En annan del av livet!

FLODIS

 

– Ska du inte bli konstnär då?
– Nä, det är inget som lockar. Jag kan den världen allt för väl.
– Men du har ju alla förutsättningar till att lyckas.
– Om det sker så sker det, det är inget jag tänker arbeta för i var fall. Själv då? Varför gör du inget med ditt skrivande?
– Nu talar vi om dig, jag ser fotokonst hela dagarna och tro mig när jag säger att det du gör håller en kvalité långt över snittet. Du borde verkligen testa, jag kan fortsätta rama dina bilder precis som innan så är du halvvägs där.
– Du gör jättefina inramningar, verkligen. Men jag vill faktiskt inte. Det värsta jag vet är att höra vad folk har att säga om det jag gör och om jag väljer att satsa kommer det bli allt för närvarande.
– Fine, jag ska inte tjata mer. Glöm bara in bort hur duktig du är.
– Men ditt skrivande? Varför gör du inget med det?
– Jag gör en himla massa ju, skriver mest hela dagarna.
– Sen då?
– Ja, och sen ligger det där i mina anteckningar på mobilen och väntar på att bli upptäckta.
– Lite som konsten på min dator då.
– Precis så, fast vi får inte glömma våra hemsidor. Våra fönster mot omvärlden.
– Haha, jo visst. Utan hemsida finns en ju inte!
– Om en hemsida faller i skogen..
– Va?
– Nä inget.

Vi är inte bara sådana som drömmer oss bort till en annan framtid och glömmer att befinna oss i nuet. Det är bara det att vårt nu är så himla mycket vi att man ibland tröttnar på att befinna sig i sig själv.
I en själv finns gränserna, där finns alla de där sidorna som man hoppas kunna polera bort och slippa i en nära förestående framtid. Jag har många sådana sidor, inte minst den om att livet är fullt av möjligheter som jag tyvärr försöker begränsa för att kunna tillfredsställa mitt mjuka kontrollbehov.
Det har tyvärr blivit så förutsägbart att vara jag. Om jag ställs in för en situation så vet jag på förhand hur jag kommer agera för att jag har testat på varenda tänkbar i mina egna tankar. Vissa situationer skrämmer mig ändå, hur många gånger jag än ställt mig själv inför tanken om att befinna sig mitt i en händelse.

Exempel på skrämmande situationer:

Råka befinna sig närmst en olycka och bli ansvarig för att ordna upp.

Gå bakom någon som tappar en vante och behöva hinna ikapp.

Ringa samtal.

Halka på en isfläck och klara sig oskadd men att vittnen vägrar acceptera ens strävan att få gå vidare utan håller en kvar och ömmar för en samtidigt som smärtan i bakhuvudet växer sig starkare.

Hon har blivit någorlunda likadan, vilket jag tyckte var romantiskt och trodde var ett fall av spegling i kärlekens tecken fram tills hon besökte doktorn och kom hem med ett knippe potentiella diagnoser. Hennes sätt att ta ansvar för sig själv och sitt välmående är föredömligt, hur hon så snabbt kan identifiera att något är fel och ta tag i saken är efterföljansvärt. Jag går min egen väg, vägen som går långt bort ifrån samhällets institutioner och folk som vet bäst. Till och med bättre än mig. Jag söker mig till google och finner något att binda upp mina tankar kring. Jag har landat i GAD.

Gad är jag i punktform.
Gad är jag i nio fall av tio.
Gad är en obegriplig förkortning för Glen Snoddas.
Men är jag Gad nu?

Det är ju det där med att diagnostisera sig själv via sökmotorer och att söka bekräftelse för en teori varstans den står att finna. Saker lyfts ur sitt sammanhang, oavsett vilket. Jag hade nog kunnat hitta den bekräftelse jag eftersträvar även i Mein Kampf om jag ska dra resonemanget till sin spets.
Allt för att bli med en förklaring på varför jag är jag.

– Vad hade Hitler googlat på om han levt idag tror du?
– Bob the Painter säkert.
– Match made in heaven.
– Eller inte!

