Kepan på sned!

WILL

Jag har blivit med keps.

 

 

Den kom till mig igår vid 15 snåret, jag tog av den först vid 23.35. Inte utan att först försökt gå och lägga mig med den på.

På sniskan med skärmen åt både höger och vänster.

Bakvänd om så jag önskade sova på mage.

Åt det rätta hållet fastän jag inte ska sova på rygg eftersom det tydligen är då jag snarkar som mest. Om jag nu snarkar över huvud taget, jag får ta henne på orden, hon som inte snarkar alls.

Jag har aldrig hört henne yppa något under sömnen annat än det där dovt molande mmm:andet häromnatten.

Det inlyssnande mmm:andet.

som om hon låg och deltog i ett samtal utan att få en syl i vädret annat än just det.

Jag ville fråga vad samtalet handlade om. Lät bli då det inte är mitt undermedvetna som kategoriserar intryck.

Hennes ljud av sömn är en inre dialog, mina är mitt yttre som berättar för min omgivning om min kropps försämrade skick.

 

Varför berättar inte min kropp för mig det jag redan vet när jag är vid mina sinnesfulla bruk?

Istället för att vänta tills dess att jag inte kan höra varningssignalerna?

 

Min keps däremot är tydlig med sitt budskap. Den ger mig insikt vart än jag uppfattar den spegelbild jag ständigt är på jakt efter, min egen.

 

Will travel for disco.

 

Låter skärmen visa vägen hädanefter.

 

Tills det att det är dags för mössan att göra entré, då blir det svårare. Den tenderar att vara mer utan egentlig riktning, ett inkapslande stillestånd i väntan på bättre tider.

 

Jag är redan där.

Stilen i förstahand – Ett inlägg om secondhand

Tröjor

Det är ju verkligen så att jag i ärlighetens namn vill vara en person som lyckas med konststycket att införskaffa sina kläder på secondhand. Att kunna se ut som någon som pendlar mellan att placera sig på topplistorna över Sveriges bäst klädda män och att skrämma fåglar av åkrar på fritiden.
Vilja och verklighet följer tyvärr inte alltid varann hand i hand.

Jag ville skapa unik stil men ser mest ut som en skyltdocka från H&M, anno 1997.

Var och varannan vecka finner jag ändå mig själv bland ställningar med Taxi Kurir uniformer och Bofors BK kostymer i jakt efter mig själv genom det som någon gång uppburit en annan identitet.
Jag snurrar runt karuseller med ett överflöd av färgsorterade plagg i kulörer en inte trodde fanns annat än i bilder över färgrymder, jämrande över att det de finns som mest av är vad som tilltalar mig minst.
Som tur är kan jag ta igen på gungorna vad jag förlorat på karusellerna och söka min lycka bland de gråskalor jag identifierar mig som mest med.

Jag googlade inför det här inlägget, något av ett trendbrott, och fann till min förvåning att statistiken visade på en minskning av svenskens andrahandskonsumtion.
Vilket går stick i stäv med min uppfattning om att second hand är något av det trendigaste vi har i vårt land. Vidare visade siffrorna att genomsnitt svensken handlade 2,6 secondhandplagg 2017 och där har ni den mest tydliga och pricksäkra beskrivningen av mig på länge.

Jag har köpt två tröjor på myrorna under 2019, en svart och en grå, utan att riktigt veta varför. Visst var de någorlunda snygga, samtidigt inte alls så snygga som de nyproducerad tröjorna som går att finna på den fria överproduktiva modemarknaden kan vara.

Sen det där med frågorna som uppstår.

Under två kalas har jag funnit mig själv behöva stå till svars för vad mina tröjor står för, eller vad som står på mina tröjor.

– Ursäkta mig om jag är gammal och mossig men YIT som står på ditt bröst, är det något nytt märke?
– Jag har ingen aning om vad det står för, jag köpte den på Myrorna.
– Enligt Google är det ett byggföretag.
– Jaha.

Eller.

– Jasså, du har varit i Key West du.
– Inte alls.
– Men din tröja?
– Myrorna.
– Jaha.
– Så att eh.

Det gör det svårt att stå upp för minskad konsumtion och medvetenhet när ingen bryr sig om regnskogen som skövlas på grund av alla träd. Om ni förstår vad jag menar.

Äsch, jag bara babblar på. Sist vi var på myrorna fann jag inget plagg men likväl en fin keramisk jag vet inte vad. Den står nu här i vårt fönster och är härligt rund i formen.

BESKRUEN_BLÅ

 

 

Min senaste identitet

 

Jag har funnit ett nytt intresse som jag inför mig själv kommer låta stå för hela förklaringen kring vem jag är en tid framöver. För sådana är vi väl alla till och från när vi funnit en ny hobby som kan knytas till vår karaktär och bidra till en stor del av vår förmodade identitet.

