Euforiska rutiner, en trend är skapad.

Dagens låt är den låt jag vill ska ljudsätta det segment i filmen om mitt liv som visar vägen till min framgång presenterad i en  snabb takt till ett skönt soundtrack och en härlig berättarröst. 

Ni förstår nog vad jag menar för typ av scen men det hade nog varit lämpligt att presentera ett exempel, tyvärr gör mitt bristande intresse av att komma ihåg filmtitlar det hela en aning omöjligt. 

Som berättarröst väljer jag nog Lasse Kronér. Då har vi det sagt.

Regissör ansvaret tilldelar jag Clint Eastwood, han kan det här med att porträttera heroiska insatser på ett sparsmakat och objektivt sätt.


Åter till låten.

Låten som jag tipsar om inför helgen är som ni kanske redan listat ut Donna Summer med I Feel Love och nås för lyssning via länken här nedanför.

Låten fick min kropp att dra ihop sig av välbehag första gången jag hörde den för en vecka sedan. Soundet kittlar i mig, retar mig och jag känner hur jag vill att låten ska ta nästa steg där den exploderar och ger mig allt av dess innehåll multiplicerat med tio. Fast som tur är gör den det inte, den vet att om den håller mig lagom tillfredställd kommer jag inte tappa intresse och gå vidare efter en lyssning. Istället låter den mig lyssna på den gång på gång, ger mig en chans att få upptäcka nya sidor hos den. När man lyssnat så många gånger att basgången oväntat faller i glömmo och man lägger all fokus på lyriken, då vet man att man har kommit hem.

Lyssna och njut, imorgon är det helg igen

Helgens musiktips – ”Sov inte på den här”.


Om min sambo hade varit
ett band hade hon varit Abba, för Abba är en förkortning och min sambo är två cm kortare än mig.

Skämt åsido, Abba är det band som får mig på bäst humör precis som min sambo.

För mig är Abba tidlöst och har så pass många bra och svängiga låtar att jag kan dansa i timmar. Och om vi ska snacka stämningshöjare ger spontandans  hemmavid en ordentlig glädjeboost i både kropp och sinne.

Med det sagt presenterar jag veckans helgens musiktips som är en dag sen eftersom jag var ute och slog runt igår kväll. En middag slutar allt för ofta med att man fem öl senare hamnar på en bowlinghall klockan 23.00. Ett ordentligt karaktärsbrott mot min annars så strama hållning till det här med att gå ut på vardagar. Glen goes kontinental med en nordisk twist, spännande. Spontant framförallt, en människa i uppenbar utveckling. Kul.

Dagens låt är föga förvånande från Abba och jag har valt ” Does your mother know”
Det här är en Spotifylänk som borde ta er direkt till låten, gör den det inte så frånsäger jag mig allt ansvar.

Så kasta in låten i er spellista och dansa loss medan du står i köket och strör örter över din mat på ett krystat sätt som du sett kockar göra på tv, glöm inte att stenhårt rycka upp kökshandduken från bakfickan, torka av händerna och kasta handduken över axeln på ett kraftfullt sätt innan du skriker ut att maten är klar, Bon Apple Teeth.

Som bonus kastar jag in en till låt som är perfekt att dra igång när du rakryggat bär ut disken efter den lyckade middagen. Lite lagom småskön efter ett glas rött. 

Kopplingen till Abba är så uppenbar att jag lämnar den okommenterad.

Vad gör väl det, att rätt storlek inte är någon lek?

​Där står jag mellan samma gamla alternativ igen, small eller medium

Jag vill åt en mer slimmad look, alltså small, men vet att om jag går på det alternativet är jag bara en måltid ifrån medium. 

Om det inte vore för att min akilleshäl suttit på mage och bröst hade jag varit mer än nöjd. Tyvärr får man aldrig vara just riktigt nöjd. Det är en aning knepigt att alla ”vara-ur-form-tecken” sätter sig just vid dessa ovannämda regioner. Än knepigare blir det när ens armar är perfekt långa för en tröja i storlek small men ens bröst är för stort och så fort man får på sig en tröja som passar perfekt över bröstet har man istället en armavdelning med ett aldrig sinande överskott av tyg.

Med vetskapen om att small förmodligen kommer sitta som ett korvskin runt min ännu inte helt tonad bringa och bröst beställde jag ändå en tröja i Small igår. Jag fick feeling och trodde på mig själv, visst kan jag som gått en vecka på gym sätta mig över de snäva ramar och riktlinjer storlekarna förhåller sig inom.
 Jag bestämmer om jag får plats i tröjan och inte tröjan som bestämmer om den får plats på mig. 

Med en vän som tisdag behöver man inga fiender


Det är något med tisdagar som gör att det brinner i mig, något som hela tiden antänder min korta stubin och får mig att vilja explodera. 


Tisdag ditt miffo!

Jag är medveten om att jag far med starka ord som kan sticka folk i ögonen men ibland måste man kalla en spade en spade. En spade är precis vad jag önskar mig så att jag kan ställa mig i min stenfyllda trädgård och börja gå loss. Loss skriker jag också åt den byracka som nafsar mig i hälarna hela tiden. Byrackan går under namnet Tis och det är tydligen hans dag idag. Idag inser jag att det är verklighet, jag ska alltså arbeta ännu en vecka på precis samma sätt som varje vecka, väckad panna och stirrande blick, helt väck. Vecka in och vecka ut.