Om hon nu får hjälp för att bli mindre som jag, så kan jag få hjälp av henne att bli mindre som jag. Som jag tidigare sa, i vår jakt efter inre lycka är vi två varandras perfekta kompanjoner och kompletterar där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Hon löser mina problem med mig själv och jag ramar in hennes bilder.

Vi befinner oss till slut i centrum, står på stora torg som redan fått sig en gran även om det bara är i slutet av oktober. Ännu inga ljus, någon måste ha tänkt att det må finnas en gräns.
Vi vibrerar där vi går och det slår små små gnistor mellan oss då vi vet att vi närmar oss det som vi kommer stanna framför. Den tomma lokalen som söker hyresgäst, inklämd mellan matbutiken och elektronikverkstaden med förbutik med osäkert personalutbud.

– Hej, behöver ni hjälp?
– Hej, Snabb fråga bara, vad kostar brödrosten där?
– Den får ni för 200 kr.
– 200? Perfekt.
– Nä jag bara skoja, vänta ska jag hämta någon som jobbar här.
– Brödrosten där är av sällsynt bra kvalitet, en tysk premiumbrödrost som blir er för 1100kr.

Jag har mejlat ansvarig för den tomma lokalen och frågat vad den kostar i månaden och fick som svar 8000kr. Samt att fastighetsägaren gärna ser att lokalen används för någon form av försäljning och håller öppet för kunder. Nog planerar vi allt att sälja saker, det är precis vad vi tänkt att göra. Om det kommer resultera i att kunder faktiskt tar sig dit är en annan fråga, en fråga som grämt mig och följt mig sen den dagen idén föddes någon gång i början av våren 2019.

– Oj ser du, det finns ett till rum där bakom.
– Oj, det hade jag helt missat.
– Då kan man ju ha en temporär utställning där bak och ta in nya verk i det främre rummet.
– Som en hockeyfrilla
– Party in the back, Business in the front.
– För 8000kr sa du?
– Precis, sen tillkommer tydligen lite andra kostnader också. Har inte brytt mig om att se efter vad det kan innebära.
– Så kanske 10000kr i månaden, är det ens möjligt?
– Innan vi går igenom om det är möjligt eller inte, låt mig presentera Galleri Snoddas på riktigt.

En bit av livet!

HUSHUSHUS

 

– Kanske det där?
– Det blå med balkong?
– Ja precis, där hade jag inte haft några problem att bo.
– Eller det där kanske, lite lustig att det ligger på en höjd sådär med ett eget klätterberg och en stor tall mitt på tomten.
– Hmm, jag uppskattar berg och träd idén men har alltid haft svårt för bruna hus.
– Det säger du nu ja, kommer du ihåg när du hatade på det där andra bruna huset runt hörnet som du nyss ändå sa har en viss charm. Beggers can´t be chooser du vet.
– Nä men om vi ska lägga nio tio miljoner på ett hus tycker jag inte att ”en viss charm” är ett tillräckligt starkt köpargument.
– Nio tio miljoner ja, hur lång tid har vi kvar innan vi är där nu igen?
– Enligt senaste kalkylen är det väl bara ett halvår kvar.

Och så skrattar vi våra varma ljuvliga skratt igen, skrattar åt det befängda i att några i vår ålder skulle ha råd att köpa ett hus tjugo minuter i från Stockholm city.
Sen slutar vi skratta när ett par som till synes är i vår ålder låser ytterdörren till en villa, sätter sig i en ny Volvo och backar ut från uppfarten innan de vänder upp så att vi kan se deras halvkropps bilder ovanför instrumentpanelen på bilen.

