Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag.

FOLIEN

Den där lilla foliebiten på en ny tandkrämstub som sitter så hårt att kampen att få bort den är så stor att man ifrågasätter hur pass viktigt munhygien, välmående, lycka, relationer eller livet egentligen är, den lilla biten folie är mitt lackmuspapper för hur pass nära väggen jag befinner mig.

Sällan lossnar den vid första försöket även om också en blind höna kan finna ett frö. Oftast sitter den kvar där och speglar mitt humör, när frustrationen är som mest har den bestämt sig för att sitta som bäst.
Med mina missanpassade korvfingrar famlande runt halsen på tuben i jakt på den minimala flärpen känner jag hur ångesten för mina val i livet, att ha ett fysiskt arbete som sliter på handlederna och gör mig oförmögen att greppa små ting, tornar upp och blir till existentiella farhågor.

Om jag bara hade, kunde jag då, nu eller sen, haft förmågan att, aldrig, vem eller vad, jag?

Han får inte nå mig nu i min svagaste stund, vem som helst utom han. Det går inte.
Om det ringer på dörren så har han till slut funnit mig och han gör det stående framför badrumsspegeln. Oförmögen. Helt slut.
Jag kan inte låta det ske, jag måste visa vad jag går för innan han ber mig göra det samma, innan han frågar varför jag inte gjort det förut utan att vara intresserad av svaret.
Han vet redan att problemet han talar om är det jag själv aldrig nämner. Mig själv. Det är vad han kommer att kräva utav mig, att jag ska sluta vara jag. Det är inget jag vill, det är inget jag önskar. Jag önskar bara få borsta tänderna och jag önskar få göra det innan Arga snickaren står i dörren och allt redan är för sent.

Så tar man tuben till munnen, greppar den lilla folien med framtänderna och drar till. Visst kan man vara rejäl när stunden kräver. Belåten med folien kvar mellan läpparna. En vindpust senare ligger den i handfatet och man förväntar sig att resten reder sig själv vilket är den största lögn vi inbillar oss själva vore sann. Ena stunden tycks den vara försvunnen, upplöst till partiklar eller nedsköljd i avloppet, för att i den andra ligga där igen. Fastklistrad mot handfatet där inget annat fäster lika väl som just den lilla biten som ger så stort motstånd. Så följer den med och dyker upp här och var, där den inte ska vara, där den absolut inte borde. Jag trodde jag kastade den efter några dagar i handfatet, jag måste ha trott fel. Den kanske har delat på sig, kanske öppnar jag tandkrämstuber oftare än jag vill veta.

Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag. Semestern är snart här, bara tre veckor i från. Att den där folien kommer finnas runt mig till dess är något jag bara vet.

Ett totalt jävla mörker.

Förutom solkatterna från de få ljusglimtar som reflekteras i den där jäkla folien och sprider ett brutalt och ärligt löjeväckande skimmer över tillvaron.
För någon som har svårt att greppa de få sakerna verkar jag ha allt för lätt att haka upp sig på desamma.

Tecknen.

Lakan!

En kan beskriva det mesta

Som hur lakan känns en dag i maj

När solen visar sig från sin vackraste sida

Och lakanets tomma innehåll är allt jag önskar bli.

Det kan bli för mycket av det goda

En tankspridd dos sköljmedel Vanilla Orchid.

Inre livet skaver en del,

som lakan, känslig hud och eksem.

Jag utstår ändå, utslag till trots.

Binder lakanet kring en pinne över axeln och så far jag min kos

Allmosor för min sång på gårdar mellan höghus som ekar tomma

En idé som doftar bättre än den låter

Jag går nog och lägger mig igen.

Trevlig helg!

Det mest intetsägande du kan komma på.

KARTA

I helgen genomfördes äntligen den överraskningsresa som givits i present till min sambo av hennes familj. Äntligen säger jag på grund av att jag varit den som sedan påsken behövt leva tillsammans med nyfikenheten och fått ducka frågor om destinationen i en allt mer eskalerade takt.

