Midsommar i December.

Midsommarhelgen hade traditionsenligt sett ut som precis som den gjort de senaste fem åren vilket också är hela poängen i själva begreppet tradition. Vi vaknade upp efter torsdagskvällens försiktiga glädje och optimism redo att ta oss an ännu en dag som skulle se ut som den alltid hade gjort.

Midsommarafton skulle gå ut på att leka lekar, äta midsommarlunch, slappna av och förbereda middag. Middagen grillades och åts alltid vid den stenbelagda uteplatsen på framsidan av huset och det var också den plats som var samlingpunkten för hela sällskapet fram tills natten kom och myggorna tog över. 

När maten var uppäten gick vi in med disken och ut med filtar, ljus och något gott att dricka. Vi var spända för det som skulle komma och vi förstod att hur pass rutinmässigt midsommarfirandet väl hade fortgått fram tills den punkten visste man aldrig vad för spontana handlingar ett ordentligt alkoholrus kunde frambringa.
Då talar jag inte om vårt egna alkoholrus utan det alkoholrus alla de glada midsommarfirarna som snart skulle komma passera på den stora vägen utanför vår uteplats befann sig i. 

Kvällen blev tillslut 20.00 och de första ekipagen gick tjoande och tjimmande förbi glatt vinkades till oss stockholmare som gjorde vad vi kunde för att matcha deras entusiasm och glada tillrop. När de passerat såg vi allihop på varandra och nickade instämmande. Det hade sannerligen börjat igen och som vanligt stod vi handfallna inför den våg av berusning som snart skulle skölja över oss. Skulle någon vingla in och slå sig ner runt vårt bord och skåla med den medtagna groggen som han senare ville skicka runt för att oss att smaka? Skulle vi behöva tacka nej till ännu en Oboy-grogg ännu ett år?

Ju senare klockan blev desto mer folk kom gående och desto mer berusade var de.
Vi satt kvar där ute och skrattade med och åt de glada människor som på kreativa sätt rörde sig förbi på väg mot den traditionella festen på dansbanan en bit bort.
Traktorer med släp körde skytteltrafik fram och tillbaka mellan den lilla tätorten två kilometer innan vårt hus och dansbanan två kilometer efter och vi befann oss i centrum för midsommarfirandet som passiva åskådare som gladdes över de andras förväntansfulla sinnestillstånd.

Någonstans började en vän, min sambo och jag diskutera möjligheten att vi nästkommande kväll skulle ansluta oss till det pärlband av människor som rörde sig mot dansbanan men vi var alla mer eller mindre skeptiska och outtalat överens om att inte gå fastän tanken var kittlande. Vi befann oss i en oas och de historier vi hört om dansbanan gjorde gällande att där rådde en Mordor liknande stämning långt ifrån den typ av midsommar vi eftersträvade.

Vi gick och la oss utan att ha fattat beslut om kommande kväll.

Rutinerna för midsommardagen var snudd på identiska med de som var dagen innan och som de varit de senaste åren. Det som skiljde just den dagen från tidigare år var den allt mer kittlande tanken om att faktiskt ta sig till dansbanan och tala med bönderna på böndernas vis.
Fram och tillbaka vankade vi mellan alternativen att gå eller inte gå och när vågskålen nästan slog i botten på den negativt inställda sidan kastades plötsligt ett så tungt argument upp på den positiva att vågen välte, alla negativa argument flög i luften och vi bestämde oss i samklang för att dansa in det faktum att vi gick mot mörkare tider.
Argument som tillslut övertygade oss stavas gratis inträde. Hade vi vart i stan hade vi kommit in gratis om vi kände någon i dörren eller om vi stod på listan men vi var på landet och där gällde landets regler. En bil stannade till och backade ner på vår avfart som går parallellt med den stora vägen ovanför. Att någon spontant stannade till utanför vårt hus var inget som hände var dag utan får anses vara en ovanlighet. Ut klev en lång, smal herre med frisyr som om han vore en av de Beatles och han gick fram mot oss förvånade stockholmare som måste sett skräckslagna ut. När han stannade framför oss ställde han den fråga som gjorde att vi lyckades förhandla oss till gratis inträde som tack för den hjälp vi skulle komma att erbjuda honom. 

