Giftigt Glen, Det här är en lista.

Efter att ha behövt göra vissa eftergifter och frångå min annars kompromisslösa politik tänkte jag ta tillfället i akt att tala om gifter och andra sätt att berika vardagen. Det kommer bli en salig blandning smaker men förhoppningsvis gifter det sig tillslut i munnen när inlägget väl inmundigas.

Hemgift.
Ingift.
Utgift.
Avgift. 
Gifflar.

Och nu inser jag att jag läser allt för lite för att kunna stoltsera med ett välutvecklat vokabulär för mina ord som innehåller gift har tagit slut.
Men gråt inte över spilld mjölk, jag ska nämligen mjölka avgiftskon precis som avgiftsbönderna mjölkat mig på pengar sedan jag valde att anmäla mitt tv innehav. 

Om jag säger Public service, vad säger ni då? 

När jag är så pass härlig att jag betalar min tv-avgift så blir jag extra glad när SVT och SR är härliga nog att servera mig program som faller mig precis i smaken. 
Delad glädje är dubbel glädje så här kommer mina nuvarande glädjeämnen presenterade i en lista utan ordning.

• Konstdeckarna. Min absoluta favorit just nu. För att ta reda på om det är något för dig kan du ställa dig själv två enkla frågor. 

Gillar du konst och gillar du deckare?

Om du svarar ja på någon eller bägge frågorna så kommer du tycka om konstdeckarna. Om du svarar nej på bägge frågorna tycker jag ändå du ska ge programmet en chans, det är värt det!

Den engelska titeln är mer beskrivande av programmets egentliga innehåll, Fake or Fortune. Förfalskning eller förmögenhet borde således blivit den svenska titeln men tråkigt nog för SVT är jag inte anställd där.

• Arvinge okänd. För att ta reda på om du programmet är något för dig kan du ställa dig själv två enkla frågor. 

Gillar du arvingarna och gillar du det okända?

En trevlig timme som kastar en in i bortgångna människors liv i jakt på någon potentiell arvinge. På ett respektfullt sätt och i ett lagom tempo presenteras spännande människoöden och en historia som tar vid där ett liv slutat byggs under programmet på med ny fakta från lika delar dåtid som nutid.

När de ovanstående programmen återfinns i tablån vet jag inte och tänker  inte heller ta reda på. Om man är intresserad finns programmen att se på Svt play och har man en smart-tv eller en chromecast är det precis som om man såg på vanlig tv. Teknikens under!

Vi går vidare till SR avdelningen av det här inlägget och samma princip gäller här som på SVT avdelningen. Jag vet inte när programmen sänds och det gör ingenting då de lyckligtvis återfinns som podcasts.

• P3 Dokumentär, den ständiga ettan när det kommer till radiodokumentärer. Välproducerat och berör allt som oftast intressanta ämnen men absolut inte alltid. Jag lyssnar trots det varje vecka för även i de minst intressanta ämnena finns det något att lära sig.

• Stil i P1. Som den modebloggare jag är vore det tjänstefel att inte tipsa om modepoddarnas motsvarighet till min blogg sett till kvalitét och uttömmande reportage från modevärlden. 
Kommer ut som podd på fredagar runt klockan 10.00 och är ett välkommet inslag under fredagar som aldrig verkar slå 17.00 och hemgång.

Vilken härlig lista från en fashionista som jag va? Jag är för lat för att länka till de tips jag tipsat om men den som söker den finner och innan ni försvinner från det här inlägget så dela gärna med er av era favoriter bland det avgiftsbelagda material som SVT och SR besitter.

Giftigt Glen!

Gammal är äldst och så jag då.


Nu har jag passerat den punkt i livet då jag inte längre kan dö ung utan kanske bara allt för tidigt.

Tidpunkten då gratulationer haglar in och det enda jag kan känna är ett dåligt samvete för alla som gratulerar mig men som jag själv missat att gratulera.

Förlåt för mina tillkortakommanden.

