Måndag, ord och bild.

Jakten på idealvikten fortsätter. Trots att jag inte vet vad den är. Förhoppningsvis räcker det med två kilo till trots att jag inte har någon våg. Däremot ett par byxor som har följt med längst hela spektrat, från för stora till alldeles för små. De kanske passar igen någon gång om jag fortsätter på min valda väg bestående av promenader, så snabba att min fitness app får för sig att de är joggingrundor.
Så också idag, genom snö som täckt fläckar av is på svårdefinierade trottoarer.
Jag som senast igår trodde våren var här för att stanna. Tro, hopp och broddar.
Ett steg i taget utan att tappa fotfästet.

Nu ligger jag i sängen och värmer mig med en kopp kaffe, skriver vad jag kallar poesi samtidigt som jag lyssnar på Edith Piaf.
Jag kallar allt jag skriver som är svårt att förstå även för mig själv för poesi, då kan man lägga ansvaret hos läsaren istället för hos sig själv. En rimlig kompromiss om du frågar mig.

Här näst väntar tvätten på att bli hängd, ett välkommet avbrott från de handskrivna lapparna jag lämnar efter mig.
Om sanningen ska fram måste jag erkänna att Waldersten har något, fastän jag tycker att text och bild inte ska blandas ihop, eftersom jag inte kan rita själv.
Det är lite förmätet att vara duktig på bägge delar. Tycker ni inte?



Jag översätter Edith Piaf sånger
fastän jag inte kan franska.

Som tur är

Kan ingen jag känner det heller.

Milord.


Topplivet

Och det är så jag vill leva ur hand i mun, lägga pengarna där min mun är och allt sånt där som låter bättre på engelska.
Jag är så uttråkad av verkligheten att fantasin har börjat ta över allt mer, istället för att skriva riktiga texter hittar jag på en massa historier fyllda med nonsens som darrar på rimlighetens svajiga knivsegg. Någon dag trillar jag dit och då tänker jag inte falla ensam, i de bästa av världar kommer alla få sig en släng av sleven innan soppan tagit slut. Och det ser jag som något positivt.
Ibland är en lögn det vackraste vi har. Så ljug för mig nu när verkligheten överträffat fantasin och här är en berättelse om listor, ihop diktad av mig.

1. Me
2. Myself
3. & I

Jag gillar listor. Listor över sådant som ska göras . Få saker är lika tillfredsställande som att bläddra igenom ett kompendium och sätta en bock efter det som är klart. Det är svart på vitt, genomfört eller inte. Framgång eller stiltje. Små handlingar som med stryk och sträck över ord skickar mikroskopiska signaler av belöning runt om i kroppen.
Tänk er en tomats resa från butikens tråg till korgen i er hand och så check på det. Jag blir nästan till mig bara av att beskriva det hela.
Det första beläggen för listor står att finna redan 6500 år före Kristus. På ett skört plakat av barken från ett pilträd har arkeologer i nutida Yemen hittat bevis för att människorna som en gång bodde där ägnade sig åt inventering. Symboler som tros visa spjut, pälsar och nötter har varsamt ristats in i det mjuka trät med ett flertal sträck ovanför sig. Forskarna tror att det handlar om en återanvänd lista över sådant som tvunget skulle med när flocken flyttade till bättre jaktmarker.
Så kallade att-göra-listor eller inventering-listor dominerade den mänskliga list-kulturen fram till 1500-talet, då topplistan tog över förstaplatsen som den populäraste varianten. I MacGwned Castle, Skottlands äldsta slott av gotisk stil, finns i ett av de 120 rummen en gobeläng föreställande Lord MacGwneds bästa matupplevelser.

