Veckobrev – Ett utdrag ur mitt liv.

SÄNGEN_FIX

 

Vad gjorde jag för att bli något mer än mig själv?
Svaret är ingenting, för jag har gått vilse någonstans mellan att vara vaken och att sova. Till råga på allt har ommöbleringen i vår lägenhet försatt mig i en ständig dvala där jag somnar tidigare än vanligt men aldrig vill till att vakna upp. Allt föll på sin plats i hemmet i samma stund illusionen om att det fanns något bättre utanför föll isär.
Dessa perioder dyker upp i mitt liv med jämna mellanrum utan att för den delen meddela sina nära förestående ankomst. En dag ligger jag bara där och lyssnar till hur det ena alarmet efter det andra ljuder sin illavarslande melodi från nattduksbordet bredvid sängen, jag ligger en människa därifrån. Inkilad mellan den yttre muren och mitt allt, fyrtio centimeter av betong och annat som skärmar av mig från det som kräver min närvaro. Inget äger den rätten.

Ovanpå de skräna sirenerna spelas med jämna mellanrum de sånger från Spotify jag valt ut i ett försök att vakna upp med känslan av lugn och glädje.

 

06:15 – Heat of the moment – Asia

06:25 – Play it on my radio

06:35 – Rock U

 

De första veckorna med möjligheten att ha musik som alarm vaknade jag med en iver av att få sjunga med, låg och väntade på refrängerna halvt sovande, halvt vaken.

“I will follow you,

‘Cause you’re the sweetest hunger

I can’t get enough of, of you

Uh, show me the way,

I walked the line just to describe me through

And if I fall to, lift my wrist and swore this rock, rock u”

Nu har jag hittat ett sätt att fläta in mina sånger i sirenerna. Och så ligger jag där och väntar tills dess att jag inser att jag inte är fri att göra valet att ligga kvar. Varken från moralen eller kontraktet som binder mig till det jag åtagit mig att göra.
Hon påminner mig om desamma. När hon placerar sina händer mot min täckesvarma kropp gör hon det ovetandes om hur isande kalla de är och hur det kan användas som en metafor.

Tar mig ut efter en tjugo minuter, är framme vid min destination redan efter sju.

Jag uppskattar mina kollegor som mest när de är som minst, när de varken talar till eller förhåller sig kring mig.
Det där med den personliga sfären och hur dess definierade avstånd är olika runt om i världen och hur det skulle kunna avslöja något om mitt ursprung.
Jag är nog inte från denna jord.

Men jag tycker om mitt arbete även om min vän påstår att min oförmåga att vakna i tid härstammar från att jag inte ser fram emot att gå upp och jobba.

Vad finns det att inte se fram emot?

Frihet under ansvar och så den där härliga balansen mellan det monotona och det som kräver sin rimliga mängd kreativitet.
Det är nog inte till min arbetsmässiga fördel att jag skriver som bäst när jag är där, som om min hjärna behöver rörelse för att skaka fram de där doserna av skapande som håller sig gömd när jag är stillasittande.
Det är nog därför jag uppskattar att promenera så pass mycket som jag gör. Det har blivit allt mindre av den varan numera, kanske har det att göra med vädret. Samtidigt har det aldrig hindrat mig förut. När hon och jag träffades la vi mil bakom oss under våra första dater men då hade vi också ett tydligare mål. Vi kunde på gå i timmar genom vädrets alla faser för
att finna varandra.
Nu när det gått ett år kanske det är döden vi långsamt går emot, för evigheten är ett luddigare mål än oss själva och jag kan inte definiera det mer än att det kommer därefter. Efter det som grusar våra drömmar allt leva för alltid inträffar. Det är långt kvar tills dess.

Vi två som snart har sextio år på jorden mellan oss. Matte har aldrig varit min grej. Siffror tenderar att vara allt för fasta i sina former och svaren tråkigt nog alltid rätt eller fel. Då är språk mer förlåtande. Jag har fått IG på flertalet matteprov, sällan varit sämre än MVG när det kommer till svenskan. Vid något tillfälle fick jag för mig att jag skrivit ett matteprov som skulle ge mig om inte topp-poäng, i alla fall något i närheten av det.
En kan lätt luras av sin egen briljans när matematikens lagar ersatts av sina egna.
2,5 poäng där gränsen till godkänt var 20. Å andra sidan har jag fått toppbetyg för bokanalyser av böcker jag aldrig läst.
Därför är det konstigt att jag binder upp mig kring siffran 30. För den är absolut inget mer än just det.

