Punkare och Powerade

 

Skulptur

 

Jag såg ett par rockare förra helgen, jag trodde först att de var punkare men fick tyvärr nog nöja mig med att de var simpla hårdrockare. Även om det inte låg något enkelt bakom deras existens. Det är nog svårt att se en tid en önskade få vara en del av sedan länge vara över.
Hur som helst var de båda klädda helt i svart, svarta skinnbyxor, svarta t-shirts vilka förmodligen är köpta på någon obskyr konsert de varit på, svarta skinnjackor med bältet slappt hängandes bakpå ryggen och varsin yvig frisyr. Den ena av dem bar en bergsprängare i ena handen som dånade ut musik som från mitt perspektiv var omöjlig att snappa upp några egentliga toner utav. För de som bar på musiken stod det nog glasklart. Vi hörde ett oljud dränkt i diskant och bas. De hörde de ljuvliga tonerna av Judas Priest, ett band jag nu nämner enbart för att det är det ovanligaste av de vanligaste rockband jag känner till.
Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte blev besviken av insikten att den dryck de delade mellan sig inte var en öl som min fördom sa att det skulle vara, utan en Powerade.

Hela paketet av en utdöende sort rockers förutom just den lilla detaljen, den lilla klarblå drycken som bröt bilden av att jag kunde förutse vartenda ett av deras fortsatta steg.

Nu vill jag skifta fokus och byta mina yttre betraktelser till att istället blicka inåt. För vem är jag, hur definieras jag av mina betraktare och vad tror de veta är mitt nästa steg rätt ner i fördomsfällan?

Är jag vänsterkillen med tygpåse som står för allas lika värde så länge mitt värde alltid definieras och tas i beaktande först?

Är jag mellanchefen som klär mig i en färgglad pull-over för att visa att jag är så pass färgstark att jag förtjänar min roll och kan kräva att alltid bli uppmärksammad?

Är jag anarkisten som önskar störta samhället bara för att jag själv är oförmögen att hitta min plats i det?

Är jag han med arbetarbyxor och trasig tröja som mest av allt ser fram emot en redig bit kött och en kall öl på fredagskvällarna?

Är jag mannen i kostym som bär strumpor från Happy socks för att visa att jag visserligen är i hamsterhjulet men kan kliva ut när jag helst behagar men sen aldrig vågar ta steget?

Är jag han som skriver och försöker att förändra reglerna för att jag inte orkar sätta mig in i vilka de är?

Är jag Sveriges bögigaste straight man som älskar fitta och samtidigt är svag för både musikal och Abba?

Vad jag nu än definieras som bär jag på min egen Powerade som hindrar fördomarna att dugga så tätt att de inte längre är stillbilder av den jag tros vara utan en film med ett redan skrivet manus.
Vart jag än anses passa in bäst under för ovanstående kategori är jag säker på att ingen bär på fördomen att någon av dem skulpterar i lera en fredagskväll. För det är precis vad jag gjort och nu frångår jag alla mina principer att inte visa upp det första bästa försöket jag gjort inom vilken skapande form som helst egentligen. Här, där uppe, är en bild på mitt skulpterade ansikte, mest för att varje blogginlägg förtjänar en bild. Jag vill inte belysa min skapelse som sitt substantiv utan önskar få rikta ljuset åt själva verbet där bakom. Att skapa, denna genväg till välmående!

Trevlig helg på er allihopa!

Drabbad av Glen?

Det var uppseendeväckande länge sen jag skrev något nytt här och till mitt försvar vill jag påpeka att jag väntat på ett spökskrivet inlägg från en person jag trodde jag var överens med men som gång på gång påpekar att jag bara var överens med mig själv och att hon aldrig accepterade mitt, vad hon kallar, krav men som jag kallar en önskan huggen i sten.
Så nu får jag skriva ett inlägg helt efter eget huvud och vad det ska handla om har jag ingen aning om. Jag bad henne om hjälp och hon undrade om hon var min musa, jag förnekade det inte, hon kunde få vara min musa, hon kunde få vara mitt allt bara hon gav mig ett svar. Det gjorde hon också. Hon sa åt mig att skriva om ett specifikt hörn i min lägenhet och visade med det upp en ny tvetydig sida av sig själv. Att skriva om hörn kan vara genialt eller helt galet, det lutar åt det senare så jag väljer att skriva om något annat samtidigt som jag placerar henne i facket ”småtokig”.
Vad har jag gjort senaste tiden undrar nog ett fåtal av er och jag ska inte hålla inne på svaret.

