En annalkande galapremiär Del 2.

Det kom ett svar efter helgens ledighet.

Ett svar jag önskade skulle innehålla ett mer positivt besked innehöll istället det jag redan visste och hoppades kunna undgå. Jag måste nog tyvärr acceptera mitt öde, fast inte utan att först ha fått ge svar på svaret. Nedan följer således mitt svar.

Hej,
Tackar så hjärtligt för ditt svar.

Det vore av mig naivt att tro att den premiär som jag fått nys om via mina kanaler åsyftar den allmänna invigningen som inträffar på lördagen.

Lördagen.

Utanför de stängda portarna på lördagen kommer vi mycket riktigt finna de lottlösa som inte kan konkurrera med de som erhållit inbjudan och för vilka portarna står vidöppna redan under torsdagens evenemang.
Där utanför portarna på lördagen finner vi de som istället får konkurrera sinsemellan med tid och fysisk närvaro som enda valuta.
I en tid där pensionärsfattigdom enligt utsago ökar finns i den ihärdiga väntan ett sammanhang där just pensionärer har ett kapital som mångfaldt överträffar gemene mans. Att tro att jag står en chans mot våra pensionärer i en värld som definieras av först till kvarn och uthållighet är vackert, och jag tackar för förtroendet, men samtidigt hopplöst.
Jag har försökt få de bästa platserna under allsång på skansen vid ett flertal tillfällen bara för att gång på gång få se mig slagen av den äldre generationen, något jag också har anledning till att tro även kommer ske lördag den 13 oktober.

Min önskan att få hänga i nationalmuseum kommer således ersättas av ett behov av att hänga på låset. En mening som är värd att läsa mer än en gång.

Torsdagen.

Här känner jag mig en aning förbisedd, enligt min nyblivna sambo innehar jag just det som ni eftersöker då hon ofta talar om hur mångfunktionell jag är i många aspekter. Därför kan det finnas anledning till att misstänka att det ni söker hos era särskilt inbjudna gäster är egenskaper jag besitter.

Mina argument framstår säkert som något vänstervridna, att våra museum ska vara öppet för alla alltid, och jag förstår att det kan finnas en viss skepsis till att låta en vänstermänniska röra sig bland dignitärer. Jag ska erkänna att jag röstade på vänstern och att jag vid tillfällen, det är nämligen mer än en gång, har gått utanför slottet och skanderat ” Ockupera slottet, ett antal rum”. Jag är osäker på om det var 400 eller 800 rum som avsågs ockuperas, rent lingvistiskt anser jag själv att 800 rum ligger bättre i mun.
Som förmildrande omständigheter vill jag föra fram att jag trots min röst samtidigt kan känna att skattetrycket i vissa avseenden är allt för stort. Gällande min ramsa om att ockupera slottet vill jag framhäva att den episoden bäst kategoriseras under fliken ”Min ungdoms synder”. Och att jag möjligtvis lockades mer av sambatrummorna som ljöd i Vänsterpartiets 1 maj tåg än av den egentliga ståndpunkt som marscherades fram.
I dagsläget är jag något av en rojalist.

Som avslutning vill jag framföra min förståelse för evenemang likt det för särskilda gäster som går av stapeln torsdag den 11 oktober.
Det är klart att jag som kulturvän kan se de positiva aspekterna av ett marknadsföringsevenemang för att locka mer besökare och ge nationalmuseum ett redan berättigat existensberättigande.
Dock kan vi nog bägge två hålla med om att det vore tråkigt att vakna upp fredag den 12 oktober till bilderna av en gala-premiär-minglande Ben Mitkus med vetenskapen om att en själv inte fick vara där.

Om det nu är så att torsdagens event för mig är omöjligt att delta vid
(Jag har lekt med tanken hur omöjligt det vore om min pseudonym var Steffo Törnquist och inte Glen Snoddas)
Önskar jag att två bitar canapé och två glas äppelmust läggs undan för mig och min sambo att hämta upp på söndag den 14 oktober när vi väljer att besöka museet.

Tack igen för ditt svar, hoppas du får en fortsatt trevlig dag.

Mvh
Glen Snoddas

En annalkande galapremiär.

Ibland ser man sina drömmar vara på väg att glida en ur händerna och då gör man bäst i att göra sitt yttersta för att greppa dem igen. Sagt och gjort, jag skickade iväg följande mejl till Nationalmuseum och nu inväntar vi förväntansfullt deras svar. Trevlig helg.

