Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

WhatsApp Image 2019-04-08 at 18.33.54

Om du inte varit på kungliga operan har du då ens levt?

Jag föddes klockan 15.00 lördag den 6/4 – 2019 på tredje raden övre, med ryggen mot väggen och ögonen mot världen.
173 cm lång och 77000 gram tung, tio fingrar och tio tår.

Mitt namn är än så länge oviktigt, jag har inte givit mig själv något än. Slits mellan att döpa mig till något som hedrar en svunnen tid eller något som blir ett avstamp för den tid som kommer.

Oscar den andre låter något förlegat och gjort.
Alexander Ekman allt för välbekant.

Jag kanske nöjer mig med Glen Snoddas, ett namn jag inte är.

Arv eller miljö, lika delar båda på. Jag föddes in i kulturen av ett universum som bar på spåren från skapandets urkraft. Jag uppfostrades av dansare till att bli någon som såg möjligheterna i att skapa sig ett eget verk, sin egen dans, eller inte dans, stryk dans, vad är ens en koreografi?
En pjäs!
En pjäs är vad jag i lördags föddes till att skapa och vips så har min existens fått sig en mening.

Men!

handen på hjärtat.

Det är inte första gången jag fötts senaste tiden.

Vi var på Hovet och såg på hockey för några helger sen och ni kan tro att jag föddes igen där och då. Inte som pjäsförfattare inte, nej nej, givetvis föddes jag som hockeyproffs och så var mitt liv redan bestämt.

173 cm lång, 79000 gram tung.

Den vakna ser nu att det skiljer 2000 gram mellan mina födslar och det är en konsekvens av att jag börjat träna igen. Snyggt uppmärksammat!

En mening utan anknytning.

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

I mitt ständiga sökande efter mig själv börjar jag tröttna på att ligga i en kuvös i väntan på att finna ut vem jag egentligen är. Att pånyttfödas varje helg är relativt roligt då ens begränsningar tänjs varje gång jag väljer att uppleva något, baksidan är att jag aldrig finner den fasta punkten jag.

Mitt mål är att få definiera mig själv, så som jag definierar andra.
Fotograf-Alice, Bil-Karin, Symaskins-Eric och liknande.
Definitioner som jag skapar efter deras ageranden, eftersom det är det enda jag har att gå på då tankar inte går att läsa.
Förutom mina egna då, de läser jag allt för ofta och analyserar.
Även om jag kan definieras av andra så som jag definierar dem, hur sätter jag ett epitet på mig själv?

Glen Snoddas – Med sitt särpräglade intresse och engagemang för hyllor kan vi inte göra annat än att kalla honom för Hyll-Glen.

Sen går det en tid och vips har jag
Stol-Glen, Odlar-Glen, Sport-Glen, Litteratur-Glen att ta hänsyn till.

Så många Glen det finns och jag kan inte finna mig själv hos någon av dem.

Ni förstår nog vad jag famlar efter.
Och då återstår väl bara frågan, hur gjorde ni?

Det blev en text trots allt.

Der-kleine-monde_frame-1-1200x1799.png

 

Det är mycket jag tänkt på att göra den senaste tiden som jag sedan aldrig gjort.

 

Det finns de där långt gående funderingarna om att prata med någon, göra en ordentlig hälsokontroll eller boka den första tiden hos tandläkaren på tio år. Sen när man är på väg mot telefonen för att ta sig själv i kragen ser man det där perfekta colgate vita leendet le tillbaka åt en i spegeln och konstaterar att man mår rätt bra ändå.

Precis som den som hoppat från taket på ett höghus och på väg ner konstaterar att än så länge är allt bra, eller på engelska: So far so good.

 

Telefonen ligger kvar på sin plats, lagom långt ifrån för att råka missa ett telefonsamtal med flit men tillräckligt nära för att nå den när man vill.

 

Sett till de kortsiktiga jag-borde-nog-egentligen-tankarna är det nog den om att skriva klart den där berättelsen som toppar statistiken över spenderad tankekraft utan handlingsförmåga.

Eller skriva någonting alls över huvud taget.

 

Också det där att jag inte gått till gymmet på ett halvår om inte mer, jag sållar mig numera till den skara som beklagar sig över en frånvarande disciplin och ett slösaktigt leverne.

 

Varför inre den om att klippa sig professionellt nu när sambon fått nog av att stå beredd med saxen när än jag behagar att skjuta min självbild till höjden.

