”En alldeles egen ljudbok”

För en månad sen föll erbjudandet över mig och jag kunde inte göra annat än att tacka ja, hur man än vrider och vänder på det är 9kr för en månads medlemskap på storytel ett fullt acceptabelt pris.
På en månad hinner man med en hel del om man ger sig hän och hittar den knapp med vilken man ändrar hastigheten på uppspelningen. Det har gått i rasande takt när jag plöjt böcker som om min tid att lyssna varit begränsad och det har den ju på sätt och vis varit. Att betala 9 kr per månad hade jag mer än gärna ställt upp på men det ordinarie priset på 169 kr är 160 kr för mycket för min smak. Då köper jag hellre en inbunden bok på rea så att jag har något att lägga fram, lite lagom nonchalant men samtidigt väldigt genomtänkt, när jag väntar besök och vill framstå som en lite mer kultiverad och beläst man.

– Vad är det för bok du läser?

– ‎Det är en modern klassiker som är själva definitionen av ett mästerverk. En djup historia om en man som trots sina begränsade förutsättningar slet sig loss från sitt öde, tog kontroll över sitt liv och förverkligade sina drömmar.

– ‎Vad heter den?

– ‎Jag är Zlatan Ibrahimovic.

Under månaden som gick lyssnade jag på ett tiotal böcker om inte mer men ändå har jag ännu inte hört allt. 

Jag har hört böcker jag ångrat att jag hört, jag har hört böcker jag inte förstått, jag har hört böcker jag redan hört, jag har hört klassiker, jag har hört om New York, Jag har hört Stockholms kyrkklockor ringa. Jag har hört Selma, August, Hjalmar, Virginia, Jojo, Jane och P-A.

Men från Glen Snoddas har jag inte hört ett ljud. 

Eller har jag? 

Av en ren slump fann jag i min app för att läsa pdf:er en funktion som omvandlade text till tal och jag tog tillfället i akt att få ta del av min alldeles egna moderna katastrof som ljudbok.

Välkomna till 10-talet gott folk, det här en grej numera. 

Det är klart att uppläsningen inte höll samma klass som om någon från Dramaten läst upp den, det får man ha överseende med när man lämnar över det konstnärliga ansvaret till en app med det osexiga namnet OfficeSuite. Den robotliknande rösten skickade gång efter annan kalla kårar längst min ryggrad när den slaktade mina välformulerade meningar utan att ta hänsyn till varken komma, punkt eller andra sätt jag försökt styra tempot i texten på. 

Beggars cant be choosers när det kommer till att hitta nya sätt att analysera det man själv skrivit efter man läst det så många gånger att man inte längre ser skogen för alla träd.

Vad kom jag fram till i min analys?

Jag har mått dåligt över illa formulerade stycken, velat kasta hörlurarna i marken på grund av tråkiga passager, jag har skrattat åt min egen briljans och jag har mysit av stolthet över välformulerade formuleringar.

Jag har insett att jag har många timmar kvar innan jag känner att det jag skrivit inte är ett totalt haveri utan kan, med lite medvind och nedförsbacke, ses som ett habilt försök till bok. Dit når jag kanske någon dag och fram tills dess tänker jag tilllåta mig själv att vara dum nog att faktiskt tro att det hela kan gå vägen. Kanske inte hela men i alla fall halvvägs.

Nu är det fredag och jag önskar er alla en trevlig helg och ett gott nytt år om vi inte hörs igen innan söndag.

Min mors litterära avtryck.

​Som barn boende hemma hos mina föräldrar hände det ibland att det damp ner ett stort tungt paket omgivet av wellpapp i brevlådan. Vid dessa ögonblick  började det av en ren reflex vattnas i munnen som om ljudet av ett paket som slår i golvet förknippades med något positivt. 
Det fanns oftast en belöning i de paket som damp ner i brevlådan och den kom i form av en eller två rykande färska VHS filmer från filmklubben mina föräldrar var med i. Dessvärre rådde det alltid en osäkerhet kring paketens innehåll då filmklubben paketerade sina filmer på precis samma vis som den bokklubb min mamma var med i. 

Ståendes i hallen med ett paket i handen som kunde innehålla den senaste Disney filmen eller som allt för ofta, fem pockets med vad jag nu i efterhand förstått kvalificeras in under genren romantisk thriller med erotiska inslag, har satt sina spår hos mig. 

Det har fått mig att i stort sätt välja bort den tryckta litterära världen till fördel för annan typ av kulturkonsumtion. Jag har lärt mig att kultur packeterat likt något som påminner om något glädjande allt för ofta innehåller en besvikelse.

Det är svårt att särskilja de guldkantade VHS:erna från mammas (vad jag antar) snuskiga Harlequin pockets. 

Därför väljer jag att inte investera min dyrbara tid i tryckta böcker. Det är för riskabelt att huvudstupa ge sig in i något där man alltför ofta inser någonstans i mitten att ett omslag som lovade gott inte innehåller något av värde.

Däremot har jag lyssnat en hel del på ljudböcker det senaste året för att upprätthålla någon slags intellektuell aura. Givet är också att jag läser bokbloggar och med det har jag hittat en genväg till den stjärnglans en bokläsare utstrålar. Att läsa om andra som har läst och då själv verka beläst är briljant, nästan genialiskt.
Bland ljudböckerna jag lyssnat på det senaste året är det speciellt en som sticker ut och det är Jan Guillous bok (som jag glömt namnet på och inte orkar leta upp) som handlar om hans yrkesverksamma liv som journalist. 
Givetvis är den inläst av honom själv.
Sällan har jag hört en så självdistanserad karaktär berätta så nyanserat och blygsamt om sina bedrifter och sitt yrkesliv i stort. Jag slits mellan att ogilla honom starkt för sin barmhärtighet och att älska honom för just densamme. I ena sekunden vill jag överösa honom med styrkekramar och vördnad för att i den andra vilja slänga glåpord efter honom. 
Jan Guillou väcker känslor hos mig och det älskar jag honom för.