Ungdomligt förehavande pt.2 – Syndernas förlåtelse.

Det finns en park precis utanför min lägenhet där man ibland kan se hundar som är ute och promenerar. Bland hundarna finns det en speciell unghund som sticker ut i mängden, bushunden kallar vi honom. Han är en golden retriever som alltid går sin egen väg även om han är ute och går med matte eller husse. Vid ett tillfälle i somras fick bushunden nog av sin kvävda frihet och satte sig emot sin ägare genom att sittstrejka. Han vägrade lämna parken hur mycket matte än drog i kopplet och lockade med godis, han hade bestämt sig för att ta tillbaka sin rätt att själv bestämma hur länge han fick rulla runt i gräset, ligga i skuggan under ett träd och få njuta av livet. Jag vart glad av det jag såg, hurrade för mig själv inifrån min lägenhet och hejade på honom. Han drev en kamp för vad han ansåg vara hans medborgerliga rättigheter och han gjorde det med stil. Ung med drömmar om förändring och en allt är möjligt attityd, ett flytande stål som ännu inte stöpts i en form för att passa in i samhället som allmänheten kräver. 

En gång var jag som honom.

Vi var unga och fria utan några planer på att låta några andra diktera villkoren för våra liv. Vi var rebeller redo för den revolution som skulle göra oss fria från samhällets kedjor, krav och måsten.Vi var på gränsen till anarkister redo att ta steget över till den autonoma sidan men så slog klockan 20.00 och revolutionen fick vänta. Då var vi tvungna att springa allt vad vi hade mot pendeltåget för att inte komma hem efter 21.00 och göra föräldrarna besvikna.

Reclaima gatorna var en sak men att komma hem efter den tid ens föräldrar sagt att man skulle vara hemma var något helt annat, något direkt otänkbart.

Jag var med handen på hjärtat aldrig intresserad av de politiska poänger arrangörerna till Reclaim-rörelsen försökte göra, om det nu fanns några sådana. Som ung hade jag sett bilder från tidigare års reclaim manifestationer och jag förstod att om jag ville tillhöra subkulturen graffitimålare var det obligatorisk närvaro för aspirerande konstnärer som gällde. Sagt och gjort stod jag som oskyldig 14-åring plikttroget i ett demonstrationståg på väg mot Vitabergsparken. 

Oroligt ovetande om vad som förväntades av mig och mina vänner, skulle vi behöva förstöra skyltfönster, plundra butiker och kanske till och med slåss mot poliser? Som tur är slapp jag göra allt ovanstående och kunde fokusera på att inte stöta ihop med andra demonstranter som kanske inte hade lika liberala tankar kring hur ett reclaim the streets skulle gå till och som gärna hade slagit till mig bara för att ha något att göra. 

Vi nådde tillslut vårt mål och så satt vi då på Vitabergsparkens hårda kalla träklädda läktare och lyssnade på musik resten av dagen tills det var dags att springa till tåget. 

En omvälvande och läskig upplevelse samtidigt som det var fascinerande och gav vår existens som graffitimålare ett berättigande. Det fanns andra som oss.

Så varför började jag klottra? Någon subkultur behövde man väl tillhöra som ung och mitt val landade på graffitikulturen. Förmodligen för att hiphop fascinerande mig som ung och graffitin är som alla vet ett av hiphopens fyra element. 

Att tillhöra en destruktiv subkultur har sina baksidor och jag kommer på ett antal exempel som gjorde min karriär inom graffitisvängen relativt kortvarig. 

Min höga moral gjorde att det tog emot varje gång jag gjorde något som var olagligt.
Nervositeten som omgav målandet på nätterna gjorde mig illamående.
Andra som man mötte inom graffitin stod oftast långt ifrån ens egen moral och värderingar.
Sist men inte minst vart jag aldrig nöjd med något jag skapade.