 

Sen var det något mer också, jag har glömt bort vad. Räknar kallt med att min hjärna inom kort kommer återge ett tänkbart scenario där mitt beslut att inte handla på denna mystifierade tanke sätter igång en kedja av oturliga följder på grund av min prokrastinerande natur. Det brukar gå till så.

Sällan i den fysiska världen, alltid i det andliga.

 

 

 

 

Något har jag ändå fått gjort även om något tenderar vara av sådant slag att det inte är något värt att skriva hem om.

Jag gör det ändå.

 

Blivit någorlunda duktig på att baka bröd även om det är en bit kvar till perfektion.

 

Träffat en vän och konstaterat att man i vår ålder börjar tröttna på sig själv och behöver något annat att se efter än ens egna drömmar om livet.

 

Har löst lite mer konst till hemmet.

Vi är en alldeles särskild kombination hon och jag.

Hon som är konstnär och så jag som till och från är rammakare.

Vi bedriver ett galleri numera brukar vi skämtsamt säga när vi lika skämtsamt talar om att vi borde anordna en vernissage hemma i lägenheten. Kul.

 

Det blev en text trots allt.

Så mycket jag – Ändå inte riktigt mig själv.

WhatsApp Image 2018-12-10 at 22.40.38

 

        Jag som ville veta allt men bara inte visste bättre.

                                                        Vill inte förstå världen, bara forma den med mina nakna händer.

Betydelsen är försumbar, jag bara är. Existerar i varje fall, ibland inte alls.

                           Minnen får mig att vilja glömma. Tappa bort mig själv, finna någon annan.

         Byta ut varenda beståndsdel, lika delar ser och är. Så mycket jag, ändå inte riktigt mig själv.

Jag har varit död sen födseln

WhatsApp Image 2018-12-02 at 20.09.48

Stanna upp.

Jag ber er passera.
Passera utan att se mig.
Gå förbi, fortsätt vidare framåt och så vidare ännu lite till.
Först då kan jag se er i ögonen, se er för vad ni egentligen är. Fria från mig, klara som individer.
Närheten gör mig blind, konturer av en människa. Oskarpt, oskapta som jag.

Det är som om jag bjudit in er på falska förespeglingar, ett löfte om att det jag har att erbjuda är bättre än det ni avstår från att delta i.

Ändå står ni här, ni gör verkligen det och jag kan inte annat än förstå. Förstå att samma drivkraft som fört er till mig är samma drivkraft som får mig att stå kvar fastän jag inte vill. Fast i ett omlopp kretsande kring mig själv. Jag står i centrum, världen cirkulerar kring min axel. Det är vad den gör och jag cirkulerar med den, i motsatt riktning. För att inte ses som statisk fastän vi rör oss alla vi två, snabba svepningar förbi varann. Aldrig fast, alltid i rörelse.

WhatsApp Image 2018-12-02 at 20.09.50

Tänk om man upptäckt en komet.

Tänk att vara den första med insikten att det som rör sig i utkanten av periferin är något nytt. Något som är värt att lägga på minnet, något så ovanligt som får de som för ett ögonblick kan se att stanna upp för att betrakta. Försöka förstå, försöka delta, försöka bli sedda.

Se mig.

Namnge mig.

Bli den första att upptäcka mig som jag har upptäckt dig.

I en axel rör den sig i omlopp kring sig själv.
Jag vill stanna tiden, jag vill att stunderna vi står varandra som närmst aldrig ska ta slut.
Varandras silhuetter, undrar om det är då vi syns som klarast. Av andra då förstås.
Det är först när du försvinner jag kan se dig för vad du egentligen är. Så ovanlig, så mån om att inte låta mig komma nära.
Närmre än så har vi aldrig varit.

Vi kommer att mötas igen, jag och min komet. Jag äger den nu, jag har givit det som varit dött ett namn.

Du är skyldig mig ditt liv.

Punkare och Powerade

 

Skulptur

 

Jag såg ett par rockare förra helgen, jag trodde först att de var punkare men fick tyvärr nog nöja mig med att de var simpla hårdrockare. Även om det inte låg något enkelt bakom deras existens. Det är nog svårt att se en tid en önskade få vara en del av sedan länge vara över.
Hur som helst var de båda klädda helt i svart, svarta skinnbyxor, svarta t-shirts vilka förmodligen är köpta på någon obskyr konsert de varit på, svarta skinnjackor med bältet slappt hängandes bakpå ryggen och varsin yvig frisyr. Den ena av dem bar en bergsprängare i ena handen som dånade ut musik som från mitt perspektiv var omöjlig att snappa upp några egentliga toner utav. För de som bar på musiken stod det nog glasklart. Vi hörde ett oljud dränkt i diskant och bas. De hörde de ljuvliga tonerna av Judas Priest, ett band jag nu nämner enbart för att det är det ovanligaste av de vanligaste rockband jag känner till.
Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte blev besviken av insikten att den dryck de delade mellan sig inte var en öl som min fördom sa att det skulle vara, utan en Powerade.

