Min senaste identitet

 

Jag har funnit ett nytt intresse som jag inför mig själv kommer låta stå för hela förklaringen kring vem jag är en tid framöver. För sådana är vi väl alla till och från när vi funnit en ny hobby som kan knytas till vår karaktär och bidra till en stor del av vår förmodade identitet.

Min nya hobby stavas antikviteter.

Kort fakta om antikviteter:

Begreppet antikviteter innefattar allt som står att finna i butiker där priserna aldrig är fasta och en vis prutmån går att tillämpa. Om det i Sverige är sedvanligt att diskutera priset har jag faktiskt ingen aning om, det är bara något jag tagit för givet efter att ha sett ett flertal tv-program från utlandet där alla priser tycks vara förhandlingsbara. Vilket också är devisen jag själv arbetar efter till min flickväns stora förtret men om en önskar definiera ett begrepp får en ibland vara beredd att ses på som en galning innan folk förstår varthän det barkar.

 

Stolen

 

Vårt senaste tillskott till hemmet är så också givetvis en antikvitet. En skrivbordsstol med utgångspris på 500kr som jag lyckades förhandla ner till 400 kr även om kvinnan i butiken var fast besluten om att svaret på min charmiga fråga ”jag har sett en massa tv-program om antikviteter och där frågar de alltid vad som är butiksinnehavarens bästa pris, så vad är ditt bästa pris?” var 450 kr.

När Glen är redo att vända på klacken och gå brukar många vara beredda att tumma på sina ideal för att han ska stanna kvar.

 

Nästa vecka är det turligt nog också antikmässa här i Stockholm och ni gissade rätt, jag kommer vara på plats med fickorna fulla av pengar redo att vända på klackar och helt ogenerat pruta på även de mest överkomliga priserna. För om priserna är fasta, är det då verkligen en antikmässa en är på och inte ett skönmålat ICA-Maxi?

 

Outfit

 

Annars har jag spenderat dagen på Djurgården i ett försök att ta mig in på konsthall vilket har mötts av motstånd från dels en alldeles för lång kö på Liljevalchs och en hutlös hög entréavgift borta hos Prins Eugen. Så istället för att insupa kultur har vi passat på att bada i vårsol och drunkna i friska vindar.

Rent stilmässigt valde jag att gå för outfiten ”Konstnär som inte fått något av alla de stipendier han sökt och som efter sju försök fortfarande inte fått med ett verk på vårsalongen” vilket hade passat in bra på Liljevalchs, bland mångfalden av likasinnade som fortfarande väntar på sitt stora genombrott.

Vilket jag inte gör, eftersom jag inte är konstnär.

Utan en aspirerande författare med saker i görningen.

Det är synd om mig.

Stripptease

 

Det är synd om mig.

Det är faktiskt synd om mig, jag har varit och är fortsatt förkyld. Det har runnit och det har täppts igen, jag har hostat och jag har nyst. Känt hur tårar runnit från mina oskyldiga ögon längst mina gyllenevita kinder för att torkas upp av mina kalla likstela händer.
Inte minst har jag gnällt, sökt uppmärksamhet och bekräftelse. Försökt få henne att aldrig glömma bort att hon lever med en förkyld sambo, en slagen man, en sårad soldat.
Och hon har lyssnat, hon har verkligen sett mig i min misär och ställt mig frågan, den enda jag haft kraft att svara på.

”Hur mår du?”

För att ta det till engelskan.

I soldier on.

Och det har jag gjort. Fram tills nu. När symptomen har lämnat mitt yttre och istället huserar i mitt inre befinner sig mitt tillstånd i kris. Jag bär på historier om storslagna slag, bara inte ärren som för dem på tal.

Jag är förkyld, det syns bara inte på mig.

 

Det är synd om mig.

Igår kväll genomförde jag min sedvanliga dans efter duschen. Bara för att jag är förkyld betyder inte det att jag kan beröva min sambo på det vackraste hon äger som om jag vore ett objekt.
Och det var jag igår, ett sexobjekt.
Bara de som själva har bott på bottenplan med direkt insyn från omvärlden förstår hur mycket tanke och talang som krävs för att genomföra en sensuell dans samtidigt som en undviker blickar från oinvigda. Det komplicerade i att beräkna vilka vinklar en inte syns i utifrån men som mest där inne, samtidigt som en placerar en fot i en fåtölj på ett sexuellt men inte slampigt sätt, för att låta handduken runt höften öppna sig tillräckligt för att inte helt avslöja vad den täcker men samtidigt bygga upp det där kravet från åskådaren.
”Jag måste få se mer, jag måste få se allt och jag måste få göra det nu”.

