I början av tunneln

Början på tunneln, slutet för en nolla. Längst den vägen fanns bara onda andar och jag var ingen demon i målet.

Din nolla!

Jag hör hur de skriker och jag återupprepar orden i mitt inre.

Din nolla!

Jag och min nolla passar som handen i handsken.

Försökte rädda en chimär, få fatt i en illusion och hålla liv vid en dröm. Men vem kan sätta fingret på det som inte syns och handgripligen greppa förväntningarna som närmar sig när verkligheten hinner ikapp och passerar en förbi. Målet var aldrig mitt att uppnå och allt för stort för mig att skydda. Hans målsättning var så mycket större än min och när han testade möjligheten att förverkliga sin högsta önskan kunde jag inte längre stå i hans väg. Han firade med sina kamrater, jag sörjde för mig själv.
Vad är en boll mellan benen annat än ett bevis för att jag inte räcker till. De räcker mig sina händer och jag lägger mina i deras som om ödet aldrig legat just där. De säger att det inte gör någonting, att vi står och faller tillsammans men jag hör något annat. Jag hör de ekande tonerna av en outtalad besvikelse och även om vi vann matchen förlorade jag mot mig själv igen.

Jag är ingen målvakt, blott en illusion av en bra sådan.

Herr Snoddas fantasier.

​​Jag är en vän av teknik och inte alls någon bakåtsträvare egentligen. Med det sagt brukar jag ibland romantisera om hur det hade varit att leva i en svunnen tid, att vandra runt i ett Stockholm under början av 1900-talet och njuta av livet. Centralt i denna fantasi är att jag är en del av överklassen och kan leva på min familjs tillgångar utan att behöva utföra något arbete. Hur realistiskt hade egentligen det varit? Om jag överför min nuvarande position i samhället som en hederlig arbetare till min fantasi om att leva på 1920-talet så är det inte längre en romantisk bild som målas upp bakom mina ögonlock. 

Då hade jag förmodligen varit en sjubarnsfar (med tanke på mitt virila och fertila tillstånd) som arbetade 12 timmar om dagen under förhållanden som inte gav mig något annat val än att spendera större delen av lönen på ölkaféer eller liknande inrättningar för att orka leva. Troligtvis hade jag till slut också omkommit i en tragisk olycka på arbetsplatsen då Andersson inte hunnit nyktra till innan han ställt sig vid sin maskin och startat den även fast jag stått med överkroppen nere i maskineriet varpå mitt vackra huvud avlägsnats från min kropp.

Så låt oss glömma detta tragiska människoöde och minnas tillbaka till en mer närliggande dåtid. Jag pratar om tiden före streamingtjänsterna tog över mitt liv och revolutionerade mitt sätt att se på tv.

Jag vann en frihet att alltid kunna välja vad jag ville se och när jag ville se det men förlorade allt vad det innebar att samarbeta för att hinna klart med diverse sysslor i hemmet före programmet man ville se började. 

När jag tänker tillbaka på de fredagskvällar man stod tillsammans och lagade mat med varsitt glas dricka och en klocka som tickade är det en bild av ren och skär vardagsromantik som dyker upp när jag sluter ögonen. De ögonblick när man precis hann klart med maten innan man sprang in i vardagsrummet så fort man hörde idols signaturmelodi gå igång på tv:n. 

Nu springer jag aldrig längre, jag anpassar inte matlagningen efter något annat än vår hunger och vi väljer halvhjärtat något att se på från någon av de fyra streamingtjänsterna vi prenumererar på. Vi samlas inte längre framför något intressant program, slappnar inte av i den gemenskap diskussionerna de framträdande vi ser på Tv:n väcker. Vi går miste om den fina gesten att ta hand om disken i reklamen så att ens bättre hälft kan lägga sig under en filt i soffan och ta helg på riktigt.

Det är då små delarna av verklighet i vardagen som bygger den stora samhörighet man känner i ett lyckligt förhållande och inte några romantiska fantasier. Så ta inte de små tingen för givet. 

Glen Snoddas – Kärleksguru.