Tintin i Tindertider.

TINTIN_TINDERTIDER

 

Att umgås med en konstnär är att umgås med de mest kreativa sidorna av en själv utan att ens förstånd skjuter ner ens idéer med sans och vett innan man kommit igång. För mig som aktiv åskådare handlar det inte om att försöka tolka, förstå eller kritisera det som händer framför mig, det gör konstnären redan i sitt inre. Min roll i skapandeprocessen är att mata det ego som står framför mig och växer vid varje penseldrag som vidrör canvasduken. Jag är perfekt i min roll som bisittare med ett konstruktivt synsätt som för konstnären vidare i sitt skapande och inte bakåt. Det inspirerar mig att se hur tavlor växer fram och det får mig att tänka till, denna galning som rör sig framför mig kunde lika gärna varit jag om inte jag var belamrad av allt det där andra som står längst vägen från tanke till handling och sätter krokben för en.
För krokben sätter jag för mig själv, det gör vi nog alla.

I måndags var jag på kurs igen, eller var och var, min kropp var där men mina sinnen rörde sig längst helt andra breddgrader. Jag försökte, det ska ni veta att jag gjorde, landa i mig själv och genomföra de uppgifter vi fick efter bästa förmåga. Oförmåga är ett ord som kommer till mig när jag skriver det här.
Sinnet försökte formulera meningar som kroppen inte var beredd att skriva. Kroppen skrev något annat som sinnet var snabbt med att kritisera, håna och bespotta.
Så satt jag där i min hopplöst hoppfulla situation och önskade inget annat än att gå hem och ifrågasätta min existens. Det gjorde jag inte, jag tog mig till min konstnärs vän och landade i allt det där som är så enkelt att göra för andra men som är så svårt att göra för en själv. Att uppmana till att bara fortsätta, utan att tänka och gå på känsla och våga lita på sin egen förmåga.

 

Jag har slutat lita till min frisörs förmåga. Hon bokstavligen slaktade mitt hår i tisdags och lämnade mig med en frisyr som rör sig åt alla håll och kanter som armen hos människor med beslutsångest ovanför en glassbox.
Det är för kort. Väldigt mycket för kort och saknar förmåga att stanna där jag säger åt det att vara. Vad kan man göra? Håret växer ut igen och jag får inte låta det bli ett hinder att jag inte kan porträtteras som Tintin på mina bilder i dessa Tindertider utan jag får glatt fortsätta att sms:a individer om måltider och deras åsikter kring halvtorr äppelcider och bag in box viner tills håret sent omsider växt ut och jag kan ta mina bilder.

Den hårfina gränsen.

GRÄNSEN

 

Tre veckor kvar nu bara, tre ynka veckor tills jag får min efterlängtade lägenhet och kan flytta mitt stora ego från ett litet rum till ett litet hem. Jag trodde allt redan var bestämt, vilka möbler jag skulle köpa och hur jag skulle inreda. Nu har IKEA släppt ett antal nyheter och jag har med nöje fått ompröva flertalet beslut. Ut med det som jag trodde var bestämt och in med nya intryck och influenser. Om någon trodde annat än att jag skulle jobba färg, färg och åter färg trodde den fel, jag tänker nytt, lämnar det enkla, det rena, för något betydligt svårare . Det är inte vitt längre, det är djärvt, det är utmanande och det är rivigt. Hur kombinerar man en massa färg utan att det ser ut som en cirkus? Helt ärligt vet jag inte och jag är inte intresserad att ta reda på det innan jag väl står där med en palett av färger, värdig en konstnär som använde mycket färger, och försöker få ihop en verklighet som liknar den fantasifulla bild jag har i huvudet.
Det kan bli genialt, det kan bli en katastrof. Det är på den hårfina gränsen jag balanserar numera och jag tänker fortsätta göra det tills någon ifrågasätter min inställning.

41blwh4qNWL
På tal om den hårfina gränsen har jag passerar den angående mitt hår. Och jag har tagit mitt förnuft till fånga och bokat en ny tid hos min underbara frisör jag övervägde att lämna. Beviset för att jag gjorde rätt finner vi i de fina ord frisören yttrade när hon förstod att det var jag som ringde och bokade tid.

”Ååå min favoritkund, jag tyckte jag kände igen rösten, Glen, vars hår är en fröjd att arbeta med och vilken kille det sitter på sen, jag borde betala dig för att få klippa ditt hår”

Nu parafraserar jag men innebörden var något liknande. Typ. Hon vart glad i alla fall.

 

Min envishet att motsätta mig det jag lärde mig på kursen har helt raserats. Tror ni inte knepen jag inte trodde ett dugg på faktiskt fungerar? Även om jag är envis är jag också ödmjuk nog att erkänna när jag haft fel. Jag hade fel, jag ska vara mer öppen i framtiden och allt sånt där.

Jag befinner mig på en ny kurs.

Jag har börjat min kurs nu. Ni vet den i kreativt skrivande. Jag drömde mardrömmar om den i natt, Jag drömde att hela gruppen av kreativa skribenter bestod utav sköna killar som hyllades för sin sköna stil av en äldre manlig lärare som tycktes känna alla deltagare utan mig sen innan. När han presenterade de andra lät han superlativen dugga tätt i sin beskrivning av deras livsgärningar. Erik fick ta emot en oproportionerligt stor hyllning för att han sålt lotter för psoriasisförbundets räkning.