Jag var i mitt esse igår, en bättre koreograferad dans hade jag aldrig tidigare lyckats genomföra. Publiken ville ha mer. Kunde inte få nog. Och då avbröt jag, lämnade scenen på topp med vetskapen om att en sådan dans kommer hon aldrig glömma.

Sen ringde hennes telefon.

Och där stod jag, fullt påklädd.
Avklädd allt det jag arbetat för att hon aldrig skulle glömma.

Det är synd om mig.

Om vår jord faller samman

filpa

Om vår jord faller samman och vår existens byter scen
har jag då någon plats i världen om rymden är oändlighet.
Vårt största problem är att livet inte rymmer det vi är större än
Slå hål i rymdens kulisser som om det låg något bakom gränslöshet
Modeller efter äldre skisser målade efter siffror från ett till universum
Grus i skorna, tänk om man hade några

Känslor.

God jul och gott nytt år.

Lousiana grundades 1952 av Søren Landegard till en av sina många fruars ära, förslagsvis någon med Louise i sitt namn. Sen starten har det lilla vita klåpartorpet, idylliskt uppfört vid kusten i Hümlebacken med utsikt över Kattegatt, stått som utgångspunkt för den ena tillbyggnaden efter den andra för att rymma en respektingivande samling modern konst. Sammantaget har det lilla spröda torpet blivit något av en samlingsplats för tyskar, skandinaver och japaner som alla kan finna en plats att betrakta en kulturskatt och varandra i en kavalkad av intryck.
Det får vara slutsatsen i min sammanfattning av den oviktiga skådeplats för vart den här huvudrollsinnehavaren befunnit sig idag.

Jag själv kände mig mest intryckt mellan krympande väggar och ett försök att finna ett större perspektiv för varför svenskarna bredvid vårt bord i fiket kände sig måna om att vi skulle talas vid. Jag önskade prata engelska med min dam för att inte avslöja vår nationalitet, något som jag själv råkade frångå så fort jag öppnade munnen och med det var vårt öde beseglat.
Så trevligt att de tyckte om den kaka jag skulle slänga mig över och sluka som avslutning på min måltid. Så synd att de inte köpte två utan en enstaka att dela på.
Livet är inget mingel, och jag är ingen kanapé. Och om jag måste stå ut med att slukas hel vill jag nog inte vara med.

Anledningen till att vi kunnat besöka Danmark över dagen följer här nedanför, jag sammanfogar två inlägg för att skapa en tyngd i texten trots mitt lättsinniga humör.

Jag är här och här är jag tydligen lugn, trots att jag är i någon annans rutin och befinner mig i en tradition som ännu inte är min är jag lugn. Cool som en filbunke, trygg som en tiger. Det som får mig att stressa är att skriva det här, för när jag skriver befinner jag mig inte i nuet och nuet tycks just nu vara av yttersta vikt.

Viktigpetter som jag är, galna Glen.
Mitt i ett konstnärshem.

Kanske är livet på flykt från en gemenskap till en annan ett liv jag kan tänka mig att anamma, det eller ett liv i ledighet. För nog är jag ledig till efter nyår och nog är jag tillbaka på 80% efter det. Och tur är väl det, för då kommer jag ha mer tid i världen som jag önskar den att använda min nya penna som jag fått i julklapp.

Det var det, ett kort inlägg bara för att. Hoppas ni haft en god jul och får en god fortsättning allihopa!

Med handen på hjärtat slets jag också från mitt lugn när jag lyckades hitta mandeln i gröten och ställdes inför att behöva rimma, om nu någon fick reda på att jag fått mandeln det vill säga. Vilket bara de med skarp hörsel kunde få veta när jag något högljutt knaprade i mig mandeln utan att yppa ett ord om dess existens i min mun.

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

En kväll på museum!

