God jul och gott nytt år.

Lousiana grundades 1952 av Søren Landegard till en av sina många fruars ära, förslagsvis någon med Louise i sitt namn. Sen starten har det lilla vita klåpartorpet, idylliskt uppfört vid kusten i Hümlebacken med utsikt över Kattegatt, stått som utgångspunkt för den ena tillbyggnaden efter den andra för att rymma en respektingivande samling modern konst. Sammantaget har det lilla spröda torpet blivit något av en samlingsplats för tyskar, skandinaver och japaner som alla kan finna en plats att betrakta en kulturskatt och varandra i en kavalkad av intryck.
Det får vara slutsatsen i min sammanfattning av den oviktiga skådeplats för vart den här huvudrollsinnehavaren befunnit sig idag.

Jag själv kände mig mest intryckt mellan krympande väggar och ett försök att finna ett större perspektiv för varför svenskarna bredvid vårt bord i fiket kände sig måna om att vi skulle talas vid. Jag önskade prata engelska med min dam för att inte avslöja vår nationalitet, något som jag själv råkade frångå så fort jag öppnade munnen och med det var vårt öde beseglat.
Så trevligt att de tyckte om den kaka jag skulle slänga mig över och sluka som avslutning på min måltid. Så synd att de inte köpte två utan en enstaka att dela på.
Livet är inget mingel, och jag är ingen kanapé. Och om jag måste stå ut med att slukas hel vill jag nog inte vara med.

Anledningen till att vi kunnat besöka Danmark över dagen följer här nedanför, jag sammanfogar två inlägg för att skapa en tyngd i texten trots mitt lättsinniga humör.

Jag är här och här är jag tydligen lugn, trots att jag är i någon annans rutin och befinner mig i en tradition som ännu inte är min är jag lugn. Cool som en filbunke, trygg som en tiger. Det som får mig att stressa är att skriva det här, för när jag skriver befinner jag mig inte i nuet och nuet tycks just nu vara av yttersta vikt.

Viktigpetter som jag är, galna Glen.
Mitt i ett konstnärshem.

Kanske är livet på flykt från en gemenskap till en annan ett liv jag kan tänka mig att anamma, det eller ett liv i ledighet. För nog är jag ledig till efter nyår och nog är jag tillbaka på 80% efter det. Och tur är väl det, för då kommer jag ha mer tid i världen som jag önskar den att använda min nya penna som jag fått i julklapp.

Det var det, ett kort inlägg bara för att. Hoppas ni haft en god jul och får en god fortsättning allihopa!

Med handen på hjärtat slets jag också från mitt lugn när jag lyckades hitta mandeln i gröten och ställdes inför att behöva rimma, om nu någon fick reda på att jag fått mandeln det vill säga. Vilket bara de med skarp hörsel kunde få veta när jag något högljutt knaprade i mig mandeln utan att yppa ett ord om dess existens i min mun.

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

En kväll på museum!

Sen så kom dagen jag länge längtat efter och jag måste säga att jag inte var besviken även om jag inte blev bjuden till den stora galapremiären. Jag fick inte ens ett svar på mitt sista mail vilket enligt mig är en aning oförskämt men förståeligt, ibland är det lättare att ignorera problemen än att ta tag i dem.

Min oro att behöva konkurrera med diverse äldre människor på lördagen löste vi genom att inte gå dit på dagen utan först vid 19.45 på kvällen. Obefintlig kö. Är det något jag vet om det äldre gardet är det att deras mest produktiva timmar på dygnet är någonstans mellan 04.30 och 14.00, varvid bara de som ännu förnekar sin ålder var på plats på nationalmuseum samtidigt som vi var det.

Med något glas vin innanför rockarna klev vi genom de stora entrédörrarna och befann oss plötsligt i en svunnen tid vi snabbt lämnade i jakt på en toalett. Och toaletter fann vi i mängder en trappa ner, stort plus till Nationalmuseum för att tiden i toalettkö minimerades så att tiden framför konst kunde maximeras.
Mycket konst fanns det sen också, kanske för mycket om en får säga sitt och eftersom det här är min blogg får jag också göra det. Byggnaden var mer grandios än jag kom ihåg att den var och konsten höll givetvis hög standard, om jag ska vara något kritisk var vissa rum målade i nyanser så starka att viljan att ens gå in i dem försvann tvärt när en anade färgen på dess väggar. Trots vissa färgmässiga missöden står sig museet i helhet som ett självklart val för ett besök av er som törstar efter en trevlig upplevelse i en än trevligare miljö.

