Experimentell sömn.

Utlottningen av boken är genomförd och vinnaren är kontaktad, tack alla ni som deltagit. Förhoppningsvis kommer det mer böcker som kan lottas ut i framtiden!


Det finns något i sömnen jag valt att tappa bort till förmån för det något rockiga i att vara trött. Det där underliggande rebelliska i att bara ha sovit ett par timmar när forskningen visar att det tvådubbla vore bäst.
Om jag inte kan vara fulländad så är fullständigt förstörd ett fullgott alternativ, eller?

Ja du Glen Snoddas, när det kommer till att finna ursäkter är du en mäster av ditt skrå.

Min sambo är en klok kvinna även om hon ibland vägrar erkänna det själv.
Något med självbild och sådant ni vet.

I sitt sökande efter visdom har hon trillat ner i sömnens puttrande kunskapsgryta och förkovrat sig till den grad att jag blivit sekundärsmart. Vilket en kan stoltsera med när man lever i tvåsamhet och kollektivismen kommit att innefatta bland annat;
Det kollektiva minnet, den kollektiva kunskapen, det kollektivt ansvaret och den kollektiva garderoben för att nämna några.

Är jag faktaresistent?

Det korta svaret är nej, inte alls.

Är jag faktaselektiv?

Till hundra procent.

Min vackra sambo sprider främst kunskap kring sömnens initiala fas, den om att komma ner i varv och kunna somna effektiv.
Det innefattar motion, kost och framförallt att lägga ifrån sig sådant med skärm så att de inte kan nås från sängen.
Jag tycker om att ta del av information och har svårt för att acceptera det sistnämnda knepet med att lägga ifrån sig mobilen och stänga av tvn, det låter helt enkelt tråkigt även om det kommer göra underverk med min sömn.

För att slippa hantera insomningsfasens spörsmål har jag därför valt att fokusera på innovativa lösningar för att vakna bättre/lättare.
Rent konkret innebär det att jag har kopplat upp vår surfplatta mot vår bluetooth högtalare och ställt ett alarm på SR play appen för att vakna till P1 om morgnarna.
Vid sidan av det har vi efter mycket om och men till slut unnat oss själva ett startpaket med smarta led-lampor som ersatt våra gamla dumma i taklamporna.

Fråga när jag somnade i natt och jag svarar runt två halv tre. Fråga hur jag vaknade och jag slutar mina ögon och mmm:ar högt innan jag svarar som på moln.

Moln av tidsinställd soluppgång och ljudet av ett eko av ekot.

Jag ska nog lyssna till min sambo ändå. Ikväll ska jag försöka läsa mig till sömns i våra batikfärgade lakan från Ikea och sluta försöka vara cool. Tror du att du är tuff eller?

Period – Livscoach

8905102276184313755890363.png

Ska jag berätta för dig om livet? En gång var jag precis som du.

Var en tanke som slog mig när jag satt på tuben på väg hem från en väns ateljé i lördags. Den som väckte min undran var ungdomen som satte sig snett framför mig i min annars ensamma fyra.

Jag ser att du har en skejtboard, en gång i tiden försökte jag också skejta. Det projektet föll lika platt som jag själv mot marken när jag försökte mig på min första ollie.
Du vet det blir så ibland och till skillnad från vad andra säkerligen försöker lära dig, det där med att det bara är att hoppa upp på hästen igen och fortsätta, vill jag istället berätta att allt inte är för alla och att det inte finns några problem med att ge upp.
Jag har givit upp många gånger och se på mig idag, hade jag varit en äldre främling på tuben som talade ungdomen till rätta om jag inte gjort det?

Nä vet du, ge upp så många gånger att du inte längre vet vem du är och finner någon annan. Du vill inte bli din egen stereotyp så se till att ingen annan än du själv kan placera dig i ett fack. Om ens det.

Sådana där ljusa jeans av lös modell hade jag också en gång i tiden, nu har jag svarta kostymbyxor. Vad säger det om oss?
Vad hade det sagt dig om jag plötsligt tog din bräda och gjorde en kickflipp jag inte kan.
Du hade blivit lika förvånad som jag och den förundran hade lett till så mycket mer, något djupare, en gränsöverskridande förståelse och öppenhet. Hade inte det varit fräckt?

Du kan komma finna din djupaste vänskap hos de som är lika flyktiga i sina väsen som du borde bli.
Som jag hoppas vara.