Hon var nära att träffa rätt några gånger. Fast övertygad om att det var en ö vi skulle resa till gissade hon på både Gotland och Öland.
Jag gav henne en ledtråd som löd ”Det mest intetsägande landet du kan komma på” varpå hon svarade Norge lite väl snabbt. Mer intetsägande än så fyllde jag i och hon gav mig rätt genom att fortsätta gissa fel.
Det kanske låter förmätet att kalla ett land för en axelryckning. Jag gör det dock i all välmening. För där Sverige slår sig på bröstet och ska vara som bäst i alla avseenden står Åland bredvid utan att yppa ett ord. Möjligen frågar hen ibland om vi har ont i armen, varför då undrar vi, någon gång borde det bli smärtsamt att klappa sig själv på axeln så ofta som ni gör får vi som svar.

Om Åland hör jag sällan ett knyst.

STUGA

Och jag älskar tystnad.

Genuint är ordet som bäst sammanfattar min upplevelse av Åland efter en långweekend på gränsen mellan svenskt och finskt i skiftet mellan vår och sommar.
Det är svårt att bedöma ett land när man besökt det som turist och allt handlar om att maximera sin egen njutning, jag gör det ändå.

Åland är vad en önskat att Sverige hade varit.

En bortglömd pärla med tillräckligt självförtroende att inte behöva söka uppmärksamhet och beröm för att veta att hen duger.
För Åland duger precis som Åland är och jag önskar att jag vore mer som hen. Lika lugn, lika vacker, lika fylld av spännande historier och lika genuin som bara en ö i ett hav mellan två världar kan vara.
Jag vill vara känslan av att vara hemma som språket är och påminnelsen om att vara någon annanstans likt prislappen bredvid makaronerna, köttbullarna och brunsåsen.
Från och med nu kommer jag se på Åland som mer än det där stoppet man gör efter några timmar på Finlandsbåten på väg mot Helsingfors. Vilket också för många är det sista de minns av kvällen under kryssningen de bokat i ett försök att fly sig själva och finna något som är större än livet. Jag talar ur egen erfarenhet.

Eller som jag hade sagt det intill dig på fest:

Ute ur bubblan – En inbunden nyhet.

WhatsApp Image 2019-04-12 at 14.21.39

Det här kan vara det svåraste inlägget jag skrivit samtidigt som det berör något av det mest spännande och roliga jag gjort.
Det borde således vara en enkel text att producera men så är det här den fjärde versionen på någon timme.

Det handlar om det där att ta klivet ut från en bubbla som omslutit en under en tid, att byta ut den kreativa processen mot ett betraktande perspektiv och försöka få grepp om vad det egentligen var man skapade där inne.

Nog med dravel!

 

Jag talar om en bok. Och inte vilken bok som helst. Jag talar om den här boken som jag varit med och skapat!

 

BOKEN

Den 26:e April kommer boken ut i butik och på Galleri Scandinavia i Göteborg kommer det samma kväll anordnas releasefest och vernissage.
Så är ni i stan, passa på och titta förbi så kan ni, om ni inte vill köpa en bok eller se på konst, i alla fall försöka luska ut vem jag är, om jag nu ens kommer vara där!

Lite kort om boken, sagt av någon annan.

Det här är en historia om vänskap och jakten på sig själv.

Om en popidols texter och barndomens ikoner dränkta i tapetklister.

Om att tro på sin konst och ta den från gatorna till Instagram och gallerierna.

Kort sagt en färgsprakande berättelse i ord och bild om hur den anonyme gatukonstnären Hellstrom Street Art blivit en del av staden.

Roligt ju! Och trevlig helg på er allihopa.

 

Konstnärens instagram: https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/

 

Jag vaktade ett sådant igår.

Hamelin_1-1200x1697

Såg den där filmen vad den nu heter, på SVT för några veckor sen.