Trots allt som talade emot mitt engagemang inom graffitikulturen var jag ändå fast då jag behövde något som identifierade vem jag var och vart jag var på väg som person. Att vara klottrare gav mig en anonym identitet som någon som stod utanför samhället men samtidigt krävde att få ta sin plats i det. Nu när man har fått perspektiv förstår man hur splittrad man egentligen var inför det man gjorde. Man ville gömma sig och verka i det fördolda samtidigt som man målade för att synas och få uppmärksamhet. Ingen fick veta vem man var bakom sin tag samtidigt som man ville att alla skulle veta just det och känna igen en.

Jag får det inte att gå ihop.

När jag blev äldre och växte upp lämnade jag min identitet inom graffitisfären bakom mig.
Jag övergav långsamt det som mina tankar cirkulerat kring under hela min tonårstid och som nådde sin kulmen under gymnasietiden för att fokusera på det som egentligen betydde något. Vem jag var och vem jag ville vara inom samhället istället för att värka utanför det. 

Sedan kom en dag åtta år efter jag gjorde min senaste målning.

Som en blixt från klar himmel stod jag överraskande nog plötsligt framför en betongvägg igen med en burk i ena handen och skissade upp bokstäver som så många gånger förut. 

Vandringen längst minnenas allé tog vid.

Det var som om jag lagt alla minnen och känslor i en låda och bevarat dem i mitt inre arkiv så att jag snabbt kunde ta fram dem igen när livet krävde det. Allt var sig likt, lika påtagligt som det var när man var ung och det enda som betydde något var vem man var som graffitimålare.

Den berusande doften av aerosolfärg, det aktiva granskandet av omgivningen för att vara säker på att ingen illvillig såg på, den begravda viljan att få visa att man stod utanför samhället och inte brydde sig om vad andra tyckte för att man var upphöjd till något mer än bara en vanlig medborgare.

Omtöcknad av kraften att få känna mig ung igen var jag tvungen att sansa mig för att inse att det inte är värt att kliva över den gräns mellan det som varit och det som är jag dragit i sanden. De erfarenheter åldrandet givit mig har fått mig att inse att det ibland kan vara okej att luta sig över gränsen till ungdomen så länge man har bägge fötterna i marken på rätt sida av den. Det sista man vill är att riskera att falla huvudstupa in i gamla synder igen.

Känslostormarna jag upplevde under den korta tid jag målade i somras var starkt överdrivna och egentligen helt irrelevanta då jag målade på en laglig vägg och inte behövde oroa mig för något annat än att inte få färg på kläderna.

Med de orden väljer jag att avsluta diptyken om en vunnen ålderdom och jakten på en förlorad ungdom. Man gör nog bäst i att leva i nuet och en bra övning för att lära sig göra det är att upprepa allt man ser när man är ute och promenerar tre gånger för sig själv. Bil bil bil. Hus hus hus. Trappa trappa trapapapapapa.

Glen Snoddas – En välvillig rebell som tar avstånd från gamla synder och lämnar sin identitet som graffitimålare i det förgångna och bejakar sin nya identitet som en bra kille i samhällets mittpunkt.

Eskalerande Ensamseglare.


​Innan dagens blogginlägg fortsätter vill jag börja med att frånsäga mig allt ansvar för sambons magsjuka. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag måste vara oskyldig och att vi borde rikta våra misstankar mot det fina hamburgarstället vi åt från i lördags. Med det sagt kan vi gå vidare och lämna min sambos trista bruna vardag som sängliggande sjukling bakom oss och fokusera på mitt betydligt mer färgstarka och spännande liv. 

Vill hon få vidare uppmärksamhet i en blogg får hon starta en själv.
Idag har jag överträffat mig själv och testat på två saker jag aldrig testat förut. För det första var jag på bio helt själv och såg Dunkirk. Jag som aldrig haft några problem med att vara eller umgås med mig själv har alltså aldrig varit på bio själv tidigare och nu i efterhand grämer jag mig över att jag inte gjort det förr. Belåtenheten i att unna sig en stund för sig själv och uppslukas av en värld någon serverar till en genom en duk i en mörk salong med rader av mjuka säten är något extra.