Sen så kom dagen jag länge längtat efter och jag måste säga att jag inte var besviken även om jag inte blev bjuden till den stora galapremiären. Jag fick inte ens ett svar på mitt sista mail vilket enligt mig är en aning oförskämt men förståeligt, ibland är det lättare att ignorera problemen än att ta tag i dem.

Min oro att behöva konkurrera med diverse äldre människor på lördagen löste vi genom att inte gå dit på dagen utan först vid 19.45 på kvällen. Obefintlig kö. Är det något jag vet om det äldre gardet är det att deras mest produktiva timmar på dygnet är någonstans mellan 04.30 och 14.00, varvid bara de som ännu förnekar sin ålder var på plats på nationalmuseum samtidigt som vi var det.

Med något glas vin innanför rockarna klev vi genom de stora entrédörrarna och befann oss plötsligt i en svunnen tid vi snabbt lämnade i jakt på en toalett. Och toaletter fann vi i mängder en trappa ner, stort plus till Nationalmuseum för att tiden i toalettkö minimerades så att tiden framför konst kunde maximeras.
Mycket konst fanns det sen också, kanske för mycket om en får säga sitt och eftersom det här är min blogg får jag också göra det. Byggnaden var mer grandios än jag kom ihåg att den var och konsten höll givetvis hög standard, om jag ska vara något kritisk var vissa rum målade i nyanser så starka att viljan att ens gå in i dem försvann tvärt när en anade färgen på dess väggar. Trots vissa färgmässiga missöden står sig museet i helhet som ett självklart val för ett besök av er som törstar efter en trevlig upplevelse i en än trevligare miljö.

Det fanns ett rum, det gamla biblioteket tror jag att det var, som jag lämnade lika snabbt som jag klev in i det. Jag är fast övertygad om att det spökar där eftersom det gick kalla kårar längst min ryggrad så fort jag kom och tänka på att om det ska spöka någonstans på Nationalmuseum så vore just biblioteket ett ypperligt ställe att vara spöke på. Hade jag spökat hade jag definitivt spökat just där, den saken är säker.

En timme senare ringde klockorna stängning så vi tog oss ner till presentshoppen som sig bör och där köpte jag min date en t-shirt som ett minne över vad vi precis varit med om. Hon ville inte ha den, jag insisterade, så vi kompromissade och nu har hon ett ny t-shirt att sova i.

Inte var det slutet på kvällen, inte på långa vägar.
För där nationalmuseum firade nypremiär efter fem års frånvaro firade samtidigt jag och min sambo fem månader i varandras närvaro som ett par. Något som får en att klia sig i huvudet, hur kan en människa få tiden att gå så snabbt och samtidigt så långsamt på samma gång? För tiden springer fram när jag är med henne, något som resulterat i att det känns som om vi känt varandra i flera år när sanningen är att vi bara varit tillsammans i fem månader.
Hur firar man bäst ett fem-månaders-jubileum? På burleskklubb tyckte i alla fall vi så efter en snabb, guppig och allmänt obekväm färd i en podd-taxi fann vi oss stående på en balkong och betraktade inte bara ett utan två uppträdanden i burlesk stil. Sannerligen en väldigt trevlig lördag.

Med det är min rapportering av min lördag klar och efter lördag blev det söndag, en söndag vi spenderade i hennes ateljé. Jag har börjat lägga mer och mer fokus kring att berätta hur almanackan är uppbyggd vilket kan ses som ett ålderstecken? Nu är det tisdag.

Medelmåttig underhållning

Gratis är gott så jag och sambon har gått på två plus ett museum som efter konstens alla regelrätta mått nått upp till sina medelmåttiga namn. Vi var måttligt roade av Medelhavsmuseet och Medeltidsmuseet vars största pull faktorer ligger i att de ligger på lagom avstånd från varandra och inte tar betalt för inträde. Vi trädde in i våra mest historieintresserade jag och gav oss verkligen hän till det ändamålsenliga lärandet vi gett oss ann denna milda lördag i November. Sarkofagerna i källaren på medelhavsmuseet gjorde mig till en provokatör men jag var tvungen att säga orden jag inte kunde få bort från mina läppar. 

”Direkt fina är de ju inte, det är i detaljerna man kan se huruvida upphovspersonen är en talangfull yrkesperson eller en glad amatör och jag kan då inte se något större omfång av detaljer jag inte och det talar enligt mig sitt tydliga språk. Nä du Clara, jag är inte imponerad, kom så går vi till medeltidsmuseet istället.”

