De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar.

WhatsApp Image 2019-06-22 at 18.12.17

 

Där satt vi alla upplevelsetörstande själar samlade i samma sal och såg mot scenen i centrum där ännu ingen stod.
Samma gamla tanke kom krypandes igen, den om hur tryggheten som kollektivet ger snabbt kan övergå till otrygghet om en enda av oss många individer bestämmer sig för att agera lite galet.
Jag försökte analysera varenda en av de hundratals besökarna för att förstå varför de kommit dit och om de har något illavarslande i görningen. Först och främst de i min direkta närhet, men även de som egentligen sträckte sig utom mitt egendefinierade ansvarsområde.

– Varför sprang hon plötsligt upp för trapporna igen?
– Finns det något skäl för hans vridande rörelser i stolen och det ständiga tittandet över axeln?
– Nu gör han det igen.

Jag kategoriserar honom som ett potentiellt hot, räknar ut att jag har tre sekunder på mig att förhindra honom att genomföra sitt illdåd om han ställer sig upp med en pistol i handen. Fyra rader ner, sju platser åt höger. Om jag tar vägen runt har det redan gått sju sekunder, fyra för mycket, tre personer kan redan ha fallit offer.
Vägen över stolarna?
Smidighet och spänst är inte längre de två adjektiv som beskriver mig som bäst.
Ett välriktat kast med tygpåsen jag har i min famn kan få honom ur balans tillräckligt länge för att jag ska hinna runt, greppa någons öl att kasta i hans ansikte när jag väl kommer fram och kan tackla ner honom.

Patti! Patti! Patti! Patti!

Och så står hon där på scen och tar emot vårt jubel som aldrig tycks ta slut. Vi jublar för allt hon en gång har gjort och allt det hon har kommit att symbolisera. Jublet håller i sig, vi vill inte sluta. Som om våra applåder och spontana tillrop är vad som håller henne vid liv. Vi är medvetna om att det är en ynnest att få se en 72-åring stå på scen och uppträda för oss som om hon vore 60.

Jag försvinner bort för en stund, befinner mig någonstans djup inom mig själv och kan se mig själv från utsidan som om jag lämnat min kropp fast tvärtom. Det är ingen flykt från mig själv, det är den raka motsatsen. Att kunna se mig själv från det perspektiv som tycks vara det svåraste att uppfatta, inte det spegelbilden ger, inte det som video- eller röstinspelningar redovisar.
Utan perspektivet från kärnan av mig själv.

Musiken slår mot mina trumhinnor, de utkristalliserade ljuden från en gitarr, en bas och ett trumset. Jag hör hur hon sjunger utan att uppfatta ett ord. De saknar betydelse, har ingen mening. De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar, de som börjar som en viskning och slutar i ett rop.
Jag ber mig själv att lyssna om än bara för en sekund och där när jag reflekterar över mig själv som minst är jag mig själv som mest. Vi håller varandra i handen jag och Filippa, en brygga mellan mitt inre som hon tillåter mig att finna och det medmänskliga som hon får representera.
Hon släpper min hand och långsamt dras jag tillbaka mot den yttre världen och jag når dit när publiken runt mig börjar ställa sig upp. Situationen vill att jag följer efter, mitt inre säger åt mig att stanna. Jag sitter ensamt kvar och känner mig lika fri som jag tänkt att de jag sett reagera på musiken genom oplanerade rörelser måste känt sig.
Frihet är ett omöjligt begrepp. Tanken var att den här texten skulle handla om hur en dag i frihet skulle ha sett ut. Jag kom inte längre än till att jag skulle vakna en morgon och inse att frihet är en egoistisk tanke och att jag älskar henne allt för mycket. Kanske kan vi en dag förstå det omöjliga konceptet tillsammans och att våra egon visar sig löpa intill varandra. Om det nu har någon betydelse när friheten begränsas redan efter steget att vi vaknar tillsammans i vår säng. För vi kommer att känna oss hungriga och visst, vi måste inte äta då men kommer behöva göra det någon dag och är vi då fria när vi är bundna till våra naturliga behov?

 

Patti Smith på Waterfront: 4 av 7 poäng.