En dag som denna har jag fler beröringspunkter hos ett tågvrak än ett yogacenter. Jag är i uppror med mig själv, vägrar vänja mig vid att bli uppmärksammad av den anledning att mina föräldrar inte kunde hålla sina lustar i styr en januari dag för 28 år sedan. Samtidigt njuter jag lite av uppmärksamheten. 

Vi är nog många med samma inställning till födelsedagar som jag, vi som hellre besjunger folk än blir besjungna.

Än så länge har i alla fall ingen galning sjungit för mig och det är jag tacksam för.

Jag blir gärna äldre så länge det inte innebär att min pojkaktiga charm går förlorad, den är min usp, mina unika selling point och utan den är jag inte mycket mer än en

Jag skrev inte klart meningen ovanför, en konstnärlig touche jag hoppas uppfattas som genomtänkt. Jag tycker den är, om inte stark, i alla fall magstark. Man kanske ska bli mer konstnärlig och bohemisk nu när åldern börjar ta ut sin rätt. 

Glen Snoddas en lågt hängande frukt. 

När man fyller år får man rikta fokus på sig själv och nu när strålkastarljuset är mitt att äga så tänker jag leva mitt liv, la dolce vita. Efter den här lustfyllda arbetsdagen tänker jag nämligen åka hem och unna mig själv en ordentlig måltid.

Till middag hade jag tänkt koka två och ett halvt paket nudlar med smak av biff som får anses vara nudlarnas oxfilé på samma sätt som torsken är havets oxfilé, inte alls med andra ord. 

Så blir det när jag själv får välja middag på min speciella dag, då väljer jag en maträtt som min sambo inte kan äta. Beslutet är redan fattat och det krävs två för att vara eniga så tyvärr får hon finna sig i det och hitta på något eget att laga till sig själv. Jag hoppas att det inte är något som får mina nudlar att se bleka ut i jämförelse, havregrynsgröt till exempel.

Med de orden avslutar vi det 27e kapitlet i den bok jag kallar livet.

Allt ovan denna punkt skrev jag tidigare idag på min lunchrast och sen så kom verkligheten ikapp mig. Ikväll åt jag inte alls nudlar utan jag åt pizza, den godaste pizzan någonsin från min lokala pizzeria. Delad glädje är riktig glädje sa jag till mig själv när jag tog beslutet att ge upp nudlarna för en måltid både jag och min sambo kunde ta del av även om vi inte delade pizza.

Sedan ringde min galning till svärmor och hennes galna man och sjöng som galningar för mig och det är jag tacksam för.

Ibland går saker inte som man planerat.

Närstående står mig för nära.

​Ikea, platsen där vi alla står lika inför kamrat Kamprad och hans platta paket. 

Där var jag i fredags och sög märgen ur livet eller om det var Ikea som sög livet ur min benmärg. 

Skämt å sido måste jag säga att det faktiskt var en mycket positiv upplevelse och den rökta laxen med potatis jag åt till lunch var nog den bästa måltid jag ätit på hela semestern, oj så god den var.
Anledningen till att jag befann mig på IKEA var den nystart jag och min sambo iscensatt i vårt vardagsrum. Vi bestämde oss för att kasta ut de gamla tråkiga möblerna och istället föra in nya mycket finare möbler som vi noggrant valt ut online dagarna innan vi begav oss till kungens kurva. 

Min sambo fick friheten att välja möbler efter utseende och känsla medan jag fick leta möbler enbart efter förutbestämda mått. Hur uppdelningen vart som sådan vet jag inte men den resulterade i att min sambo fann alla möbler vi köpte och jag inte hittade en enda möbel som var bredare än 28 cm men smalare än 30, inte lägre än 47 cm men absolut inte högre än 52. Jag tar trots detta åt mig precis lika mycket ära som om jag hittat dem själv. Och det kan jag göra av den enkla anledning att jag alltid har en möjlighet att lägga in mitt veto mot de beslut min sambo fattar, en möjlighet jag alltså inte valde att använda mig av i det här fallet. Tur var väl det, för vardagsrummet blev allt det jag ville att det skulle bli.

