Jag är man.

Idag var jag hemma hos mitt ex medans hon var på jobbet och hämtade det skrivbord jag anser vara mitt. Om inte det vore nog så passade jag också på att sno åt mig ett grönt skåp, hon hade ändå två. Tyvärr kunde jag inte vara där för att se hennes ansiktsuttryck när hon insåg att jag tagit tillbaka det jag anser vara mitt. #Svärmorsdröm

Och om sanningen ska fram.

Idag var jag hos mitt ex och hämtade det skrivbord vi kommit överens om att jag skulle ta med mig till mitt nya hem. Som bestämt monterade jag ner det där på plats för att sedan transportera det hem till mig två tunnelbanestationer bort. Hon nästan tjatade på mig att jag skulle ta en taxi men jag vägrade, jag är en självständig man som inte behöver en kvinnas råd för hur jag ska sköta mina angelägenheter.

Fy fan vad tungt det var. Alltså, fy fan vad tungt det var. Jag stannade första gången efter 30 meter och såg upp mot himlen, hur i helvete ska det här gå?

Det gick. Jag fick offra känseln i mina armar den närmsta timmen efter jag kommit hem men det var det värt. Jag gjorde det på mitt sätt och hon och hennes välvilja, förstånd och rimlighet fick sig en knäpp på näsan!

Nästa gång är det jag som tar en taxi.

Om jag började montera ihop skrivbordet utan att först kolla upp monteringsanvisningen och därför fick börja om två tredjedelar in i monterandet?

Det vet ni att jag gjorde.

Den hårfina gränsen.

GRÄNSEN

 

Tre veckor kvar nu bara, tre ynka veckor tills jag får min efterlängtade lägenhet och kan flytta mitt stora ego från ett litet rum till ett litet hem. Jag trodde allt redan var bestämt, vilka möbler jag skulle köpa och hur jag skulle inreda. Nu har IKEA släppt ett antal nyheter och jag har med nöje fått ompröva flertalet beslut. Ut med det som jag trodde var bestämt och in med nya intryck och influenser. Om någon trodde annat än att jag skulle jobba färg, färg och åter färg trodde den fel, jag tänker nytt, lämnar det enkla, det rena, för något betydligt svårare . Det är inte vitt längre, det är djärvt, det är utmanande och det är rivigt. Hur kombinerar man en massa färg utan att det ser ut som en cirkus? Helt ärligt vet jag inte och jag är inte intresserad att ta reda på det innan jag väl står där med en palett av färger, värdig en konstnär som använde mycket färger, och försöker få ihop en verklighet som liknar den fantasifulla bild jag har i huvudet.
Det kan bli genialt, det kan bli en katastrof. Det är på den hårfina gränsen jag balanserar numera och jag tänker fortsätta göra det tills någon ifrågasätter min inställning.

41blwh4qNWL
På tal om den hårfina gränsen har jag passerar den angående mitt hår. Och jag har tagit mitt förnuft till fånga och bokat en ny tid hos min underbara frisör jag övervägde att lämna. Beviset för att jag gjorde rätt finner vi i de fina ord frisören yttrade när hon förstod att det var jag som ringde och bokade tid.

”Ååå min favoritkund, jag tyckte jag kände igen rösten, Glen, vars hår är en fröjd att arbeta med och vilken kille det sitter på sen, jag borde betala dig för att få klippa ditt hår”

Nu parafraserar jag men innebörden var något liknande. Typ. Hon vart glad i alla fall.

 

Min envishet att motsätta mig det jag lärde mig på kursen har helt raserats. Tror ni inte knepen jag inte trodde ett dugg på faktiskt fungerar? Även om jag är envis är jag också ödmjuk nog att erkänna när jag haft fel. Jag hade fel, jag ska vara mer öppen i framtiden och allt sånt där.

Ett kontrakt för livet.