Veckobrev – Ett utdrag ur mitt liv.

SÄNGEN_FIX

 

Vad gjorde jag för att bli något mer än mig själv?
Svaret är ingenting, för jag har gått vilse någonstans mellan att vara vaken och att sova. Till råga på allt har ommöbleringen i vår lägenhet försatt mig i en ständig dvala där jag somnar tidigare än vanligt men aldrig vill till att vakna upp. Allt föll på sin plats i hemmet i samma stund illusionen om att det fanns något bättre utanför föll isär.
Dessa perioder dyker upp i mitt liv med jämna mellanrum utan att för den delen meddela sina nära förestående ankomst. En dag ligger jag bara där och lyssnar till hur det ena alarmet efter det andra ljuder sin illavarslande melodi från nattduksbordet bredvid sängen, jag ligger en människa därifrån. Inkilad mellan den yttre muren och mitt allt, fyrtio centimeter av betong och annat som skärmar av mig från det som kräver min närvaro. Inget äger den rätten.

Ovanpå de skräna sirenerna spelas med jämna mellanrum de sånger från Spotify jag valt ut i ett försök att vakna upp med känslan av lugn och glädje.

 

06:15 – Heat of the moment – Asia

06:25 – Play it on my radio

06:35 – Rock U

 

De första veckorna med möjligheten att ha musik som alarm vaknade jag med en iver av att få sjunga med, låg och väntade på refrängerna halvt sovande, halvt vaken.

“I will follow you,

‘Cause you’re the sweetest hunger

I can’t get enough of, of you

Uh, show me the way,

I walked the line just to describe me through

And if I fall to, lift my wrist and swore this rock, rock u”

Nu har jag hittat ett sätt att fläta in mina sånger i sirenerna. Och så ligger jag där och väntar tills dess att jag inser att jag inte är fri att göra valet att ligga kvar. Varken från moralen eller kontraktet som binder mig till det jag åtagit mig att göra.
Hon påminner mig om desamma. När hon placerar sina händer mot min täckesvarma kropp gör hon det ovetandes om hur isande kalla de är och hur det kan användas som en metafor.

Tar mig ut efter en tjugo minuter, är framme vid min destination redan efter sju.

Jag uppskattar mina kollegor som mest när de är som minst, när de varken talar till eller förhåller sig kring mig.
Det där med den personliga sfären och hur dess definierade avstånd är olika runt om i världen och hur det skulle kunna avslöja något om mitt ursprung.
Jag är nog inte från denna jord.

Men jag tycker om mitt arbete även om min vän påstår att min oförmåga att vakna i tid härstammar från att jag inte ser fram emot att gå upp och jobba.

Vad finns det att inte se fram emot?

Frihet under ansvar och så den där härliga balansen mellan det monotona och det som kräver sin rimliga mängd kreativitet.
Det är nog inte till min arbetsmässiga fördel att jag skriver som bäst när jag är där, som om min hjärna behöver rörelse för att skaka fram de där doserna av skapande som håller sig gömd när jag är stillasittande.
Det är nog därför jag uppskattar att promenera så pass mycket som jag gör. Det har blivit allt mindre av den varan numera, kanske har det att göra med vädret. Samtidigt har det aldrig hindrat mig förut. När hon och jag träffades la vi mil bakom oss under våra första dater men då hade vi också ett tydligare mål. Vi kunde på gå i timmar genom vädrets alla faser för
att finna varandra.
Nu när det gått ett år kanske det är döden vi långsamt går emot, för evigheten är ett luddigare mål än oss själva och jag kan inte definiera det mer än att det kommer därefter. Efter det som grusar våra drömmar allt leva för alltid inträffar. Det är långt kvar tills dess.

Vi två som snart har sextio år på jorden mellan oss. Matte har aldrig varit min grej. Siffror tenderar att vara allt för fasta i sina former och svaren tråkigt nog alltid rätt eller fel. Då är språk mer förlåtande. Jag har fått IG på flertalet matteprov, sällan varit sämre än MVG när det kommer till svenskan. Vid något tillfälle fick jag för mig att jag skrivit ett matteprov som skulle ge mig om inte topp-poäng, i alla fall något i närheten av det.
En kan lätt luras av sin egen briljans när matematikens lagar ersatts av sina egna.
2,5 poäng där gränsen till godkänt var 20. Å andra sidan har jag fått toppbetyg för bokanalyser av böcker jag aldrig läst.
Därför är det konstigt att jag binder upp mig kring siffran 30. För den är absolut inget mer än just det.