Det fanns ett rum, det gamla biblioteket tror jag att det var, som jag lämnade lika snabbt som jag klev in i det. Jag är fast övertygad om att det spökar där eftersom det gick kalla kårar längst min ryggrad så fort jag kom och tänka på att om det ska spöka någonstans på Nationalmuseum så vore just biblioteket ett ypperligt ställe att vara spöke på. Hade jag spökat hade jag definitivt spökat just där, den saken är säker.

En timme senare ringde klockorna stängning så vi tog oss ner till presentshoppen som sig bör och där köpte jag min date en t-shirt som ett minne över vad vi precis varit med om. Hon ville inte ha den, jag insisterade, så vi kompromissade och nu har hon ett ny t-shirt att sova i.

Inte var det slutet på kvällen, inte på långa vägar.
För där nationalmuseum firade nypremiär efter fem års frånvaro firade samtidigt jag och min sambo fem månader i varandras närvaro som ett par. Något som får en att klia sig i huvudet, hur kan en människa få tiden att gå så snabbt och samtidigt så långsamt på samma gång? För tiden springer fram när jag är med henne, något som resulterat i att det känns som om vi känt varandra i flera år när sanningen är att vi bara varit tillsammans i fem månader.
Hur firar man bäst ett fem-månaders-jubileum? På burleskklubb tyckte i alla fall vi så efter en snabb, guppig och allmänt obekväm färd i en podd-taxi fann vi oss stående på en balkong och betraktade inte bara ett utan två uppträdanden i burlesk stil. Sannerligen en väldigt trevlig lördag.

Med det är min rapportering av min lördag klar och efter lördag blev det söndag, en söndag vi spenderade i hennes ateljé. Jag har börjat lägga mer och mer fokus kring att berätta hur almanackan är uppbyggd vilket kan ses som ett ålderstecken? Nu är det tisdag.

Medelmåttig underhållning

Gratis är gott så jag och sambon har gått på två plus ett museum som efter konstens alla regelrätta mått nått upp till sina medelmåttiga namn. Vi var måttligt roade av Medelhavsmuseet och Medeltidsmuseet vars största pull faktorer ligger i att de ligger på lagom avstånd från varandra och inte tar betalt för inträde. Vi trädde in i våra mest historieintresserade jag och gav oss verkligen hän till det ändamålsenliga lärandet vi gett oss ann denna milda lördag i November. Sarkofagerna i källaren på medelhavsmuseet gjorde mig till en provokatör men jag var tvungen att säga orden jag inte kunde få bort från mina läppar. 

”Direkt fina är de ju inte, det är i detaljerna man kan se huruvida upphovspersonen är en talangfull yrkesperson eller en glad amatör och jag kan då inte se något större omfång av detaljer jag inte och det talar enligt mig sitt tydliga språk. Nä du Clara, jag är inte imponerad, kom så går vi till medeltidsmuseet istället.”

Tre minuter senare befann vi oss i en grottliknande lokal och stod framför en del av den gamla stadsmuren. 
Hej och hå kan ni gissa vad den var gjord av? Sten!

– Där är den Clara.

– ‎Där är den sannerligen Glen.

– En del av historien.

– ‎En sten i taget från grunden och uppåt, så har det nog gått till när det byggde denna mur.

– ‎Det här kommer vi nog aldrig skriva hem om.

– ‎Jag tror dig Clara.

Slut.

För att uppnå perfekt balans i sitt intellekt måste man blanda lika delar historia med samtid så efter två lokaler fyllda med antikvariater bestämde vi oss för att undersöka vad för moderniteter det fanns att beskåda på Skeppsholmen. 

Jag har aldrig varit vidare bra på matematik.