Min nya hobby stavas antikviteter.

Kort fakta om antikviteter:

Begreppet antikviteter innefattar allt som står att finna i butiker där priserna aldrig är fasta och en vis prutmån går att tillämpa. Om det i Sverige är sedvanligt att diskutera priset har jag faktiskt ingen aning om, det är bara något jag tagit för givet efter att ha sett ett flertal tv-program från utlandet där alla priser tycks vara förhandlingsbara. Vilket också är devisen jag själv arbetar efter till min flickväns stora förtret men om en önskar definiera ett begrepp får en ibland vara beredd att ses på som en galning innan folk förstår varthän det barkar.

 

Stolen

 

Vårt senaste tillskott till hemmet är så också givetvis en antikvitet. En skrivbordsstol med utgångspris på 500kr som jag lyckades förhandla ner till 400 kr även om kvinnan i butiken var fast besluten om att svaret på min charmiga fråga ”jag har sett en massa tv-program om antikviteter och där frågar de alltid vad som är butiksinnehavarens bästa pris, så vad är ditt bästa pris?” var 450 kr.

När Glen är redo att vända på klacken och gå brukar många vara beredda att tumma på sina ideal för att han ska stanna kvar.

 

Nästa vecka är det turligt nog också antikmässa här i Stockholm och ni gissade rätt, jag kommer vara på plats med fickorna fulla av pengar redo att vända på klackar och helt ogenerat pruta på även de mest överkomliga priserna. För om priserna är fasta, är det då verkligen en antikmässa en är på och inte ett skönmålat ICA-Maxi?

 

Outfit

 

Annars har jag spenderat dagen på Djurgården i ett försök att ta mig in på konsthall vilket har mötts av motstånd från dels en alldeles för lång kö på Liljevalchs och en hutlös hög entréavgift borta hos Prins Eugen. Så istället för att insupa kultur har vi passat på att bada i vårsol och drunkna i friska vindar.

Rent stilmässigt valde jag att gå för outfiten ”Konstnär som inte fått något av alla de stipendier han sökt och som efter sju försök fortfarande inte fått med ett verk på vårsalongen” vilket hade passat in bra på Liljevalchs, bland mångfalden av likasinnade som fortfarande väntar på sitt stora genombrott.

Vilket jag inte gör, eftersom jag inte är konstnär.

Utan en aspirerande författare med saker i görningen.

Så mycket jag – Ändå inte riktigt mig själv.

WhatsApp Image 2018-12-10 at 22.40.38

 

        Jag som ville veta allt men bara inte visste bättre.

                                                        Vill inte förstå världen, bara forma den med mina nakna händer.

Betydelsen är försumbar, jag bara är. Existerar i varje fall, ibland inte alls.

                           Minnen får mig att vilja glömma. Tappa bort mig själv, finna någon annan.

         Byta ut varenda beståndsdel, lika delar ser och är. Så mycket jag, ändå inte riktigt mig själv.

Svart fredag, en skaplig titel.

BLOMMOR_FIX

 

Å kära läsare, känner ni också av den? Stressen som råder den här dagen.

Black Friday.

Jag vet ju om att jag har allt jag behöver i mitt liv för att må bra och att jag som förhåller mig skeptisk till kapitalismen gör bäst i att inte falla i dess fällor. Jag vet ju om allt detta, ändå sitter jag här och kollar efter de bästa tänkbara erbjudanden på saker jag inte behöver och kanske bara vill ha men som jag gärna köper för att finna användning för en annan dag.

Så här skrollar man genom spaltmeter av prissänkta produkter bestående av allt från smarta personvågar till inte alls så smarta adventskalendrar med strumpor bakom varje lucka, man undrar ju hur strumporna den 24 skiljer sig från de den första.

Jag tänkte unna mig lite kläder, inser att kläder det har jag ju. Tänkte köpa ett par smarta lampor för 1000 kr bara för att kunna få dem att tändas samtidigt som alarmet går varje morgon i ett försök att komma upp lättare. Jag har en lampa bredvid sängen som jag kan tända efter en armsträckning. Latheten, bekvämligheter. Dessa bekvämligheter. Dessa satans bekvämligheter. Till vilket pris som helst?
Än har jag inte slagit till. Kvällen är däremot lång och mycket kan hända, jag har många varor lagda i kundkorgen hos ännu mer webbshoppar. Kanske gör jag det, kanske låter jag fingret vandra mot en köpknapp som lyser så starkt, kanske trycker jag med pekfingret på knappen och låter det ske. Bara sådär. Man kanske borde lagt lika många gåvor i lika många behjärtansvärda insamlingar och skänkt sådana som inte har allt någonting. Sen så sysslar jag ju inte med välgörenhet påminner jag mig själv, det lämnar jag med gott samvete över till min mor.