 

GALA

Det har kommit till min vetskap att inbjudningarna till nypremiären av nationalmuseum har skickats ut. Hur jag fick ta del av denna information? Det räcker med att säga att någon talat vid sidan av mun och jag behöver inte gå närmare in på vem, samtidigt reagerar nog ingen överraskat om ett namn som Dick Harrison dyker upp bland de misstänkta.

Min personliga inbjudan har dessvärre ännu inte nått fram till mina händer, något som får mig att misstänka att postgången denna gång inte nått hela vägen fram till dörren. En annan del av mig, den mer illvilliga kan vi säga, påpekar samtidigt att det kan vara så att någon personlig inbjudan aldrig från början har skickats ut. Vilket får mig att skriva er detta email. Vanligtvis hade jag givetvis skickat er ett handskrivet brev men då en sida av mig ser på posten med en rimlig mängd misstänksamhet kommer här istället en digital variant.

Det är inte bara nationalmuseum som varit stängt för ombyggnad i fem år, det har även jag. Liksom nationalmuseum snart är redo att öppna upp igen är så även jag. Där tar nog våra likheter slut. Visst skulle en kunna argumentera för att jag liksom nationalmuseum är fylld av, och bär på, visioner och skapelser av andra människor. Dock känner jag att det argumentet bäst framförs av andra och inte mig själv.

Jag är kultur. I minsta fall rätt rolig. Kul är den del av ordet jag kan identifiera mig med. Tur. Inte alls. För om jag haft tur, stått på tur, hade jag inte behövt skriva er det här mailet.

Öppna upp era dörrar för den galapremiär som väntar och jag kommer finnas där som den motpol alla prominenta gäster kräver. För bland de upplysta står jag minst sagt blek i jämförelse.
Jag är sannerligen en man av folket.
Jag är ramen som framhäver det vackra inuti den.
Jag är en grå gestalt i en färgsprakande värld.
Jag gör mig alltså bra kring konst då jag inte stjäl den uppmärksamhet skapelserna vi är där att beskåda förtjänar. Är det inte precis vad som saknas en kommande kväll som denna? För visst hade inte nationalmuseums nypremiär varit av denna dignitet om inte avsaknaden av nypremiärer hos andra museer stått i dess kontrast?
Se på mig på samma sätt som ni ser på moderna museet. Vi behövs båda två, för att få folk att förstå att den ädla konsten inte hänger på Skeppsholmen. Den hänger hos er, på rätt sida av den bro jag liksom ni anser borde stängas.

Det är inte bara jag personligen som önskar få delta under denna kommande och förtrollande afton.
Min ursprungliga plan att ta med min syster har jag behövt revidera vid insikten att det med stor sannolikhet hade orsakat rabalder vid vår exit. För min syster är inte bara äldre, utan också stel. Vilket skulle kunna skapa huvudbry för den vakt som positionerats ut för att se till att inget stjäls och med det blir min lycka för den nyöppnade skulpturparken tyvärr också min systers olycka.
Lotten faller då på min flickvän, visserligen en färgstark karaktär som vid första anblick kan få er att tveka. Som tur är, ogillar hon precis som jag att stå i centrum och utgör därför inget hot mot det ni vill framhäva under kvällen. För visst är det konsten och inte dess betraktare som ska stå i fokus?

Hör av er angående inbjudan och ha en trevlig helg.

/ Glen Snoddas

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.

Brobyggare Glen till er tjänst.

KÄNSLANS

 

Befinner mig någonstans mellan Snooza och Punkdrömmar, pendlar mellan ett tillstånd av att söka lugnet och att vilja fly det. Zig zaggar mellan ett organiserat kaos och en oorganiserad ordning. Ni förstår grejen, jag slits mellan två världar, sitter på dubbla stolar, mina känslor skickar ett överflöd av signaler till mitt förnuft och då jag fortfarande inte lärt mig jonglera tappar jag allt i mitt försök att ta förnuftet till fånga.
Så jag lägger allt som handlar om att greppa omvärlden på is. Nu lever jag bara och så får det vara bra med det…

 

Ånej ånej, jag skämtar bara. Vem försöker jag lura? Skulle jag, Glen Snoddas, acceptera att leva i en gråzon? Vad är ens en gråzon om inte bara en väntan på ett svar? Ett svar finns där alltid, någonstans kan jag alltid finna det som är svart eller vitt kring varje dilemma eller annan fråga som mitt nyfikna jag tvingar mitt svarslösa jag att svara på. Ibland tar det bara längre tid än vanligt att hitta det och det är i de stunder jag stammar mig fram i min vilja att tala om mitt liv. Ja – ja -jag mår bara bra, va – va – vatten under broar.