1. Höna i gädda.
2. Gädda i höna.
3. Rotfrukter med nässelsky.

De tre punkterna anses av många vara början på den tänkande människans minskade förmåga att finna glädje. Innan, när listorna bestod av måsten för att överleva eller leva ett drägligt liv, räckte det med att beta av punkter för att uppnå det vi med moderna termer kallar för ”lycka” . Sen kom jag och med det en ökenvandring på jakt efter det enkla som gick förlorat med instiftadet av topplistan. För att kunna rangordna företeelser sinsemellan krävdes åsikter formade ur och av den enskilda individens uppfattning om saker. Vilket hade varit omöjligt utan att först skapa jaget.
När jaget tar plats, gör det de på intuitionens bekostnad, och det vi idag vet om att skapa lycka, är att just instinkten ett av de säkraste korten. Att väga för och nackdelar mot varandra ger en falsk förhoppning om att kunna bli lyckligare än om vi bara låtit bli att tänka alls. Om MacGwneden bara låtit bli att sätta sig ner och fundera över vad han egentligen tyckte var godast hade vi inte varit där vi är idag. Bland uppdiktade åsikter utan egentlig förankring och ett behov av att jämföra och matcha sina toppresultat med andra.

Tror jag. Allt kan lika gärna vara mina fantasier.

Fler steg från hiphop.

Lorentz, för femton år sen var du vad det viskades om i mina slutna kretsar av hiphop intresserade. Då var jag för cool för dig, för ängslig för att låta en två år yngre rappare imponera när jag själv bara lyssnade till de äldre. De som kunde leka med det svenska språket på ett sådant sätt att jag fortfarande idag kan lära mig saker utav deras texter.
Det var då det, idag är jag lika blasé som de där rapparna jag en gång såg som skaparna av soundtracket till mitt liv. Du däremot, du är så rätt att jag önskade att låtarna du skrev lika mycket handlade om mitt liv som det handlade om ditt.
När jag lyssnar till din musik känner jag hur vågen har tippat över, fört mig nedåt närmre kyrkogården och lyft upp dig och din fjäderlätta elegans till skyarna. Jag är ett ton av samlade beslut som aldrig fattats. Någon som så gärna vill förstå vad du menar med textraden
Du vill inte missa det här/
du kan nog gissa vad det är.

Men inte längre har någon aning. Jag kan inte för mitt liv gissa vad det är som jag inte vill missa. Det är nog något som jag en gång lät mig inspireras av, något som har gått mig förlorat och lämnats för någon annan att finna sig själv i.
Jag fann meningen med livet igår, i varje fall gavs jag svar på frågan ”vad ska jag med den här informationen till” beträffande mitt lyssnande på klassiskapodden.
Jag insåg att meningen med att ha lyssnat på timslånga samtal om saker jag inte begriper var att kunna svara rätt på tre av flertal frågor under ett annat segment i Sveriges Radio, nämligen klassiska krysset.
Den tillfredsställelsen har ingen musik lockat fram hos mig, någonsin.

Par i parkbänk.

Parkbänken har blivit vårt andra vardagsrum, det är dit vi tar oss på våra promenader. Femton minuter dit och sen femton minuter hem. Det är ett tillräckligt substitut för allt annat man går miste om och fantasin har inga gränser. Visst sitter vi och ser ut över samma park som vi alltid gör, med sina ständigt lika svajande träd och nedklottrade elskåp. Fast det behöver inte vara så, vi kan lika gärna vara i Wien, i Umeå, Skåne eller något annat ställe vi lagom seriöst planerade att resa till i sommar.
Vi sitter ju ändå där tillsammans och ser på folk precis som vi hade gjort på något av de andra ställen vi inte längre kommer besöka.
Då spelar det kanske ingen roll, det är möjligtvis lättare att komma ner på djupet i samtalen här där de visuella distraktionerna känns familjära och inte behöver analyseras innan de kan tillåtas förpassas till perferien.

Jag fann något idag, en insikt om att min egen uppfattade galenskap. I de situationer jag tänker på mig själv som galen, då känner jag mig mest som mig själv.

Så vandrar en ensam pensionär förbi med både rullator och hund och avbryter vårt samtal. Den lilla hunden passerar tätt intill mina ben och jag böjer mig ner för att hälsa även om den är tio storlekar för liten för min smak.
Den damen lyckas nog alltid med sitt hundtrick.
Ögonblicket får ha sin stund även om hon befinner sig någonstans på gränsen kring alla rekommendationer om avståndet som två främmande individer bör ha mellan sig. Hon får berätta om sin hund innan promenaden fortsätter och vi lämnar ett ta hand om dig hängandes i luften mellan oss.
Vi lovar varandra det även om ingen riktigt vet hur det kommer bli med allt ihop.