Dels har jag varit i Scalateaterns källare och lyssnat på två pågar som spelat acidjazzfusion med hjälp av ett trumset och en elektrisk orgel. Fungerar beskrivningen ”omvänd hockeyklubba” för att beskriva vad jazz gör för mig? Det börjar så ofantligt högt att jag undrar varför jag inte spenderar varje kväll på någon av alla Stockholms jazzklubbar men efter en tid sjunker intresset snabbt och planar ut i en känsla av att befinna sig på någon sunkig bar på en finlandsfärja.

Jag har varit på en liten resa och min uppfattning att Göteborg är som Stockholm fast sämre står kvar. Det som stör mig mest är all nonchalans utan vidare finess, jag tycker om nonchalans, ni ska inte tro något annat, fast det krävs att den utövas med någon form av eftertanke och en viss mängd elegans. Jag menar, har ni gått en vända längst Andra lång en lördag natt? Totalt fritt från ackuratess.

Ackuratess är för övrigt ett ord jag precis synonymade mig till så jag kan mycket väl använda det på fel sätt och vill med det ha sagt att ingen är perfekt.

En vända längst ovannämnda gata räcker gott och väl för att tappa all tro på mänskligheten i allmänhet och Göteborgarna i synnerhet.
Målet med resan uppnåddes i alla fall och det är glädjande, tyvärr innebär det också att jag kommer behöva återkomma till Göteborg på en mer regelbunden basis och inte på samma smått sporadiska manér som nu och tidigare.
En lärdom jag tar med mig från resan är att min och min väns koncept kring att outsourca våra samveten till varandra fungerar ypperligt, vi har inte haft ett dåligt samvete sen 1997 och det är något jag gärna fortsätter med. Man bollar upp idéer eller beskriver handlingar man utfört och frågar den andra vad den tycker och svaret tycks alltid vara positivt. Det finns liksom ingen anledning att inte säga till varandra vad den andra önskar att höra, det är vad jag kallar sann vänskap.

Ett helt vanligt inlägg

​När jag seglar vidare på livets hav låter jag minnena av pappa vara vinden som för mig framåt och inte ankaret som håller mig tillbaka.




Jag hade tre inlägg på gång innan det tragiska hände och nu äntligen känner jag mig redo att göra en så alldaglig sak som att skriva ett helt vanligt blogginlägg igen.
Jag är trots allt fortfarande jag även om jag är en sorglig erfarenhet rikare och för min egen skull tänker jag försöka återgå till mitt vanliga liv. Det känns inte helt problemfritt om jag ska vara ärlig. Jag slås av tanken att jag trivialiserar det som hänt och försöker hitta tillbaka till mitt tidigare jag allt för fort utan att ta hänsyn till den tid det kanske borde ta att återhämta sig.

Har jag mått tillräckligt dåligt? Har jag gråtit nog? Har jag vart i sorg tillräckligt länge?

Jag vill tro att man ska vara i den känsla man befinner sig i oavsett vilken den är, när man är ledsen får man vara det utan att behöva tvinga på sig själv en glädje man inte känner och är man glad behöver man inte tvinga på sig den sorg man bär på men som vid tillfället rör sig i periferin.

Med de tankarna luftade tänkte jag ta ett nytt andetag och lyfta upp de tre inlägg jag planerade att skriva vid ett tidigare tillfälle och i ett sammandrag presentera tre inlägg i ett med självförverkligandets helande egenskaper som en något långsökt gemensam nämnare.

1. Jag har köpt mina lurar och jag bär dem med stolthet och glädje vart än jag befinner mig och vilka jag än har omkring mig. Ett samtal med sambo kan gott och väl genomföras med ett par hörlurar över öronen och om hon blir irriterad över den potentiella fokus frånvaron kan hon med enkelhet ringa vederbörande och genomföra samtalet via telefon.

För att bäst beskriva hur underbara mina brusreducerande hörlurar är går vi till bakverkens värld för att hitta en lämplig jämförelse.

Om vanliga hörlurar är sockerkaka är brusreducering glasyren och kokosen som gör den till en utsökt kärleksmums.