En tur på Moderna museet bör genomföras efter en god fika eller måltid på antingen caféet eller i restaurangen och vi valde det förstnämnda. I kön fram till baristan tedde sig allt lika stillsamt som alltid när kaffesugna kulturintresserade ska få sitt kaffesug stillat men så plötsligt befann jag mig på kollisionskurs med ett ryskt par.
Jag är född 1989 så jag har rysshotet inpräntat i mitt dna och precis som min uppväxt lärt mig tog jag mitt personliga rysshot på största allvar. 

Jag förberedde mig mentalt och övade på meningen jag skulle framföra när de på sitt ryska vis bestämde sig för att påbörja sin anektering av min plats i kön. 

– Spatsiba Mr. And Mrs Vladimir and welcome to sweden, the land where a line isnt something for others to step on or into as they please, its a constitution we form the foundation and ground pillars of our society on, so I must ask you to go to the end of the line you vodka loving corrupt cheating in sports with ryssfemmor bad person.

Jag höll min gräns utan att behöva yttra min förutbestämda fras då vi på ett diplomatiskt vis kompromissade för att undvika en kulturkrock. Det hela blev en aning konstigt då kön såg ut på följande sätt innan sambon ställde sig bredvid mig och återupprättade ordningen.

Jag
Ryssett
Sambo
Rysstvå.

Moderna museet är roligt på så vis att Yves Klein har en egen blå färg och att jag vet att han har en egen blå färg, Klein blå. 

Annars är det kul att peka på olika tavlor och fråga sambon om hon vet vem som har gjort den eller den eller den och det vet hon ibland.

Vi avslutade dagen med att ta in på hotell Scandic Haymarket som är ett relativt nyöppnat hotell i gamla PUBhuset precis intill hötorget. Charmigt var det absolut inte, Scandic hotell är för stora och har för mycket gäster för att kunna vara charmiga och precis hur mycket gäster det var på hotellet blev vi varse om dagen därpå. 

Jag klev ur den sköna sängen för att förbereda mig inför min obligatoriska köttmacka inte ont anande om vad som väntade mig på frukosten två trappor ner.

I samma stund hissdörrarna öppnades gick ridån ner.

Om ni undrar vart Stockholmarna befinner sig en söndag klockan 10.00 så är svaret tydligen på Scandic Haymarket. 

Jag trasslade mig fram till buffén och plockade på mig ett överflöd av allt kött jag kunde finna och så började det.

Om buffén är Nordafrika och en sittplats är Europa så befann vi oss på en gummiflotte som skvalpade runt mitt i Medelhavet. Hela salen var en krutdurk belamrad med människor som hittade på de mest uppfinningsrika lösningar för att ha någonstans att sitta och äta. Stolar blev till bord, bord blev till stolar. 

Hela salen var en gnista från att explodera och sätta folks frustrerande ilska i brand. Om någon tagit det bord vi tillslut hittat mitt framför ögonen på mig hade jag garanterat gått medeltida på han eller henne för att säkerställa min och min sambos välförtjänta frukoststund. Det är konstigt att ett så modernt hotell kan ha en så undermålig struktur över något så avgörande för allas trevnad som en hotellfrukost faktiskt är. 

Skohorn på rummet är givna pluspoäng

Inga platser vid frukost är självklara minuspoäng.

Allt som allt får hotell Haymarket 2 av 7 poäng och betyget undvik om möjligt.

Ungdomligt förehavande pt.2 – Syndernas förlåtelse.

Det finns en park precis utanför min lägenhet där man ibland kan se hundar som är ute och promenerar. Bland hundarna finns det en speciell unghund som sticker ut i mängden, bushunden kallar vi honom. Han är en golden retriever som alltid går sin egen väg även om han är ute och går med matte eller husse. Vid ett tillfälle i somras fick bushunden nog av sin kvävda frihet och satte sig emot sin ägare genom att sittstrejka. Han vägrade lämna parken hur mycket matte än drog i kopplet och lockade med godis, han hade bestämt sig för att ta tillbaka sin rätt att själv bestämma hur länge han fick rulla runt i gräset, ligga i skuggan under ett träd och få njuta av livet. Jag vart glad av det jag såg, hurrade för mig själv inifrån min lägenhet och hejade på honom. Han drev en kamp för vad han ansåg vara hans medborgerliga rättigheter och han gjorde det med stil. Ung med drömmar om förändring och en allt är möjligt attityd, ett flytande stål som ännu inte stöpts i en form för att passa in i samhället som allmänheten kräver. 