Testa själva.

Trettio.

Visst säger det er ingenting alls?

Men det är ett hål.
Det finns numera bilder tagna på svarta hål. Gammal_fix
Fascinationen kring dess existens och ambivalens kring vår egentliga mening.
Glödande kanter som en guldskimrande gloria runt formen av allt som har varit.
Eller aldrig funnits.
30 är bilden på det svarta hålet.
Vad det ringar in kan vi bara spekulera kring.
Och hål är till för att täppas igen innan någon faller i dem.
Så jag börjar att gräva där jag står och hoppas finna någon annan än mig själv när tidigare hål har fyllts upp av all den kunskap jag förskansat mig under mina trettio år.
Vi vet nog allihop att det hål jag grävt för att undgå ett annat kommer bli det som sen definierar 31.

Som tur är fyller hon år månader före mig och är på så sätt min cougar medan jag är hennes lammkött. Det medför en möjlighet för mig att testa alla mina känslor kring vårt åldrande på henne innan jag själv behöver ta itu med problemen. Hon är lugn som alltid. Det skinnet hon har på näsan och som jag talat gott om från dag ett tycks få nya lager varje gång jag försöker skaka om hennes värld. Jag byter ut min hud kring min näsa varje dag. Det är något som inte står rätt till med min hy, misstänker att vattnet i vår lägenhet är allt för hårt för min känsliga natur. Torr som ett fnöske.
Hon är stabil.
Vi är grunden till allt vi vill.
Och som vi vill sen.
Det finns något skrämmande vackert vid tanken om att det här är min sista kärlek.

Varför försöker jag ens sätta ord på siffror.

 

Champagnebar_FIX

Det är som om jag tillhör den person som jag gjort planer med och jag som önskar få stoltsera med att mig äger ingen, äger då inte ens längre rätten till mig själv.
Fast om en sagt att en ska så ska en också göra. Jag har inte mycket och mitt ord får stå för allt mitt värde. Så jag står för vad jag sagt och beger mig till stan. Säger till mig själv att inte dricka någon öl, dricker ändå en öl. Tar en Fanta direkt därefter för att försöka radera ut mitt initiala klavertramp.
Det fungerar någorlunda, tänker mest på att åka hem och att sofforna som såg härligt bekväma ut på håll är svåra att sitta i på ett samtalsmässigt vis.
Vi diskuterar en del, pratar strunt än mer. Når fram till det oundvikliga ämnet mot slutet och så sitter vi där och dömer varandra.

Han mig för att jag delat med mig om mina tankar om att det känns omöjligt att skriva en läsvärd berättelse och att jag funderar på att sluta försöka.

Jag honom för att han tror att jag går den enkla vägen när jag istället vill skriva vardagspoesi.
Det finns inget enkelt med att skriva vardagspoesi. Bara att erkänna att det är vad en vill, skriva poesi, är bland de svåraste som finns. För vem tänker initialt gott om en poet?
Dessutom är det långt ifrån enkelt att försöka koka ner känslorna kring sitt vardagliga liv i några få meningar som ska vara öppna för tolkningar men samtidigt rakt på sak.

 

Du missar hundra procent

av samtalen du aldrig tar

Eller hur det nu var Wayne Gretzky sa.

Om han nu sagt det överhuvudtaget.

Jag vill bli tillskriven fraser jag aldrig yppat

Av människor jag aldrig mött.

Aldrig har så många, så få

Och så vidare och allt det där.

Vår tids statyer

”Du kan rasera en byggnad men sällan döda en idé”

Ta mig fan, jag har gjort det igen.

Glen Snoddas, 2003.