En sådan där film som sändes sent en lördag kväll och var min att se efter att ha kommit hem efter en gin och tonic stinn afton. Den egentliga planen var att kasta sig i sängen, dra täcket över huvudet och tillbe högre makter att jag fortsatt skulle få slippa det där med att vara bakfull.

Planer ändras snabbt.

När det visas en film om hur en del av gayrörelsen bestämmer sig för att visa sitt stöd för de strejkande gruvarbetarna och de strejkande gruvarbetarna i sin tur visar sitt stöd för gayrörelsen visar jag i mitt stöd genom att bänka mig framför filmatiseringen utan en tanke på varken bakfylla eller sömn.

Och med det så har jag avslutat en av mina krångligaste meningar på länge.

Det är något med människor som står upp för sin rätt att vara sig själva och vågar ta kampen mot orättvisor.

Det är något med arbetare som fått nog av odrägliga arbetsvillkor och sätter ned foten i hopp om att få det bättre.

Det är något väldigt speciellt med kombinationen av dessa två ämnen som får mig att vilja måla en banderoll, tåga ut genom lägenhetsdörren och ställa mig och skandera mina slagord om vem vet vad utanför någonstans jag vet inte vart för att uppnå vad var det nu igen.

Några andra som står upp för sin rätt att vara sig själva och som inte är rädda att omförhandla sina villkor med hjälp av sittstrejker, högljudda protester och konkreta anfall medelst allt som kan fungera som en projektil mot makten

är just barn.

Barn är inte arbetare och arbetare är inte barn, vissa likheter står nog ändå att finna. Läses välmenande.

Jag vaktade ett sådant igår.

En arbetare det vill säga.

Slut på skämtet och vidare mot sanningen.

Att vara barnvakt, vakta ett barn, låter så drastisk men samtidigt väldigt talande och väl beskrivande.

Om passandet av någon som befinner sig någonstans mellan ett och två år kan ses som ett test för om en själv kan anse sig vara redo för ett permanent ansvar över ett liv är svaret nej nej och åter nej.

Sällan har jag varit så orolig inför ett möte med en annan människa som det igår. Hur underhåller man ett så litet barn, hur håller man det vid liv, vad tycker den om för mat och är lägenheten vår säker nog?

Det löste sig.

Han sov en av de tre timmarna han under vårt ansvar.

Sen vaknade barnet ur sin sömn och hela situationen ställdes på sin spets. Att skänka honom lycka verkade omöjligt så vi fokuserade istället på att hålla det som gjorde honom ledsen på avstånd. Vilket var jag.

Jag fick hålla mig undan under tiden han satt i sin mosters knä och lämnade mig åt mitt öde där jag satt bredvid på några meters avstånd.

Avvaktande i väntan på ett syfte.

Jag lyckades muta honom med lite kanelbulle vid ett tillfälle och det gav genast resultat i form av ett tio sekunder långt accepterande av min närvaro innan han föll tillbaka till sitt skeptiska jag och längtade efter sin mor igen.

Vi hade nog inte direkt roligt någon utav oss under tiden vi spenderade tillsammans men oj som vi alla sken upp när vårt möte nådde sitt slut.

 

 

En kanske borde, bara för att.

WhatsApp Image 2019-02-24 at 14.28.31

 

Jag är min pannas feta fläck ovanför titthålet på vår dörr.

Armen som håller upp porten, ska du in här, fast jag redan vet.

Frågan vad du heter, inte utåt, har du bott här länge, inte det heller.

Hej hej

och så vidare.

Vi får nog veta någon gång

Långt bort, ju längre desto bättre.

Bort från våra hem.

Där känner vi varandra som mest.

En av oss öppnade en gång ett fönster

Nu får det vara nog – jag är trött.

Jag med.

En kanske borde, bara för att.

Har ni någon mjölk, pannkakor och sånt.

Jaha

Ingen laktosfri.

Det var enklare förr.