Väl på IKEA är det svårt att röra sig ostört i folkvimlet av förväntansfulla inredningsdesigners. Många är vi som haltande försöker manövrera mellan hyllor, bord och fågelholkar till människor. Jag som annars är mån om min två meter i diameter stora komfortzon fick finna mig i att bli belägrad av en inte alls aggressiv men ignorant här av människor beväpnade med påsar, vagnar och gardinstänger. Jag kan inte klandra dem för deras övertramp, de vet helt enkelt inte bättre och jag går inte direkt runt med ett plakat som förkunnar att jag trivs bäst i öppna landskap. 

Många är vi som är likadana när vi rör oss runt på IKEA men för några är det viktigt att framstå som något förmer. Dessa människor använder sig av vissa knep för att skilja sig ur mängden och signalera att de står över oss andra. För män är det en tunn scarf knuten runt halsen som gäller och för kvinnor är det hängselbyxor. Vem de nu försöker lura vet jag inte för när de rör sig under precis samma tak som oss andra och väljer mellan precis samma möbler som oss andra är det svårt att förstå deras egentliga tanke bakom sina noga utvalda utstyrslar.

Som sagt, framför Kamprad är vi alla lika även om vissa vägrar förlika sig med den tanken.

Turen på IKEA gick smärtfritt fram tills vi skulle betala och Nordea valde att inte fungera. Vad gör man när man står vid kassorna med två vagnar fulla med möbler och det enda som står mellan en och ens drömmar är den lilla detaljen att betala för sig? Tar man sats och springer mot utgången i ett desperat försök eller släpper man vagnarna och sina drömmar och bara går sin väg?

Som tur är gick det att ta ut pengar i bankomaten så efter mycket om och men gick vi tillslut därifrån som segrare och sagan fick ett lyckligt slut.
Någon gång i nästa vecka när jag fått hjälp att borra i väggar och tak kommer så också ett ordentligt reportage om vår vackra renovering dyka upp på bloggen.

Glen Snoddas spelar roll!


​Dubbeldejt. Sveriges kanske mest laddade ord. För att råda bot på den negativa innebörd ordet har hos mig väljer jag att döpa om fenomenet och hoppas verkligheten ska ändras till det bättre därefter.

Igår var jag på en socialfyrsamhet tillsammans med min sambo, min bäste vän och hans nya dam. Styrkeförhållandet var alltså för en illvillig 3 mot 1 och om man velat gå längst den vägen hade man med enkelthet kunnat utmanövrera den nya i gänget för att stärka sin egen position gentemot denne. 
Jag har alltid gått min egen väg.
För mig är en middag bara ett tillfälle för att få i sig energi nog att gå vidare med livet och de egentliga äventyren. Hörde på en podcast där en gammal sliten man berättade att han hade svårt att sitta still och han trodde det berodde på att han alltid arbetat med fysiska yrken. Jag tror det ligger något i det men brasklappar för att hans många år som missbrukare också kan ha ett finger med i spelet.

Jag gillar att röra på mig och har svårt för att sitta still i sociala sammanhang. Därför blir liknande middagar en påfrestning för mig när seder och bruk säger att det är otrevligt att ställa sig upp i tid och otid. Lösningsorienterad som jag är hittar jag på knep som underlättar för mitt fortsatta deltagande under middagen. Många har nog samma lösning som jag, man tar på sig ett av alla sina ansikten och spelar en roll. Gårdagens rollfigur bestod av en avslappnad något osäker person som förespråkade att allt blir bättre om man dricker några bärs under tiden man gör det. Etablerandet av gemiken skedde genom att förkunna att resterande tre semesterveckor skulle spenderas med att dricka bärs i kopiösa mängder.

Den öldrickande personlighetsstörningen knöts till min karaktär för att ha en punkt för alla att kunna referera till när man ville lätta upp stämningen och det fungerade med bravur och det är att ta ansvar för gruppens dynamik och symbios. 

Jag vill tro att jag lyckades med mitt projekt, jag var iallafall överlycklig, för när man väl satt karaktären på kartan kan man luta sig tillbaka och drömma sig bort till sitt egna hem där man inte behöver spela någon roll utan kan vara sig själv och vara trygg i att man blir älskad för den man är oavsett om man påstår sig älska att dricka öl eller inte.

