Beslut

Bonsai

 

Vissa steg anses vara större än andra. Vissa steg har tid bunden till sig för att anses vara redo att tas.

Vad ska man göra när man står vid just ett sådant vägskäl och man undrar för sig själv och gemensamt: Är vi för tidiga på det? Går vi för snabbt fram eller är vi precis rätt i tiden? Vad säger magen? Vad säger känslan?

 

Det var i maj vi tog beslutet att bilda en duo. Innan dess hade vi setts ett tag, vissa säger slutet av mars och jag är beredd att hålla med. Sen dess har vi hållit ihop och saker har gått från självklart till absolut. Och ingenting under den här tiden har fått mig att någon gång stanna upp och tänka efter, för när något känns så självklart finns det ingen anledning till att ifrågasätta det man har.

Då, när allt känns så naturligt och så självklart når man till slut den punkten då man vill utveckla det man har och bygga vidare från den grund man har lagt tillsammans.

Där var vi förra helgen hon och jag. Det var inget beslut som togs ur luften utan hade diskuterats fram och tillbaka ett tag. Var det nödvändigt att ta steget? Var vi tvungna till att göra det? Vi nådde samma konklusion och lät den andre att förstå att vi var redo att ta steget bägge två. Så vi tog oss till den plats där vi kunde gå från ord till handling och förankra det löfte vi givit varandra i något fysiskt som visade vår dedikation till det vi har.

 

Det är ibland onödigt svårt att stilla den önskan man har när det ordinära egentligen bara är en handräckning bort om man så vill. Vi ville ha något mer än det ordinära, sökte något som hade det lilla extra som kunde stilla vår hunger under ett och samma ögonblick. Vi tog aldrig steget förra helgen. Vi fann aldrig det vi sökte. Vi fann inte den rost där fyra brödskivor rymdes samtidigt och som hade ett reglage som gav tillfredsställande motstånd när en vred på det. Nu står vi utan rost men med den vackraste av bokhyllor, nämligen klassikern Ivar. Jag har tidigare sagt att min hem inte på långa vägar var klart och att det saknade något för att kännas som hemma, numera känns det som om det är komplett och att jag har hittat hem på riktigt.

Hyllan är fylld med saker som på något vis definierar det som är jag, allt från sprayburkar till böcker, från skrivmaskin till fotoalbum. På toppen av det står något som växer så länge intresset finns för att hålla det vid liv. Det aviga bonsaiträdet som inte är som andra träd men som står stabilt i sin jord och som har en trädkrona som hela tiden strävar mot nya höjder. Jag kommer nog aldrig sluta vårda det trädet, det är för unikt och för speciellt för att låtas vissna.

En liten bit frihet

FRIHET

Han gick där på perrongen för sig själv när min tunnelbana rullade in på Hornstulls tunnelbanestation, jag såg bara hans ryggtavla till en början och snabbtänkt som jag var bildade jag mig snabbt en uppfattning kring vem han var.

