Bergen därefter!

Söndag, 07:59.

Hur farligt kan det vara?
Är en fråga jag ofta ställer mig när folk berättar om illavarslande fenomen gällande platser jag ska besöka. Bergen, där regnar och blåser det mest hela tiden så ha ordentliga kläder med dig.
Hur farligt kan det vara?
Jag kanske ska sluta fråga mig det hädanefter. För första gången har jag behövt byta om efter en femton minuter lång promenad till en tågstation. Inte nog med att gatorna är fulla av vattenpölar, vinden i kombination med regnet gör att luften även den är som fylld av vattenpölar. Och jag gick i varenda en av dem.

En semester är mer än väder.

Bergen är en svår stad, på så sätt att när någon frågar mig hur det var, står jag utan egentligt svar och vill mest hänvisa till den spektakulära resan dit.
Väl i staden var det inte mycket som bjöd upp till interaktion, som kulturintresserad var ett besök på Kodes konsthallar ett initialt måste. Det är inget jag direkt kan rekommendera nu i efterhand, sparsmakat är ett användbart ord i sammanhanget.

Det vackraste var det som jag inte hade tillgång till mer än vid enstaka tillfälle, bostadshusen. Likt en hel stad i samma stuk som Haga i Göteborg och det adderar till förvirringen. Vad vill egentligen Bergen vara för typ av stad? Jag har inte en aning.

Sen då?
Det kanske var min inställning som satte käppar i hjulet, jag var mest intresserad av att ta det lugnt och återhämta mig. På så vis har det ändå varit en värdefull resa, full av micropauser och gott fikabröd. Skolebröd är ett bakverk som borde ha sin plats i varje svenskt konditori, vilket det kanske redan har under annat namn?
Annars återstår väl bara att säga följande, den som talar till Norges fördel kontra Sverige är dess färre befolkning. Här finns plats för en själv även i de mest folktäta situationer, som rusningstid på Oslo Sentralstatjon en vardagsmorgon i början av februari.

Nu tuffar vi vidare mot Oslo och anslutande tåg mot Stockholm, borta bra men hemma bäst!

Bergen baby!

Det är svårt att inte uppskatta livet när man befinner sig på ett tåg 1000 meter över havet, omgiven av snöklädda toppar som suddar ut gränsen mellan himmel och mark.
Vi rör oss rakt fram i stadig takt samtidigt som jag blir allt mer angelägen om att ta mig uppåt för att förstå vad som gömmer sig bland molnen. En annan sida vill stanna kvar där nere, få stanna tiden och bege mig ut i det landskap som ser ut att ha sluppit ge vika för människans ambitioner. Förutom de tecken på motsatsen som inte stör mig alls, det som sätter igång de andra tankarna om mänsklig ihärdighet. Elledningarna som böljar mellan stolpar och stålkonstruktioner som någon i kamp mot naturens motstånd givit sig hän att få dit. Vissa arbetsinsatser får en att känna sig stolt över sina medarbetare i blåkläder, även om jag själv aldrig arbetat under bar himmel.
Men man behöver inte göra saker svårare än vad det är, det jag vill ha sagt är något så enkelt som att det är vackert i Norge, väldigt vackert.
Nu är vi framme i Bergen efter en natts mellanlandning i Oslo, återstår att se om det här är ett sådant tillfälle där resan är bättre än målet. Som avslutning får jag lov att krypa till korset, tråkigt nog har jag insett att jag är fruktansvärt dålig på att förstå norska. Det börjar bra med artighetsfraserna men sen är jag någon annanstans, som om jag står och försöker tyda stjärnbilder en klar vintermorgon.

Är du en stormvind.

BAKOM

 

Så satt vi där igår och gjorde planer till verklighet när vi köpte våra tågbiljetter som ska ta oss till Bergen, Norge i februari. Tillsammans hon och jag ut i världen igen. En kan tro att en resa mellan Stockholm och Bergen ska kosta mindre än den vi genomförde runt om i Europa i somras. Det är mänskligt att fela, det är mänskligt att se på en karta och dra ett mentalt sträck mellan städer och komma fram till vad det borde kosta för två personer att resa mellan dem tur och retur.

Stockholm – Bergen 2500 kr enligt mig.
Stockholm – Bergen 7000 kr enligt de som bestämmer.

Vissa saker får ändå lov att kosta vad det kosta vill, det här är en sådan här sak.
För hon ska visa mig igen, så som tidigare visat mig Skåne och alla dess städer. Hon ska visa mig en stad som hon en gång kallat sitt hem, hon ska guida mig igenom gator och gränder, butiker och restauranger som hon en gång kallat sina favoriter. Peka på skulpturer och berätta anekdoter, stanna upp i hörn och bara befinna sig i situationen för att återuppleva en tidigare.
Något sådant kan man inte sätta ett pris på, det är för mig ovärderligt.

Jag själv då.
Jovisst har jag visat henne, jag har visat henne min uppväxt i Botkyrka och sedan mitt unga vuxna liv i Stockholm. Stannat upp på platser där jag brukade, andra där jag första gången, ställen där en gång något utöver det vanliga, oftast var allt sig likt.
Sedan tar det slut.
Mitt liv är levt på en begränsad geografisk bit, den som blev min lott.
För det är det som är jag och jag hoppas det räcker till. Rättelse. Jag vet att det räcker till, men är jag tillräckligt intressant? En tanke som kan slå även den mest självsäkra personen ibland även fast det inte är jag.
I framtiden ser jag i var fall min vän, i den slipper jag berätta min egen historia och kan fokusera på att bygga vår. För att vara historieintresserad är jag överraskande obrydd om min egen men väldigt intresserad över att få berätta den om Bergen när väl resan är klar.
Det viskas om att det kan blåsa ordentligt där, att vädret är en vän som lämnar behovet av fiender därhän. Järnvägssträckan ska tydligen vara en av de vackraste i Norra Europa. Jag ser fram emot att själv få avgöra den saken.

Tuff tuff.