Det finns något fint i min någorlunda förankrade spaning om att vi börjat möta varandra med välkomna leenden och inte längre den stängda återhållsamma misstänksamheten. Jag kanske drar på för stora växlar efter en varm och solfylld söndag, men alternativet är så mycket tråkigare att jag väljer att leva vidare i min villfarelse där distansen kommer föra oss närmre varandra.
Det är vackert om något.
Och vackra saker har jag en fabläss för.

Livet.

Helgjuten livsstil.

Samlaren
Kvinna på schäslong med par i Klein.

 

Sen jag köpte mitt senaste trettio dagars busskort i mars har jag använt det exakt noll gånger. Vilket innebär att jag inte rört mig från min förort på över trettio dagar. Något slags rekord må det ändå vara, påminner lite om när man var ungdom och världens centrum var just ortens egna. Centrum.

Lite poetiskt och stilbildande att sätta punkt både innan och efter sådär, det gör något med flytet i texten. Texten. Så har man gjort det igen.

Jag börjar sakna det där som jag annars tröttnat och velat ta mig ifrån efter några timmar. Vänner, shopping, restaurang, familj, konsthallar och museum. Listan kan göras lång men inte längre än jag just gjorde den.

Jag börjar till och med sakna att arbeta, något jag gör desto mindre nu efter att permitteringen gått i kraft.

19,2 timmar i veckan. Det är den tid jag förväntas vara produktiv. Skrattretande.

Med mitt nya schema innebär det att jag är ledig två dagar i veckan och är på jobbet sex komma något resterande tre arbetsdagar.

Det frigör väldigt mycket tid till ingenting alls. Ingenting alls annat än att handla saker på internet som kan dyka upp först om ett antal dagar, ibland veckor. En kanske borde hålla hårt i sina pengar dessa oroliga tider med reducerad lön, en kanske borde det ja. Sen finns ju motsatsen, den om att trycka plattan i mattan och lämna måttfullhet långt bakom mig. Det är alternativet är en omskrivning av mig. Jag har köpt mig en konstnärskarriär jag är i full färd med att sparka igång. Jag har köpt matkassar med hemkörning och oklart innehåll som dyker upp först snart, 11 dagar senare. I nästa vecka levereras dessutom vår nya soffa från Ikea, den som gör att vi äntligen kommer kunna sitta lika bekvämt eller obekvämt framför tvn. Jag har inte provsuttit soffan, köpte den mest för utseendets skull. För tristessens skull. För att slippa råda bot på den utanför vårt hem.

Gå promenader säger någon i ett försök att muntra upp. Jag borstade en gång pollen av min axel, nu är det 99 problem och Jay-Z en låtskatt att bygga meningar av.
Där någonstans finner ni mig, i full färd med att hålla ekonomin i rullning och socialdistans till allt som inte kan köpas för pengar.

Que sera, sera.

 

Befkuren

 

Det passerar inte mycket nya intryck genom mina sinnen i dessa dagar och bra är väl det. Jag tar mitt ansvar och har begränsat min sociala samvaro till att enbart bestå utav fysiska möten med min sambo och ett fåtal telefonsamtal med alla de andra som kallas vänner. Så vad ska man skriva om när inspirationen tryter och det är svårt att snappa upp de där små finurliga tankarna som huserar i vardagen. Jag har inte den blekast aning så jag har påbörjat ett tiotal texter den senaste tiden utan att komma längre än fyra, fem rader. Om jag bara lyckas ta mig förbi den här passagen så är det ett ordentligt fall framåt sett till min nuvarande dagsform. Men det tar emot, det lutar åt att jag får göra ett inlägg likt de där avsnitten av långt gångna sitcoms som står och stampar. Ett avsnitt med klipp från tidigare episoder, eller som i det här fallet, ett blogginlägg med inledningar från de där texterna jag inte funnit ett sätt att avsluta.

 

Något som jag finner positivt för mig själv i rådande tider är det faktum att mina egna och andras förväntningar på vad livet ska innehålla drastiskt har reducerats till att bestå av livet självt.

 

Låter man oron styra skutan kan man ge sig fan på att det blir plattan i mattan i riktning mot närmsta klippavsats. Den där andra jäkeln av mig själv har en osund fascination för döden och har en sedan år tillbaka bokat plats på båten över floden Styx.