Där står vi, hand i hand och jag tänker:

Att oavsett vad de har för sig i sina liv reflekterar det de har där på insidan aldrig det vi har format här utanför.
Denna villkorslösa kärlek som är vi, vår formbara romans som rymmer varstans vi väljer att passa in. Det är vad vi förmedlar där vi står i våra loppmarknad införskaffade träningsskor, i våra fynd från varandras flyttlådor outfits. Ni vet de där lådorna innehållandes sådant som var vi vid något tillfälle och som vi sen gömde undan för att behålla i våra minnen.
”Visst hade jag en jacka där i förrådet någonstans och visst var den ändå rätt snygg nu när jag tänker efter?”
Spegelbilderna säger något annat, ber oss att lägga ner vad vi en försöker att övertyga oss själva om.
Jackan är snygg, bara inte på dig och det säger jag inte för att vara taskig. Glöm inte att jag var med den dagen vi valde att förrådslägga just den jackan du nu försöker övertyga mig om är snygg på dig. På oss.
Så står hon bredvid och genomgår samma procedur och det är där våra spegelbilder förenas. Min ovilja mot oversizade kläder gör att mina plagg passar henne som en smäck och hennes böjelse för oversizade kläder gör att hennes plagg sitter som handen i handsken på mig.

Det är så vi står intill varandra när bilen passerar oss förbi utan att ta notis över att vi finns där. Visst, de kör inte på oss. De stänker inte upp något vatten från någon vattenpöl som bildats i den sviktande vägen. De tutar till och med lite lätt för att be oss att flytta så att de kan komma förbi utan att orsaka onödigt obehag.
Men de ser inte OSS, hade de sett OSS hade de stannat bilen i en ren instinkt som tvingat dem agera så snabbt att de inte hunnit förstå varför de stannat, varför de vevat ner rutan och varför de vill säga oss något utan att ha en aning om vad.

Hade de stannat och gjort allt det hade det varit jag som lutat mig närmre, tagit bladet från mun och berömt dem för hur fina de är tillsammans.

– Förmodligen vattnar de någon förälders växter
– Förmodligen.

Tystnaden tar vid som mest när vi arbetar för att omforma våra motbevisade teser och ställs inför att hitta nya svar på de stora frågorna.
Det gjorde vi just där under vår söndagspromenad genom villaområdet alldeles intill vår lägenhet i hyreshuset som satte gränsen för två vitt skilda områden.
Det ena var vår verklighet och det andra var vår dröm. Det ena en villaidyll det andra ett myller av betong.

– Tror du man måste amortera på sina drömmar?
– I alla fall behöver du till en början 15% i kontantinsats.
– Vad är 15% av ett lyckligt liv?
– Att våga drömma men samtidigt vara smart nog att inse att det är omöjligt kanske.
– Jag gjorde ett test på nätet igår för att se hur stort lånelöfte vi kan få och blev helt chockad över resultatet. Alltså det är ju ingenting, knappt en och en halv miljon om ens det. Det räcker ju ingenstans och då fuskade jag ändå med hur stor kontantinsats vi har.
– Fuskade hur?
– Ljög om att vi har 350 000 att röra oss med.
– Det är ju sjukt
– Jag vet, jag trodde ändå att jag arbetat mig upp till en vettig lön nu på äldre dagar men det spelar ju ingen roll.
– Det är som om systemet är korrupt.
– Ja, och så länge man inte har rika föräldrar är det kört från början.

”Mycket vill ha mer” är ett uttryck som mycket väl kunde appliceras på oss. För vi berör ämnet att köpa boende som om det var vår rättighet att få göra just det och att samhället gjorde oss en oförrätt som inte möjliggjorde för oss att bli med hus.
Att bli med trädgård att investera tid i,
att bli med att diskutera fram och tillbaka huruvida det är en god idé att köpa robotgräsklippare eller inte.
Att bli med samtala med grannen över staketet, å denna vackra gräns mellan mitt och ditt.
Vi är med lägenhet, vi är med ett förstahandskontrakt till en nybyggd lägenhet med skälig hyra belägen längst ner i vårt hus med grusad gång för allmänheten precis utanför fönstret.
Vi har ändå mage. Har vi inte?
Hur många önskar inte vara i vår position på bostadsmarknaden? Hur många delar inte drömmen om ett eget förstahandskontrakt precis som jag gjorde innan vi fick vårt. Nu vill jag omvandla, inte bara vårt hus utan också alla hus intill, för att sortera ut de jag inte tror kommer ha råd.
I vårt hus bor det nämligen fuffens.
Fuffens i form av en granne med utstrålning som om något var i görningen.

Jag talar om tatueringar långt upp på halsen.