Testa själva.

Trettio.

Visst säger det er ingenting alls?

Men det är ett hål.
Det finns numera bilder tagna på svarta hål. Gammal_fix
Fascinationen kring dess existens och ambivalens kring vår egentliga mening.
Glödande kanter som en guldskimrande gloria runt formen av allt som har varit.
Eller aldrig funnits.
30 är bilden på det svarta hålet.
Vad det ringar in kan vi bara spekulera kring.
Och hål är till för att täppas igen innan någon faller i dem.
Så jag börjar att gräva där jag står och hoppas finna någon annan än mig själv när tidigare hål har fyllts upp av all den kunskap jag förskansat mig under mina trettio år.
Vi vet nog allihop att det hål jag grävt för att undgå ett annat kommer bli det som sen definierar 31.

Som tur är fyller hon år månader före mig och är på så sätt min cougar medan jag är hennes lammkött. Det medför en möjlighet för mig att testa alla mina känslor kring vårt åldrande på henne innan jag själv behöver ta itu med problemen. Hon är lugn som alltid. Det skinnet hon har på näsan och som jag talat gott om från dag ett tycks få nya lager varje gång jag försöker skaka om hennes värld. Jag byter ut min hud kring min näsa varje dag. Det är något som inte står rätt till med min hy, misstänker att vattnet i vår lägenhet är allt för hårt för min känsliga natur. Torr som ett fnöske.
Hon är stabil.
Vi är grunden till allt vi vill.
Och som vi vill sen.
Det finns något skrämmande vackert vid tanken om att det här är min sista kärlek.

Varför försöker jag ens sätta ord på siffror.

 

Champagnebar_FIX

Det är som om jag tillhör den person som jag gjort planer med och jag som önskar få stoltsera med att mig äger ingen, äger då inte ens längre rätten till mig själv.
Fast om en sagt att en ska så ska en också göra. Jag har inte mycket och mitt ord får stå för allt mitt värde. Så jag står för vad jag sagt och beger mig till stan. Säger till mig själv att inte dricka någon öl, dricker ändå en öl. Tar en Fanta direkt därefter för att försöka radera ut mitt initiala klavertramp.
Det fungerar någorlunda, tänker mest på att åka hem och att sofforna som såg härligt bekväma ut på håll är svåra att sitta i på ett samtalsmässigt vis.
Vi diskuterar en del, pratar strunt än mer. Når fram till det oundvikliga ämnet mot slutet och så sitter vi där och dömer varandra.

Han mig för att jag delat med mig om mina tankar om att det känns omöjligt att skriva en läsvärd berättelse och att jag funderar på att sluta försöka.

Jag honom för att han tror att jag går den enkla vägen när jag istället vill skriva vardagspoesi.
Det finns inget enkelt med att skriva vardagspoesi. Bara att erkänna att det är vad en vill, skriva poesi, är bland de svåraste som finns. För vem tänker initialt gott om en poet?
Dessutom är det långt ifrån enkelt att försöka koka ner känslorna kring sitt vardagliga liv i några få meningar som ska vara öppna för tolkningar men samtidigt rakt på sak.

 

Du missar hundra procent

av samtalen du aldrig tar

Eller hur det nu var Wayne Gretzky sa.

Om han nu sagt det överhuvudtaget.

Jag vill bli tillskriven fraser jag aldrig yppat

Av människor jag aldrig mött.

Aldrig har så många, så få

Och så vidare och allt det där.

Vår tids statyer

”Du kan rasera en byggnad men sällan döda en idé”

Ta mig fan, jag har gjort det igen.

Glen Snoddas, 2003.

