Är som en är.

Hon frågade mig det, hur länge har du känt såhär och jag började räkna från dagen vi blev tillsammans. Tog mig förbi månad efter månad av glädje, gick genom högtid efter högtid fylld med kärlek, en semester efter den andra i lyckans tecken och så stod jag där vid svaret och valde att räkna vidare som om det skulle kunna bli annorlunda.
September vibrerar av ängslan.
Det får inte vara september,
September ska ju skaka av förväntan.
Vilken annan månad som helst hade varit en lögn men i vart fall inte en allt för lättvindig analys av mitt mående.
Jag kan inte ha någon trettioårskris. Det finns inte i mitt system, kan knappt förstå innebörden om den är någon annan än kriminellas revansch i samhället. Precis som min svåger genomgår jag inga kriser, är inte bunden till allmänna uppfattningar om sinnestillstånd orsakade av varken ålder eller kemiska reaktioner. Det finns inga åldersbestämda kriser och det finns inget som heter PMS. Eller vänta nu lite, här är något som inte stämmer. Jag väljer att ta avstånd från min svågers generella uppfattning om sakers varande eller ickevarande och låter hans åsikter stå kvar som ett exempel på att vi alla har rätt att tänka lite tokigt ibland.
Han är ju som han är min svåger och tur är väl det. En kan ju undra varför en sådan fras har kommit att få så negativa konnotationer.
Glen är som han är – är av det ursäktande slaget fastän det borde vara något upplyftande.

Det är dags att komma ut med att jag har haft en tre månader lång trettioårskris som jag nu har desarmerat med hjälp av acceptansens snillrika verktyg och min sambos silkeslena munläder.
Jag är ju som jag är och snart är det nyår.
Det finns många sätt att kliva in i ett nytt år, där löften om förändring är ett av de vanligare. Jag tänker gå åt andra hållet och ägna de sista skälvande dagarna av det här formativa decenniet åt att acceptera och definiera mig själv som den jag är. För jag är trots allt något även om jag alltid önskat vara någon annan.
Så nu tänker jag beställa den där jackan i udda kulör som jag alltid har velat få testa att bära upp och så får det bära eller brista.
Röd, lila, gul eller orange har alltid varit mina färger, nu ska jag bli deras man.

I stormens öga – Om du förstår vad jag menar.

storm

 

Och så var man tillbaka till det som alltid är, den lilla platsen i mitt hjärta som upptar störst tankemöda mellan 07.30 och 14.30 varje vardag. Det vara med några få timmar sömn i ryggen jag tackade sängen för det korta men trevliga sällskapet under natten innan jag gav mig ut i onsdagsmorgonen helt ovetandes att jag skulle ha vinden i ryggen under den sällsamma korta promenaden till arbetet. Det var ett kargt landskap som väntade denna till synes ensamma arbetaren som hade ovett nog att bege sig ut och försöka förverkliga sig själv redan vid 07.15. Det är något renande i synen av de små grenar träden verkar ha väntat på att få ge upp och göra sig av med så fort något gör anspråk på dem som blåser omkring på marken och ter sig så onaturliga i sin jordnära form. Lite som döden.

Vägen min var också täckt av ett hinder storlek större, trädet som brutits av och kastat sig över gång och cykelbanan på ett dramatiskt sätt hade valt rätt tid och plats för att säkerställa största möjliga uppmärksamhet från oss som önskade ta oss förbi det. Vi såg dig allt, vi förhöll oss för en gångs skull till dig och inte du till oss. Att jag nu skriver att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet är för att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet och det är hela sanningen.

Trädet hade fallit, jag föll inte.

 

Tid har flutit.

 

Att gå fram till sin närmsta kollega och tacka för dagen när solen fortfarande skiner är en händelse jag fantiserat om i två månader och som kändes än mer förlösande en vad den gjort i mina tankar. Hans frågor på vad jag gör resterande 20% av dagarna fick mig dock snabbt att släppa min frihet och höja garden för att kunna parera det faktum att han var på väg att ta det förbjudna steget från ett av mina liv in till det andra. För jag som inte ens kan skriva under mina tankar och meningar med mitt eget namn på den här bloggen har ännu svårare att stå för mitt intresse att skriva i världen utanför den.

 

” Jag vill egentligen inte berätta mer om mig själv än så, för mig är skrivandet en så viktig grundpelare i min identitet att jag vill låta det står för sig självt bortkopplade från det andra som är jag. Någon motsägelsefullt men också en försvarsmekanism för att inte riskera att den delen faller om resten av mig själv någon gång gör det. Och vise versa.”

 

Jag svarade honom att jag ägnar de sista procenten åt att leva. Och mer levande än nu, det är jag sällan. Kanske bara strax efter den lilla döden.