Jag har dansat vals i Ågrens skugga.

Jag har dansat vals i Ågrens skugga till tonerna av marans ängsliga melodi.
Ibland måste man ta i för att kunna backa och göra verklighet av en fantasi.

Myten om världens undergång bär jag ständigt på en armlängds avstånd, jag fantiserar om hur scenerna jag ska framföra slutar med en sandsäck i huvudet i samma stund som rampljuset går igång och det är min tur för replik.
Med det sagt genomförde jag i veckan som gick ett maraton genom ett landskap kantad av ångestfyllda situationer.
Det började med första matchen för korpensäsongen och avslutades med trettioårskalas där två familjer träffades för första gången.
Däremellan bokades sommarens resa, vi träffade hennes vänner, målade graffiti, årliga samtalet med chefen och så den där stressen om huruvida min present till henne skulle falla i smaken.

Ibland är saken så enkel att det blir svårt, när bitar faller på plats den ena efter den andra utan att jag däremellan måste fundera över hur slutresultatet egentligen kommer bli.
När det händer, då oroar jag mig som mest.
När det väl har hänt, lever jag som aldrig förr.

Här någonstans tar ängsligheten slut och lyckan tar över. För även om ångesten ständigt var närvarande är jag glad över att den inte fick mig på andra tankar.
Jag måste ställa mig på scen även om osäkerheten står bredvid för att kunna inse att vi är två versioner av samma individ. En styrka om något, för där pondusen tar slut tar han istället vid. Glen Snoddas är således sällan rådvill och samtidigt minst av allt resolut.

Du och jag, jag och du.

Älskling.

Kollegial kamratskap


När man stöter på en gammal bekant kan känslorna det överraskande mötet uppbådar röra sig i två riktningar, den glädjefyllda eller den negativt utmattande. 

Idag stötte jag på en gammal kollega.

En kollega som jag inte alltid förstått mig på då vissa grundläggande språkkunskaper inte funnits på plats. 

Han, en 70 årig farbror från Chile och så jag, en vid tidpunkten 26 årig man från Sverige. 
”Me gusta tetas muy grande” sa jag till honom vid ett tillfälle. 

Jag har aldrig lärt mig behärska det spanska språket på ett tillfredställande sätt men vissa saker minns jag ändå från skoltiden. Det handlade egentligen inte om vad jag sa eller hur jag sa det, det handlade om att jag ansträngde mig för att tala till honom på hans modersmål för att sträcka ut en hand som symboliserade att vi var jämlikar inför språkens komplexitet.
Han skrattade. Jag log.
Vi blev lunchkamrater från och med den dagen han och jag.
Vi lät inte några språkbarriärer stå i vägen för våra luncher tillsammans, när vi inte förstod varandra viftade vi bort ämnet och tog oss vidare mot nya istället. Han talade ofta varmt och med stolthet om sina barn som studerade och jag lyssnade gärna.

Jag berättade lika varmt och stolt om min sambo och han lyssnade på mig. 

Två män som vördnadsfullt berättade för varandra om det som stod oss närmast, en vacker bild. 

Kärleken för fotbollen blev ändå den plattform vi byggde grunden av våra samtal på, helt ärligt tror jag ingen av oss var direkt kär i fotbollen men när vi talade om den förstod vi varandra på en djupare nivå. Fotbollen har en enkelhet i sig och när man talar om den talar man ett universellt språk som sträcker sig över gränser.
Ja, Arsenal förlorade igen, Visst är Messi fantastisk, Sanchez fy fan, vilken kille.
Idag när jag träffade honom igen tog mina tankar med mig på en vandring längst en glädjefylld strand där de glada minnena sköljde upp som vågor och omfamnade mina fötter.
Han var min lunchkamrat som vid ett tillfälle inte tog bort aluminiumfolien från sin mat innan han stoppade den i mikron och allt gick så klart åt helvete. Mikron började ryka och gick sönder redan efter några sekunder varvid en ogästvänlig lukt spred sig i köket samtidigt som lamporna i taket slocknade.
Han var min lunchkamrat som glatt drack starköl på lunchen i tron om att det var alkoholfri öl och först efter andra flaskan efter ett varningens finger från mig insåg sitt misstag och fylldes med en djup ånger. Jag lugnade honom med en stadig hand på hans axel.
Han var min lunchkamrat som putsade en plexiglastavla så pass väl att duken han höll i började brinna och fortsatte göra så även när han stod och stampade på den.
Ögonblick vi båda skrattat gott åt efteråt och som cementerade vår kollegiala kamratskap för all framtid. Han är en bra kille och det är en ära att få ha arbetat med honom, Fernando, uno chico bien.

