Det är snabba puckar i basket

”Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.”

Charmen med basket är enligt mig framförallt hastigheten och enkelheten i spelet. Även om vissa avblåsningar känns något random är det ändå i relativt lätt för en novis som mig att hänga med i regelverket och anledningen till att något lag hela tiden får straffkast. Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.

”..skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska linnen.”

Det snabba och böljande spelet gör att man rycks in i matchen från första sekund och med det lämnar man allt vad vett och etikett heter bakom sig för att istället ägna sig åt ett konstant animaliskt skrikande i 4 x 10 minuter. Och man är inte ensam om det. Igår kväll satt 7120 personer och mer eller mindre besinningslöst skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska trikåer. En mäktig känsla som jag aldrig upplevt på samma intensiva sätt på ett idrottsevenemang tidigare. 

”..det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi.”

Det jag saknar som jag hörde under min studieresa i New York och WNBA är den konstanta närvaron av en orgel. Den slutade fan aldrig spela och det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi. Orgeln och den totalpeppiga underhållningen mellan perioderna, fy fasen vad roligt det var att uppleva och om svensk basket vill närma sig den Amerikanska basketen tror jag att det är med ett liknande publikfrieri man ska börja. Om inte spelet finns där än kan man börja i andra änden och se till att stämningen alltid är makalöst bra på matcherna i alla fall.

Alla som någon gång åker till USA borde se en basketmatch och få uppleva vad god stämning innebär. 

Det Jetlagiska Dilemmat

​Jag förstår numera begreppet jetlag.
Jag förstår det till punkt och pricka.

Jag förstår att jag inte kommer sova i natt och jag förstår att det är dags för första dagen på jobbet efter semestern om bara några timmar.

Här ligger jag i soffan och försöker somna men tankarna dansar runt i huvudet som om det vore rave.

”hur det hade känts att vara boll nummer fem som snurrades runt i en tombola”


Tankarna innehåller absolut inget av värde som de annars gör när man har svårt att sova. I natt innehåller tankarna bara ren dårskap, som hur det hade känts att vara boll nummer fem som snurrades runt i en tombola och som aldrig fick komma ut och få sitt namn utropat i en förväntansfull bingosal där Bibbi väntade på just Bertil fem för att vinna bingo ett.

Bertil fem, enkel femma. Lampan är tänd men ingen är hemma.


Hur morgondagens arbetspass kommer gå kan jag bara sia om men något säger mig att arbetsmoralen kommer vara obefintlig.

Nu är det bara 1 h och 30 minuter kvar tills alarmen, jag har ställt sex stycken olika och Clara två som stöd, ringer och berättar att det är dags att gå till jobbet.

I lägenheten där det lyser har jag släckt.

Det New Yorkiska Dilemmat

 

 

”jag byggde upp en sådan spänning inför mötet med bordercontroll att jag skakade som ett asplöv..”

 

Efter en god natts sömn är jag nu redo för New York, jag lyckades ta mig in i landet efter de rigorösa säkerhetskontrollerna. Nu var det jag som gjorde det rigoröst då jag byggde upp en sådan spänning inför mötet med bordercontroll att jag skakade som ett asplöv när den jättetrevliga polisen i båset ställde sina enkla och vänliga frågor om min vistelse. Gode gud.
Nu är jag som sagt redo efter fem timmars sömn att ta New York i min famn och fråga om det är något hen vill visa mig.

”Vi får se hur lång tid det tar innan jag kopplat på engelskan fullt ut och blir en del av staden på riktigt.”


Jag känner mig som hemma på något underligt sätt och det gör mig en aning rädd. Det ligger nära att jag blir en sådan karaktär som pratar sitt eget språk och antar att alla ska förstå vad jag vill även fast de inte kan svenska. Vi får se hur lång tid det tar innan jag kopplat på engelskan fullt ut och blir en del av staden på riktigt. Förmodligen har jag några kommande dagar av svengelska framför mig men det ska inte få hindra mig. Jag återkommer med rapporter från staden som aldrig sover.


Uppdatering om det språkliga dilemmat.
Efter sex dagar i staden som aldrig sover ibland har jag funnit min väg i det språkliga dilemmat. Snabba frågor i hastiga vardagssituationer besvaras med ett yes.
– Is this elevator going up or down?
– Yes.

– Hey, how you doin today?
– Yes.

 

”Amerikanerna hyser höga tankar om oss svenskar”


Fungerar oväntat bra och borde vara go to sättet för alla med samma språkliga dilemma som mig. Om situationen trots ditt ”yes” inte utvecklar sig i önskad riktning försök få in att du är från Sverige så snabbt som möjligt, Amerikanerna hyser höga tankar om oss svenskar och det har vi nog nuvarande regerings feministiska linje att tacka för.

Det Kostymska Dilemmat

”..har jag köpt något som förmodligen borde grävts ner och gömts för omvärlden ..”

Sanningens ögonblick är kommen, det är dags att hämta ut den lagom snygga kostymen som varit hos skräddaren och jag är för första gången förväntansfull inför ett kostym köp. Blott två gånger tidigare har jag köpt en kostym och bägge gångerna har jag köpt något som förmodligen borde grävts ner och gömts för omvärlden två år innan jag valt att införskaffa dem i butik.

”Som om det inte vore nog såg jag till att sy upp bägge benen och ärmarna”

Den här gången har jag noggrant och systematiskt genomgått en gedigen process att hitta just den kostymen som var rätt in i minsta sömm. Som om det inte vore nog såg jag till att sy upp bägge benen och ärmarna, en lyx som är få förunnat men som jag unnade mig själv.

Min ringa längd på 172 cm är åtminstone 10 cm för kort för att handla byxor på vuxenavdelningen om man ser till hur de som skapar byxor tänker.

Jag är på gång, känner ni hur det vibrerar runt mig? 

”Fram tills dess har jag förhoppningsvis också lärt mig knyta en slips, där snackar vi cliffhanger gott folk.”


På måndag är det upp till bevis om jag för en gångs skull lyckats köpa en kostym som inte ger mig känslan av att vara på väg till en maskerad med 80-tals tema. Känslan av att jag kommer bära ett par clownskor kommer jag nog aldrig kunna tvätta bort.

Fram tills dess har jag förhoppningsvis också lärt mig knyta en slips, där snackar vi cliffhanger gott folk.

Mot oändligheten och vidare.

Det Resfeberiska Dilemmat

”Jag tror jag har packat klart men vet att jag inte kommit halvvägs”


Här sitter jag och kan inte hålla en tanke i huvudet mer än fem sekunder. Jag tror jag har packat klart men vet att jag inte kommit halvvägs, jag borde göra något åt det så jag sitter bara still och känner hur allt bara snurrar. 

Snurrar gör också sekundvisaren på klockan, det har tagit mig sex timmar att skriva det här och på de sex timmarna har jag lyckats packa ner noll saker. Noll nya saker i halvtom resväska som borde varit full vid det här laget.

”för varje frågetecken jag försöker räta ut formas bara två nya.”

Jag blir nog klar med packningen imorgon i samma takt jag själv blir packad för att stilla nerverna. Stilla är i skrivande stund inte tankarna och för varje frågetecken jag försöker räta ut formas bara två nya.
Det här är nog den största oro/förväntan/glädje/spänning/lycka jag känt inför en resa. Jag som annars brukar vara cool som en filbunke har känslorna på utsidan. Gnällig, tjäbblig och förjävlig. Nu har jag skrivit i åtta timmar.

Och då ska jag bara till Katrineholm.
Usa:s Katrineholm, New York.

Mot oändligheten och vidare