Han berättade att han var från dansbanan och sen frågade han oss om vi möjligtvis hade några tunnor avsedda för att placeras i utedass att låna honom, det var fullt med skit borta på dansbanan och han hoppades på att vi kunde bli hans nödlösning. Vi hade skittunnor att låna ut om det var så att det möjligtvis kunde ordnas att vi slapp den lilla inträdesavgiften till festen senare på kvällen som tack för hjälpen. Självklart svarade han och saken var klar. En affärsuppgörelse var i hamn. 

21.00. 

Vi hade ett öppet sinne inför kvällen och var inte ute efter att stå och titta på lantisarna från en förhöjd position utan önskade interagera med dem på deras nivå. Dessvärre visste vi inte hur lantisarnas fördomar gentemot oss skulle ta sig uttryck och inte heller vågade vi chansa så på väg till dansbanan bestämde vi oss för att göra allt för att inte sticka ut som hermeliner bland katter. 

Utanför entrén, på andra sidan vägen, var parkeringen full av gamla raggarbilar och Volvo 740’s som dånade hög musik ur sina högtalare. Jag tänkte för mig själv att personen med det största ljudsystemet borde bli utsedd till kvällens DJ och på ett strukturerat vis förse hela parkeringen med musik. Parkeringsfestarna verkade inte dela min uppfattning utan fortsatte på sin redan inslagna bana med ett konstant pågående medley av allt från lugna powerballader till mer ekivoka låtar om sex och samlevnad. Det var inte min ensak och blanda mig i deras förehavanden så vi lämnade dem åt sitt öde och tog oss vidare mot entrén. 

Fjärilarna i magen utvecklades till kondorer när vi ställde oss i kön för att komma in. Vi såg logen för de mer mogna danserna och dansarna precis innanför entrén. Allt jag trott och hoppats få uppleva den kvällen stod där framför mig och förde mig tillbaka till mina falska minnen från en tid då folkparker och dansbanor var de hetaste av arenor för storslagna spelningar av storslagna artister.  Vi var näst på tu att få ta del av historien när grinden till gemenskapen slogs igen framför våra näsor.

– 140kr

– ‎Vi går in gratis

– ‎Så fan heller, 140kr eller stick.

– ‎Vi har blivit lovade att få komma in då vi lånat ut några tunnor till dassen.

– ‎Gå härifrån nu!

Han den där vakten hade något särskilt i blicken när han leende domderade och pekade med hela handen åt oss. Det var nog Stockholmsföraktet i sin renaste form som drabbade oss och jag förstod att han gjort det till sin personliga angelägenhet att inte låta oss komma in. Min vän hade å andra sidan gjort det till sin personliga angelägenhet att få komma in så han förde fram sina synpunkter och argument på ett moget och sansat sätt till den aggressiva vakten. Nu har jag polerat just den här delen av historien och lindat in den i bomull för att skönmåla vår del av konversationen och utpeka vakten som en riktig drummel. Sanningen ligger nog närmre en kaskad av svordomar och utmejslade uttryck för att beskriva hur illa vår vän tyckte om vakten i fråga men jag hoppas att ni trots min ärlighet om min väns språkbruk ändå väljer att stå på vår sida i konflikten och fortsatt ser vakten som ett maktfullkommet köttberg utan hjärna och oss som oskyldiga lamm.

– Där är skittunnemannen! Vår vän ropade och pekade mot den Beatles friserade mannen.

Han kände igen oss direkt och gjorde sin plikt som andre part i en uppgörelse mellan gentlemän och sprang fram till grinden som fortsatt vaktades av den frustande vakten och släppte in oss.

– Välkomna.