Hela paketet av en utdöende sort rockers förutom just den lilla detaljen, den lilla klarblå drycken som bröt bilden av att jag kunde förutse vartenda ett av deras fortsatta steg.

Nu vill jag skifta fokus och byta mina yttre betraktelser till att istället blicka inåt. För vem är jag, hur definieras jag av mina betraktare och vad tror de veta är mitt nästa steg rätt ner i fördomsfällan?

Är jag vänsterkillen med tygpåse som står för allas lika värde så länge mitt värde alltid definieras och tas i beaktande först?

Är jag mellanchefen som klär mig i en färgglad pull-over för att visa att jag är så pass färgstark att jag förtjänar min roll och kan kräva att alltid bli uppmärksammad?

Är jag anarkisten som önskar störta samhället bara för att jag själv är oförmögen att hitta min plats i det?

Är jag han med arbetarbyxor och trasig tröja som mest av allt ser fram emot en redig bit kött och en kall öl på fredagskvällarna?

Är jag mannen i kostym som bär strumpor från Happy socks för att visa att jag visserligen är i hamsterhjulet men kan kliva ut när jag helst behagar men sen aldrig vågar ta steget?

Är jag han som skriver och försöker att förändra reglerna för att jag inte orkar sätta mig in i vilka de är?

Är jag Sveriges bögigaste straight man som älskar fitta och samtidigt är svag för både musikal och Abba?

Vad jag nu än definieras som bär jag på min egen Powerade som hindrar fördomarna att dugga så tätt att de inte längre är stillbilder av den jag tros vara utan en film med ett redan skrivet manus.
Vart jag än anses passa in bäst under för ovanstående kategori är jag säker på att ingen bär på fördomen att någon av dem skulpterar i lera en fredagskväll. För det är precis vad jag gjort och nu frångår jag alla mina principer att inte visa upp det första bästa försöket jag gjort inom vilken skapande form som helst egentligen. Här, där uppe, är en bild på mitt skulpterade ansikte, mest för att varje blogginlägg förtjänar en bild. Jag vill inte belysa min skapelse som sitt substantiv utan önskar få rikta ljuset åt själva verbet där bakom. Att skapa, denna genväg till välmående!

Trevlig helg på er allihopa!

En annalkande galapremiär Del 2.

Det kom ett svar efter helgens ledighet.

Ett svar jag önskade skulle innehålla ett mer positivt besked innehöll istället det jag redan visste och hoppades kunna undgå. Jag måste nog tyvärr acceptera mitt öde, fast inte utan att först ha fått ge svar på svaret. Nedan följer således mitt svar.

Hej,
Tackar så hjärtligt för ditt svar.

Det vore av mig naivt att tro att den premiär som jag fått nys om via mina kanaler åsyftar den allmänna invigningen som inträffar på lördagen.

Lördagen.

Utanför de stängda portarna på lördagen kommer vi mycket riktigt finna de lottlösa som inte kan konkurrera med de som erhållit inbjudan och för vilka portarna står vidöppna redan under torsdagens evenemang.
Där utanför portarna på lördagen finner vi de som istället får konkurrera sinsemellan med tid och fysisk närvaro som enda valuta.
I en tid där pensionärsfattigdom enligt utsago ökar finns i den ihärdiga väntan ett sammanhang där just pensionärer har ett kapital som mångfaldt överträffar gemene mans. Att tro att jag står en chans mot våra pensionärer i en värld som definieras av först till kvarn och uthållighet är vackert, och jag tackar för förtroendet, men samtidigt hopplöst.
Jag har försökt få de bästa platserna under allsång på skansen vid ett flertal tillfällen bara för att gång på gång få se mig slagen av den äldre generationen, något jag också har anledning till att tro även kommer ske lördag den 13 oktober.

Min önskan att få hänga i nationalmuseum kommer således ersättas av ett behov av att hänga på låset. En mening som är värd att läsa mer än en gång.

Torsdagen.