 

Aldrig tidigare har jag känt ett så stort behov av att skriva något som betyder mer än tillfällig eskapism för mig själv och de som läser mina texter. Jag vill skriva mitt eftermäle redan nu för jag förbereder mig någonstans djupt i mina tankar på att dö.

 

Jag är en blek kopia av ett tidigare liv.

 

 

Vilket otroligt sammanträffande att så många av ovanstående inledningar handlar om det ämne jag gör allt som står i min makt att inte vidröra. Jag önskar få ut något mer av tillvaron just nu och söker med ljus och lykta efter positiva nyheter som för tankarna bort från viruseländet. Så deltar man själv i att sprida defaitism. Nej, jag vägrar falla i fällan.

Jag tänker dela med mig av något positivt.

Just i detta nu ligger min sambo här i sängen bredvid mig och ser på filmen Funny Face, eller Kär i Paris som den heter på svenska. Det är en av hennes favoritfilmer och det skänker mig glädje att se henne se på filmen. Hon har ett så lugnt och välgrundat leende på sina läppar när Audrey Hepburn kastas runt i situationer hon inte önskar delta i. Där har vi lyckan i det lilla och allt jag söker. Filmen i sig drar mina ögon till sig oftare än jag initialt trodde att den skulle göra. Det är också positivt. Så nu är det dags att hänge mig helhjärtat till allt det som ligger här intill i ett försök i att bara befinna mig i nuet.

Slit och svängom!

Vissa dagar passerar förbi utan att lämna ett större avtryck efter sig.
Vad gjorde jag i lördags till exempel?
Svaret är lika långsökt som finns i sjön.
Ibland är det lättare att tala om sådant man inte gjorde, så som att gå till källsorteringen med alla de tomma förpackningar som ligger undanstuvade i garderoben jag inte längre öppnar. Minnena från igår är tydligare. Skridskor med sambons systerbarn på morgonen och så på kvällen stod jag där med ännu en tom kartong i mina händer.
Den som förvarat våra vegetariska köttbullar från hälsans kök.

Jag bär på en bild, den består utav ett hem med bråte från golv till tak, vägg till vägg. Det är gamla tidningar som börjat gulna, reklamutskick från butiker som haft premiär och gått omkull, gamla tetrapack från tiden innan mjölkförpackningarna fick skruvkork. Vissa är delade itu och innehåller grönska fastän inga groddar är sådda.
På diskbänken står mormors porslin, mammas porslin, det egna porslinet och till sist sönderrivna pappkartonger vilka fungerat som tallrikar när de riktiga förblivit odiskade. Bilden känns skrämmande, den är frånvänd mitt egentliga väsen. Så tänds en gnista, jag kan se mig själv hålla upp bilden framför mig som en äventyrare söker sitt försvunna tempel. Siluetten i horisonten stämmer, linjerna i naturen är desamma, lika så bebyggelsen när jag väl skalat av det grönskande skalet av djungel som tagit tillbaka sin rätt. Jag har kommit rätt, jag har funnit mig i att den där bilden en dag kommer bli mitt hem. Om det är priset för att inte behöva så låt gå, så länge jag slipper vandra med kassar i vardera hand för att slänga ännu fler av dessa överdimensionerade förpackningar är jag nöjd.

Äh, det är väl bara få det gjort. Men jag tänker fan inte ha kul när jag gör det. Någon måtta får det vara.

Hjärtat, du berör mig på djupet.