En gång var jag som honom.

Vi var unga och fria utan några planer på att låta några andra diktera villkoren för våra liv. Vi var rebeller redo för den revolution som skulle göra oss fria från samhällets kedjor, krav och måsten.Vi var på gränsen till anarkister redo att ta steget över till den autonoma sidan men så slog klockan 20.00 och revolutionen fick vänta. Då var vi tvungna att springa allt vad vi hade mot pendeltåget för att inte komma hem efter 21.00 och göra föräldrarna besvikna.

Reclaima gatorna var en sak men att komma hem efter den tid ens föräldrar sagt att man skulle vara hemma var något helt annat, något direkt otänkbart.

Jag var med handen på hjärtat aldrig intresserad av de politiska poänger arrangörerna till Reclaim-rörelsen försökte göra, om det nu fanns några sådana. Som ung hade jag sett bilder från tidigare års reclaim manifestationer och jag förstod att om jag ville tillhöra subkulturen graffitimålare var det obligatorisk närvaro för aspirerande konstnärer som gällde. Sagt och gjort stod jag som oskyldig 14-åring plikttroget i ett demonstrationståg på väg mot Vitabergsparken. 

Oroligt ovetande om vad som förväntades av mig och mina vänner, skulle vi behöva förstöra skyltfönster, plundra butiker och kanske till och med slåss mot poliser? Som tur är slapp jag göra allt ovanstående och kunde fokusera på att inte stöta ihop med andra demonstranter som kanske inte hade lika liberala tankar kring hur ett reclaim the streets skulle gå till och som gärna hade slagit till mig bara för att ha något att göra. 

Vi nådde tillslut vårt mål och så satt vi då på Vitabergsparkens hårda kalla träklädda läktare och lyssnade på musik resten av dagen tills det var dags att springa till tåget. 

En omvälvande och läskig upplevelse samtidigt som det var fascinerande och gav vår existens som graffitimålare ett berättigande. Det fanns andra som oss.

Så varför började jag klottra? Någon subkultur behövde man väl tillhöra som ung och mitt val landade på graffitikulturen. Förmodligen för att hiphop fascinerande mig som ung och graffitin är som alla vet ett av hiphopens fyra element. 

Att tillhöra en destruktiv subkultur har sina baksidor och jag kommer på ett antal exempel som gjorde min karriär inom graffitisvängen relativt kortvarig. 

Min höga moral gjorde att det tog emot varje gång jag gjorde något som var olagligt.
Nervositeten som omgav målandet på nätterna gjorde mig illamående.
Andra som man mötte inom graffitin stod oftast långt ifrån ens egen moral och värderingar.
Sist men inte minst vart jag aldrig nöjd med något jag skapade.

Trots allt som talade emot mitt engagemang inom graffitikulturen var jag ändå fast då jag behövde något som identifierade vem jag var och vart jag var på väg som person. Att vara klottrare gav mig en anonym identitet som någon som stod utanför samhället men samtidigt krävde att få ta sin plats i det. Nu när man har fått perspektiv förstår man hur splittrad man egentligen var inför det man gjorde. Man ville gömma sig och verka i det fördolda samtidigt som man målade för att synas och få uppmärksamhet. Ingen fick veta vem man var bakom sin tag samtidigt som man ville att alla skulle veta just det och känna igen en.

Jag får det inte att gå ihop.

När jag blev äldre och växte upp lämnade jag min identitet inom graffitisfären bakom mig.
Jag övergav långsamt det som mina tankar cirkulerat kring under hela min tonårstid och som nådde sin kulmen under gymnasietiden för att fokusera på det som egentligen betydde något. Vem jag var och vem jag ville vara inom samhället istället för att värka utanför det. 