Hans gråa hår och den tilltufsade frisyren som höll en längd som skvallrade om att han rätt nyligen besökt en frisör men valt att gå därifrån utan någon produkt att forma sin frisyr med hemma framför badrumsspegeln. Den bruna illa åtsittande kavajen, jeansen som var så långa att ben sluten trampats sönder av hans bruna skor av läder som var blekta och slitna efter att ha gått i samma spår dag ut och dag in. Det kändes som om han införskaffat hela sin outfit vid ett och samma tillfälle, möjligen inför starten på ett nytt jobb som skulle förändra allt i ett försök att få en nytändning i livet och att han hållit kvar vid den svaga lågan allt för hårt och kvävt elden genom att använda sin outfit i allt för stor utsträckning utan att tillföra nytt syre till den. Outfiten var hans uniform som om tankarna på förändring satts i rörelse från insidan och bars vidare av det han täckte sin annars nakna kropp med på utsidan och utan sina kläder var han samma man han var innan han tagit på sig sin nya kavaj som förmodligen redan från början var för stor men likt förbannat ändå en kavaj. Det nya arbetet visade sig lämna honom med samma otillfredsställande känsla när han stämplat ut som hans gamla arbete gjort. Den nya miljön kändes till en början spännande och att få lära känna nya kollegor en utmaning han gav sig fan på att klara med bravur, de skulle få lära känna en ny honom samtidigt som han lärde känna ett nytt jag. Och så gick tiden, miljöerna blev samma kvävande ramverk som alltid och de nya kollegorna visade sig vara samma gamla personligheter han lärt känna och tröttnat på vid den tidigare arbetsplatsen, det var bara namnet på företaget och kollegorna som var annorlunda. Inte ens han själv hade förändrats och det var som om vart han än hamnade hittade han aldrig rätt, sin plats, sitt hem, sitt sammanhang där han kände sig som mer än ett bihang. Han ville brinna upp i natten, resa sig ur askan varje morgon och känna hur hans eld växte sig större för varje vaken timme han spenderade i sitt liv för att till slut brinna upp igen varje natt och blända andra med sitt sken och skänka värme åt de som med ett svalnat intresse för livet levde ett liv i skuggorna.
En slagen man, besegrad av besvikelse och allt för högt ställda förhoppningar. I vänster hand bar han en portfölj och i höger hand något som jag ännu inte visste vad.
Tunnelbanan åkte långsamt förbi honom och jag vände mig om för att se vad det var han höll i sin hand och våra blickar möttes utan att han vek undan trots att han bar på all skam. Han förde skammen mot munnen och tog skamlöst en tugga av sin glass som om allt livet lärt oss om glass och dess negativa inverkan på blodsockernivåer, vikt och kolesterolvärden aldrig nått honom. Han var friheten personifierad, han var en ensam man som åt av en 88an som om han ägde all rätt att unna sig precis det han kände för i stundens hetta. Kanske var det hans inre glöd som behövde svalkas? Kanske var det en hunger på livet som behövde mättas? Kanske var han allt annat än tvekan som omger ordet och kanske var han helt klar med det självklara att varje vuxen individ själv väljer när en glass ska införskaffas och ätas utan att omvärldens värderingar av ens leverne spelar någon roll.

Jag la alla tankar om honom som ett slaknat libido åt sidan och konstaterade att han var just det bländande ljuset och den heta eld som gav värme åt ett svalnat intresse för livet som jag trodde att han önskade vara.
Han inspirerade mig, fick mig att tända min eld även om jag aldrig skulle äta en glass för mig själv. Jag tog mig ut en lördag med förgyllda utsikter och guldkantade insikter.

 

ETET4EVER

Glassen är nonchalans och nonchalans är frihet, friheten att få göra det en behagar bara för att en behagar att ta sig friheten. Jag var fri i lördags och var enbart bunden till min önskan att få göra vad jag önskade och mina önskningar gick i uppfyllelse. Jag vaknade och ville ta mig till Tantolunden och måla så jag tog mig till Tantolunden och målade. Jag ville besöka Abba the Museum så jag tog mig till Abba the Museum och besökte.