 

Konkret, inramad, fyrkantig, anal. Kalla mig vad du vill och jag ignorerar dig. Kallar du mig rund å andra sidan svarar jag att det blivit lite mycket kakor på sista tiden och att jag arbetar på det, okej?

 

Svaret kan ibland vara så enkelt att det blir svårt, svårt att acceptera att känslan ska få styra utan att jag hunnit låta den ställas inför rätta i min för känslans skull inrättade tribunal. Mitt inre krig skördar inga offer förutom mitt välmående som jag offrar på självgodhetens altare. Visst är väl jag mer resonabel och rationell än att jag låter mina känslor styra mina beslut? Jag är bland det mest logiska och eftertänksamma som finns där ute, ett propert stycke förnuftig människa, en stadig stock i en skog av veka stammar, helt enkelt ett geni som låter fakta styra över känsla.

 

Jag vill må bra, så jag väljer nog att gå på känslan och river min inre tribunal avsedd att hålla mig kvar vid mina lågt ställda förväntningar och högt ställda krav. Använder hammaren som jag slagit i bordet för att förkunna domar och förpassa känslorna till ett fängelse omgivet av förnuftets murar till att istället bygga broar över dem. Steget ut från mig själv känns så mycket enklare när det är du som fått mig att vilja ta det.

 

Se där, så fann jag till slut ett svar.
Och Snooza är en riktigt bra låt, till och med bättre än Punkdrömmar.

 

Helgen är här och jag hoppas ni får en trevlig sådan, nu kör vi alla balla läsare, mot oändligheten och vidare!

 

 

 

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Jakten på jaget, en titel jag är nöjd med!

FLYKTEN

 

Efter tre veckor för mig själv är måttet rågat, jag är så full av mig själv att jag är en tassmån ifrån att skaffa mig en lömsk efterhängsen vän bara för att ha något annat att fokusera på och då vill jag egentligen inte ens ha en katt.

Nejdå, inte kommer jag skaffa katt bara för att. Jag får glatt tassa vidare i den eld jag tänt för mig själv. Jag ville ta en tugga av förbjuden frukt och nu när jag smakat på mig själv inser jag att jag besitter en bitter eftersmak, långt ifrån ljuvliga vanilj. Det är onekligen så att det är svårt att fly sig själv när man för tillfället bara har sig själv, tyvärr. Samtidigt är det här en av alla de lärdomar jag svurit att lära mig själv när vi valde att gå skilda vägar, så nu är det väl bara till att lära sig då?

Att bygga egenvärde, där har du en självhjälpsbok som skulle sälja guld.
Jag har då aldrig tyckt om att sätta mig själv i första rummet, anledningarna är flera, jag nöjer mig med en, det är så pass mycket mer ansträngande att leva livet genom sig själv och inte via någon annan. Eller leva livet och leva livet, det är svårare att våga jaga något för sig själv då man personligen blir drabbad av alla olyckor på vägen istället för att få stå bredvid och samla ihop spillrorna av en annan människa samtidigt som man tar lärdom av deras ”misstag” och ger sig själv existensberättigande genom sina goda handlingar.

Så vilken väg ska jag nu vandra för att inte falla in i gamla spår och än en gång bli Sveriges kanske bästa sidekick?
Hur ska jag berättiga min existens?
Vad finns där för mig att jaga för att fortsatt kunna fly det faktum att döden någon gång även kommer för mig?

Karriär? Rikedom? Ett förhållande?
 

Jag kanske skaffar mig en katt ändå, det verkar enklast så. Eller så nöjer jag mig med den Nespressomaskin jag unnade mig själv igår. Genom en god kopp kaffe kanske jag når själva kärnan i det som är jag och därifrån kanske det är lättare att finna svaret på frågan, vart fan är jag på väg?

Om inte kräver maskinen omvårdnad och service för att kunna prestera från sin bästa sida och jag är beredd att ge den min fulla uppmärksamhet. Som tur är bär jag med mig vetskapen att oavsett vad jag än kommer fram till genom mitt nya engagemang är en god kopp kaffe alltid en god kopp kaffe.