Sedan kom en dag åtta år efter jag gjorde min senaste målning.

Som en blixt från klar himmel stod jag överraskande nog plötsligt framför en betongvägg igen med en burk i ena handen och skissade upp bokstäver som så många gånger förut. 

Vandringen längst minnenas allé tog vid.

Det var som om jag lagt alla minnen och känslor i en låda och bevarat dem i mitt inre arkiv så att jag snabbt kunde ta fram dem igen när livet krävde det. Allt var sig likt, lika påtagligt som det var när man var ung och det enda som betydde något var vem man var som graffitimålare.

Den berusande doften av aerosolfärg, det aktiva granskandet av omgivningen för att vara säker på att ingen illvillig såg på, den begravda viljan att få visa att man stod utanför samhället och inte brydde sig om vad andra tyckte för att man var upphöjd till något mer än bara en vanlig medborgare.

Omtöcknad av kraften att få känna mig ung igen var jag tvungen att sansa mig för att inse att det inte är värt att kliva över den gräns mellan det som varit och det som är jag dragit i sanden. De erfarenheter åldrandet givit mig har fått mig att inse att det ibland kan vara okej att luta sig över gränsen till ungdomen så länge man har bägge fötterna i marken på rätt sida av den. Det sista man vill är att riskera att falla huvudstupa in i gamla synder igen.

Känslostormarna jag upplevde under den korta tid jag målade i somras var starkt överdrivna och egentligen helt irrelevanta då jag målade på en laglig vägg och inte behövde oroa mig för något annat än att inte få färg på kläderna.

Med de orden väljer jag att avsluta diptyken om en vunnen ålderdom och jakten på en förlorad ungdom. Man gör nog bäst i att leva i nuet och en bra övning för att lära sig göra det är att upprepa allt man ser när man är ute och promenerar tre gånger för sig själv. Bil bil bil. Hus hus hus. Trappa trappa trapapapapapa.

Glen Snoddas – En välvillig rebell som tar avstånd från gamla synder och lämnar sin identitet som graffitimålare i det förgångna och bejakar sin nya identitet som en bra kille i samhällets mittpunkt.

Eskalerande Ensamseglare.


​Innan dagens blogginlägg fortsätter vill jag börja med att frånsäga mig allt ansvar för sambons magsjuka. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag måste vara oskyldig och att vi borde rikta våra misstankar mot det fina hamburgarstället vi åt från i lördags. Med det sagt kan vi gå vidare och lämna min sambos trista bruna vardag som sängliggande sjukling bakom oss och fokusera på mitt betydligt mer färgstarka och spännande liv. 

Vill hon få vidare uppmärksamhet i en blogg får hon starta en själv.
Idag har jag överträffat mig själv och testat på två saker jag aldrig testat förut. För det första var jag på bio helt själv och såg Dunkirk. Jag som aldrig haft några problem med att vara eller umgås med mig själv har alltså aldrig varit på bio själv tidigare och nu i efterhand grämer jag mig över att jag inte gjort det förr. Belåtenheten i att unna sig en stund för sig själv och uppslukas av en värld någon serverar till en genom en duk i en mörk salong med rader av mjuka säten är något extra.

Något väldigt extra.

Filmen var däremot inte något extra, jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om den utan lade mer energi på att sitta och njuta i min ensamhet i min stol på rad sex och plats 41. Längst upp, längst ut och närmast utgången, redo att evakuera vid minsta tecken på att panik brutit ut i salongen. 

Om filmen har jag inte så mycket att säga, visst var den vacker och visst var man nära att fälla en tår när man såg uppslutningen av fiskare och fritidsseglare som närmade sig stranden men sen var det inte mycket mer än så. 

Jag ger filmen 3 av 5, varför jag nu ens ska sätta ett betygbetyg.
Baksidorna med att gå själv på bio, för det finns faktiskt sådana, är framförallt två saker.