Glen Snoddas – En evighet att lära känna men bara en sekund att glömma.

Kärlekssaga i min vardag.

Solen lyser mig rätt i ögonen och jag kisar för att kunna se vart jag sätter mina fötter när jag närmar mig dig, i motljuset är det svårt att urskilja några detaljer hos siluetten som står där och väntar på att jag ska komma fram. Jag lägger ena handen som en skärm över ögonen och med hjälp av den lilla avskärmningen kan jag se dig så tydligt. Jag fylls av värme och glädje, händerna börjar svettas och min mun blir torr. Jag ser dig äntligen och jag älskar varje millimeter av det jag vilar mina ögon på. Dina ljusa ben som sticker fram ur dina svarta trekvarts långa culotter, din vackra blus med citroner på, de glittriga glänsande armbanden som pryder din högra arm. 

Jag ser dig i ögonen och du frågar om jag vill låna dina solglasögon men det vill jag inte. Jag vill se dig genom mina egna ögon, se dina vackra fylliga läppar och ditt vita leende. Lyckan är gjord när du ser tillbaka in i mina ögon och öppnar din mun, jag längtar efter att få höra vad du har att säga, bara att höra din lena röst som får allt annat ljud att försvinna gör mig till den lyckligaste mannen i världen.

Hela scenen ljudsätts i mina tankar och vi befinner oss i ett lyckorus där tonerna från Take me, I’m yours med Mary Clark tar oss till nya höjder.

Genom låten som spelas i mitt huvud hör jag dig mer än väl när du ställer mig frågan som får allt att rasa.
– Köpte du mjölk?
FAN.
Take me!

Kollegial kamratskap


När man stöter på en gammal bekant kan känslorna det överraskande mötet uppbådar röra sig i två riktningar, den glädjefyllda eller den negativt utmattande. 

Idag stötte jag på en gammal kollega.

En kollega som jag inte alltid förstått mig på då vissa grundläggande språkkunskaper inte funnits på plats. 

Han, en 70 årig farbror från Chile och så jag, en vid tidpunkten 26 årig man från Sverige. 
”Me gusta tetas muy grande” sa jag till honom vid ett tillfälle. 

Jag har aldrig lärt mig behärska det spanska språket på ett tillfredställande sätt men vissa saker minns jag ändå från skoltiden. Det handlade egentligen inte om vad jag sa eller hur jag sa det, det handlade om att jag ansträngde mig för att tala till honom på hans modersmål för att sträcka ut en hand som symboliserade att vi var jämlikar inför språkens komplexitet.
Han skrattade. Jag log.
Vi blev lunchkamrater från och med den dagen han och jag.
Vi lät inte några språkbarriärer stå i vägen för våra luncher tillsammans, när vi inte förstod varandra viftade vi bort ämnet och tog oss vidare mot nya istället. Han talade ofta varmt och med stolthet om sina barn som studerade och jag lyssnade gärna.

Jag berättade lika varmt och stolt om min sambo och han lyssnade på mig. 

Två män som vördnadsfullt berättade för varandra om det som stod oss närmast, en vacker bild. 

Kärleken för fotbollen blev ändå den plattform vi byggde grunden av våra samtal på, helt ärligt tror jag ingen av oss var direkt kär i fotbollen men när vi talade om den förstod vi varandra på en djupare nivå. Fotbollen har en enkelhet i sig och när man talar om den talar man ett universellt språk som sträcker sig över gränser.
Ja, Arsenal förlorade igen, Visst är Messi fantastisk, Sanchez fy fan, vilken kille.
Idag när jag träffade honom igen tog mina tankar med mig på en vandring längst en glädjefylld strand där de glada minnena sköljde upp som vågor och omfamnade mina fötter.
Han var min lunchkamrat som vid ett tillfälle inte tog bort aluminiumfolien från sin mat innan han stoppade den i mikron och allt gick så klart åt helvete. Mikron började ryka och gick sönder redan efter några sekunder varvid en ogästvänlig lukt spred sig i köket samtidigt som lamporna i taket slocknade.
Han var min lunchkamrat som glatt drack starköl på lunchen i tron om att det var alkoholfri öl och först efter andra flaskan efter ett varningens finger från mig insåg sitt misstag och fylldes med en djup ånger. Jag lugnade honom med en stadig hand på hans axel.
Han var min lunchkamrat som putsade en plexiglastavla så pass väl att duken han höll i började brinna och fortsatte göra så även när han stod och stampade på den.
Ögonblick vi båda skrattat gott åt efteråt och som cementerade vår kollegiala kamratskap för all framtid. Han är en bra kille och det är en ära att få ha arbetat med honom, Fernando, uno chico bien.