LILLAKATTE

 

Glen läser böcker, en missad titel.

Namnlöst-1

 

Här har jag inte skrivit på länge inser jag samtidigt som jag stoppar min tredje ballerina för kvällen i munnen och sköljer ner med en munfull jordgubbssaft. Det har nog blivit en del ballerina på senare tid tänker ni ömmande snarare än dömande, och ja, det har blivit en del ballerina på senare tid.

Men det är inte därför jag inte har skrivit något, å nej, att skylla på kakor är allt för svagsint. Min ursäkt vilar i mitt nya intresse jag har förkovrat mig i. Nämligen att läsa.

Läsning, vilken grej hörni. Varför har jag inte sysslat med det under så många år?

Jag har hissat mitt segel i förändringarnas vindar och nu för den mig mot nya oupptäckta delar av mig själv. Eller oupptäckta och oupptäckta, jag har ju läst förut, det har jag sannerligen. Men det var många år sen sist, ska vi säga fem?

Nåväl, jag ska inte gräma mig över misstag i det förflutna utan ska istället fokusera på att göra det bästa av det nutida. Därför har jag bytt ut sju sorters kakor mot åtta ryska mästare, utgång på lördagar mot en Fest för livet. I Glens rockärm ryms inga romaner men ur Gogols kappa kan det trilla ut en och annan novell.

 

Mitt nya liv längst pendeltågslinjen är kantat av både stress och oro över tågets vara eller icke vara i tid på morgon och dag när jag ska ta mig till och från arbetet. Hittills har det på två veckor blivit runt två timmar extra väntetid och jag saknar inte på något sätt att bo längst tunnelbanan med sex minuter till jobbet, nejdå, jag saknar det inte alls. Inte det minsta. Den extra tid som pendlandet tar gav mig till en början ångest men med en kniv mot strupen är det lätt att välja livet. Och det gjorde jag, jag valde att ta mitt pseudointellektuella jag till Akademi bokhandeln och unna mig något gott att läsa. Ett slappt försök att verka förmer och positionera mig över andra gråa ansikten som liksom jag pendlar mellan hopp och förtvivlan varje dag.

 

Jag hör inte hemma på ett pendeltåg, den tiden har jag lämnat bakom mig, jag är en tunnelbanekille ut i fingerspetsarna.

 

Sen vaknade jag upp efter ännu en sömnlös natt och gjorde mig klar för att ta mig till jobbet, i min ficka bar jag på min nyinköpta bok ” Ur Gogols kappa” men den visade sig vara mycket mer än bara en novellsamling. Det var en ljuspunkt i mörkret, en varm bris en kall vintermorgon och den visade sig vara svaret på frågan hur jag skulle orka med all den extra tid jag spenderade på väg någonstans.

Där satt jag på min sedvanliga plats längst bak i vagnen längst fram i tåget och glömde bort tid och rum, jag befann mig någon annanstans och så på en sekund hade 15 minuter gått och jag gick av tåget utan den tunga klump av ångest jag burit med mig varje morgon.

Vilken grej. Vilken oväntad kraft det är i att få ersätta sin befintliga värld med en annan som står beskriven i den bok man håller i sina bägge händer. Nu ser jag fram emot att sätta mig på tåget varje dag och få tid att läsa vidare, förseningar bekommer mig inte längre, de ger mig bara en möjlighet att få läsa ännu mer.

Också de sömnlösa nätterna har jag lämnat bakom mig tillsammans med min ångest, tydligen är böcker även ett mycket potent sömnmedel som får mig att somna i tid varje kväll istället för att ligga och grubbla fram till 02 tiden.

 

Jag är frälst.

 

Nu återstår bara problemet att lista ut vilka böcker jag ska köpa, jag är en novis i ämnet och handlar mest på omslag och mindre på inlaga. Jag har en plan att läsa mig från 1920-talet fram till nutid. En plan som är lika illa genomtänkt som den är framtvingad av att jag nyss läste om 1920-talet i ”En fest för livet” och av en slump lyckades välja ”Den okuvliga friheten” i hyllan på bokhandeln, en bok som tydligen speglar det sena 1930-talet.

Har ni några tips på böcker med anknytning till 1940-talet och 1950-talet får ni gärna dela med er så kan jag fortsätta min resa fram till nutid.