En gudfaders eskapader.

Mirakel finns dem? Till de som säger nej säger jag.

1989-09-11, jag föds.

2014-05-17, Arsenal vinner första titeln på nio år.

2017-02-22, min syster föder ett efterlängtat barn.

Och så satt jag där en dag och fick hålla denna underbara pojke i min famn och för första gången i mitt liv var jag inte livrädd för att hålla i ett litet barn, jag kände mig på något vis redo på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.
Nu kommer det dröja några år innan jag skaffar egna barn men det känns tryggt att veta att när väl den dagen kommer kommer jag inte längre vara skräckslagen av blotta åsynen av ett skört litet barn.

Jag stod framme vid dopfuntet och höll mina ögon låsta på målet framför mig. Jag får anses vara en vattenbärare på fotbollsplanen men nu var det min uppgift att bära vatten även utanför planen.

”Håll i locket när du häller”

Det pågick något runt mig som jag inte kunde fokusera på, jag hade en uppgift och bara en. En chans till stordåd, ett ögonblick där historia skulle skrivas och om den skulle vara till min favör eller inte skulle tiden snart få utvisa.

Psalm 248 passerade förbi mina läppar lika stolpigt och osäkert som den alltid gör. Min sångröst lämnar mycket att önska och sättet som ”tryggare kan ingen vara” framförs på är en riktig tungvrickare där onaturliga pauser blandas med plötsliga tempoökningar i parti och minut.
Jag sjunger inte bra, inte på något vis, psalm 248 och jag är ingen match made in heaven och med den kombinationen tillsammans med min nervositet gav jag ifrån mig ett ylande inte ens en mor kunnat älska.
Förhoppningsvis hördes inte mina tappra försök till att ta ton ut till åhörarna på parkett.

Fast i den oroliga dimman stod jag allvarsamt framför församlingen och samlade mig för att inte darra som ett asplöv. Jag förstod att det snart skulle var dags för mig att ta klivet in i föreställningen och jag bävade lika mycket som jag längtade efter att få det oundvikliga gjort.
Vart fäster man blicken när alla blickar är fästa på en själv? Vad gör man med sin nervositet när alla kan ser hur den ger sig till känna genom sina darriga ben?

”Nu återstår bara en sak och ni vet nog vad det är” sa prästen.

Tystnad.

Jag visste, jag ville skrika ut det. Vattnet! Det är dags för vattnet! Det är dags för mig att genomföra min uppgift och äntligen få ett syfte och en mening med min närvaro.

I ett stadigt grepp med bägge händer lyfte jag kannan från golvet och förde den över dopfunten. Och som jag hällde sen, hällde som om det gällde liv eller död. Vattnet forsade ner i skålen under mig och fyllde den centimeter efter centimeter, droppe efter droppe.

”Då var jag var klar då”

Tänkte jag efter en stund men när jag lutade kannan ytterligare lite till insåg jag till min stora förvåning att halva innehållet fortfarande var kvar där i. Ingen hade instruerat mig gällande hur mycket av vattnet som behövdes för att genomföra ett korrekt dop så jag hällde till sista droppen och kände hur gud och församling höll sig för skratt när de såg mig krampaktigt stå och hälla upp vatten i en oendlighet.

Tillslut var ändå kannan tömd så jag ställde ner den på golvet igen och när jag reste mig upp hade all min nervositet runnit av mig och ersatts av glädje. Jag hade uppfyllt mitt syfte och all belåtenhet som kommer med det var min att känna och som jag kände sen. Kände mig upprymd, lycklig, glad och stolt över min insats och jag lät det eka genom salen när trosbekännelsen avslutades, AMEN.

Glen Snoddas, gudfar.