1. Det är mycket enklare att hantera skammen av att köpa massa gott i kiosken om man är två som delar den. Han såg inte ett dugg dömande ut den unga herren på andra sidan disken men jag tog det säkra före det osäkra och köpte så bara en liten rulle med karameller och en dricka. Allt var givetvis slut innan filmen rullat i gång och med avsaknaden av närvarande sambo hade jag ingen att tigga mer söt -eller saltsaker av under filmens gång.
2. Det blev ohyggligt kallt inne i salongen och eftersom jag är någorlunda blyg av mig frånstod jag från att krypa närmare min närmaste granne i sökandet efter en värmande famn. Jag fick helt enkelt frysa mig igenom filmen och kanske kunde jag med det känna samma känslor som soldaterna som hamnade i det förmodligen kyliga vattnet i den engelska kanalen under evakueringen av Dunkirk gjorde. 
På väg hem från bion under min egna lilla evakuering påstressad av en fylld blåsa redo att sänka mig vilken minut som helst tog jag mig under jord. 
Djupt ner under jord. 
Där finns numera stationen för pendeltågen i och med att den nya Citybanan invigdes tidigare i sommar. Jag som är lite av en tågfantast och har priviligiet att kunna ta mig hem med både tub och pendel tog tillfället i akt att få se den nya stationen.
Jag såg ingenting.
Djupt ner i tunnlarna sökte jag stressat efter den plattform mitt tåg skulle avgå ifrån. Min väl fyllda blåsa och det faktum att det bara var en minut kvar till att tåget skulle lämna perrongen gjorde att jag sprang igenom min jungfrufärd med ett tunnelseende så trångt att jag bara såg en en meter bred korridor framför mig. 

Jag tror den var fin den nya stationen och är säkerligen värd ett besök för intresserade men jag är inte säker.
Jag är inte säker!
Det faktum att jag inte testade på en tredje ny sak idag, att kissa på sig i vuxen ålder, gör att jag lovordar den här dagen när den har kommit till ända och det är dags för bokslut.
Glen Snoddas – Saklig eskapist

Fumlar runt i känslolivet utan kompass.

Homeland är en bra serie även om den trots sina höga toppar också har djupa djupa dalar. Dar Adal är en karaktär på toppen av sin karriär. Glen Snoddas är en karaktär som lämnar utrymme för utveckling.

Svordomarna flyger mot Tv:n när jag gång på gång luras in i  den labyrint manusförfattarna byggt runt karaktärerna  där min åsikt när jag går in i labyrinten helt blivit omkullkastad när jag väl kommit ur den. 

Jag borde veta bättre, jag ÄR bättre än så. Jag låter mig inte luras av enkla knep som gör att jag aldrig kan känna mig trygg i vart jag har en karaktär.

Men så är det just det jag gör, mitt känsloliv är fullt av hastiga vändningar. Kärlek blir till hat, hat blir till förståelse, förståelse till tolerans, tolerans till kärlek och så fortsätter det fram och tillbaks, avsnitt in och avsnitt ut. Ena säsong efter den andra. 

Inför mitt intåg i den sjätte säsongen kommer jag därför koppla bort känslorna och bara lägga energi på kameravinklar samt ljudmix.

Mitt homeland tittande har givit konsekvenser i mitt sovande. Under nätterna försöker jag i mina drömmar hjälpa till att lösa fallen som pågår under säsongen jag ser på och det har resulterat i att jag de senaste nätterna vaknat upp och känt att det måste finnas något mer jag kan göra för att lösa fallet. Det jag i mitt sömndruckna tillstånd ansett vara ett steg i ledet till att få fast terroristerna är att koppla ur laddaren från mobilen eller som nu senast dra ur laddaren från eluttaget och placera den under kudden. Vem vet, imorgon kanske jag tar fram en skruvmejsel och lossar på eluttaget för att vara säker på att inte vara buggad?

Hur som helst är jag glad över att ha tagit mitt förnuft till fånga och kommit över det faktum att jag envist vägrar se på något någon annan rekommenderat för mig. I det här fallet får man helt enkelt tro på hypen och det med rätta.

Homeland får av mig 3,5 sköna stjärnor och såhär inne i något har jag inte varit sedan jag var balls deep i min sambo i förra veckan. Läckert!