Något väldigt extra.

Filmen var däremot inte något extra, jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om den utan lade mer energi på att sitta och njuta i min ensamhet i min stol på rad sex och plats 41. Längst upp, längst ut och närmast utgången, redo att evakuera vid minsta tecken på att panik brutit ut i salongen. 

Om filmen har jag inte så mycket att säga, visst var den vacker och visst var man nära att fälla en tår när man såg uppslutningen av fiskare och fritidsseglare som närmade sig stranden men sen var det inte mycket mer än så. 

Jag ger filmen 3 av 5, varför jag nu ens ska sätta ett betygbetyg.
Baksidorna med att gå själv på bio, för det finns faktiskt sådana, är framförallt två saker.

1. Det är mycket enklare att hantera skammen av att köpa massa gott i kiosken om man är två som delar den. Han såg inte ett dugg dömande ut den unga herren på andra sidan disken men jag tog det säkra före det osäkra och köpte så bara en liten rulle med karameller och en dricka. Allt var givetvis slut innan filmen rullat i gång och med avsaknaden av närvarande sambo hade jag ingen att tigga mer söt -eller saltsaker av under filmens gång.
2. Det blev ohyggligt kallt inne i salongen och eftersom jag är någorlunda blyg av mig frånstod jag från att krypa närmare min närmaste granne i sökandet efter en värmande famn. Jag fick helt enkelt frysa mig igenom filmen och kanske kunde jag med det känna samma känslor som soldaterna som hamnade i det förmodligen kyliga vattnet i den engelska kanalen under evakueringen av Dunkirk gjorde. 
På väg hem från bion under min egna lilla evakuering påstressad av en fylld blåsa redo att sänka mig vilken minut som helst tog jag mig under jord. 
Djupt ner under jord. 
Där finns numera stationen för pendeltågen i och med att den nya Citybanan invigdes tidigare i sommar. Jag som är lite av en tågfantast och har priviligiet att kunna ta mig hem med både tub och pendel tog tillfället i akt att få se den nya stationen.
Jag såg ingenting.
Djupt ner i tunnlarna sökte jag stressat efter den plattform mitt tåg skulle avgå ifrån. Min väl fyllda blåsa och det faktum att det bara var en minut kvar till att tåget skulle lämna perrongen gjorde att jag sprang igenom min jungfrufärd med ett tunnelseende så trångt att jag bara såg en en meter bred korridor framför mig. 

Jag tror den var fin den nya stationen och är säkerligen värd ett besök för intresserade men jag är inte säker.
Jag är inte säker!
Det faktum att jag inte testade på en tredje ny sak idag, att kissa på sig i vuxen ålder, gör att jag lovordar den här dagen när den har kommit till ända och det är dags för bokslut.
Glen Snoddas – Saklig eskapist

Fumlar runt i känslolivet utan kompass.

Homeland är en bra serie även om den trots sina höga toppar också har djupa djupa dalar. Dar Adal är en karaktär på toppen av sin karriär. Glen Snoddas är en karaktär som lämnar utrymme för utveckling.

Svordomarna flyger mot Tv:n när jag gång på gång luras in i  den labyrint manusförfattarna byggt runt karaktärerna  där min åsikt när jag går in i labyrinten helt blivit omkullkastad när jag väl kommit ur den. 

Jag borde veta bättre, jag ÄR bättre än så. Jag låter mig inte luras av enkla knep som gör att jag aldrig kan känna mig trygg i vart jag har en karaktär.

Men så är det just det jag gör, mitt känsloliv är fullt av hastiga vändningar. Kärlek blir till hat, hat blir till förståelse, förståelse till tolerans, tolerans till kärlek och så fortsätter det fram och tillbaks, avsnitt in och avsnitt ut. Ena säsong efter den andra. 

Inför mitt intåg i den sjätte säsongen kommer jag därför koppla bort känslorna och bara lägga energi på kameravinklar samt ljudmix.

