Gammal är äldst och så jag då.


Nu har jag passerat den punkt i livet då jag inte längre kan dö ung utan kanske bara allt för tidigt.

Tidpunkten då gratulationer haglar in och det enda jag kan känna är ett dåligt samvete för alla som gratulerar mig men som jag själv missat att gratulera.

Förlåt för mina tillkortakommanden.

En dag som denna har jag fler beröringspunkter hos ett tågvrak än ett yogacenter. Jag är i uppror med mig själv, vägrar vänja mig vid att bli uppmärksammad av den anledning att mina föräldrar inte kunde hålla sina lustar i styr en januari dag för 28 år sedan. Samtidigt njuter jag lite av uppmärksamheten. 

Vi är nog många med samma inställning till födelsedagar som jag, vi som hellre besjunger folk än blir besjungna.

Än så länge har i alla fall ingen galning sjungit för mig och det är jag tacksam för.

Jag blir gärna äldre så länge det inte innebär att min pojkaktiga charm går förlorad, den är min usp, mina unika selling point och utan den är jag inte mycket mer än en

Jag skrev inte klart meningen ovanför, en konstnärlig touche jag hoppas uppfattas som genomtänkt. Jag tycker den är, om inte stark, i alla fall magstark. Man kanske ska bli mer konstnärlig och bohemisk nu när åldern börjar ta ut sin rätt. 

Glen Snoddas en lågt hängande frukt. 

När man fyller år får man rikta fokus på sig själv och nu när strålkastarljuset är mitt att äga så tänker jag leva mitt liv, la dolce vita. Efter den här lustfyllda arbetsdagen tänker jag nämligen åka hem och unna mig själv en ordentlig måltid.

Till middag hade jag tänkt koka två och ett halvt paket nudlar med smak av biff som får anses vara nudlarnas oxfilé på samma sätt som torsken är havets oxfilé, inte alls med andra ord. 

Så blir det när jag själv får välja middag på min speciella dag, då väljer jag en maträtt som min sambo inte kan äta. Beslutet är redan fattat och det krävs två för att vara eniga så tyvärr får hon finna sig i det och hitta på något eget att laga till sig själv. Jag hoppas att det inte är något som får mina nudlar att se bleka ut i jämförelse, havregrynsgröt till exempel.

Med de orden avslutar vi det 27e kapitlet i den bok jag kallar livet.

Allt ovan denna punkt skrev jag tidigare idag på min lunchrast och sen så kom verkligheten ikapp mig. Ikväll åt jag inte alls nudlar utan jag åt pizza, den godaste pizzan någonsin från min lokala pizzeria. Delad glädje är riktig glädje sa jag till mig själv när jag tog beslutet att ge upp nudlarna för en måltid både jag och min sambo kunde ta del av även om vi inte delade pizza.

Sedan ringde min galning till svärmor och hennes galna man och sjöng som galningar för mig och det är jag tacksam för.

Ibland går saker inte som man planerat.

Glen Snoddas spelar roll!


​Dubbeldejt. Sveriges kanske mest laddade ord. För att råda bot på den negativa innebörd ordet har hos mig väljer jag att döpa om fenomenet och hoppas verkligheten ska ändras till det bättre därefter.

Igår var jag på en socialfyrsamhet tillsammans med min sambo, min bäste vän och hans nya dam. Styrkeförhållandet var alltså för en illvillig 3 mot 1 och om man velat gå längst den vägen hade man med enkelthet kunnat utmanövrera den nya i gänget för att stärka sin egen position gentemot denne. 
Jag har alltid gått min egen väg.
För mig är en middag bara ett tillfälle för att få i sig energi nog att gå vidare med livet och de egentliga äventyren. Hörde på en podcast där en gammal sliten man berättade att han hade svårt att sitta still och han trodde det berodde på att han alltid arbetat med fysiska yrken. Jag tror det ligger något i det men brasklappar för att hans många år som missbrukare också kan ha ett finger med i spelet.

Jag gillar att röra på mig och har svårt för att sitta still i sociala sammanhang. Därför blir liknande middagar en påfrestning för mig när seder och bruk säger att det är otrevligt att ställa sig upp i tid och otid. Lösningsorienterad som jag är hittar jag på knep som underlättar för mitt fortsatta deltagande under middagen. Många har nog samma lösning som jag, man tar på sig ett av alla sina ansikten och spelar en roll. Gårdagens rollfigur bestod av en avslappnad något osäker person som förespråkade att allt blir bättre om man dricker några bärs under tiden man gör det. Etablerandet av gemiken skedde genom att förkunna att resterande tre semesterveckor skulle spenderas med att dricka bärs i kopiösa mängder.

Den öldrickande personlighetsstörningen knöts till min karaktär för att ha en punkt för alla att kunna referera till när man ville lätta upp stämningen och det fungerade med bravur och det är att ta ansvar för gruppens dynamik och symbios. 

Jag vill tro att jag lyckades med mitt projekt, jag var iallafall överlycklig, för när man väl satt karaktären på kartan kan man luta sig tillbaka och drömma sig bort till sitt egna hem där man inte behöver spela någon roll utan kan vara sig själv och vara trygg i att man blir älskad för den man är oavsett om man påstår sig älska att dricka öl eller inte.

Glen Snoddas – En evighet att lära känna men bara en sekund att glömma.

Chockad och glad men ingen choklad

Två fel blev till ett rätt. Ett ordentligt jäkla rätt.

I ena felet har vi överraskning. Något av det jobbigaste jag vet eftersom det är vad som raserar min annars så välplanerade tillvaro.

I det andra felet har vi födelsedagskalas, jag firar inte mina födelsedagar då jag inte gillar att anledningen till att folk samlas är på grund av mig och att jag blir äldre.

Och till det som blev rätt.

”Varför står det massa folk i min hall, varför skriker och kastar de saker på mig?”

Men så står man plötsligt där med skägget i brevlådan och fattar inte vad som hände. Varför står det massa folk i min hall, varför skriker och kastar de saker på mig?

Här ska bara Clara vara tänker jag för mig själv, ni andra kan inte vara kvar här just nu för Clara ska bjuda mig på romantisk middag. Thomas och Becca följde bara med upp för att låna toaletten och sen drar de vidare till sin middag. 

Det är när det går upp för mig att jag blivit lurad och att en överraskningsmiddag har anordnats till mig som jag chockartat säger att jag behöver en cigg, eller två.

”..den gjorde mig bara mer berusad och inte klokare, konstigt.”

Den första av många den kvällen, det vart min tillflykt för att få lite andrum och försöka få grepp om situationen och vad fan som egentligen händer. Något grepp lyckades jag absolut inte få genom ciggen så jag försökte med alkohol också, men den gjorde mig bara mer berusad och inte klokare. Konstigt. 
Tack alla för att ni kom och tack för att ni tvingade mig ur min comfortzone och gav mig den bästa av presenter, er närvaro. Ni är guld värda och jag hade en grymt bra kväll, hoppas ni också hade det.

Mot oändligheten och vidare.