Ja, precis så ja. Sluta inte nu, fortsätt arbeta med ditt glidmedelstäckta verktyg mot min nakna barm. Fortsätt medan jag ligger här och huttrar av kylan som sitter kvar på min kropp som punkter efter meningar du avslutat utan att berättat hela historien. Vi bygger något tillsammans, hon målar upp en bild framför sina ögon och jag bara ligger där på sidan och väntar på att våga röra mig igen, mot dig och ditt arbetsbord där kartan över mitt innanmätet sakterligen tar sin form. Jag känner hur mitt hjärta slår hårt i mitt bröst, du ser mitt hjärta arbeta på din skärm. Du ber mig att andas in djupt och sedan långsamt ut. Säger åt mig att hålla andan just i det ögonblicket jag nästan är tömd på liv och mitt autonoma nervsystem kippar efter ett nytt andetag, samtidigt är inget autonomt med min andning. Jag glömmer bort hur jag brukar göra, hur det känns när inget är så ogenomtänkt som min kropps vilja att fortsätta leva. Försöker påminna det genom mina allt för medvetna tankar. In och ut, ut ut, in igen, tre sekunders väntan, eller brukar det vara två. Jag famlar mellan allt från två på sekunden till fem där emellan. Pulsen stiger, hoppas hon inte märker något. Jag försöker hålla mig lugn, vill att hon ska se hur vacker jag är på insidan, hur stadigt min puls slår i hennes närhet, på hennes arbetsplats, under hennes schemalagda tid för mig.
Hej där mina små klaffar, ni ser inte alls ut som jag har tänkt mig att ni skulle göra. Ni ser så små och veka ut där ni öppnar och stänger er synkroniserat, jag som hade förväntat mig något större och så mycket grövre. Vilar mitt liv på er tänker jag när jag vågat se upp mot skärmen som reflekterar vad ultraljudet registrerar när det placerats mot min rygg.
Som tur är verkar det finnas någon rytmik i de skrämmande sköra rörelserna, inte alls som en ung elefant som nyss upptäckt sin snabel och ser ut att i ena sekunden försöka kontrollera sitt redskap och i andra göra sig fri från dess tyngd. Det är kontrollerat utan att jag kan göra något för att kontrollera det. Att hon säger att det initialt ser bra ut är skrämmande, det låter mig äntligen få slappna av från mina farhågor om att jag bär på ett kantstött hjärta. Men tänk om det är en falsk trygghet, tänk om de finner något där efter noggrannare granskning. Från hopp till förtvivlan.

Är det så det kommer bli?

Nog är det mänskligt att känna oro för sina kroppsliga begränsningar och vilka man egentligen bär eller kommer bära på. Att kolla upp mitt hjärta har varit på tapeten sedan min far gick bort men det har tagit två år att faktiskt göra det. Nu återstår bara att vänta på analys så vet vi hur verkligheten ser ut, jag tänker i var fall tro på det bästa och att mitt hjärta är helt! Även om det ibland är på väg ut ur mitt bröst.

En annan del av livet!

FLODIS

 

– Ska du inte bli konstnär då?
– Nä, det är inget som lockar. Jag kan den världen allt för väl.
– Men du har ju alla förutsättningar till att lyckas.
– Om det sker så sker det, det är inget jag tänker arbeta för i var fall. Själv då? Varför gör du inget med ditt skrivande?
– Nu talar vi om dig, jag ser fotokonst hela dagarna och tro mig när jag säger att det du gör håller en kvalité långt över snittet. Du borde verkligen testa, jag kan fortsätta rama dina bilder precis som innan så är du halvvägs där.
– Du gör jättefina inramningar, verkligen. Men jag vill faktiskt inte. Det värsta jag vet är att höra vad folk har att säga om det jag gör och om jag väljer att satsa kommer det bli allt för närvarande.
– Fine, jag ska inte tjata mer. Glöm bara in bort hur duktig du är.
– Men ditt skrivande? Varför gör du inget med det?
– Jag gör en himla massa ju, skriver mest hela dagarna.
– Sen då?
– Ja, och sen ligger det där i mina anteckningar på mobilen och väntar på att bli upptäckta.
– Lite som konsten på min dator då.
– Precis så, fast vi får inte glömma våra hemsidor. Våra fönster mot omvärlden.
– Haha, jo visst. Utan hemsida finns en ju inte!
– Om en hemsida faller i skogen..
– Va?
– Nä inget.

Vi är inte bara sådana som drömmer oss bort till en annan framtid och glömmer att befinna oss i nuet. Det är bara det att vårt nu är så himla mycket vi att man ibland tröttnar på att befinna sig i sig själv.
I en själv finns gränserna, där finns alla de där sidorna som man hoppas kunna polera bort och slippa i en nära förestående framtid. Jag har många sådana sidor, inte minst den om att livet är fullt av möjligheter som jag tyvärr försöker begränsa för att kunna tillfredsställa mitt mjuka kontrollbehov.
Det har tyvärr blivit så förutsägbart att vara jag. Om jag ställs in för en situation så vet jag på förhand hur jag kommer agera för att jag har testat på varenda tänkbar i mina egna tankar. Vissa situationer skrämmer mig ändå, hur många gånger jag än ställt mig själv inför tanken om att befinna sig mitt i en händelse.