Jag ville ut i natten och dansa så jag tog mig till en klubb och väntade. Väntade på att dansflugan på riktigt skulle ta tag i mig och föra mig ut på dansgolvet och visa kidsen hur vi dansade på min tid.
Det fanns inga kids på dansgolvet, där fanns överhuvudtaget ingen alls, så jag fann mig själv sittandes vid sidan av och såg på den stora yta där ord saknade betydelse och kroppsspråket talade sitt tydliga språk och var en evighetslång mening utan punkt.
Om ingen annan dansade så var det väl upp till mig att visa vägen tänkte jag samtidigt som jag insåg att det var ett tag sen jag dansade och som jag mindes min dans innehöll den en hel del fysiskt krävande rörelser och en genomgående ögonhöjande elastisk estetik. Så jag gjorde det alla män i min ålder borde göra innan de utsätter sina kroppar för det dem en gång klarade av i sin ungdom, jag värmde upp och jag stretchade.
Under tiden jag gjorde det infann sig ett antal kids på golvet och jag kände tryggheten att kunna försvinna i mängden komma krypande. Rusande mot mig kom känslan av att jag gjorde bäst i att sluta värma upp och istället sätta mig ner igen. Det fanns inget jag kunde visa kidsen som de inte redan visste. Att förlika mig med att vara den första som dansar på ett dansgolv kan jag göra rätt kvickt, någon måste visa ju vägen. Att som första utomstående part ansluta till ett dansgolv som befolkas av ett danskompani är något jag aldrig kommer kunna förlika mig med.
Ja jävlar vad kidsen kunde dansa, de rörde sina kroppar på sätt jag aldrig ens i min fantasi lyckats med själv. De var överallt och ingenstans medan jag satt uppvärmd på bänken och spelade det coolt tills jag bestämde mig för att slita fram min metaforiska glass och nonchalant ställa mig på dansgolvet och göra det jag behagade. För frihetens skull.
Idag är jag fängslad i min sargade kropp med träningsvärk i både rumpa och vader men oj vad jag känner mig lös och ledig i övrigt.
Att du var där med mig hela vägen är den guldkantade insikt jag bär med mig,
en bra tjej – om än lite galen i alla fall inte så tokig.

Svart på vitt.

Skrivmaskinen

 

Om jag sagt att jag mår bra hade jag inte ljugit, inte heller talat sanning. Svaret hade bara varit just vad det är och ingenting mer. Precis som jag. Jag bara är för stunden, för ambivalent för att kunna sätta fingret på hur jag egentligen mår och för säker på att det varken är si eller så. De som känner mig lika väl som jag känner mig själv ( vilka jag kan räkna på handens fem fingrar men jag knyter just nu näven i fickan) vet att jag mår som mest när jag befinner mig i en gråzon och precis där befinner jag mig nu. Det är svårt att finna det inre lugn som jag alltid söker när svaret på frågorna jag ställer mig själv gång på gång består av ”din mamma jobbar inte här” istället för något handfast att klamra mig fast vid. För en som önskar att se allt som svart eller vitt frambringar en gråzon något motsägelsefullt väldigt färgstarka tankar kring vad en borde och inte borde göra för att bringa klarhet i en suddig vy. Jag är beredd att visa vart mitt innehållslösa vitrinskåp ska stå, problemet är bara att förstå varför jag skulle vilja placera det någonstans alls förutom i en mörk vrå med en spotlight i taket som jag kan tända om lusten att visa upp min tomhet faller sig på. Troligtvis kommer jag bli lika förvånad som den jag tänder lampan för när det jag trodde var tomt visar sig ha ett innehåll.

Rent frankt är jag införstådd i att mina fall i varje fall är fall framåt men det är svårt att veta i vilken riktning man är på väg i stunden man känner att man tappat fotfästet och befinner sig i luften.
Jag duschar varmt för att slippa se mig själv i spegeln. Lägger band på mig själv för att inte binda upp mina tankar kring negativitet. För direkt negativ är jag egentligen inte heller. Snarare mer optimistisk, lugn och lycklig än på länge. Mest av allt är jag nog bara mänsklig när allt kommer omkring även om jag ibland önskar att jag vore mer än ”bara” det. För saknaden är en bitch och när den ger mig en lavett har jag svårt att slå tillbaks eftersom min nävar är knutna i fickorna på mina byxor med revärer.

Brobyggare Glen till er tjänst.

