La dolce vita innehåller inget barr.

ladolvevita

Det är inget att snacka om, vill man ha något som finns inom räckhåll är det väl dumt att inte sträcka sig efter det och stilla sina lustar?

 
Sagt och gjort, Glen Snoddas har installerat och klätt granen redan andra advent och har på samma sätt gjort det glasklart hur han skulle agerat under marshmallowtestet. Om det ens finns någon extra belöning med att skjuta på den julgranska ceremonin har jag ännu inte listat ut men om jag återgår till min barndoms jular finner jag att granen inte bars upp fören i mitten av december. Rimligtvis måste det ha funnits någon anledning till att det fattades sådana underligt undermåliga beslut gång efter annan under min uppväxt. Jag antar att det är något jag kommer förstå när jag själv blivit äldre och förälder annars har jag stoft nog till en trilogi om hur en barmhärtig son av sina föräldrar förvägrades julens yttersta symbol julgranen.

julgran

Så har även julen till slut infunnit sig hos Mr & Mrs Snoddas. Glöggen har druckits, stjärnorna hänger i fönsterna och adventsljusstakens första två ljus har blivit tända till sånger framförda av Carola och av någon outgrundlig anledning hiphoparen Blues. Kalla mig traditionell men jag ser inte hur hiphop skulle ha en plats bland vackra julklassiker framförda på en platta av den skönsjungande divan Carola.
Hur som helst är det bara en sak som saknas i skrivande stund och det är julklapparna som ska ligga bredvid halmbocken under granen.
Fast i år köper vi inga julklappar.
Tar man en otroligt svag vinkel på beslutet kan man tro att vi framför en lika slapp som förljugen protest mot det kapitalistiska samhället som manar oss till att handla som galningar runt jul för att kunna sprida lycka och glädje bland de vi älskar och de vi står ut med.
Sanning är att det man inte har under granen har man i plånboken och det vore dumt att binda kapital under en gran i Stockholm när plånböckerna och dess ägare är i Berlin över jul.

Dr. Livingstone, I presume

africa-tanzania-migration-1-sunset

Ditt rop skar genom luften, överröstade den dova motivationshöjande musiken och landade till slut hos mig för analys.
Vad var det för ett rop frågade jag mig själv samtidigt som jag såg svaret komma gåendes mot mig. Han skrek till igen, högt, samtidigt slog han sig själv över bröstet i sin egen takt. Där och då existerade ingen värld bortom den han byggt upp inom sig själv. Jag fann mig själv frågande varför denna gestalt som stod framför mig skrek och slog sig över bröstet så frenetiskt, det var som om, som om han plötsligt blivit påmind om en nära släktings tragiska bortgång och att all den sorg han försökt trycka undan smärtsamt sköljde över honom.

Harambe! Jag har funnit det.

När molnen skingrat sig såg jag plötsligt allt så klart. Såklart det var Harambes plötsliga bortgång som berörde individen framför mig så djupt och smärtsamt. Jag kunde inte längre se honom som ett störningsmoment, han hade drabbats av den sorg som infinner sig när en artfrände går ett tragiskt öde till mötes. Den stackaren.

Hold your horses, han var uppenbarligen ingen apa, sitt djuriska beteende till trots. Han var och är en av oss, en vanlig människa. Det måste vara något annat som driver honom.

Vidare in på passet förstod jag hans egentliga mål med skrikandet och bröstbankandet. Det var ett rop på uppmärksamhet. Han tog plats vid en maskin framför den motionscykel jag själv satt på och började köra igång sin tilltänkta träningsrutin, högljudda stön hördes från hans håll gång efter annan. Varje gång han gjort klart sina reps vände han sig om och sökte svar, han sökte någon och det var min blick han fann. Som om den var det som gav hans existens på jorden mening, att min blick skulle bekräfta hans förträfflighet. Och visst såg jag honom, jag hade sett honom från första stunden jag klev genom ytterdörren in på gymmet. Han synade mig då från topp till tå och tycktes jämföra min muskelmassa mot sin egen för att placera mig på en skala över hur stort hot jag var mot hans ställning som silverrygg på gymmet.
Det var inte bara därför jag såg honom, inte heller bara för hans uppseendeväckande längd eller det nonchalanta sätt han tagit på sig sina hörlurar halvvägs över huvudet. Framförallt hade jag sett honom på grund av hans något egensinniga val av byxor, ett par ljusgrå byxor i sweatpants stuk.

Det dröjde inte länge innan byxorna långsamt skiftade färg i dalgången mellan hans skinkor till berg.  Jag valde att se symboliken i det hela. Torrperioden som rått på savannen byxorna symboliserade fick åter igen sitt torrlagda landskap bevattnat av en aldrig sinande regnperiod. Floder översvämmades och spred ut sig till de mest avlägsna av ställen och gav med det möjlighet för nytt liv att ta form. Om de bara vetat på 1800-talet att Nilens egentliga källa var att finna inom en alphahanne i Stockholm hade Speke och Burton aldrig behövt kämpa sig genom otaliga mil av ogästvänliga djungel på den afrikanska kontinenten. Beaktansvärt.