 

 

Jag säger inte att det är bra eller är en god sak att spinna vidare på. Jag säger bara att det är något jag känner för att göra och jag gör oftast som jag vill. Om jag inte planerat något annat. Så jag kommer fortsätta skriva sådant som är enkelt att känna igen sig i, sådant som är allt annat än höjdpunkter utan istället det som ryms där emellan. Ortens bästa poet är således inget pris som kommer tilldelas mig, Svenssons mest alldagliga försök däremot. Om någon instiftar ett sådant pris önskar jag bli den första att mota äran.

Klockan är snart lunch, jag gör nog bäst i att ta tag i vad allt arbete heter och göra skäl för min lön eller i alla fall se ut som om jag gör det. Troligtvis kommer den här texten ligga orörd från stunden jag stämplar ut fram till tillfället jag stämplar in igen. Förmodligen kommer jag däremellan tänka att jag borde, verkligen borde skriva vidare när jag har all den tid jag tar mig att färdigställa den.
Det ligger något i att stå i vägen för sig själv.
Får man bli asket vid trettio?
Är stoicism något respektingivande?

Om det inte vore för batteriet på mobilen och min kollegas blickar hade jag nog kunnat fortsätta ett tag till. Jag gillar honom ändå, även om han talar till mig ibland. Och när jag stämplar in imorgon kan jag fortsätta drömma om texter som tar höjd.

Något långsökt, ett inlägg med sväng!

1maj[1401]

 

Då är vi där igen, tiden kring dagen jag länge lät definiera den jag var och allt jag någon gång önskade eller trodde mig kunna bli.

Vi är långt ifrån Haymarket nu.
Och jag ett stenkast ifrån att aldrig lyfta ett finger.
Arbetarrörelsen är tydligen jag, jag är dock inget annat än mitt namn som aldrig kommer pryda fackförbundens medlemslistor igen. För det blev under en tid allt för dyrt och nu tjänar jag tillräckligt för att inte klaga.
Är närmre en viskning om att jag inte har tid att vara ledig än att skrika ut min rätt, eller uppmärksamma frånvaron utav den.

Det skrev jag igår, idag befann jag mig ändock tågande bakom en orkester i vänstertåget på väg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. Höjdpunkten var när internationalen ekade mellan väggarna i gamla stan och vi stolt passerade horder av turister som stod och fotade eller filmade som om vi var en upplevelse och inte ett upprop. Det skavde någonstans i mig, att vara något för någon annan att se på. Men jag fann mig snabbt och vinkade åt mina nya beundrare samtidigt som jag fortsatt mumlade vidare på sången jag kan allt om men aldrig lärt mig sjunga.

 

Fast!

Något långsökt möjligtvis, men den här textens inledning är där bara för att kunna göra en koppling mellan en traditionstyngd vårdag och en historisk vårstad.

Prag.

Pragvåren.

Smidigt!

Planen är att vi ska ta oss dit i sommar, hon och jag, under vår första gemensamma semester.
Vi kommer ta oss från Malmö till Berlin med tåg och därifrån vidare till Prag.
En stad ingen av oss tidigare varit i men som vi bägge två ser fram emot att besöka.
Så varför har jag fått er att läsa så här långt utan att ha formulerat någon egentlig mening med inlägget?

Jo, självklart för att det här inläggets egentliga värde inte ligger i min text utan i era kommentarer.

Har ni några härliga Pragtips för ett bekvämt men samtidigt äventyrslystet, kulturintresserat, häftigt och coolt par som oss?

Glad första maj på er allihopa!

Punkare och Powerade

 

Skulptur

 

Jag såg ett par rockare förra helgen, jag trodde först att de var punkare men fick tyvärr nog nöja mig med att de var simpla hårdrockare. Även om det inte låg något enkelt bakom deras existens. Det är nog svårt att se en tid en önskade få vara en del av sedan länge vara över.
Hur som helst var de båda klädda helt i svart, svarta skinnbyxor, svarta t-shirts vilka förmodligen är köpta på någon obskyr konsert de varit på, svarta skinnjackor med bältet slappt hängandes bakpå ryggen och varsin yvig frisyr. Den ena av dem bar en bergsprängare i ena handen som dånade ut musik som från mitt perspektiv var omöjlig att snappa upp några egentliga toner utav. För de som bar på musiken stod det nog glasklart. Vi hörde ett oljud dränkt i diskant och bas. De hörde de ljuvliga tonerna av Judas Priest, ett band jag nu nämner enbart för att det är det ovanligaste av de vanligaste rockband jag känner till.
Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte blev besviken av insikten att den dryck de delade mellan sig inte var en öl som min fördom sa att det skulle vara, utan en Powerade.