Tre minuter senare befann vi oss i en grottliknande lokal och stod framför en del av den gamla stadsmuren. 
Hej och hå kan ni gissa vad den var gjord av? Sten!

– Där är den Clara.

– ‎Där är den sannerligen Glen.

– En del av historien.

– ‎En sten i taget från grunden och uppåt, så har det nog gått till när det byggde denna mur.

– ‎Det här kommer vi nog aldrig skriva hem om.

– ‎Jag tror dig Clara.

Slut.

För att uppnå perfekt balans i sitt intellekt måste man blanda lika delar historia med samtid så efter två lokaler fyllda med antikvariater bestämde vi oss för att undersöka vad för moderniteter det fanns att beskåda på Skeppsholmen. 

Jag har aldrig varit vidare bra på matematik.

En tur på Moderna museet bör genomföras efter en god fika eller måltid på antingen caféet eller i restaurangen och vi valde det förstnämnda. I kön fram till baristan tedde sig allt lika stillsamt som alltid när kaffesugna kulturintresserade ska få sitt kaffesug stillat men så plötsligt befann jag mig på kollisionskurs med ett ryskt par.
Jag är född 1989 så jag har rysshotet inpräntat i mitt dna och precis som min uppväxt lärt mig tog jag mitt personliga rysshot på största allvar. 

Jag förberedde mig mentalt och övade på meningen jag skulle framföra när de på sitt ryska vis bestämde sig för att påbörja sin anektering av min plats i kön. 

– Spatsiba Mr. And Mrs Vladimir and welcome to sweden, the land where a line isnt something for others to step on or into as they please, its a constitution we form the foundation and ground pillars of our society on, so I must ask you to go to the end of the line you vodka loving corrupt cheating in sports with ryssfemmor bad person.

Jag höll min gräns utan att behöva yttra min förutbestämda fras då vi på ett diplomatiskt vis kompromissade för att undvika en kulturkrock. Det hela blev en aning konstigt då kön såg ut på följande sätt innan sambon ställde sig bredvid mig och återupprättade ordningen.

Jag
Ryssett
Sambo
Rysstvå.

Moderna museet är roligt på så vis att Yves Klein har en egen blå färg och att jag vet att han har en egen blå färg, Klein blå. 

Annars är det kul att peka på olika tavlor och fråga sambon om hon vet vem som har gjort den eller den eller den och det vet hon ibland.

Vi avslutade dagen med att ta in på hotell Scandic Haymarket som är ett relativt nyöppnat hotell i gamla PUBhuset precis intill hötorget. Charmigt var det absolut inte, Scandic hotell är för stora och har för mycket gäster för att kunna vara charmiga och precis hur mycket gäster det var på hotellet blev vi varse om dagen därpå. 

Jag klev ur den sköna sängen för att förbereda mig inför min obligatoriska köttmacka inte ont anande om vad som väntade mig på frukosten två trappor ner.

I samma stund hissdörrarna öppnades gick ridån ner.

Om ni undrar vart Stockholmarna befinner sig en söndag klockan 10.00 så är svaret tydligen på Scandic Haymarket. 

Jag trasslade mig fram till buffén och plockade på mig ett överflöd av allt kött jag kunde finna och så började det.

Om buffén är Nordafrika och en sittplats är Europa så befann vi oss på en gummiflotte som skvalpade runt mitt i Medelhavet. Hela salen var en krutdurk belamrad med människor som hittade på de mest uppfinningsrika lösningar för att ha någonstans att sitta och äta. Stolar blev till bord, bord blev till stolar. 

Hela salen var en gnista från att explodera och sätta folks frustrerande ilska i brand. Om någon tagit det bord vi tillslut hittat mitt framför ögonen på mig hade jag garanterat gått medeltida på han eller henne för att säkerställa min och min sambos välförtjänta frukoststund. Det är konstigt att ett så modernt hotell kan ha en så undermålig struktur över något så avgörande för allas trevnad som en hotellfrukost faktiskt är. 

Skohorn på rummet är givna pluspoäng

Inga platser vid frukost är självklara minuspoäng.

Allt som allt får hotell Haymarket 2 av 7 poäng och betyget undvik om möjligt.