Här känner jag mig en aning förbisedd, enligt min nyblivna sambo innehar jag just det som ni eftersöker då hon ofta talar om hur mångfunktionell jag är i många aspekter. Därför kan det finnas anledning till att misstänka att det ni söker hos era särskilt inbjudna gäster är egenskaper jag besitter.

Mina argument framstår säkert som något vänstervridna, att våra museum ska vara öppet för alla alltid, och jag förstår att det kan finnas en viss skepsis till att låta en vänstermänniska röra sig bland dignitärer. Jag ska erkänna att jag röstade på vänstern och att jag vid tillfällen, det är nämligen mer än en gång, har gått utanför slottet och skanderat ” Ockupera slottet, ett antal rum”. Jag är osäker på om det var 400 eller 800 rum som avsågs ockuperas, rent lingvistiskt anser jag själv att 800 rum ligger bättre i mun.
Som förmildrande omständigheter vill jag föra fram att jag trots min röst samtidigt kan känna att skattetrycket i vissa avseenden är allt för stort. Gällande min ramsa om att ockupera slottet vill jag framhäva att den episoden bäst kategoriseras under fliken ”Min ungdoms synder”. Och att jag möjligtvis lockades mer av sambatrummorna som ljöd i Vänsterpartiets 1 maj tåg än av den egentliga ståndpunkt som marscherades fram.
I dagsläget är jag något av en rojalist.

Som avslutning vill jag framföra min förståelse för evenemang likt det för särskilda gäster som går av stapeln torsdag den 11 oktober.
Det är klart att jag som kulturvän kan se de positiva aspekterna av ett marknadsföringsevenemang för att locka mer besökare och ge nationalmuseum ett redan berättigat existensberättigande.
Dock kan vi nog bägge två hålla med om att det vore tråkigt att vakna upp fredag den 12 oktober till bilderna av en gala-premiär-minglande Ben Mitkus med vetenskapen om att en själv inte fick vara där.

Om det nu är så att torsdagens event för mig är omöjligt att delta vid
(Jag har lekt med tanken hur omöjligt det vore om min pseudonym var Steffo Törnquist och inte Glen Snoddas)
Önskar jag att två bitar canapé och två glas äppelmust läggs undan för mig och min sambo att hämta upp på söndag den 14 oktober när vi väljer att besöka museet.

Tack igen för ditt svar, hoppas du får en fortsatt trevlig dag.

Mvh
Glen Snoddas

Åttio inte helt hundra!

Svart

 

Det rör sig hela tiden något i min ögonvrå men varje gång jag vrider mitt huvud för att se efter är det alltid för sent.

Vad är det?

Det är ditt liv.

Jag trodde jag hade det framför mig, nu står det här bredvid.

Du får akta så att det inte springer dig förbi.

Jag ser rakt fram längst den väg jag så länge vandrat och ser hur den sluttar nedåt fastän det känns som om jag går i uppförsbacke. Där ser jag målet, där ser jag slutet för all den tid jag kommer ha spenderat för att en dag nå dit.

Är det verkligen dit jag vill? Till den plats vi alla en dag ska?

Memento mori.

Undfly det oundvikliga?

Det går ju dessvärre inte. Men det tänder en gnista som får mig att vilja chansa och testa vingarna för att fly det faktum att jag känner mig allt för instängd i ett val jag gjorde för några år sedan. För varje dag jag är kvar i den värld jag allt mer känner mig fången utav känner jag mig tvingad att göra nya val och våga ställa krav på den tid jag har framför mig.

Så här ligger man i en soffa på jobbet och undrar vad mer som kan komma ur den här situationen?
Varför inte göra slag i sak detta händelserika år då allt ställts på sin spets och våga ge mig själv det jag önskar mest?

Frihet!

Eller frihet är nog inte rätt ord. Att fängslas av mina egna drömmar. Det är nog ett mer vägvisande begrepp.

Sagt och gjort, jag tog ansvar för min situation och ställde ett ultimatum. Låt mig gå ner i tid eller så försvinner jag helt. Döm av min förvåning att det faktiskt också verkar ha fungerat. Nu väntar jag på att bli presenterad en deal och genast känns allt mycket lättare.

Och nu idag, en vecka senare kom beskedet, Glen Snoddas, klart du ska få gå ner i tid och genast sa jag åt livet att hålla i sina hästar.

Då återstår bara att ta tag i allt det där andra som lägger ett pessimistiskt töcken över denna egentliga optimistiska individ. Framåt!