Mitt homeland tittande har givit konsekvenser i mitt sovande. Under nätterna försöker jag i mina drömmar hjälpa till att lösa fallen som pågår under säsongen jag ser på och det har resulterat i att jag de senaste nätterna vaknat upp och känt att det måste finnas något mer jag kan göra för att lösa fallet. Det jag i mitt sömndruckna tillstånd ansett vara ett steg i ledet till att få fast terroristerna är att koppla ur laddaren från mobilen eller som nu senast dra ur laddaren från eluttaget och placera den under kudden. Vem vet, imorgon kanske jag tar fram en skruvmejsel och lossar på eluttaget för att vara säker på att inte vara buggad?

Hur som helst är jag glad över att ha tagit mitt förnuft till fånga och kommit över det faktum att jag envist vägrar se på något någon annan rekommenderat för mig. I det här fallet får man helt enkelt tro på hypen och det med rätta.

Homeland får av mig 3,5 sköna stjärnor och såhär inne i något har jag inte varit sedan jag var balls deep i min sambo i förra veckan. Läckert!

Det andra öppna brevet till H&M.

​Nu när det har runnit en hel del vatten under broarna tänkte jag att det vore lämpligt att återkomma till er. Jag håller mig glatt flytandes med strömmen men hur går det egentligen för er som kämpar mot strömmen i trendernasflod ?



Mitt erbjudande om att bli er posterboy står fortfarande kvar som det gjort sedan jag publicerade mitt första brev till er i höstas. Fortfarande står jag utan svar, min utsträckta hand har behandlats som om den vore en källa till sjukdom och galenskap. Den har ignorerats och ni har låtit mig hänga med handen ovanför huvudet och har med det utsatt mig för ett socialt stigma. Ingen ser på en människa med en obesvarad high five i luften med annat än avsmak i blicken. Avsmak, smakar på ordet, avsmakningsmeny, antipati, antipasti. Ett bräde med delikatesser, en försmak av vad som komma skall. Förrätt till en förträfflig huvudrätt. Och där har vi satt huvudet rätt på spiken.

Glen Snoddas.
 

Sedan det senaste brevet har mycket hänt. Inte bara i mitt inre utan också ute i naturen.Vintern har kommit, tiden för beaktad självaktning där vi vänder blickarna inåt mot oss själva och inte bryr oss om det där andra, det där desperat extravaganta, det där tråkiga vintermodet som krampaktigt försöker finna sin plats i det kalla karga vinterlandskapet där det inte har någon plats. Under höst och vinter genomlider man, genom vår och sommar glädjesprider man.

Somnar ni nu och missar denna chans inför kommande sommar där era sömmar kan förverkliga drömmar och göra något mer än enbart ställa frågor utan också ge svar tror jag att alla inblandade parter kommer att besvikna.

I mitt liv, i min värld och i min sanning är det inte bilden av plagget som skapar dess skönhet, det är beskrivningen av det som får det att skina. Därför frångår jag nu tidigare planer om att bli ert ansikte utåt och erbjuder er istället mina ord och mina känslor. Hela upplägget ligger så rätt i tiden. Det är ingen som bryr sig om instagram längre, Snapchat har varit i kylan så länge att man tror att vi befinner oss i en istid. Nu är det ord folk vill ha, ord ord och mera ord. Ord ihopsatta till poesi, ord som formar meningar som förbryllar, förför och förälskar. Ordet är det nya svarta bland kidsen där ute och jag erbjuder er en chans att vara lika nere med kidsen som min morfars bror var med syndromet. Jag har inga belägg för min tes men vi är förbi sanningens tidsera numera och jag baserar min teori helt på känsla. Känslor är det nya svarta där ute bland folket och jag kan vara den som väcker känslor å era vägnar. Tvekar ni fortfarande på om jag är rätt person för jobbet vill jag avslutningsvis föra fram att jag lyssnar på Stil i P1 minst en gång i veckan och är en bra kille, eller Un bon gars för att säga det på äran och hjältarnas språk.