Äsch, jag är bara en gammal gubbe som berättat allt utan att ha yppat ett ord.
Glöm allt jag inte sagt och gå din egen väg istället. Jag ska fortsätta vara tyst.

Med det är mitt sista ord om att åldras sagt.

Maten och livet och maten.

Lördag klockan 18.00.

Ser in genom fönstret på ugnsluckan jag borde ha gjort rent för länge sen och känner hur åsynen av vårt fiskpaket fyller mig med värme.
Det dämpade ljuset från ugnen ger ett sken av hur de skurna variationerna på lök tillsammans med potatis, torskfilé, en mängd olika örter och annat grönt tillagas i mitten av ugnen under 20 minuter i 200 grader.

Det går inte att se vad som pågår under tiden, den omslutande folien lämnar allt åt fantasin att formulera.

Bilden är tydlig, hur torsken långsamt ändrar form. Drar ihop sig tillsammans med de andra råvarorna när de släpper ifrån sig sina safter när den varma omgivningen tränger sig på. Tiotalet smaker som filtreras genom varandra innan de samlas på botten, förångas och fastnar i det spegelblanka himlavalvet tills de blir för tunga att motstå att falla ner över maten igen.

Det här är vårt kretslopp och dagen har gått åt för att färdigställa det vi nu går och väntar på.

Jag hoppas på något exceptionellt, förväntar mig något mediokert.
Varför är det alltid så att bjuden mat smakar betydligt bättre än den man själv mäktar med att laga?

Oavsett ambitionsnivå, det där med konstens alla regler och att plikttroget följa förebilden.

Mitt fiskpaket, även med all den kärlek jag investerat i det, kommer att sakna något, sällan leva upp till förväntningarna och få mig att vilja köpa korv med bröd imorgon och lova mig själv att aldrig vara lika ärelysten igen.

För vad är egentligen meningen med att försöka?

Tänk om livet vore ett fiskpaket. Man förbereder en massa råvaror som förväntas skapa en succéartad helhet, kastar in det i hetluften och så väntar man.
Bara väntar i bidans förväntansfulla tid tills det är dags att förtära en själv och inse att inte ens salt eller en god sås kan få resultatet att leva upp till förväntningarna.

Fan.

Livet kanske är fisk i folie och jag är en allt för medelmåttig kock.

Fisk i Folie a la Glen: 4 av 7 poäng.

Parollen över mig.

WOP

 

Igår var det prideparad och i sedvanlig ordning var jag där och hejade på.
Jag är ju trots allt svag för det där om att vara sig själv, parader och hög musik.

Förra året deltog jag i Pride men det känns inte riktigt rätt att snylta på någon annans manifestation.
Jag vill tro att jag gör större skillnad från sidan om jag nu gör någon över huvud taget.
En dag kanske jag får min egen, eller ett skäl att delta i någon annans.
Funderar på parollen ”Parad för oss som är nyfikna på och gärna vill tro oss kunna skriva poesi , men är för rädda för att fullt ut våga stå upp för våra tappra försök och som vid frågan vad vi skriver svarar allt annat än just poesi, aldrig poesi”.

I alla fall så inspirerades jag så pass mycket av alla budskap om att vara sig själv och att stå upp för den man är att jag idag gick och köpte inte en, inte två, inte tre, utan fyra böcker med poesi.

Alla på stadsmissionen, för den goda saken och snålhetens skull.

Tyvärr verkar en inte ha blivit skuren ordentligt på tryckeriet då varannan sida eller så sitter ihop. Den är säkert som bäst där mellan sidorna jag inte kan skilja på, tror ni inte?

Jag ger den fyra av sju stjärnor i betyg.
Motivation originell bindning men lite väl svår att helt ta till sig.

Försökte först hitta poesiavdelningen på Akademibokhandeln men den lös tyvärr med sin frånvaro. Så jag passade på att flytta om min egen bok i hyllorna för att ge den bättre exponering, alternativt den exponering som den förtjänar. Som ni förstår är den inte slutsåld än, vilket vi borde ändra på!
Den är om inte läsvärd i alla fall läsbar.

Inga sidor sitter ihop annat än i ryggen!

På något vis är kanske det här inlägget min parad, för såhär öppen har jag nog aldrig varit om det jag skriver?

 

 

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.
Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taket för att tjuvlyssna på deras samtal?
Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större än ordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.

Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora att de släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.

Sömnlösa livet och jag.

WhatsApp Image 2019-08-01 at 20.44.22

 

Det var i natt när jag inte kunde somna som jag valde livet.

Vilket kan tyckas vara ett illa valt tillfälle men vad hade jag egentligen för alternativ?

Att vara bitter över att behöva vara trött ännu en dag, anklaga mig själv och omständigheterna för att jag legat vaken ännu en natt precis som jag gjort under veckans alla sömnkrävande nätter.

Eller uppskatta det faktum att jag inte tycks vara redo att somna innan 02.00 och försöka få ut något konstruktivt av att vara vaken i den stillhet som småtimmarna erbjuder.

Jag tog i alla fall tillfället i akt att rannsaka mig själv där jag pendlade mellan något som kan kallas för medveten sömn och omedveten vakenhet. Nästan som om jag mediterade.
Lät all bitterhet rinna av mig och kopplade bort det dropp bestående av sirap som jag låtit injicera i min kropp med under allt för lång tid.
Trögflytande är bara förnamnet.
Sötma för att dölja suget efter något annat dess efternamn.

Och så valde jag livet bara sådär.

Vilket är ett av det mest diffusa val jag någonsin gjort.

För jag kan inte koppla det till något konkret, det är mest en inställningsfråga och det kanske får räcka?

Nog borde jag utveckla mina tankar på något vis, men sen var det ju det där med sömnbristen och allt det där!

 

Slutsatsen är i alla fall att jag vaknade upp med en härlig känsla i kropp och sinne. Lite som om jag får uppleva ännu en vår i år och jag tänker rida på den vågen!

Sommar i P1.

WhatsApp Image 2019-07-01 at 19.45.37

 

Genom fönstret syns vinden greppa löven som spritter av glädje på träden.
Det saknas något i det suddiga skimret, skapat av min ögons försök att fokusera.

Klarhet.

Radions väderleksrapport berättar att dagen ska vara molnfri och himlen inte kommer bli något mer än sig själv.
27 grader varmt, han uttalar det med entusiasm, strålande sol är ett glädjefyllt uttryck.

 
Sommar i P1.

Vem är jag att säga emot en överläkare även om jag försöker hitta motargument. Det är jag som är produkten, mitt jag behöver röra mig mer. Ångest är uppdelat i kategorier.
Eklektisk är ett nytt ord jag nyss lärt mig och eklektisk är en ny lärdom om mig själv.

Mina orosmoln är gränsöverskridande.

Fast vem vill egentligen tala om väder, det säger för mycket om en person att tala om det vi alla upplever i samma stund, intill varandra. I normal ton.

Talar fiskar någonsin om vattnet som omger dem?!

Kom med något nytt.

Det får vara nog om vädret. Det säger för mycket om en person. Den jag talar minst helst om är just det som upplevs i den delade stunden intill varandra när orden ska ta sin plats och våra uppfattningar om det självklara bör förbli osagda, det är varmt när det är varmt, blött när det regnar, kylan biter i kinder, mig själv.

Något så självklart gör man bäst i att inte tala högt om, andra kan lyssna. Vad ska de då tro? Vi är intellektuella på sin höjd i frånvaron av bättre ord.

Nu kommer regnet, genom dropparna som rinner längst fönstret tycks de dansande löven bli klara i sina konturer.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
Självbelåten däremot.

Det finns 195 länder i världen.

JORDEN

 

Det finns 195 länder i världen, fastän vissa enligt Wikipedia påstår att det finns 246.
Jag väljer det förstnämnda, vilket hon som besökte morgonstudion i SVT också verkar ha gjort.

Hon tittade på en karta och såg inte bara 195 länder, hon såg 195 möjligheter till nya upplevelser och valde att besöka dem alla. Jag själv hörde 195 anledningar till att önska att aldrig hamna bredvid henne på fest.

Sådan är jag, ju större bedrift någon utfört desto mindre intresserad är jag att höra vad.
Och jag lever som jag lär, om mina bedrifter har jag aldrig yppat ett ord. Därför hade kontrasten oss emellan, på den där hypotetiska festen, blivit allt för stor.
Må hända att jag går händelserna i förväg men jag har ett hum om hur våra samtal hade sett ut.