En sak har jag faktiskt köpt. En helgbukett till min sambo, det är en gåva utan välgörande ändamål. Den bara är. Den bara är lika självklar som hon är. Den ska hon ha. Kanske är hon mer förstående för att jag kanske köper ett nytt tv-spel imorgon och kommer propsa för att spela det resten av helgen nu när hon fått blommor.
Hur mycket väger egentligen en bukett?
Någonting och så rimmar vi på fjäderlätt.

Vad är det?

Vad är det?
Det är en skohylla, det är faktiskt det.
Och varför är det en skohylla?
För att det står skor på det?
För att jag säger det.

Ja visst är den skapt för att rymma just skor fastän anledningen till att just denna hylla är skapt är för att vi önskade att få skapa den.
Den består utav en regel sågad i mindre bitar, som hålls ihop av skruvar i en konstruktion som säkerligen bryter mot varenda en av byggandets regler. Den hålls upp av något annat, den hålls upp av oss. Den står stadigt på backen med hjälp av tassar, av bomull då förstås. För där avsaknaden av raka snitt råder byggs istället stabilitet av påklistrade möbeltassar under två av fyra ben. Inte en tass, inte två tassar utan tre.
Som hyllplan valde vi att använda golvlister och det var det som fick ett bygge som i övrigt kändes som om det blev sämre och sämre för varje steg att till slut bli bäst.

För vi gjorde det på vårt sätt.

Och det är väl egentligen hela anledningen till att vi inte köpte en som från början var komplett. Där har vi själva andemeningen i detta sparsmakade inlägg.

Önskan att få gå min egen väg och få göra det på mitt eget sätt är värd så mycket mer än ett perfekt slutresultat.
Ibland är resan målet.
Ibland har man turen att få ha en resekamrat vid sin sida som värderar resan lika mycket som en själv.
Där står jag nu, jag går min egen väg med du.

Hyllan skapades av mig och min tjej för att stå i hallen i det hem som nu rymmer oss två. För nog har jag gått min egen väg och den visade sig gå jämsides med hennes.Och om vi någon gång behöver lägga skorna på hyllan och samla krafter har vi numera en säregen sådan att lägga dem på.

Det är rätt varmt där ute, är det inte?

Det krävs mycket för att upprätthålla den numera etablerade påstådda sanningen att jag aldrig blir bakfull. Jag har suttit på för höga hästar och haft en allt för hög svansföring när jag förkunnat min immunitet mot bakfyllor för att kunna erkänna att jag ibland tvivlar på min egna tes och är beredd att ge upp det jag fått så många andra att tro på. Till mitt försvar var det förmodligen inte den ringa mängd alkohol som inmundigades i fredags som fick hela lördagen att gå åt att klaga över huvudvärk, svaghet och kramp i lederna utan den omfattande värmen som förföljt mig sen början av Maj. Jag är trött nu, så trött på att beklaga mig över att det är varmt, så trött på att beklaga mig över svettningar, så trött på att vara törstig, så trött på att vara trött och att varje steg i solljuset är som en kilometer i skuggan.

Det är så varmt att jag ser fram emot att ta tåget till Skåne för att träffa hennes föräldrar för första gången och behöva kallprata för att bryta isen. Om jag nu ens kommer fram när hela halva Sverige verkar stå i brand.

Jag är inte skapt för att leva i denna värme, jag är skapt för att leva i och kring en värme runt 21 grader och ett ständigt närvarande molntäcke på himlen som blockerar solen från att nå min bleka nuna. För en blek nuna har jag sannerligen, jag är så vit att jag inte har vitiligo utan vitiligo har mig.
Jag önskar mig ett ordentligt oväder som skingrar mina orosmoln kring vart vi egentligen är på väg och hur jag ska kunna finna min plats i den nya världen som helt verkar sakna rim och reson.

Jag trotsade trots allt vädrets makter i söndags och befann mig på språng innanför tullarna i timmar och åter timmar. Och som jag svettades sen, svettades ut flera liter rakt ner i mina allt för varma långbyxor som sög sig fast och satte sig som tajta trikåer mot mina svettiga lår. Har jag mig själv att skylla för att jag klär mig allt för varmt eller är jag bara ett offer för en elak konspiration? Att använda shorts innanför tullarna är ett modemässigt no-no enligt ett brädspel jag spelade för ett antal år sedan och jag har inte kunnat släppa det stenhårda påståendet sedan dess.

Varför har man inte kortbyxor på sig i stan? – ”För att det är fult”.

När värmen slår till har jag svårt att tänka hela tankar men att bära halva byxor i stan är något ingen värme kan få mig att göra. Jag är jesus på korset, Glen i korsett, lider för den goda smakens och de modemässiga syndernas skull. Må den utan synd kasta första stenen och jag har alltid ryggen fri, fri från bördan att ha burit kortbyxor där långbyxor är kutym.