Hela paketet av en utdöende sort rockers förutom just den lilla detaljen, den lilla klarblå drycken som bröt bilden av att jag kunde förutse vartenda ett av deras fortsatta steg.

Nu vill jag skifta fokus och byta mina yttre betraktelser till att istället blicka inåt. För vem är jag, hur definieras jag av mina betraktare och vad tror de veta är mitt nästa steg rätt ner i fördomsfällan?

Är jag vänsterkillen med tygpåse som står för allas lika värde så länge mitt värde alltid definieras och tas i beaktande först?

Är jag mellanchefen som klär mig i en färgglad pull-over för att visa att jag är så pass färgstark att jag förtjänar min roll och kan kräva att alltid bli uppmärksammad?

Är jag anarkisten som önskar störta samhället bara för att jag själv är oförmögen att hitta min plats i det?

Är jag han med arbetarbyxor och trasig tröja som mest av allt ser fram emot en redig bit kött och en kall öl på fredagskvällarna?

Är jag mannen i kostym som bär strumpor från Happy socks för att visa att jag visserligen är i hamsterhjulet men kan kliva ut när jag helst behagar men sen aldrig vågar ta steget?

Är jag han som skriver och försöker att förändra reglerna för att jag inte orkar sätta mig in i vilka de är?

Är jag Sveriges bögigaste straight man som älskar fitta och samtidigt är svag för både musikal och Abba?

Vad jag nu än definieras som bär jag på min egen Powerade som hindrar fördomarna att dugga så tätt att de inte längre är stillbilder av den jag tros vara utan en film med ett redan skrivet manus.
Vart jag än anses passa in bäst under för ovanstående kategori är jag säker på att ingen bär på fördomen att någon av dem skulpterar i lera en fredagskväll. För det är precis vad jag gjort och nu frångår jag alla mina principer att inte visa upp det första bästa försöket jag gjort inom vilken skapande form som helst egentligen. Här, där uppe, är en bild på mitt skulpterade ansikte, mest för att varje blogginlägg förtjänar en bild. Jag vill inte belysa min skapelse som sitt substantiv utan önskar få rikta ljuset åt själva verbet där bakom. Att skapa, denna genväg till välmående!

Trevlig helg på er allihopa!

Drabbad av Glen?

Det var uppseendeväckande länge sen jag skrev något nytt här och till mitt försvar vill jag påpeka att jag väntat på ett spökskrivet inlägg från en person jag trodde jag var överens med men som gång på gång påpekar att jag bara var överens med mig själv och att hon aldrig accepterade mitt, vad hon kallar, krav men som jag kallar en önskan huggen i sten.
Så nu får jag skriva ett inlägg helt efter eget huvud och vad det ska handla om har jag ingen aning om. Jag bad henne om hjälp och hon undrade om hon var min musa, jag förnekade det inte, hon kunde få vara min musa, hon kunde få vara mitt allt bara hon gav mig ett svar. Det gjorde hon också. Hon sa åt mig att skriva om ett specifikt hörn i min lägenhet och visade med det upp en ny tvetydig sida av sig själv. Att skriva om hörn kan vara genialt eller helt galet, det lutar åt det senare så jag väljer att skriva om något annat samtidigt som jag placerar henne i facket ”småtokig”.
Vad har jag gjort senaste tiden undrar nog ett fåtal av er och jag ska inte hålla inne på svaret.

Dels har jag varit i Scalateaterns källare och lyssnat på två pågar som spelat acidjazzfusion med hjälp av ett trumset och en elektrisk orgel. Fungerar beskrivningen ”omvänd hockeyklubba” för att beskriva vad jazz gör för mig? Det börjar så ofantligt högt att jag undrar varför jag inte spenderar varje kväll på någon av alla Stockholms jazzklubbar men efter en tid sjunker intresset snabbt och planar ut i en känsla av att befinna sig på någon sunkig bar på en finlandsfärja.