När läraren skulle presentera mig sa han bara ”Och så är Glen här”.

Jag blev sur över att bara ha en massa sköna killar runt mig och rasande över att läraren inte såg mig som en av dem. Jag vaknade ur min dröm klockan 04.00 och den satte sig så djupt i mitt inre att jag inte kunde somna om innan första alarmet ringde vid 06.

 

”Jag har väl aldrig velat vara en skön kille? Varför blev jag då så sur när han inte såg mig som en sån?”

 

Timmarna gick och kvällen kom och jag infann jag mig där jag trodde att jag ville vara och tog min plats vid ett bord.

 

Nu har jag genomfört min första lektion av kursen och insett att den går emot allt vad min kropp säger åt mig att göra. Jag vill fly, jag vill sticka därifrån, långsamt moonwalka ut från rummet och bara lämna utan ett ord. En yngre version av mig själv hade också gjort just det, stuckit och hittat på någon ursäkt för att rättfärdiga mitt beslut. Nu är jag som tur är äldre och förstår att det som sliter i mig är det som kommer göra att jag lär mig något och får ut något konstruktivt av kursen.

Tanken med kursen är att bara låta handen röra sig och skriva utan att ta hänsyn till struktur, stavning eller grammatik. Jag är skeptisk till upplägget men låt gå för den här gången. Glen Snoddas skriver alltid med huvudet och aldrig på känsla, jag försökte argumentera för min sak men fick finna mig slagen av en skicklig kursledare.

 

Nu kör vi!

En ny kurs!

KURS

Jag har nu bestämt mig för att anmäla mig till en kurs med start efter årsskiftet för att undersöka om det finns något mer att utvinna ur mitt skrivintresse än den här sporadiskt uppdaterade bloggen. Jag har påbörjat en kurs förut och jag valde att avsluta den redan efter min första och så även min sista inlämnade uppgift.
Det var en distanskurs inom området psykologi och gud vad jag tog begreppet distanskurs på allvar när jag distanserad mig så pass mycket från kursen att jag troligtvis visste mer om psykologi innan jag påbörjade den än efter jag avslutade den.

Det var helt enkelt inget för mig det där med att sitta och chatta med andra deltagare och publicera uppgifter i det gemensamma forumet för andra att kommentera.
Jag beslutade mig rätt omgående för att sluta göra våld på mig själv och lämnade således min grupp och hela kursen via en fransk exit och har inte tittat tillbaka sedan dess. Ska man avsluta något gör man det bäst genom att inte informera andra involverad parter om sitt beslut och på så sätt slipper man höra deras försök till att få en att omvärdera beslutet man fattat. Plötsligt slutade jag helt enkelt att logga in och så var det med den saken. Inga farväl, inga ursäkter och förmildrande ord om att det här nog inte var något för mig. Bara ett enkelt irländskt farväl och så var jag borta.

 
Samma taktik använde jag mig av med mycket goda resultat i mina första förhållanden som tonåring. När jag inte längre fann det intressant att vara tillsammans med någon slutade jag helt enkelt att höra av mig och tvingade på så sätt min partner till handling vilket ledde till att vi gick skilda vägar på grund av mitt frånvarande intresse för det gemensamma välbefinnandet.

Den första och sista uppgift jag lämnade in mottogs med både ris och ros av den inte alls av mig omtyckte kursledaren. Hennes obefogade svidande kritik av min text gav mig inget annat väl än att placera henne på min lista över tveksamma individer man gör bäst i att inte beblanda sig med.
Jag minns fortfarande hennes ord som hon lämnade helt ogenerat precis under min text där på forumet för förhoppningsfulla, eller förhoppningsvis fulla, hobbypsykologer.

”Bra men kanske för kort”.

Kanske för kort?

Där borde istället stått:

Bra och framförallt kort, wow, en fingervisning i hur alla borde utforma sina uppgifter.

För hur kan man ha mage att kritisera någon som kokat ner hela Freuds livsgärning och teorier till några få mycket omsorgsfullt utvalda meningar? Själva essensen av allt han ville förmedla reducerat till en delikat dessert av kunskap som var för vem som helst att äta när den ville stilla sitt sötsug efter psykoanalysens fader. Utan att först behöva kämpa sig igenom en hel buffé för att komma till efterrätten längst ner på bordet.

Jag är inte bitter. Jag kan ta kritik.

Passande nog tänker jag gå ner till 80% arbetstid i vår så det passar perfekt att påbörja en kurs någon kväll i veckan och fortfarande få ihop det energimässiga livspusslet.
Jag förväntar mig inte att kursen ska revolutionera mitt sätt att skriva på utan jag är mer ute efter att få små tips och tricks att lägga till min verktygslåda som för närvarande ekar rätt så tom. En verkstad skaffade jag mig förra helgen när jag köpte det skrivbord jag så länge gått och suktat efter att få introducera till mitt hem. Nu står det där i all sin prakt men det saknar sin hantverkare som med stor fingerfärdighet utformar finurliga lösningar på vardagliga problem och förhoppningsvis blir jag den som en dag sitter där med mina nya verktyg. Men då måste jag klara av att gå klart den där kursen och huruvida jag lyckas med att få mitt gesällbrev eller inte i slutändan är en cliffhanger vi alla väntar att få svar på.