– ‎Tack.

Vår vän gav vakten en sista blick och höjde armarna till luften likt en segergest. Vakten ville nog sänka vår vän men höll sina känslor i styr vilket jag är tacksam för nu i efterhand. Tänk om minnen av denna kväll handlat om hur en vakt bangat sin batong i våra huvuden och inte om hur vi bangade våra huvuden till en rockig version av nationalsången.

Vi hade inte sett det förut men blev snabbt varse om den scen avsedd för en yngre eller en mindre mogen publik som var belägen i en grop snett nedanför dansbanan. Vi måste ha varit både unga och dumma för halvminuten senare stod vi framför scenen och gungade våra huvuden till DJ. Patrik som pumpade ut Timotej remixer ur högtalarna så högt och intensivt att marken skakade.

Vi var lyckliga, levde som om vi aldrig firat eller skulle fira midsommar igen.

Men var vår lycka förankrad i verkligheten eller befann vi oss i ett luftslott som kunde förlora sin flygförmåga och kasta oss tillbaka mot jorden i en nedåtgående spiral vilket ögonblick som helst? Bevisen för det sistnämnda fick allt stadigare luft under sina vingar när det började smyga sig på en känsla av att det var vi och så var det dom och att det gick vattentäta skott mellan våra egentligen hopflätade världar. Jag kunde inte identifiera mig med de människor som hoppade runt omkring oss och skreksjöng låtarnas refränger tillbaka mot DJ. Patrik som om de hatade honom för att han med sin musik tvingade dem att bete sig som de gjorde. Slavar under sina gener och sina arv, fastkedjade vid varandra och den påle landsbygden var. 

Min berusning började mattas av allt mer desto längre tid vi spenderade framför scenen och de vänskapsbandsknytande egenskaper alkoholen fört med sig avtog snabbare än jag var bekväm med. Jag ville bort, hem, tillbaka till min oas. Jag ville dansa, jag ville festa, jag ville släppa alla hämningar. Ambivalensen över det storslagna i att ha åkt tillbaka i tiden och få ta plats i en del av historien men samtidigt vilja ta mig tillbaka till samtiden gjorde mig inget gott så jag tog ett snabbt beslut och bestämde mig för att leva i nuet och återuppleva stunden som en rolig historia först i en kommande framtid.

Vi fortsatte dansa, lät våra känslor förmedlas genom obegripliga rörelser som ingen annan än vi förstod, vi talade ett kroppsspråk som om vi var från en annan värld och bara vi kunde tolka varandras uttryck. Glädjefyllda superlativ och ohämmad optimism. Ingen kunde döma oss för att vi var från en annan värld och vi dömde ingen för att de aldrig varit där. Våra armar var öppna för vem som helst att omfamnas av vår värme.

Fortsatt fördomsfria och såg vi varken färg, kön eller härkomst så det som plötsligt hände framför oss på dansgolvet framstår fortfarande i vårat kollektiva minne som vaga bilder med oklara signalement.
Några, det kan ha varit vita tjejer från Örebro, började bråka med varandra över något trivialt som en truckerkeps och några andra, det kan ha varit kvinnornas killar, anslöt till bråket och så blev sagorna om den Mordor liknande stämningen på dansbanan till sanning när dansgolvet utvecklades till ett klassiskt rallarslagsmål tonsatt av DJ. Patrik som gett efter för publikens påtryckningar och slängt på Faster, Harder, Scooter på skivspelaren. 

Det blev någonstans början på slutet för vår förtrollade kväll och vi bestämde oss för att lämna slagfältet och ta oss tillbaka till vår stilla oas medan vi fortfarande kunde komma helskinnade ur bataljen. Så kan det gå när man wallraffar på landsbygden utan att första ta reda på alla omständigheter om den miljö man är i stånd att ge sig huvudstupa in i. Nu i efterhand är det ett roligt minne för oss inblandade att bevara och jag återkommer ofta till den kvällen när jag har tid över att tänka tillbaka på roliga händelser i livet. Vissa saker behöver man bara uppleva en gång för att inse att det inte är något för en själv men lik förbannat är man glad att man fått uppleva just den enda gången. 