KÄNSLANS

 

Befinner mig någonstans mellan Snooza och Punkdrömmar, pendlar mellan ett tillstånd av att söka lugnet och att vilja fly det. Zig zaggar mellan ett organiserat kaos och en oorganiserad ordning. Ni förstår grejen, jag slits mellan två världar, sitter på dubbla stolar, mina känslor skickar ett överflöd av signaler till mitt förnuft och då jag fortfarande inte lärt mig jonglera tappar jag allt i mitt försök att ta förnuftet till fånga.
Så jag lägger allt som handlar om att greppa omvärlden på is. Nu lever jag bara och så får det vara bra med det…

 

Ånej ånej, jag skämtar bara. Vem försöker jag lura? Skulle jag, Glen Snoddas, acceptera att leva i en gråzon? Vad är ens en gråzon om inte bara en väntan på ett svar? Ett svar finns där alltid, någonstans kan jag alltid finna det som är svart eller vitt kring varje dilemma eller annan fråga som mitt nyfikna jag tvingar mitt svarslösa jag att svara på. Ibland tar det bara längre tid än vanligt att hitta det och det är i de stunder jag stammar mig fram i min vilja att tala om mitt liv. Ja – ja -jag mår bara bra, va – va – vatten under broar.

 

Konkret, inramad, fyrkantig, anal. Kalla mig vad du vill och jag ignorerar dig. Kallar du mig rund å andra sidan svarar jag att det blivit lite mycket kakor på sista tiden och att jag arbetar på det, okej?

 

Svaret kan ibland vara så enkelt att det blir svårt, svårt att acceptera att känslan ska få styra utan att jag hunnit låta den ställas inför rätta i min för känslans skull inrättade tribunal. Mitt inre krig skördar inga offer förutom mitt välmående som jag offrar på självgodhetens altare. Visst är väl jag mer resonabel och rationell än att jag låter mina känslor styra mina beslut? Jag är bland det mest logiska och eftertänksamma som finns där ute, ett propert stycke förnuftig människa, en stadig stock i en skog av veka stammar, helt enkelt ett geni som låter fakta styra över känsla.

 

Jag vill må bra, så jag väljer nog att gå på känslan och river min inre tribunal avsedd att hålla mig kvar vid mina lågt ställda förväntningar och högt ställda krav. Använder hammaren som jag slagit i bordet för att förkunna domar och förpassa känslorna till ett fängelse omgivet av förnuftets murar till att istället bygga broar över dem. Steget ut från mig själv känns så mycket enklare när det är du som fått mig att vilja ta det.

 

Se där, så fann jag till slut ett svar.
Och Snooza är en riktigt bra låt, till och med bättre än Punkdrömmar.

 

Helgen är här och jag hoppas ni får en trevlig sådan, nu kör vi alla balla läsare, mot oändligheten och vidare!

 

 

 

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Jakten på jaget, en titel jag är nöjd med!

FLYKTEN

 

Efter tre veckor för mig själv är måttet rågat, jag är så full av mig själv att jag är en tassmån ifrån att skaffa mig en lömsk efterhängsen vän bara för att ha något annat att fokusera på och då vill jag egentligen inte ens ha en katt.

Nejdå, inte kommer jag skaffa katt bara för att. Jag får glatt tassa vidare i den eld jag tänt för mig själv. Jag ville ta en tugga av förbjuden frukt och nu när jag smakat på mig själv inser jag att jag besitter en bitter eftersmak, långt ifrån ljuvliga vanilj. Det är onekligen så att det är svårt att fly sig själv när man för tillfället bara har sig själv, tyvärr. Samtidigt är det här en av alla de lärdomar jag svurit att lära mig själv när vi valde att gå skilda vägar, så nu är det väl bara till att lära sig då?

Att bygga egenvärde, där har du en självhjälpsbok som skulle sälja guld.
Jag har då aldrig tyckt om att sätta mig själv i första rummet, anledningarna är flera, jag nöjer mig med en, det är så pass mycket mer ansträngande att leva livet genom sig själv och inte via någon annan. Eller leva livet och leva livet, det är svårare att våga jaga något för sig själv då man personligen blir drabbad av alla olyckor på vägen istället för att få stå bredvid och samla ihop spillrorna av en annan människa samtidigt som man tar lärdom av deras ”misstag” och ger sig själv existensberättigande genom sina goda handlingar.

