsmiddag har anordnats till mig som jag chockartat säger att jag behöver en cigg, eller två.

”..den gjorde mig bara mer berusad och inte klokare, konstigt.”

Den första av många den kvällen, det vart min tillflykt för att få lite andrum och försöka få grepp om situationen och vad fan som egentligen händer. Något grepp lyckades jag absolut inte få genom ciggen så jag försökte med alkohol också, men den gjorde mig bara mer berusad och inte klokare. Konstigt. 
Tack alla för att ni kom och tack för att ni tvingade mig ur min comfortzone och gav mig den bästa av presenter, er närvaro. Ni är guld värda och jag hade en grymt bra kväll, hoppas ni också hade det.

Mot oändligheten och vidare.