Jag har varit på en liten resa och min uppfattning att Göteborg är som Stockholm fast sämre står kvar. Det som stör mig mest är all nonchalans utan vidare finess, jag tycker om nonchalans, ni ska inte tro något annat, fast det krävs att den utövas med någon form av eftertanke och en viss mängd elegans. Jag menar, har ni gått en vända längst Andra lång en lördag natt? Totalt fritt från ackuratess.

Ackuratess är för övrigt ett ord jag precis synonymade mig till så jag kan mycket väl använda det på fel sätt och vill med det ha sagt att ingen är perfekt.

En vända längst ovannämnda gata räcker gott och väl för att tappa all tro på mänskligheten i allmänhet och Göteborgarna i synnerhet.
Målet med resan uppnåddes i alla fall och det är glädjande, tyvärr innebär det också att jag kommer behöva återkomma till Göteborg på en mer regelbunden basis och inte på samma smått sporadiska manér som nu och tidigare.
En lärdom jag tar med mig från resan är att min och min väns koncept kring att outsourca våra samveten till varandra fungerar ypperligt, vi har inte haft ett dåligt samvete sen 1997 och det är något jag gärna fortsätter med. Man bollar upp idéer eller beskriver handlingar man utfört och frågar den andra vad den tycker och svaret tycks alltid vara positivt. Det finns liksom ingen anledning att inte säga till varandra vad den andra önskar att höra, det är vad jag kallar sann vänskap.

Ett helt vanligt inlägg

​När jag seglar vidare på livets hav låter jag minnena av pappa vara vinden som för mig framåt och inte ankaret som håller mig tillbaka.




Jag hade tre inlägg på gång innan det tragiska hände och nu äntligen känner jag mig redo att göra en så alldaglig sak som att skriva ett helt vanligt blogginlägg igen.
Jag är trots allt fortfarande jag även om jag är en sorglig erfarenhet rikare och för min egen skull tänker jag försöka återgå till mitt vanliga liv. Det känns inte helt problemfritt om jag ska vara ärlig. Jag slås av tanken att jag trivialiserar det som hänt och försöker hitta tillbaka till mitt tidigare jag allt för fort utan att ta hänsyn till den tid det kanske borde ta att återhämta sig.

Har jag mått tillräckligt dåligt? Har jag gråtit nog? Har jag vart i sorg tillräckligt länge?

Jag vill tro att man ska vara i den känsla man befinner sig i oavsett vilken den är, när man är ledsen får man vara det utan att behöva tvinga på sig själv en glädje man inte känner och är man glad behöver man inte tvinga på sig den sorg man bär på men som vid tillfället rör sig i periferin.

Med de tankarna luftade tänkte jag ta ett nytt andetag och lyfta upp de tre inlägg jag planerade att skriva vid ett tidigare tillfälle och i ett sammandrag presentera tre inlägg i ett med självförverkligandets helande egenskaper som en något långsökt gemensam nämnare.

1. Jag har köpt mina lurar och jag bär dem med stolthet och glädje vart än jag befinner mig och vilka jag än har omkring mig. Ett samtal med sambo kan gott och väl genomföras med ett par hörlurar över öronen och om hon blir irriterad över den potentiella fokus frånvaron kan hon med enkelhet ringa vederbörande och genomföra samtalet via telefon.

För att bäst beskriva hur underbara mina brusreducerande hörlurar är går vi till bakverkens värld för att hitta en lämplig jämförelse.

Om vanliga hörlurar är sockerkaka är brusreducering glasyren och kokosen som gör den till en utsökt kärleksmums.

2. Kärleksmums a.k.a Snoddas bakade jag för någon vecka sen för att åtnjuta till ett lördagsfika och för att det finns något intressant i att jag, Glen Snoddas, bakar något som av vissa kallas för just Snoddas. Ursprungsplanen var att låta dokumentera hela förloppet med ett antal härliga bilder i lifestyle stil men mitt något bordusa sätt att föra mig i ett kök lämnade mycket övrigt att önska. Det blev således varken några före, under eller efter bilder på mitt färdigställda mästerverk till bakverk. Jag åt en bit innan jag hann fota den och så var bollen i rullning och det accelererade fort, så fort. Innan lördagen var över så var på något sätt min lilla form av kärlek definitivt slut. Oops.