Så vilken väg ska jag nu vandra för att inte falla in i gamla spår och än en gång bli Sveriges kanske bästa sidekick?
Hur ska jag berättiga min existens?
Vad finns där för mig att jaga för att fortsatt kunna fly det faktum att döden någon gång även kommer för mig?

Karriär? Rikedom? Ett förhållande?
 

Jag kanske skaffar mig en katt ändå, det verkar enklast så. Eller så nöjer jag mig med den Nespressomaskin jag unnade mig själv igår. Genom en god kopp kaffe kanske jag når själva kärnan i det som är jag och därifrån kanske det är lättare att finna svaret på frågan, vart fan är jag på väg?

Om inte kräver maskinen omvårdnad och service för att kunna prestera från sin bästa sida och jag är beredd att ge den min fulla uppmärksamhet. Som tur är bär jag med mig vetskapen att oavsett vad jag än kommer fram till genom mitt nya engagemang är en god kopp kaffe alltid en god kopp kaffe.

LILLAKATTE

 

Jag heter inte Morgan.

Mogge

 

Igår kväll när jag lämnade min väns ateljé och begav mig mot Odenplans pendeltågsstation blev jag av en händelse kontaktad av en totalt främmande person på gatan.

– Morgan?

 
Han såg mig djupt i ögonen för att söka svar på om att hans fråga nått igenom mina hörlurar och hela vägen fram till mitt frånvarande jag.

Jag förstod först inte vad han sa men att han sagt något var uppenbart då han inte släppte mig med blicken.

– Morgan? Sa han igen när jag passerade honom.

Jag vände mig om och mötte hans blick samtidigt som jag skakade på huvudet och gick min väg. Främlingen såg besviken ut där jag lämnade honom mitt på Odengatan med ett undrande ansiktsuttryck.

När jag fortsatte min promenad drabbades jag av tanken; tänk om det var jag som var Morgan. Tänk om jag var killen han önskade att jag skulle vara och tänk om jag fick vara honom om än bara för en kväll.
Vem än Morgan är mår han förmodligen betydligt bättre än vad jag gör och har troligtvis en balans i sitt liv som bara en vid namn Morgan kan ha. Morgan bor nog i en tvåa i Vasastan tillsammans med sin flickvän och den hund de skaffat för att de var redo för nästa steg. Morgan hade varit på väg hem från sitt arbete han älskar när främlingen trodde han såg honom. Morgan är snygg, Morgan är cool, Morgan kan minst ett partytrick och Morgan kan äga ett rum.
Morgan är allt det jag inte är men önskar att jag var.

Jag är inte Morgan, Jag är jag och hur man än vrider och vänder på det kommer jag fortfarande vara jag och inte Morgan. Men tänk om jag stannat till när främling undrat och tagit mig an rollen som Morgan. Tänk vad lustigt det blivit under vårt samtal när jag ventilerat mitt liv genom Morgan och främlingen blivit mer och mer konfunderad över hur långt från den Morgan han nu stod och pratade var den Morgan han en gång lärt känna. Jag undrar vilken relation vi haft jag och främlingen, var vi kollegor? Gamla skolkamrater? Vänner? Kanske till och med släkt? Vad hade han berättat för mig? Tänk om han berättat något i förtroende och sen trott att vi delade en hemlighet så stark att vi skulle se oss som blodsbröder?

Tänk om.

Det slog mig efter ett tag att hur gärna jag än velat vara Morgan hade jag mest av allt velat vara mig själv i min trygga vrå när väl främlingen träffat den riktiga Morgan och han behövt stå till svars för allt jag sagt i rollen som honom.

Nåväl.

Jag tog mig vidare mot pendeln och lämnade tankarna om Morgan bakom mig.
Jag är jag och tunga perioder är temporära och jag har tänkt leva i en oändlighet eller i alla fall tills jag dör och tills dess tänker jag leva.