Vilka har halstatuering annat än folk som har fuffens för sig.
En gång talade detta orosmoment med sin vän i trapphuset, en helt vanlig konversation i lagom hög volym och i ett lugnt tempo. Misstänksamt? Mycket.
Sen dess har jag inte sett honom annat än när han svept förbi utanför fönstret på väg någonstans.

Mental anteckning.

Man med tatuering på halsen lämnar porten 19.10.

Man med tatuering återvänder 19.21 med Konsumkasse i handen. Uppenbarligen har någon form av illegal byteshandel genomförts och resultatet bärs i en kasse i hans högra hand. Form och estimerad vikt antas vara som två mjölkförpackningar och en ost, troligen herrgård.
Förmodligen finns drogerna gömda i förpackningarna.

Andra har också talat med vänner i trapphuset.
Andra har också snabbt passerat utanför vårt fönster för att mer eller mindre snabbt återvända igen.

Slutsats: vi är omgivna av skumma grannar som delar intresse för fuffens.
Lösning: köp ett boende där grannar inte har fuffens för sig.

Vi håller fortfarande varandra i handen när vi går vidare och lämnar samtalen om att köpa hus därhän precis som vi alltid gör när vi fått vår dos av verklighet uppfylld. Det är då vi ger oss in i drömmarna igen och talar om våra egna utanför vår gemenskap. Ett ämne som får oss att släppa taget om varandra, gå längre isär och den ena framför den andra.
Den som tar täten är hon när jag talar om mina mål och jag när hon talar om sina.
Vi som individer vill dröja oss kvar och tror att vi är nära att få ett genombrott i utredningen om varför vi ännu inte blivit större än oss själva, samtidigt som den andra verkar bli allt mer angelägen om att finna promenadens slut. Än så länge har vi efter ett hundratal promenader inte kommit nämnvärt närmre sanningen men vi försöker och kommer fortsätta försöka.
I vår jakt efter inre lycka är vi två perfekta kompanjoner och kompletterar varandra där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Fortsättning följer nog.

 

Experimentell sömn.

Utlottningen av boken är genomförd och vinnaren är kontaktad, tack alla ni som deltagit. Förhoppningsvis kommer det mer böcker som kan lottas ut i framtiden!


Det finns något i sömnen jag valt att tappa bort till förmån för det något rockiga i att vara trött. Det där underliggande rebelliska i att bara ha sovit ett par timmar när forskningen visar att det tvådubbla vore bäst.
Om jag inte kan vara fulländad så är fullständigt förstörd ett fullgott alternativ, eller?

Ja du Glen Snoddas, när det kommer till att finna ursäkter är du en mäster av ditt skrå.

Min sambo är en klok kvinna även om hon ibland vägrar erkänna det själv.
Något med självbild och sådant ni vet.

I sitt sökande efter visdom har hon trillat ner i sömnens puttrande kunskapsgryta och förkovrat sig till den grad att jag blivit sekundärsmart. Vilket en kan stoltsera med när man lever i tvåsamhet och kollektivismen kommit att innefatta bland annat;
Det kollektiva minnet, den kollektiva kunskapen, det kollektivt ansvaret och den kollektiva garderoben för att nämna några.

Är jag faktaresistent?

Det korta svaret är nej, inte alls.

Är jag faktaselektiv?

Till hundra procent.

Min vackra sambo sprider främst kunskap kring sömnens initiala fas, den om att komma ner i varv och kunna somna effektiv.
Det innefattar motion, kost och framförallt att lägga ifrån sig sådant med skärm så att de inte kan nås från sängen.
Jag tycker om att ta del av information och har svårt för att acceptera det sistnämnda knepet med att lägga ifrån sig mobilen och stänga av tvn, det låter helt enkelt tråkigt även om det kommer göra underverk med min sömn.

För att slippa hantera insomningsfasens spörsmål har jag därför valt att fokusera på innovativa lösningar för att vakna bättre/lättare.
Rent konkret innebär det att jag har kopplat upp vår surfplatta mot vår bluetooth högtalare och ställt ett alarm på SR play appen för att vakna till P1 om morgnarna.
Vid sidan av det har vi efter mycket om och men till slut unnat oss själva ett startpaket med smarta led-lampor som ersatt våra gamla dumma i taklamporna.