Jag: Väldigt god jordgubbstårta det här.
Hon: Den påminner om när jag var i Brunei.
Jag: Har dem jordgubbstårta i Brunei?
Hon: Jättetrevlig människor, verkligen, så himla tillbakalutade och genuint intresserade.
Jag: Jaha
Hon: Sen tog jag flyget därifrån till Mongoliet.
Jag: Jag ska se om det finns mer kaffe, vill du ha?
Hon: Så himla nyzeeländskt av dig att fråga, inte alls som de på Haiti, de undrade aldrig om man ville ha mer, de bara serverade en.
Jag: Å, Herregud.
Hon: Herregudar.
Jag: Vad menar du?
Hon: I Benin finns en tro på flera gudar. Lisa och Mawu, de var tvillingar.
Jag: …..
Hon: Jag har varit i alla länder.
Jag: Självklart har du det.

Hon där i morgonstudion sa att sådana som henne enligt forskning saknar en gen, att de behöver ständiga äventyr för att få sin dos av dopamin. Jag tror jag har fått två av den genen, möjligtvis att hennes förlorade har vunnit mark bredvid min redan existerande.


Någon annan som verkar sakna något i form av en svunnen tid är den man som talade om sitt spontana tågluffande i Stil i P1s program om tåget som färdmedel.

En planerad serie slumpartade händelser för att citera min sambo.

Hur spontan är en resa där resenären i förväg sätter upp regler för sig själv att vara lika spontan som hans bild av att de första tågluffarna på sjuttiotalet var.
Är det inte en motsägelse? Att planera att vara spontan?
Kanske väljer jag att blunda för gråzonen, gör livet till ett schackbräde och blir intellektuellt ohederlig för att göra en poäng.

Men vet ni.

Jag ska också vara spontan med tåg i sommar.
Visserligen är alla biljetter och alla hotell redan bokade men vem vet vad som händer när vi väl är på plats? Mellan alla de museer, historiska monument och butiker vi planerat att besöka kanske vi känner oss hungriga och bara vips, hamnar på en restaurang där de serverar mat. Bara sådär hel-spontant tillfredsställer vi ett grundläggande behov som om vi inte kunde göra annat.

Tänk er att hamna intill honom på fest.

Jag: Snygg outfit.
Han: Ja, jag har ju vetat om att jag skulle hit ett tag nu och kände att jag behövde något ordentligt att ha på mig. Så jag letade upp den bästa skräddaren i Stockholm, tog mig dit i häromveckan och lät henne sy mig den här kostymen som jag hämtade upp i morse och bara sådär härligt spontant tog på mig tidigare ikväll.
Jag: Spontant?
Han: Något otroligt.


Jag har förståelse för att mina historier om vem jag inte vill hamna bredvid på fest säkerligen framställer mig som någon ni inte vill hamna bredvid på fest, det är en risk jag är beredd att ta. Låt mig bara få berätta vad ni går miste om innan ni fattar ert beslut.

Vi lämnar allt vad bedrifter heter bakom oss, vi talar inte om det som har hänt.
Inte heller om det som komma skall, vi bara sitter bredvid varandra omgivna av en energi som skriker att du duger precis som du är.
I tystnad njuter vi av maten som serveras.
Försvinner in i stunden som smaken av toast Skagen presenterar oss.
Ibland riktar vi oss mot varandra, genomför det där snedställda nickandet med munnen formad som ett valv utan sorg.
Över förväntan bra, ett subtilt uttryck av gillande.
Jag sträcker mig mot vattnet, häller upp ett glas, lyfter upp den och vrider den lite sådär så att du ska se att det finns vatten där nere på botten fastän du redan vet.
Upplyftande blick, uppmanande ögonbryn, en aning leende mun. Du skjuter glaset närmre.
Jag häller upp, undrar som alltid varför just ljudet av något som hälls upp ständigt accentueras i film. Det låter inte så högt i verkligheten, når inte igenom bruset av surrande människor.
Du kan välja att stanna eller gå från bordet, mig spelar det ingen roll. Jag har lika trevligt med dig som utan dig. Kanske tar vi en rökpaus fastän ingen av oss röker, få lite andrum. Ge oss tillfälle att prata om något ovidkommande. Möjligtvis hur vackert det är när ingen ser bortom horisonten, nuet är ju flyktigt och tiden ständigt på resande fot. Där och då. Bara utöver det som finns intill, bredvid varandra men ändå så långt isär.
Å titta, en fjäril. Citron!