Krock eller kropp, kakor.

På Skeppsholmen ligger lägligt nog hotell Skeppsholmen som med sina två försiktigt gula byggnader erbjuder boende för de som söker avkoppling och en naturnära miljö ett stenkast från citys slappt pulserande puls. 

Inuti hotellet finner man en restaurang man tar sig till via en grusad gång som löper genom en trädgård upplyst med marschaller och ljusslingor hängandes från träd till träd.

När man kliver in och tar sig till restaurangen doftar det harmoniskt gott från köket och man får ett varmt gemytligt välkomnande intryck som om man var på besök hos en gammal vän man inte sett på flera år.

Det var på denna plats följande historie
utspelade sig en lördag i slutet av Januari. Jag och min sambo möttes upp utanför Östermalmstorg och började promenera genom staden, det var en kall kväll som kastade isande vindar mot våra frusna kroppar. 

Men jag var ordentligt klädd.

Min nya rock var så ny, så fin, så varm och hade varit så perfekt om det inte varit för de svårsprättade fickorna. I all hast hade jag bara hunnit öppna upp ena fickan och hade på så sätt bara möjlighet att värma min högra hand medan den vänstra fick utså vädrets krafter den kvällen.


Det här var visserligen bara en transportsträcka
men för mig som skriver det här är det viktigt att få berätta om min nya rock. 
På restaurangen öppnade jag kvällen med en bärs medan vi väntade på att få vårt bord, Luma Lager var ingen klassisk lager och det grämer mig att det tycks ha blivit svårare att få tag på en vanlig jäkla lager när man är på restaurang. 

Sambo drack cava. 

Jag gick ut och rökte.

Jag kom tillbaka.

Vi fick vårt bord.

Sambo gick på damernas.

Jag kollade menyn.

Sambo kom tillbaka.

Jag har en ny rock.

Vi beställde mat.

Det finns mat och så finns det mat. Det jag åt var mer än mat, det var en så mäktig upplevelse att jag var tvungen att tänka efter om jag verkligen ville fortsätta med den tredje biten som låg på tallriken eller om jag likt en liten flicka eller pojke skulle ge upp. Ge upp, ge upp mot en sådan liten sak som låg framför mig på tallriken? 

Så fan heller.

Det är konstigt att något så runt och vackert som en kroppkaka badandes i gräddsås med lingon bredvid kan transformeras till en fyrkantig betongsugga som sätter sig på tvären så fort den passerat matstrupen. Mäktigt räcker egentligen inte till för att beskriva hur mättande kroppkakor är. En mycket smakrik och god skapelse är det hur som helst och det är just det som gör att man grämer sig varje gång man har ett gäng välformade kakor framför sig. Man vill så gärna sluka dem i ett nafs men det kräver både planering och tålamod för att lyckas äta upp alla. Men upp äter man såklart och efter det kan man luta sig tillbaka smått illamående och starkt kritisk mot sin svaga karaktär som fortsatte äta fast man varit mätt sen kroppkaka nummer ett.

Efter restaurangen tog vi en taxi till guldbaren på Nobis hotell och där lärde vi oss att 27 inte är det nya 20. Vid 20.30 såg vi på varandra och gav ifrån oss varsin förstående nick, det var dags att åka hem. Vi var allt för trötta för att orka vara ute i city vimlet och såg istället fram emot att ta oss hem till soffan i vårt trygga varma hem.