Fråga när jag somnade i natt och jag svarar runt två halv tre. Fråga hur jag vaknade och jag slutar mina ögon och mmm:ar högt innan jag svarar som på moln.

Moln av tidsinställd soluppgång och ljudet av ett eko av ekot.

Jag ska nog lyssna till min sambo ändå. Ikväll ska jag försöka läsa mig till sömns i våra batikfärgade lakan från Ikea och sluta försöka vara cool. Tror du att du är tuff eller?

Period – Livscoach

8905102276184313755890363.png

Ska jag berätta för dig om livet? En gång var jag precis som du.

Var en tanke som slog mig när jag satt på tuben på väg hem från en väns ateljé i lördags. Den som väckte min undran var ungdomen som satte sig snett framför mig i min annars ensamma fyra.

Jag ser att du har en skejtboard, en gång i tiden försökte jag också skejta. Det projektet föll lika platt som jag själv mot marken när jag försökte mig på min första ollie.
Du vet det blir så ibland och till skillnad från vad andra säkerligen försöker lära dig, det där med att det bara är att hoppa upp på hästen igen och fortsätta, vill jag istället berätta att allt inte är för alla och att det inte finns några problem med att ge upp.
Jag har givit upp många gånger och se på mig idag, hade jag varit en äldre främling på tuben som talade ungdomen till rätta om jag inte gjort det?

Nä vet du, ge upp så många gånger att du inte längre vet vem du är och finner någon annan. Du vill inte bli din egen stereotyp så se till att ingen annan än du själv kan placera dig i ett fack. Om ens det.

Sådana där ljusa jeans av lös modell hade jag också en gång i tiden, nu har jag svarta kostymbyxor. Vad säger det om oss?
Vad hade det sagt dig om jag plötsligt tog din bräda och gjorde en kickflipp jag inte kan.
Du hade blivit lika förvånad som jag och den förundran hade lett till så mycket mer, något djupare, en gränsöverskridande förståelse och öppenhet. Hade inte det varit fräckt?

Du kan komma finna din djupaste vänskap hos de som är lika flyktiga i sina väsen som du borde bli.
Som jag hoppas vara.

Äsch, jag är bara en gammal gubbe som berättat allt utan att ha yppat ett ord.
Glöm allt jag inte sagt och gå din egen väg istället. Jag ska fortsätta vara tyst.

Med det är mitt sista ord om att åldras sagt.

Maten och livet och maten.

Lördag klockan 18.00.

Ser in genom fönstret på ugnsluckan jag borde ha gjort rent för länge sen och känner hur åsynen av vårt fiskpaket fyller mig med värme.
Det dämpade ljuset från ugnen ger ett sken av hur de skurna variationerna på lök tillsammans med potatis, torskfilé, en mängd olika örter och annat grönt tillagas i mitten av ugnen under 20 minuter i 200 grader.

Det går inte att se vad som pågår under tiden, den omslutande folien lämnar allt åt fantasin att formulera.

Bilden är tydlig, hur torsken långsamt ändrar form. Drar ihop sig tillsammans med de andra råvarorna när de släpper ifrån sig sina safter när den varma omgivningen tränger sig på. Tiotalet smaker som filtreras genom varandra innan de samlas på botten, förångas och fastnar i det spegelblanka himlavalvet tills de blir för tunga att motstå att falla ner över maten igen.

Det här är vårt kretslopp och dagen har gått åt för att färdigställa det vi nu går och väntar på.

Jag hoppas på något exceptionellt, förväntar mig något mediokert.
Varför är det alltid så att bjuden mat smakar betydligt bättre än den man själv mäktar med att laga?

Oavsett ambitionsnivå, det där med konstens alla regler och att plikttroget följa förebilden.

Mitt fiskpaket, även med all den kärlek jag investerat i det, kommer att sakna något, sällan leva upp till förväntningarna och få mig att vilja köpa korv med bröd imorgon och lova mig själv att aldrig vara lika ärelysten igen.

För vad är egentligen meningen med att försöka?