 

Det jag försöker säga är att jag inte uppskattar när folk söker uppmärksamhet från mig när jag tar i som mest på gymmet. Jag är inte där för att bekräfta dig, jag är där för att folk ska bekräfta mig. Eller hur det nu är med den saken.

Lektyr för fredagskvällen


– Vad fan har hänt med dig?  

– Låt mig vara Mike, jag är svag idag  

– Svag?  Du ser helt överkörd ut 

– Sluta nu 

– Om du fortfarande är ledsen för det där på festen får du ta och skärpa dig, så jävla farligt var det inte. 

– Du vet ingeting Mike

– Ingenting?  Du kommer hit helt flottig och finnig i ansiktet, betydligt rundare än sist vi sågs och ser ut som kom och hjälp mig, klart jag vet någonting. Sluta tyck synd om dig själv och kom loss istället, att tröstäta kommer aldrig hjälpa. 

– Hur visste du att? 

– Att du tröstätit?  Tror du att du är den enda som har haft bakfylleångest efter en hård fest?  Kom igen nu och sluta tro att du är så jäkla speciell och att ingen förstår någonting. 

– Men

– Inga men, släpp sargen och kom in i matchen. Det finns inget att hämta i att ha ångest över petitesser.

– Hur kan jag släppa sargen när jag känner mig ful, tråkig och totalt värdelös? Sargen är det enda jag har som håller mig stående just nu.

– Bryt ihop och kom igen bara, det är vad livet handlar om om du frågar mig.

– Hur kan du vara så stark Mike? Jag fattar inte.

– Jag har lärt mig av mina misstag precis och som du borde göra. 

– Okej, men sen då, hur ska jag ta mig upp ur den här ångestfyllda gropen jag precis grävt?

– Du kan inte ha de där trasorna till kläder på dig till och börja med, man ska klä sig efter arbetet man villl ha och inte det som man har, och inte vill du arbeta som en luffare i framtiden va? Vi drar till Dressman så köper jag en kostym till dig, äkta Batistini. Kuken först nu Lars-Åke, kuken först för fan! 

– Jag antar att man ska börja någonstans, tack för allt Mike.

– Lugn nu, gå och tvätta av dig så drar vi sen.


Liv kollade på de två och skakade på huvudet, hon kände hur ångesten långsamt kröp tillbaka och la sig som en tyngd över hennes bröst. 

Varför hade hon gått med på att hjälpa till som bollplank åt de tre omogna killarna i deras strävan att nå framgång? Hon borde anat att hon framförallt skulle behöva agera mamma åt stolpskotten tänkte hon för sig själv. 


Ett utdrag från boken ”En bra kille – Det Lars-Åkerska Dilemmat”

Det New Yorkiska Dilemmat

 

 

”jag byggde upp en sådan spänning inför mötet med bordercontroll att jag skakade som ett asplöv..”

 

Efter en god natts sömn är jag nu redo för New York, jag lyckades ta mig in i landet efter de rigorösa säkerhetskontrollerna. Nu var det jag som gjorde det rigoröst då jag byggde upp en sådan spänning inför mötet med bordercontroll att jag skakade som ett asplöv när den jättetrevliga polisen i båset ställde sina enkla och vänliga frågor om min vistelse. Gode gud.
Nu är jag som sagt redo efter fem timmars sömn att ta New York i min famn och fråga om det är något hen vill visa mig.

”Vi får se hur lång tid det tar innan jag kopplat på engelskan fullt ut och blir en del av staden på riktigt.”


Jag känner mig som hemma på något underligt sätt och det gör mig en aning rädd. Det ligger nära att jag blir en sådan karaktär som pratar sitt eget språk och antar att alla ska förstå vad jag vill även fast de inte kan svenska. Vi får se hur lång tid det tar innan jag kopplat på engelskan fullt ut och blir en del av staden på riktigt. Förmodligen har jag några kommande dagar av svengelska framför mig men det ska inte få hindra mig. Jag återkommer med rapporter från staden som aldrig sover.


Uppdatering om det språkliga dilemmat.
Efter sex dagar i staden som aldrig sover ibland har jag funnit min väg i det språkliga dilemmat. Snabba frågor i hastiga vardagssituationer besvaras med ett yes.
– Is this elevator going up or down?
– Yes.

– Hey, how you doin today?
– Yes.

 

”Amerikanerna hyser höga tankar om oss svenskar”


Fungerar oväntat bra och borde vara go to sättet för alla med samma språkliga dilemma som mig. Om situationen trots ditt ”yes” inte utvecklar sig i önskad riktning försök få in att du är från Sverige så snabbt som möjligt, Amerikanerna hyser höga tankar om oss svenskar och det har vi nog nuvarande regerings feministiska linje att tacka för.