SIGNATUR

 

Det här inlägget började tidigare med en betydligt mer allvarlig ton, det gör det inte längre. Som sagt arbetar jag med halva tankar och oklara grunder i mitt skrivande just nu och kastar ut många barn med badvattnet i mina försök att fortsatt hålla den nivå jag skämt bort er med. Det här inlägget om att åter hitta en näringsrik jord att slå sina rötter i kanske hade blivit så mycket bättre om jag valt att göra det på det andra sättet med nu gör jag det så här.

Jag skrev på ett kontrakt igår. Jag ingick ett avtal med djävulen.

Nej det gjorde jag såklart inte, men det höjde genast insatsen i det här inlägget och en våg av spänning sköljde över oss som läser. Om inte ett avtal med djävulen, vad kan jag då ha skrivit på för ett kontrakt?

Svaret hänger i luften.

Den som önskar finna kärlek gör bäst i att vara uppriktig om vem man är och vart man befinner sig annars riskerar man att tappa bort sig själv i kärlekens rus. Att undanhålla delar av sanningen är inte att ljuga, det är bara att vara strategisk. Så när frågan om vart jag bor kommer upp kan jag med enkelhet slira på svaret och angripa frågan från ett djupare perspektiv.
”Är inte ett hem bara fyra väggar som ramar in platsen där man sover?”
Det skulle säkert fungera på en tjej i gymnasieålder som precis sett Döda poeters sällskap för första gången och längtar efter något mer i livet än den bistra verkligheten.

Jag siktar högre än så.

Jag ger kärleken en chans genom att för tillfället hålla mig undan från den. För när frågan väl dyker upp under ett sammanhang som kan leda till ljuvlig kärlek vet jag att svaret skulle döda all romantik som byggts upp och en andra dejt aldrig skulle bli aktuell.

Vart bor du?

Hos mamma för tillfä….

Jag hade inte hunnit genomföra hela min utläggning innan domen fallit över mig och jag blivit DEN killen istället för killen jag egentligen är.

”Det här är inte den jag är, det är den jag blev.”

När jag skrev mitt kontrakt ställdes frågan om hur min situation såg ut idag.
Jag började med att svara att jag bodde hemma men innan jag hunnit fortsätta min mening frågade hon om det var min första lägenheten, jag svarade ja, men innan jag hann fortsätta att berätta att jag hyrt i andrahand i 9 år hade hon skiftat fokus till kontraktet jag skulle skriva på.
Det grämer mig fortfarande att jag inte fick berätta hela min historia och jag är sugen på att ringa upp igen och förtydliga mina svar och få berätta min historia. Givetvis finns det ingen mening med ett sådant udda beteende men något i mig känner att det vore på sin plats.
 

Jag har skrivit kontrakt på en lägenhet, en härlig nyrenoverad etta på 30kvm perfekt belägen med gångavstånd till arbetet och 12 minuter in till stan med tunnelbanan. Jag är eld och lågor över att få mitt egna hem att inreda och rå om helt efter eget huvud och känsla.
Så i mitten av mars är det dags att ge sig ut och rosa singelmarknaden med min varma närvaro och svala yttre. I jakten på kärleken är ett boende signerat Glen Gordon Snoddas ett ess i rockärmen som kan spela hem en kvinnas gunst bara genom att viska de bevingade orden.

”Vill du följa med hem till mig och slänga på några gamla Duke Ellington skivor på min skivspelare och diskutera kärleks grunder samtidigt som vi dricker vin ur mina omaka glas sittandes i varsin fåtölj tittandes på mina originalverk av https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/ och referera till boken ”Västerlandets filosofi” som ingen av oss läst men bägge tror sig förstå innebörden av?”

 

Min lägenhet är en hyresrätt och nu är det äntligen dags för mig att starta min bostadskarriär och som sig bör börjar den med en lägenhet från allmännyttan som jag med näbbar och klor ska se till omvandlas till en bostadsrätt att göra sköna pengar på så att jag kan köpa mig en lägenhet innanför tullarna trots att jag klagat på bristen på bostäder fram tills dess att jag skrev på mitt kontrakt. Nu när jag väl är inne i systemet spelar liksom allmänheten inte längre någon roll och om det är något mitt röda hjärta kan blunda för är det att minska utbudet för de som ställde sig i bostadskön efter mig för när allt kommer omkring handlar allt egentligen om att sko sig själv, eller hur?