3. En ugnsfast form har fyra kanter och ett djup, vet ni mer vad som har fyra kanter och djup? Den ram som äntligen åkt upp på väggen här hemma efter att jag och min sambo tillslut enats om ett motiv värdigt nog att få ta plats på vår vägg av fame. 

Vi enade våra krafter och samarbetade för att uppnå ett resultat som vi båda två kan se på med stolthet och glädje. Hon med sitt känsliga öga för stil, färg och komposition sen jag med mina fyrkantiga kunskaper inom ramarna för ett bra ramhantverk. Resultatet finns att beskåda här nedanför.

Självförverkligandet är över för den här gången. Tack för mig. 

Tankar en fredag som denna.

Lite blandade tankar.

1.
Jag har nu varit med tygpåse så pass länge att jag tappat greppet om verkligheten och sett den rulla iväg ner för stupet framför mig. 

När jag väl hittade den igen var ingenting längre sig likt, Vet ni vad en plastpåse kostar på Konsum numera?

Tre jävla kronor! 

Jag är helt säker på att plastpåsarna kostade en krona styck innan jag gick och blev med tygpåse men jag kan ha fel, helt ärligt har jag i ren och skär krösus stil inte reflekterat över plastpåsarnas pris de senaste åren och antagit att de kostat en krona som de alltid har gjort.

Tre jäkla kronor!

Det här innebär att jag kommer låta verkligheten försvinna ut i det okända igen och fortsätta leva i min trygga tygpåsebubbla nu och för alltid. Enda kruxet är det här med plastpåsarnas överlägsenhet kontra tygpåsarna när det kommer till att agera soppåsar. Jag har ännu inte listat ut hur jag ska lösa det lilla problemet.

2.

Förra helgen var jag på min sambos morfars 80 års fest och jag anser att jag inte är bäst på fest om man säger så, jag är en man som fungerar bäst mano a mano, hand till hand, fast utan handgemänget och mer som ett uttryck för ett mer tu man hand typt av umgänge.

Om jag drömde mardrömmar om det sociala inför festen var det den läskiga kvinna som smög runt ute i mörkret och som kikade in genom fönstret då och då som gav mig kalla kårar efter den.

Morfar som firade 80 berättade att kvinnan inte hade alla hästar i stallet och absolut inte fick släppas in på festen varpå jag svarade att det är lite väl hårt sagt om sin egen dotter, min svärmor.

3.

Jag lyssnar på podcast eller musik 85% av tiden jag är på arbetet och har på grund av det behövt köpa 8-10 par hörlurar de senaste två åren. 
Hörlurar är sköra, så väldigt sköra. Jag är mer burdust lagd av mig. Om jag håller håller i något så skört och mjukt som ett par hörlurar händer det ibland att jag klämmer sönder dem av rädsla att de ska försvinna från mig..

Nu har det hänt igen och jag börjar tröttna på sladdar som börjar glappa redan efter ett kvartal. Jag har gjort ett val som ställer mig inför vissa samvetskval, jag har fått upp ögonen för ett par trådlösa robusta lurar som garanterat inte kommer börja glappa vid första taget.

Problemet är att lurarna kostar 2000 kr.
2000 kr för ett par hörlurar? Det är mycket pengar det. Hur ska jag kunna motivera för mig själv att en sådan onödig lyx som ett par hörlurar för 2000 kronor faktisk är precis vad jag behöver och förtjänar. 

Jag frågar mitt utanpåliggande samvete om råd och hon svarar nej du, det låter överdrivet. Jag frågar igen men lyckas inte övertala henne. Det är alltså min sambo jag frågar och hon har tydligen en strikt hållning i frågor rörande hörlurar. Jag håller egentligen med henne men jag har gjort mitt val.

 

En fattig man har inte råd med billiga verktyg. Rama in den korsstygnade meningen och sätt upp på väggen för nu kör vi rätt in i kaklet. 

Kanske.

Nu är mina blandade tankar slut och klockan är efter 10.00 så det är dags att lyssna på Stil i P1. Trevlig helg på er!