 

 

Jag säger inte att det är bra eller är en god sak att spinna vidare på. Jag säger bara att det är något jag känner för att göra och jag gör oftast som jag vill. Om jag inte planerat något annat. Så jag kommer fortsätta skriva sådant som är enkelt att känna igen sig i, sådant som är allt annat än höjdpunkter utan istället det som ryms där emellan. Ortens bästa poet är således inget pris som kommer tilldelas mig, Svenssons mest alldagliga försök däremot. Om någon instiftar ett sådant pris önskar jag bli den första att mota äran.

Klockan är snart lunch, jag gör nog bäst i att ta tag i vad allt arbete heter och göra skäl för min lön eller i alla fall se ut som om jag gör det. Troligtvis kommer den här texten ligga orörd från stunden jag stämplar ut fram till tillfället jag stämplar in igen. Förmodligen kommer jag däremellan tänka att jag borde, verkligen borde skriva vidare när jag har all den tid jag tar mig att färdigställa den.
Det ligger något i att stå i vägen för sig själv.
Får man bli asket vid trettio?
Är stoicism något respektingivande?

Om det inte vore för batteriet på mobilen och min kollegas blickar hade jag nog kunnat fortsätta ett tag till. Jag gillar honom ändå, även om han talar till mig ibland. Och när jag stämplar in imorgon kan jag fortsätta drömma om texter som tar höjd.

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

WhatsApp Image 2019-04-08 at 18.33.54

Om du inte varit på kungliga operan har du då ens levt?

Jag föddes klockan 15.00 lördag den 6/4 – 2019 på tredje raden övre, med ryggen mot väggen och ögonen mot världen.
173 cm lång och 77000 gram tung, tio fingrar och tio tår.

Mitt namn är än så länge oviktigt, jag har inte givit mig själv något än. Slits mellan att döpa mig till något som hedrar en svunnen tid eller något som blir ett avstamp för den tid som kommer.

Oscar den andre låter något förlegat och gjort.
Alexander Ekman allt för välbekant.

Jag kanske nöjer mig med Glen Snoddas, ett namn jag inte är.

Arv eller miljö, lika delar båda på. Jag föddes in i kulturen av ett universum som bar på spåren från skapandets urkraft. Jag uppfostrades av dansare till att bli någon som såg möjligheterna i att skapa sig ett eget verk, sin egen dans, eller inte dans, stryk dans, vad är ens en koreografi?
En pjäs!
En pjäs är vad jag i lördags föddes till att skapa och vips så har min existens fått sig en mening.

Men!

handen på hjärtat.

Det är inte första gången jag fötts senaste tiden.

Vi var på Hovet och såg på hockey för några helger sen och ni kan tro att jag föddes igen där och då. Inte som pjäsförfattare inte, nej nej, givetvis föddes jag som hockeyproffs och så var mitt liv redan bestämt.

173 cm lång, 79000 gram tung.

Den vakna ser nu att det skiljer 2000 gram mellan mina födslar och det är en konsekvens av att jag börjat träna igen. Snyggt uppmärksammat!

En mening utan anknytning.

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

I mitt ständiga sökande efter mig själv börjar jag tröttna på att ligga i en kuvös i väntan på att finna ut vem jag egentligen är. Att pånyttfödas varje helg är relativt roligt då ens begränsningar tänjs varje gång jag väljer att uppleva något, baksidan är att jag aldrig finner den fasta punkten jag.

Mitt mål är att få definiera mig själv, så som jag definierar andra.
Fotograf-Alice, Bil-Karin, Symaskins-Eric och liknande.
Definitioner som jag skapar efter deras ageranden, eftersom det är det enda jag har att gå på då tankar inte går att läsa.
Förutom mina egna då, de läser jag allt för ofta och analyserar.
Även om jag kan definieras av andra så som jag definierar dem, hur sätter jag ett epitet på mig själv?

Glen Snoddas – Med sitt särpräglade intresse och engagemang för hyllor kan vi inte göra annat än att kalla honom för Hyll-Glen.

Sen går det en tid och vips har jag
Stol-Glen, Odlar-Glen, Sport-Glen, Litteratur-Glen att ta hänsyn till.

Så många Glen det finns och jag kan inte finna mig själv hos någon av dem.