Glen Snoddas – Ett stycke värsting.

 

 

 

Intensiv inredning, den andra delen är här!

Del två, Vardagsrummet i rummet.

Då har vi kommit till den del av rummet som ligger mig närmst om hjärtat, vardagsrummet, där soffan står. För en gångs skull vågar jag låta fantasin skena iväg och leta efter en soffa som inte har anknytning till Älmhult, jag har kommit så långt i livet nu att jag vågar drömma om soffor med en prislapp runt 30 000kr i standard utförande. Det är mycket pengar för att sitta skönt och stilfullt, för mycket pengar om man frågar mig men samtidigt är det här en plattform för inspiration och inte ett avsnitt av lyxfällan. Dessutom har Glen Snoddas fullgod kreditvärdighet och kan därför dela upp betalningen i en oändlighet.

Soffan, vardagsrummets lejonman, säger en hel del om ägaren om man är lagd åt det hållet att man hellre dömer folk efter deras attiraljer och inte efter hur de beter sig. Den soffa som seglat upp som en favorit i min värld, under de få men intensiva timmar jag valt att spendera på att leta efter möbler, är en soffa som är mig personifierad om jag vore en möbel annat än den dörrmatta jag ibland känner mig som.
Jag går för en blå nyans även på soffan för att skapa en treenighet mellan de tre rummen i rummet och blått är dessutom den färg som kommer slå störst kommande år. Formen beskrivs bäst som avrundad kantighet, den ser hård och mjuk ut, kaxig men snäll, som om den godhjärtat bjuder in dig till en värld bortom din vildaste fantasi men som gör dig fullt medveten om att du är där på nåder av en möbel som när som helst kan kasta dig tillbaka in i den grå vardag som pågår utanför soffans värld.
Som en liten detalj för att göra soffan mer inbjudande och härlig får en skär pläd med luftig karaktär vila över ena armstödet.

farger

Det är en hårfin gräns mellan att vara ett geni och en total galning och vi hittar denna matta balanserande på en nålspets någonstans mitt på den hårfina gränsen.
Jag brukar säga att man inte ska vara orolig för att använda färger men om man är rädd ska man utmana sin rädsla för att komma över den och utvecklas som människa. Färgkavalkaden jag väljer att placera framför soffan är en matta som vissa dagar kommer bli outhärdlig att vara runt precis som en allt för spontan och energifylld vän efter några dagar i ett tält på en festival. Man kommer behöva ta en paus då och då men när man fått andrum förstår man varför man älskar sin vän mattan.
På mattan låter jag det befintliga bordet från IKEAs Stockholms serie stå kvar, det är snyggt om än lite skakigt efter fyra år i mina ägor.
Över bordet hänger en betongklump till lampa med en motsägelsefull industriell känsla för att tona ner och stå i kontrast mot den annars allt för välputsade och stilrena känslan som löper genom rummet. Lampan är den spricka i fasaden som gör att ljuset kan hitta in och jag tycker att ljuskällan ska förmedla en gul ton för att ge en känsla av värme som symboliserar den varma person jag är.

 
På väggen smackar vi upp en stor prålig ultra hd tv som helt tar över rummet när den står på och kastar ett skamfullt sken över en när man sitter i soffan och undrar varför ingen stoppade en när man beslöt sig för att lägga sjuka summor pengar på en så onödig sak som en tv när man enligt sig själv egentligen aldrig ser på tv utan istället lägger all ledig tid på att diskutera djupa filosofiska frågor och att läsa självhjälpsböcker.

Då har jag presenterat mina tankar kring det andra rummet i rummet, Vardagsrummet och jag hoppas ni liksom jag har funnit det inspirerande.

vardagsrummet