Glen Snoddas – Tidsresenär

En gudfaders eskapader.

Mirakel finns dem? Till de som säger nej säger jag.

1989-09-11, jag föds.

2014-05-17, Arsenal vinner första titeln på nio år.

2017-02-22, min syster föder ett efterlängtat barn.

Och så satt jag där en dag och fick hålla denna underbara pojke i min famn och för första gången i mitt liv var jag inte livrädd för att hålla i ett litet barn, jag kände mig på något vis redo på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.
Nu kommer det dröja några år innan jag skaffar egna barn men det känns tryggt att veta att när väl den dagen kommer kommer jag inte längre vara skräckslagen av blotta åsynen av ett skört litet barn.

Jag stod framme vid dopfuntet och höll mina ögon låsta på målet framför mig. Jag får anses vara en vattenbärare på fotbollsplanen men nu var det min uppgift att bära vatten även utanför planen.

”Håll i locket när du häller”

Det pågick något runt mig som jag inte kunde fokusera på, jag hade en uppgift och bara en. En chans till stordåd, ett ögonblick där historia skulle skrivas och om den skulle vara till min favör eller inte skulle tiden snart få utvisa.

Psalm 248 passerade förbi mina läppar lika stolpigt och osäkert som den alltid gör. Min sångröst lämnar mycket att önska och sättet som ”tryggare kan ingen vara” framförs på är en riktig tungvrickare där onaturliga pauser blandas med plötsliga tempoökningar i parti och minut.
Jag sjunger inte bra, inte på något vis, psalm 248 och jag är ingen match made in heaven och med den kombinationen tillsammans med min nervositet gav jag ifrån mig ett ylande inte ens en mor kunnat älska.
Förhoppningsvis hördes inte mina tappra försök till att ta ton ut till åhörarna på parkett.

Fast i den oroliga dimman stod jag allvarsamt framför församlingen och samlade mig för att inte darra som ett asplöv. Jag förstod att det snart skulle var dags för mig att ta klivet in i föreställningen och jag bävade lika mycket som jag längtade efter att få det oundvikliga gjort.
Vart fäster man blicken när alla blickar är fästa på en själv? Vad gör man med sin nervositet när alla kan ser hur den ger sig till känna genom sina darriga ben?

”Nu återstår bara en sak och ni vet nog vad det är” sa prästen.

Tystnad.

Jag visste, jag ville skrika ut det. Vattnet! Det är dags för vattnet! Det är dags för mig att genomföra min uppgift och äntligen få ett syfte och en mening med min närvaro.

I ett stadigt grepp med bägge händer lyfte jag kannan från golvet och förde den över dopfunten. Och som jag hällde sen, hällde som om det gällde liv eller död. Vattnet forsade ner i skålen under mig och fyllde den centimeter efter centimeter, droppe efter droppe.

”Då var jag var klar då”

Tänkte jag efter en stund men när jag lutade kannan ytterligare lite till insåg jag till min stora förvåning att halva innehållet fortfarande var kvar där i. Ingen hade instruerat mig gällande hur mycket av vattnet som behövdes för att genomföra ett korrekt dop så jag hällde till sista droppen och kände hur gud och församling höll sig för skratt när de såg mig krampaktigt stå och hälla upp vatten i en oendlighet.

Tillslut var ändå kannan tömd så jag ställde ner den på golvet igen och när jag reste mig upp hade all min nervositet runnit av mig och ersatts av glädje. Jag hade uppfyllt mitt syfte och all belåtenhet som kommer med det var min att känna och som jag kände sen. Kände mig upprymd, lycklig, glad och stolt över min insats och jag lät det eka genom salen när trosbekännelsen avslutades, AMEN.

Glen Snoddas, gudfar.