Ni förstår nog vad jag famlar efter.
Och då återstår väl bara frågan, hur gjorde ni?

Stilen i förstahand – Ett inlägg om secondhand

Tröjor

Det är ju verkligen så att jag i ärlighetens namn vill vara en person som lyckas med konststycket att införskaffa sina kläder på secondhand. Att kunna se ut som någon som pendlar mellan att placera sig på topplistorna över Sveriges bäst klädda män och att skrämma fåglar av åkrar på fritiden.
Vilja och verklighet följer tyvärr inte alltid varann hand i hand.

Jag ville skapa unik stil men ser mest ut som en skyltdocka från H&M, anno 1997.

Var och varannan vecka finner jag ändå mig själv bland ställningar med Taxi Kurir uniformer och Bofors BK kostymer i jakt efter mig själv genom det som någon gång uppburit en annan identitet.
Jag snurrar runt karuseller med ett överflöd av färgsorterade plagg i kulörer en inte trodde fanns annat än i bilder över färgrymder, jämrande över att det de finns som mest av är vad som tilltalar mig minst.
Som tur är kan jag ta igen på gungorna vad jag förlorat på karusellerna och söka min lycka bland de gråskalor jag identifierar mig som mest med.

Jag googlade inför det här inlägget, något av ett trendbrott, och fann till min förvåning att statistiken visade på en minskning av svenskens andrahandskonsumtion.
Vilket går stick i stäv med min uppfattning om att second hand är något av det trendigaste vi har i vårt land. Vidare visade siffrorna att genomsnitt svensken handlade 2,6 secondhandplagg 2017 och där har ni den mest tydliga och pricksäkra beskrivningen av mig på länge.

Jag har köpt två tröjor på myrorna under 2019, en svart och en grå, utan att riktigt veta varför. Visst var de någorlunda snygga, samtidigt inte alls så snygga som de nyproducerad tröjorna som går att finna på den fria överproduktiva modemarknaden kan vara.

Sen det där med frågorna som uppstår.

Under två kalas har jag funnit mig själv behöva stå till svars för vad mina tröjor står för, eller vad som står på mina tröjor.

– Ursäkta mig om jag är gammal och mossig men YIT som står på ditt bröst, är det något nytt märke?
– Jag har ingen aning om vad det står för, jag köpte den på Myrorna.
– Enligt Google är det ett byggföretag.
– Jaha.

Eller.

– Jasså, du har varit i Key West du.
– Inte alls.
– Men din tröja?
– Myrorna.
– Jaha.
– Så att eh.

Det gör det svårt att stå upp för minskad konsumtion och medvetenhet när ingen bryr sig om regnskogen som skövlas på grund av alla träd. Om ni förstår vad jag menar.

Äsch, jag bara babblar på. Sist vi var på myrorna fann jag inget plagg men likväl en fin keramisk jag vet inte vad. Den står nu här i vårt fönster och är härligt rund i formen.

BESKRUEN_BLÅ

 

 

Jag vaktade ett sådant igår.

Hamelin_1-1200x1697

Såg den där filmen vad den nu heter, på SVT för några veckor sen.

En sådan där film som sändes sent en lördag kväll och var min att se efter att ha kommit hem efter en gin och tonic stinn afton. Den egentliga planen var att kasta sig i sängen, dra täcket över huvudet och tillbe högre makter att jag fortsatt skulle få slippa det där med att vara bakfull.

Planer ändras snabbt.

När det visas en film om hur en del av gayrörelsen bestämmer sig för att visa sitt stöd för de strejkande gruvarbetarna och de strejkande gruvarbetarna i sin tur visar sitt stöd för gayrörelsen visar jag i mitt stöd genom att bänka mig framför filmatiseringen utan en tanke på varken bakfylla eller sömn.

Och med det så har jag avslutat en av mina krångligaste meningar på länge.

Det är något med människor som står upp för sin rätt att vara sig själva och vågar ta kampen mot orättvisor.

Det är något med arbetare som fått nog av odrägliga arbetsvillkor och sätter ned foten i hopp om att få det bättre.