Förträng isande rimfrost och stilmässig ringrost, H&M är inspirerade av självaste Jackson Pollock. En tröja skapad med en teknik få kan uttala och ingen vet vad det är. Det vi däremot vet är att det är ett spännande stycke modehistoria skapat av H&M för den unga vuxna publiken som ännu inte funnit sig själva och agerar lika slumpmässigt som en droppe saft i ett vattenglas. Förmodligen är det också där designern funnit inspiration till det aviga mönstret. Även om designen kan uppfattas som saftig har vi tur att priset inte gör det, 249kr för att sticka ut med en jaquardstickad tröja är kaxigt.Egentligen kan man inte sätta ett värde på fulländad perfektion men H&M sticker ut hakan och gör just det. Vågat, fräckt och framgångsrikt. Kul!

Euforiska rutiner, en trend är skapad.

Dagens låt är den låt jag vill ska ljudsätta det segment i filmen om mitt liv som visar vägen till min framgång presenterad i en  snabb takt till ett skönt soundtrack och en härlig berättarröst. 

Ni förstår nog vad jag menar för typ av scen men det hade nog varit lämpligt att presentera ett exempel, tyvärr gör mitt bristande intresse av att komma ihåg filmtitlar det hela en aning omöjligt. 

Som berättarröst väljer jag nog Lasse Kronér. Då har vi det sagt.

Regissör ansvaret tilldelar jag Clint Eastwood, han kan det här med att porträttera heroiska insatser på ett sparsmakat och objektivt sätt.


Åter till låten.

Låten som jag tipsar om inför helgen är som ni kanske redan listat ut Donna Summer med I Feel Love och nås för lyssning via länken här nedanför.

Låten fick min kropp att dra ihop sig av välbehag första gången jag hörde den för en vecka sedan. Soundet kittlar i mig, retar mig och jag känner hur jag vill att låten ska ta nästa steg där den exploderar och ger mig allt av dess innehåll multiplicerat med tio. Fast som tur är gör den det inte, den vet att om den håller mig lagom tillfredställd kommer jag inte tappa intresse och gå vidare efter en lyssning. Istället låter den mig lyssna på den gång på gång, ger mig en chans att få upptäcka nya sidor hos den. När man lyssnat så många gånger att basgången oväntat faller i glömmo och man lägger all fokus på lyriken, då vet man att man har kommit hem.

Lyssna och njut, imorgon är det helg igen

Dr. Livingstone, I presume

africa-tanzania-migration-1-sunset

Ditt rop skar genom luften, överröstade den dova motivationshöjande musiken och landade till slut hos mig för analys.
Vad var det för ett rop frågade jag mig själv samtidigt som jag såg svaret komma gåendes mot mig. Han skrek till igen, högt, samtidigt slog han sig själv över bröstet i sin egen takt. Där och då existerade ingen värld bortom den han byggt upp inom sig själv. Jag fann mig själv frågande varför denna gestalt som stod framför mig skrek och slog sig över bröstet så frenetiskt, det var som om, som om han plötsligt blivit påmind om en nära släktings tragiska bortgång och att all den sorg han försökt trycka undan smärtsamt sköljde över honom.

Harambe! Jag har funnit det.

När molnen skingrat sig såg jag plötsligt allt så klart. Såklart det var Harambes plötsliga bortgång som berörde individen framför mig så djupt och smärtsamt. Jag kunde inte längre se honom som ett störningsmoment, han hade drabbats av den sorg som infinner sig när en artfrände går ett tragiskt öde till mötes. Den stackaren.

Hold your horses, han var uppenbarligen ingen apa, sitt djuriska beteende till trots. Han var och är en av oss, en vanlig människa. Det måste vara något annat som driver honom.