Exempel på skrämmande situationer:

Råka befinna sig närmst en olycka och bli ansvarig för att ordna upp.

Gå bakom någon som tappar en vante och behöva hinna ikapp.

Ringa samtal.

Halka på en isfläck och klara sig oskadd men att vittnen vägrar acceptera ens strävan att få gå vidare utan håller en kvar och ömmar för en samtidigt som smärtan i bakhuvudet växer sig starkare.

Hon har blivit någorlunda likadan, vilket jag tyckte var romantiskt och trodde var ett fall av spegling i kärlekens tecken fram tills hon besökte doktorn och kom hem med ett knippe potentiella diagnoser. Hennes sätt att ta ansvar för sig själv och sitt välmående är föredömligt, hur hon så snabbt kan identifiera att något är fel och ta tag i saken är efterföljansvärt. Jag går min egen väg, vägen som går långt bort ifrån samhällets institutioner och folk som vet bäst. Till och med bättre än mig. Jag söker mig till google och finner något att binda upp mina tankar kring. Jag har landat i GAD.

Gad är jag i punktform.
Gad är jag i nio fall av tio.
Gad är en obegriplig förkortning för Glen Snoddas.
Men är jag Gad nu?

Det är ju det där med att diagnostisera sig själv via sökmotorer och att söka bekräftelse för en teori varstans den står att finna. Saker lyfts ur sitt sammanhang, oavsett vilket. Jag hade nog kunnat hitta den bekräftelse jag eftersträvar även i Mein Kampf om jag ska dra resonemanget till sin spets.
Allt för att bli med en förklaring på varför jag är jag.

– Vad hade Hitler googlat på om han levt idag tror du?
– Bob the Painter säkert.
– Match made in heaven.
– Eller inte!

Om hon nu får hjälp för att bli mindre som jag, så kan jag få hjälp av henne att bli mindre som jag. Som jag tidigare sa, i vår jakt efter inre lycka är vi två varandras perfekta kompanjoner och kompletterar där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Hon löser mina problem med mig själv och jag ramar in hennes bilder.

Vi befinner oss till slut i centrum, står på stora torg som redan fått sig en gran även om det bara är i slutet av oktober. Ännu inga ljus, någon måste ha tänkt att det må finnas en gräns.
Vi vibrerar där vi går och det slår små små gnistor mellan oss då vi vet att vi närmar oss det som vi kommer stanna framför. Den tomma lokalen som söker hyresgäst, inklämd mellan matbutiken och elektronikverkstaden med förbutik med osäkert personalutbud.

– Hej, behöver ni hjälp?
– Hej, Snabb fråga bara, vad kostar brödrosten där?
– Den får ni för 200 kr.
– 200? Perfekt.
– Nä jag bara skoja, vänta ska jag hämta någon som jobbar här.
– Brödrosten där är av sällsynt bra kvalitet, en tysk premiumbrödrost som blir er för 1100kr.

Jag har mejlat ansvarig för den tomma lokalen och frågat vad den kostar i månaden och fick som svar 8000kr. Samt att fastighetsägaren gärna ser att lokalen används för någon form av försäljning och håller öppet för kunder. Nog planerar vi allt att sälja saker, det är precis vad vi tänkt att göra. Om det kommer resultera i att kunder faktiskt tar sig dit är en annan fråga, en fråga som grämt mig och följt mig sen den dagen idén föddes någon gång i början av våren 2019.

– Oj ser du, det finns ett till rum där bakom.
– Oj, det hade jag helt missat.
– Då kan man ju ha en temporär utställning där bak och ta in nya verk i det främre rummet.
– Som en hockeyfrilla
– Party in the back, Business in the front.
– För 8000kr sa du?
– Precis, sen tillkommer tydligen lite andra kostnader också. Har inte brytt mig om att se efter vad det kan innebära.
– Så kanske 10000kr i månaden, är det ens möjligt?
– Innan vi går igenom om det är möjligt eller inte, låt mig presentera Galleri Snoddas på riktigt.