Det är något väldigt speciellt med kombinationen av dessa två ämnen som får mig att vilja måla en banderoll, tåga ut genom lägenhetsdörren och ställa mig och skandera mina slagord om vem vet vad utanför någonstans jag vet inte vart för att uppnå vad var det nu igen.

Några andra som står upp för sin rätt att vara sig själva och som inte är rädda att omförhandla sina villkor med hjälp av sittstrejker, högljudda protester och konkreta anfall medelst allt som kan fungera som en projektil mot makten

är just barn.

Barn är inte arbetare och arbetare är inte barn, vissa likheter står nog ändå att finna. Läses välmenande.

Jag vaktade ett sådant igår.

En arbetare det vill säga.

Slut på skämtet och vidare mot sanningen.

Att vara barnvakt, vakta ett barn, låter så drastisk men samtidigt väldigt talande och väl beskrivande.

Om passandet av någon som befinner sig någonstans mellan ett och två år kan ses som ett test för om en själv kan anse sig vara redo för ett permanent ansvar över ett liv är svaret nej nej och åter nej.

Sällan har jag varit så orolig inför ett möte med en annan människa som det igår. Hur underhåller man ett så litet barn, hur håller man det vid liv, vad tycker den om för mat och är lägenheten vår säker nog?

Det löste sig.

Han sov en av de tre timmarna han under vårt ansvar.

Sen vaknade barnet ur sin sömn och hela situationen ställdes på sin spets. Att skänka honom lycka verkade omöjligt så vi fokuserade istället på att hålla det som gjorde honom ledsen på avstånd. Vilket var jag.

Jag fick hålla mig undan under tiden han satt i sin mosters knä och lämnade mig åt mitt öde där jag satt bredvid på några meters avstånd.

Avvaktande i väntan på ett syfte.

Jag lyckades muta honom med lite kanelbulle vid ett tillfälle och det gav genast resultat i form av ett tio sekunder långt accepterande av min närvaro innan han föll tillbaka till sitt skeptiska jag och längtade efter sin mor igen.

Vi hade nog inte direkt roligt någon utav oss under tiden vi spenderade tillsammans men oj som vi alla sken upp när vårt möte nådde sitt slut.

 

 

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.

Åttio inte helt hundra!

Svart

 

Det rör sig hela tiden något i min ögonvrå men varje gång jag vrider mitt huvud för att se efter är det alltid för sent.

Vad är det?

Det är ditt liv.

Jag trodde jag hade det framför mig, nu står det här bredvid.

Du får akta så att det inte springer dig förbi.

Jag ser rakt fram längst den väg jag så länge vandrat och ser hur den sluttar nedåt fastän det känns som om jag går i uppförsbacke. Där ser jag målet, där ser jag slutet för all den tid jag kommer ha spenderat för att en dag nå dit.

Är det verkligen dit jag vill? Till den plats vi alla en dag ska?

Memento mori.

Undfly det oundvikliga?

Det går ju dessvärre inte. Men det tänder en gnista som får mig att vilja chansa och testa vingarna för att fly det faktum att jag känner mig allt för instängd i ett val jag gjorde för några år sedan. För varje dag jag är kvar i den värld jag allt mer känner mig fången utav känner jag mig tvingad att göra nya val och våga ställa krav på den tid jag har framför mig.

Så här ligger man i en soffa på jobbet och undrar vad mer som kan komma ur den här situationen?
Varför inte göra slag i sak detta händelserika år då allt ställts på sin spets och våga ge mig själv det jag önskar mest?

Frihet!

Eller frihet är nog inte rätt ord. Att fängslas av mina egna drömmar. Det är nog ett mer vägvisande begrepp.

Sagt och gjort, jag tog ansvar för min situation och ställde ett ultimatum. Låt mig gå ner i tid eller så försvinner jag helt. Döm av min förvåning att det faktiskt också verkar ha fungerat. Nu väntar jag på att bli presenterad en deal och genast känns allt mycket lättare.

Och nu idag, en vecka senare kom beskedet, Glen Snoddas, klart du ska få gå ner i tid och genast sa jag åt livet att hålla i sina hästar.

Då återstår bara att ta tag i allt det där andra som lägger ett pessimistiskt töcken över denna egentliga optimistiska individ. Framåt!