Framför spegeln är allting hårresande.

 
Nu får du ta och kamma dig säger jag till mig själv varje morgon när jag står framför badrumsspegeln.

Det har gått ett år sedan jag ”skaffade” hår igen efter 14 år som snaggad och jag är glad att jag låtit håret få växa och ta plats i mitt liv igen även fast jag fortfarande inte riktigt är bekväm med det. 


Vi är som två helt olika men lika försiktiga personer som tvingats ihop under ett grupparbete i skolan och vi försöker lära känna varandra för att se om vi har några liknande intressen som vi kan bygga grunden av vår relation på. 
Det är ett stadium vi fortfarande inte lämnat.

Det är klart vi undrar vem det egentligen är som ska ta kommando över vår situation som planlöst driver omkring utan varken mening eller mål. Om någon utomstående frågar hur det egentligen går för oss tittar vi bara på varandra med ett snett leende och klappande händer.

Trots det ifrågasätter vi aldrig varandra, det är vi för försiktiga för. Vi arbetar istället i skift utan att någon gång riktigt prata med varandra och hitta ett gemensamt mål. Håret är som mest aktiv på nattetid då det stöter och blöter olika idéer, gnuggar sina geniknölar och drar sig i håret när det inte kommer på någon idé tillräckligt bra att bygga vidare på. Jag har aldrigt riktigt förstått dess vision när jag väl vaknar och ska ta vid där det slutat, det spretar åt alla håll och kanter milt uttryckt.

Men jag har ett ansvar att se till att arbetet går vidare så jag kavlar upp ärmarna och drar handlingskraftigt en  hand genom håret och börjar formge det svarta hål till hår jag har. Oavsett hur mycket onaturlig gelé eller vax jag drar i håret försvinner dess formidabla formande egenskaper och jag står där med en frisyr som spretar lika mycket som visionerna om hur den ska se ut.

Den enda skillnaden mot hur nattskiftet valt att forma frisyren och det formspråk jag själv valt är att håret också ser fett ut. Inte fett som i ungdomligt fett, utan fett som i den egentliga betydelsen, fet. 
Jag och nattskiftet, två amatörer av samma skrot och korn.

 

Där någonstans finner vi också den respekt jag och håret har byggt upp för respektives gedigna arbetsinsats och i den förstår vi att det är bäst att kompromissa för att inte skapa konflikt.
 
Även om det lämnar efter sig en frisyr som liknar just en konfliktzon.

Chockad och glad men ingen choklad

Två fel blev till ett rätt. Ett ordentligt jäkla rätt.

I ena felet har vi överraskning. Något av det jobbigaste jag vet eftersom det är vad som raserar min annars så välplanerade tillvaro.

I det andra felet har vi födelsedagskalas, jag firar inte mina födelsedagar då jag inte gillar att anledningen till att folk samlas är på grund av mig och att jag blir äldre.

Och till det som blev rätt.

”Varför står det massa folk i min hall, varför skriker och kastar de saker på mig?”

Men så står man plötsligt där med skägget i brevlådan och fattar inte vad som hände. Varför står det massa folk i min hall, varför skriker och kastar de saker på mig?

Här ska bara Clara vara tänker jag för mig själv, ni andra kan inte vara kvar här just nu för Clara ska bjuda mig på romantisk middag. Thomas och Becca följde bara med upp för att låna toaletten och sen drar de vidare till sin middag. 

Det är när det går upp för mig att jag blivit lurad och att en överraskningsmiddag har anordnats till mig som jag chockartat säger att jag behöver en cigg, eller två.

”..den gjorde mig bara mer berusad och inte klokare, konstigt.”

Den första av många den kvällen, det vart min tillflykt för att få lite andrum och försöka få grepp om situationen och vad fan som egentligen händer. Något grepp lyckades jag absolut inte få genom ciggen så jag försökte med alkohol också, men den gjorde mig bara mer berusad och inte klokare. Konstigt. 
Tack alla för att ni kom och tack för att ni tvingade mig ur min comfortzone och gav mig den bästa av presenter, er närvaro. Ni är guld värda och jag hade en grymt bra kväll, hoppas ni också hade det.

Mot oändligheten och vidare.