2. Kärleksmums a.k.a Snoddas bakade jag för någon vecka sen för att åtnjuta till ett lördagsfika och för att det finns något intressant i att jag, Glen Snoddas, bakar något som av vissa kallas för just Snoddas. Ursprungsplanen var att låta dokumentera hela förloppet med ett antal härliga bilder i lifestyle stil men mitt något bordusa sätt att föra mig i ett kök lämnade mycket övrigt att önska. Det blev således varken några före, under eller efter bilder på mitt färdigställda mästerverk till bakverk. Jag åt en bit innan jag hann fota den och så var bollen i rullning och det accelererade fort, så fort. Innan lördagen var över så var på något sätt min lilla form av kärlek definitivt slut. Oops.

3. En ugnsfast form har fyra kanter och ett djup, vet ni mer vad som har fyra kanter och djup? Den ram som äntligen åkt upp på väggen här hemma efter att jag och min sambo tillslut enats om ett motiv värdigt nog att få ta plats på vår vägg av fame. 

Vi enade våra krafter och samarbetade för att uppnå ett resultat som vi båda två kan se på med stolthet och glädje. Hon med sitt känsliga öga för stil, färg och komposition sen jag med mina fyrkantiga kunskaper inom ramarna för ett bra ramhantverk. Resultatet finns att beskåda här nedanför.

Självförverkligandet är över för den här gången. Tack för mig. 

Tankar en fredag som denna.

Lite blandade tankar.

1.
Jag har nu varit med tygpåse så pass länge att jag tappat greppet om verkligheten och sett den rulla iväg ner för stupet framför mig. 

När jag väl hittade den igen var ingenting längre sig likt, Vet ni vad en plastpåse kostar på Konsum numera?

Tre jävla kronor! 

Jag är helt säker på att plastpåsarna kostade en krona styck innan jag gick och blev med tygpåse men jag kan ha fel, helt ärligt har jag i ren och skär krösus stil inte reflekterat över plastpåsarnas pris de senaste åren och antagit att de kostat en krona som de alltid har gjort.

Tre jäkla kronor!

Det här innebär att jag kommer låta verkligheten försvinna ut i det okända igen och fortsätta leva i min trygga tygpåsebubbla nu och för alltid. Enda kruxet är det här med plastpåsarnas överlägsenhet kontra tygpåsarna när det kommer till att agera soppåsar. Jag har ännu inte listat ut hur jag ska lösa det lilla problemet.

2.

Förra helgen var jag på min sambos morfars 80 års fest och jag anser att jag inte är bäst på fest om man säger så, jag är en man som fungerar bäst mano a mano, hand till hand, fast utan handgemänget och mer som ett uttryck för ett mer tu man hand typt av umgänge.

Om jag drömde mardrömmar om det sociala inför festen var det den läskiga kvinna som smög runt ute i mörkret och som kikade in genom fönstret då och då som gav mig kalla kårar efter den.

Morfar som firade 80 berättade att kvinnan inte hade alla hästar i stallet och absolut inte fick släppas in på festen varpå jag svarade att det är lite väl hårt sagt om sin egen dotter, min svärmor.

3.

Jag lyssnar på podcast eller musik 85% av tiden jag är på arbetet och har på grund av det behövt köpa 8-10 par hörlurar de senaste två åren. 
Hörlurar är sköra, så väldigt sköra. Jag är mer burdust lagd av mig. Om jag håller håller i något så skört och mjukt som ett par hörlurar händer det ibland att jag klämmer sönder dem av rädsla att de ska försvinna från mig..

Nu har det hänt igen och jag börjar tröttna på sladdar som börjar glappa redan efter ett kvartal. Jag har gjort ett val som ställer mig inför vissa samvetskval, jag har fått upp ögonen för ett par trådlösa robusta lurar som garanterat inte kommer börja glappa vid första taget.

Problemet är att lurarna kostar 2000 kr.
2000 kr för ett par hörlurar? Det är mycket pengar det. Hur ska jag kunna motivera för mig själv att en sådan onödig lyx som ett par hörlurar för 2000 kronor faktisk är precis vad jag behöver och förtjänar. 

Jag frågar mitt utanpåliggande samvete om råd och hon svarar nej du, det låter överdrivet. Jag frågar igen men lyckas inte övertala henne. Det är alltså min sambo jag frågar och hon har tydligen en strikt hållning i frågor rörande hörlurar. Jag håller egentligen med henne men jag har gjort mitt val.

 

En fattig man har inte råd med billiga verktyg. Rama in den korsstygnade meningen och sätt upp på väggen för nu kör vi rätt in i kaklet. 

Kanske.