Vidare in på passet förstod jag hans egentliga mål med skrikandet och bröstbankandet. Det var ett rop på uppmärksamhet. Han tog plats vid en maskin framför den motionscykel jag själv satt på och började köra igång sin tilltänkta träningsrutin, högljudda stön hördes från hans håll gång efter annan. Varje gång han gjort klart sina reps vände han sig om och sökte svar, han sökte någon och det var min blick han fann. Som om den var det som gav hans existens på jorden mening, att min blick skulle bekräfta hans förträfflighet. Och visst såg jag honom, jag hade sett honom från första stunden jag klev genom ytterdörren in på gymmet. Han synade mig då från topp till tå och tycktes jämföra min muskelmassa mot sin egen för att placera mig på en skala över hur stort hot jag var mot hans ställning som silverrygg på gymmet.
Det var inte bara därför jag såg honom, inte heller bara för hans uppseendeväckande längd eller det nonchalanta sätt han tagit på sig sina hörlurar halvvägs över huvudet. Framförallt hade jag sett honom på grund av hans något egensinniga val av byxor, ett par ljusgrå byxor i sweatpants stuk.

Det dröjde inte länge innan byxorna långsamt skiftade färg i dalgången mellan hans skinkor till berg.  Jag valde att se symboliken i det hela. Torrperioden som rått på savannen byxorna symboliserade fick åter igen sitt torrlagda landskap bevattnat av en aldrig sinande regnperiod. Floder översvämmades och spred ut sig till de mest avlägsna av ställen och gav med det möjlighet för nytt liv att ta form. Om de bara vetat på 1800-talet att Nilens egentliga källa var att finna inom en alphahanne i Stockholm hade Speke och Burton aldrig behövt kämpa sig genom otaliga mil av ogästvänliga djungel på den afrikanska kontinenten. Beaktansvärt.

 

Det jag försöker säga är att jag inte uppskattar när folk söker uppmärksamhet från mig när jag tar i som mest på gymmet. Jag är inte där för att bekräfta dig, jag är där för att folk ska bekräfta mig. Eller hur det nu är med den saken.

Ett grymt gym väger tyngre än ett hem man känner igen.

​Här hör jag inte hemma ekade det i mitt huvud när jag klev in genom dörren, så många potentiella sätt att göra bort sig och så många vikter att tappa på tårna. Om jag kände mig obekväm innan jag kom dit var det inget i jämförelse med hur jag kände mig när jag väl var där. Som en svensk hiphopare en gång uttryckte det stack jag ut som en civilpolis i folksamlingar. 

Trots mina försök att äga situationen och se ut som en i gänget såg alla igenom min hårda fasad och de förstod att jag var en färsking med komplex, komplex för min bristande kunskap om världen jag givit mig in i. Som tur är fanns där en crosstrainer som blev min trygghetspunkt bland alla nya intryck och tunga beslut.

Vidare

Jag kommer nog lämna de fria vikterna i sina ställ och köra på med maskiner istället. Om det nu inte hade varit så att maskinerna såg utomjordiska ut hade jag varit nöjd med det beslutet men när man får stå och klia sig i huvudet under fem minuter innan man kan köra igång börjar man tveka. Nästa gång blir det fria vikter, de behöver man inga instruktioner för.

Det finns en tanke om att gymmet ska bli mitt andra hem den kommande tiden men jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer känna mig hemma där. Allt känns så främmande och mina svagheter som jag annars försöker dölja så gott jag kan lyser upp som en fackla i mörkret. Alla ser vilken vikt jag ställer in på min maskin innan jag sätter mig och gör mina elva repetitioner som var tänkt att vara tolv men som jag av svaghet inte orkade göra klart. Det här är givetvis hjärnspöken men de känns verkliga ändå.

En helt ny värld är vad det är och jag är ängslig över vad den har i sitt sköte för mig. Det visar sig så småningom, Glen kommer inte ge upp i första taget. Sakta men säkert ska jag nöta ner alla hinder jag har ställt i min väg och lägga min metaforiska hatt på gymmet, för där jag lägger min hatt är mitt hem.