Medelmåttig underhållning

Gratis är gott så jag och sambon har gått på två plus ett museum som efter konstens alla regelrätta mått nått upp till sina medelmåttiga namn. Vi var måttligt roade av Medelhavsmuseet och Medeltidsmuseet vars största pull faktorer ligger i att de ligger på lagom avstånd från varandra och inte tar betalt för inträde. Vi trädde in i våra mest historieintresserade jag och gav oss verkligen hän till det ändamålsenliga lärandet vi gett oss ann denna milda lördag i November. Sarkofagerna i källaren på medelhavsmuseet gjorde mig till en provokatör men jag var tvungen att säga orden jag inte kunde få bort från mina läppar. 

”Direkt fina är de ju inte, det är i detaljerna man kan se huruvida upphovspersonen är en talangfull yrkesperson eller en glad amatör och jag kan då inte se något större omfång av detaljer jag inte och det talar enligt mig sitt tydliga språk. Nä du Clara, jag är inte imponerad, kom så går vi till medeltidsmuseet istället.”

Tre minuter senare befann vi oss i en grottliknande lokal och stod framför en del av den gamla stadsmuren. 
Hej och hå kan ni gissa vad den var gjord av? Sten!

– Där är den Clara.

– ‎Där är den sannerligen Glen.

– En del av historien.

– ‎En sten i taget från grunden och uppåt, så har det nog gått till när det byggde denna mur.

– ‎Det här kommer vi nog aldrig skriva hem om.

– ‎Jag tror dig Clara.

Slut.

För att uppnå perfekt balans i sitt intellekt måste man blanda lika delar historia med samtid så efter två lokaler fyllda med antikvariater bestämde vi oss för att undersöka vad för moderniteter det fanns att beskåda på Skeppsholmen. 

Jag har aldrig varit vidare bra på matematik.

En tur på Moderna museet bör genomföras efter en god fika eller måltid på antingen caféet eller i restaurangen och vi valde det förstnämnda. I kön fram till baristan tedde sig allt lika stillsamt som alltid när kaffesugna kulturintresserade ska få sitt kaffesug stillat men så plötsligt befann jag mig på kollisionskurs med ett ryskt par.
Jag är född 1989 så jag har rysshotet inpräntat i mitt dna och precis som min uppväxt lärt mig tog jag mitt personliga rysshot på största allvar. 

Jag förberedde mig mentalt och övade på meningen jag skulle framföra när de på sitt ryska vis bestämde sig för att påbörja sin anektering av min plats i kön. 

– Spatsiba Mr. And Mrs Vladimir and welcome to sweden, the land where a line isnt something for others to step on or into as they please, its a constitution we form the foundation and ground pillars of our society on, so I must ask you to go to the end of the line you vodka loving corrupt cheating in sports with ryssfemmor bad person.

Jag höll min gräns utan att behöva yttra min förutbestämda fras då vi på ett diplomatiskt vis kompromissade för att undvika en kulturkrock. Det hela blev en aning konstigt då kön såg ut på följande sätt innan sambon ställde sig bredvid mig och återupprättade ordningen.

Jag
Ryssett
Sambo
Rysstvå.

Moderna museet är roligt på så vis att Yves Klein har en egen blå färg och att jag vet att han har en egen blå färg, Klein blå. 

Annars är det kul att peka på olika tavlor och fråga sambon om hon vet vem som har gjort den eller den eller den och det vet hon ibland.

Vi avslutade dagen med att ta in på hotell Scandic Haymarket som är ett relativt nyöppnat hotell i gamla PUBhuset precis intill hötorget. Charmigt var det absolut inte, Scandic hotell är för stora och har för mycket gäster för att kunna vara charmiga och precis hur mycket gäster det var på hotellet blev vi varse om dagen därpå. 

Jag klev ur den sköna sängen för att förbereda mig inför min obligatoriska köttmacka inte ont anande om vad som väntade mig på frukosten två trappor ner.

I samma stund hissdörrarna öppnades gick ridån ner.

Om ni undrar vart Stockholmarna befinner sig en söndag klockan 10.00 så är svaret tydligen på Scandic Haymarket. 

Jag trasslade mig fram till buffén och plockade på mig ett överflöd av allt kött jag kunde finna och så började det.

Om buffén är Nordafrika och en sittplats är Europa så befann vi oss på en gummiflotte som skvalpade runt mitt i Medelhavet. Hela salen var en krutdurk belamrad med människor som hittade på de mest uppfinningsrika lösningar för att ha någonstans att sitta och äta. Stolar blev till bord, bord blev till stolar. 

Hela salen var en gnista från att explodera och sätta folks frustrerande ilska i brand. Om någon tagit det bord vi tillslut hittat mitt framför ögonen på mig hade jag garanterat gått medeltida på han eller henne för att säkerställa min och min sambos välförtjänta frukoststund. Det är konstigt att ett så modernt hotell kan ha en så undermålig struktur över något så avgörande för allas trevnad som en hotellfrukost faktiskt är. 

Skohorn på rummet är givna pluspoäng

Inga platser vid frukost är självklara minuspoäng.

Allt som allt får hotell Haymarket 2 av 7 poäng och betyget undvik om möjligt.