Nu är mina blandade tankar slut och klockan är efter 10.00 så det är dags att lyssna på Stil i P1. Trevlig helg på er!

Poesi från en öppen bro.

Tänk om jag en dag fick passera under en öppen bro och inte längre behöva forcera genom stängda dörrar.

Tänk om världen någon gång kunnat anpassa sig efter mig och mitt behov att äga en mast så stor att den inte kan passera under en stängd bro. 

Tänk om du en dag efter att ha promenerat ett tag, med flåset uppe och bra kraft i stegen, plötsligt stått framför en nedfälld bom, ett oväntat stopp, och känt hur tröttheten långtsamt satt sig i benen.

Kanske hade du då också undrat om man inte med en lägre mast hittat ett effektivare sätt att segla in i Stockholm, istället för att försena alla oss som tidigare haft gott om tid men som nu plötsligt fått bråttom.

Glen ”Gordon” Snoddas – Den svenska estradpoesins Mick Jagger.

Kärlekssaga i min vardag.

Solen lyser mig rätt i ögonen och jag kisar för att kunna se vart jag sätter mina fötter när jag närmar mig dig, i motljuset är det svårt att urskilja några detaljer hos siluetten som står där och väntar på att jag ska komma fram. Jag lägger ena handen som en skärm över ögonen och med hjälp av den lilla avskärmningen kan jag se dig så tydligt. Jag fylls av värme och glädje, händerna börjar svettas och min mun blir torr. Jag ser dig äntligen och jag älskar varje millimeter av det jag vilar mina ögon på. Dina ljusa ben som sticker fram ur dina svarta trekvarts långa culotter, din vackra blus med citroner på, de glittriga glänsande armbanden som pryder din högra arm. 

Jag ser dig i ögonen och du frågar om jag vill låna dina solglasögon men det vill jag inte. Jag vill se dig genom mina egna ögon, se dina vackra fylliga läppar och ditt vita leende. Lyckan är gjord när du ser tillbaka in i mina ögon och öppnar din mun, jag längtar efter att få höra vad du har att säga, bara att höra din lena röst som får allt annat ljud att försvinna gör mig till den lyckligaste mannen i världen.

Hela scenen ljudsätts i mina tankar och vi befinner oss i ett lyckorus där tonerna från Take me, I’m yours med Mary Clark tar oss till nya höjder.

Genom låten som spelas i mitt huvud hör jag dig mer än väl när du ställer mig frågan som får allt att rasa.
– Köpte du mjölk?
FAN.
Take me!

La dolce vita innehåller inget barr.

ladolvevita

Det är inget att snacka om, vill man ha något som finns inom räckhåll är det väl dumt att inte sträcka sig efter det och stilla sina lustar?

 
Sagt och gjort, Glen Snoddas har installerat och klätt granen redan andra advent och har på samma sätt gjort det glasklart hur han skulle agerat under marshmallowtestet. Om det ens finns någon extra belöning med att skjuta på den julgranska ceremonin har jag ännu inte listat ut men om jag återgår till min barndoms jular finner jag att granen inte bars upp fören i mitten av december. Rimligtvis måste det ha funnits någon anledning till att det fattades sådana underligt undermåliga beslut gång efter annan under min uppväxt. Jag antar att det är något jag kommer förstå när jag själv blivit äldre och förälder annars har jag stoft nog till en trilogi om hur en barmhärtig son av sina föräldrar förvägrades julens yttersta symbol julgranen.

julgran

Så har även julen till slut infunnit sig hos Mr & Mrs Snoddas. Glöggen har druckits, stjärnorna hänger i fönsterna och adventsljusstakens första två ljus har blivit tända till sånger framförda av Carola och av någon outgrundlig anledning hiphoparen Blues. Kalla mig traditionell men jag ser inte hur hiphop skulle ha en plats bland vackra julklassiker framförda på en platta av den skönsjungande divan Carola.
Hur som helst är det bara en sak som saknas i skrivande stund och det är julklapparna som ska ligga bredvid halmbocken under granen.
Fast i år köper vi inga julklappar.
Tar man en otroligt svag vinkel på beslutet kan man tro att vi framför en lika slapp som förljugen protest mot det kapitalistiska samhället som manar oss till att handla som galningar runt jul för att kunna sprida lycka och glädje bland de vi älskar och de vi står ut med.
Sanning är att det man inte har under granen har man i plånboken och det vore dumt att binda kapital under en gran i Stockholm när plånböckerna och dess ägare är i Berlin över jul.