Tänk om livet vore ett fiskpaket. Man förbereder en massa råvaror som förväntas skapa en succéartad helhet, kastar in det i hetluften och så väntar man.
Bara väntar i bidans förväntansfulla tid tills det är dags att förtära en själv och inse att inte ens salt eller en god sås kan få resultatet att leva upp till förväntningarna.

Fan.

Livet kanske är fisk i folie och jag är en allt för medelmåttig kock.

Fisk i Folie a la Glen: 4 av 7 poäng.

Parollen över mig.

WOP

 

Igår var det prideparad och i sedvanlig ordning var jag där och hejade på.
Jag är ju trots allt svag för det där om att vara sig själv, parader och hög musik.

Förra året deltog jag i Pride men det känns inte riktigt rätt att snylta på någon annans manifestation.
Jag vill tro att jag gör större skillnad från sidan om jag nu gör någon över huvud taget.
En dag kanske jag får min egen, eller ett skäl att delta i någon annans.
Funderar på parollen ”Parad för oss som är nyfikna på och gärna vill tro oss kunna skriva poesi , men är för rädda för att fullt ut våga stå upp för våra tappra försök och som vid frågan vad vi skriver svarar allt annat än just poesi, aldrig poesi”.

I alla fall så inspirerades jag så pass mycket av alla budskap om att vara sig själv och att stå upp för den man är att jag idag gick och köpte inte en, inte två, inte tre, utan fyra böcker med poesi.

Alla på stadsmissionen, för den goda saken och snålhetens skull.

Tyvärr verkar en inte ha blivit skuren ordentligt på tryckeriet då varannan sida eller så sitter ihop. Den är säkert som bäst där mellan sidorna jag inte kan skilja på, tror ni inte?

Jag ger den fyra av sju stjärnor i betyg.
Motivation originell bindning men lite väl svår att helt ta till sig.

Försökte först hitta poesiavdelningen på Akademibokhandeln men den lös tyvärr med sin frånvaro. Så jag passade på att flytta om min egen bok i hyllorna för att ge den bättre exponering, alternativt den exponering som den förtjänar. Som ni förstår är den inte slutsåld än, vilket vi borde ändra på!
Den är om inte läsvärd i alla fall läsbar.

Inga sidor sitter ihop annat än i ryggen!

På något vis är kanske det här inlägget min parad, för såhär öppen har jag nog aldrig varit om det jag skriver?

 

 

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.
Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taket för att tjuvlyssna på deras samtal?
Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större än ordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.

Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora att de släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.

Sömnlösa livet och jag.

WhatsApp Image 2019-08-01 at 20.44.22

 

Det var i natt när jag inte kunde somna som jag valde livet.

Vilket kan tyckas vara ett illa valt tillfälle men vad hade jag egentligen för alternativ?

Att vara bitter över att behöva vara trött ännu en dag, anklaga mig själv och omständigheterna för att jag legat vaken ännu en natt precis som jag gjort under veckans alla sömnkrävande nätter.

Eller uppskatta det faktum att jag inte tycks vara redo att somna innan 02.00 och försöka få ut något konstruktivt av att vara vaken i den stillhet som småtimmarna erbjuder.

Jag tog i alla fall tillfället i akt att rannsaka mig själv där jag pendlade mellan något som kan kallas för medveten sömn och omedveten vakenhet. Nästan som om jag mediterade.
Lät all bitterhet rinna av mig och kopplade bort det dropp bestående av sirap som jag låtit injicera i min kropp med under allt för lång tid.
Trögflytande är bara förnamnet.
Sötma för att dölja suget efter något annat dess efternamn.

Och så valde jag livet bara sådär.

Vilket är ett av det mest diffusa val jag någonsin gjort.

För jag kan inte koppla det till något konkret, det är mest en inställningsfråga och det kanske får räcka?

Nog borde jag utveckla mina tankar på något vis, men sen var det ju det där med sömnbristen och allt det där!

 

Slutsatsen är i alla fall att jag vaknade upp med en härlig känsla i kropp och sinne. Lite som om jag får uppleva ännu en vår i år och jag tänker rida på den vågen!