Måndagar går bra, lika så resten av veckan. 

Men tisdagar…

Det är som sagt idag polletten trillar ner, en dag av insikter jag helst av allt aldrig velat få. Utsikterna ser inte ljusa ut just nu fast imorgon är det onsdag och då sprudlar jag av glädje igen. 

Jag är så mångfacetterad

Frittfall i finanserna, jag talar om känslor.

​Ibland har man sådana där dagar då man inte längre tror på det man gör eller den man är och man börjar tänka för mycket på sina brister. Det enda man vet är att man ingenting vet och långsamt börjar man falla ner i den nedåtgående spiral som slutar i en mörk grop av självförakt.

Det är tur att dessa dagar infinner sig allt mer sällan med åldern men att tro att man någon gång helt kommer slippa dem är dumdristigt.

Det handlar bara om att försöka se till att tiden mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan är så lång som möjlig men dum som man är går man alltid och ställer sig sist i kön igen direkt efter avslutad åktur. På sommaren är det längre kö för att komma på igen, på hösten och vintern är kön obefintling.

När ens självkänsla frågar en vad man är.


Det kommer tyvärr bli kortare tid mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan vars stomme är byggd av krossade drömmar och bultar av ångest.
Det är bara bryta ihop och komma igen för snart kommer våren och sommaren tillbaka och då det är enklare att vara sådär lagom dum i huvudet som krävs för att alltid tro på sig själv oavsett utmaning. Då ska jag bygga en ny attraktion av drömmar på livets nöjesfält och dess namn ska bli -Frittfall- eller -katapulten-.

När man bygger med drömmar.

Eller tro och tro förresten, det är nog inte så att man direkt tror på sig själv men man vet däremot bättre än att börja grotta ner sig i småsaker och analysera sig själv för mycket i onödan. 
Det är bara att go get em tiger, fast jag ligger i ide tills dess, som den björn jag är.

Spänning och intriger. En fredag likt många andra, eller?

Hur menar du att det här är en bra sak för oss? Vad fan har du gjort? Vi har inte en chans fattar du väl? 

Lugn nu killar, jag förstår att det känns lite hopplöst just nu men jag lovar er att det kommer gå bra det här. Vi har honom på vår sida, Mike pekade upp mot taket. 

Men herregud Mike, det finns inte på kartan. Varför kan du inte bara gå runt och mingla likt vanligt folk som vi kom överens om från början? Tror du gud kommer hjälpa oss med det här? Vad är det med dig? Vad håller du på med? 

OKEJ! Jag vet att det var skit dumt gjort men ni var inte där och såg eller hörde hur arrogant och nedsättande de talade om oss. De pissade på oss, jag hade inget val! 

Lars-Åke som stått bredvid och inte velat lägga sig i Mike och Johns samtal kände hur det rann över för honom.

Men det finns alltid ett val, du kunde bara gå därifrån och lämnat det. Folk snackar skit , så är det bara, Lars-Åke lät oväntat bestämd i rösten. 

Det är som sagt lätt för er att säga som inte var där och du har fan ingen rätt att säga något Lars-Åke, du är en praktikant och jag är storsäljare så håll bara käften.

Men han har ju rätt, allt annat hade vart ett bättre alternativ än det här Mike, John såg uppgiven ut.

Okej, jag ska bara säga vad de sa om dig John så kanske du förstår vilka monster vi har att göra med. De sa att du var en sängvätande sittkissare till halvman som aldrig kommer lyckas med någonting i livet. 

Det svartnade för Johns ögon.

Torsdag – Blixtrar och dunder.

Då är det torsdag igen och med det står helgens musik tips på schemat. 
Denna vecka ger jag er två låtar direkt från Billboardlistorna för sex år sedan. Någonstans på vägen de senaste åren har jag tappat bort min musikaliska kompass och jag sällar mig till den skara av människor som inte uppdaterat sitt musikbibliotek sedan de var 22.

Först ut är Katy Perry – Fireworks.


Det här är en låt som kan få den mest molokna dagen att spricka upp. Oftast lyssnar jag på den här låten när jag tar en deppig lång dusch och vill ha lite peppig pondus.

Do you ever feel, like a plastic bag, frågar Katy oss och jag tror att vi alla någon gång kunnat relatera till just det. Att känna sig som en plastpåse.


Den andra låten är La Roux – Bulletproof.


För när vi står där framför spegeln i hallen innan vi lämnar vårt hem är det just vad vi övertygar oss själva att vi är, skottsäkra. Ibland kan man behöva den där extra påminnelsen att man är fantastisk som man är.  För oss fantastiska är det här en skottsäker väg att hitta sin fulla potential för när La Roux skjuter stenhårda popsalvor mot oss tar vi emot skotten mellan tänderna och ber artigt om en till.

Det var veckans låtar och jag hoppas ni uppskattar dem. Nästa torsdag är jag tillbaks med ytterligare tips inför helgen, på återseende!