Vardagarna som vandrar.

Jag har glömt bort hur man lever.

Jag vet att jag skriver.

Inte varför orden mellan punkterna är min mening.

Varför jag är på jobbet.

Ingen aning.

Fast kaffe är ju gott.

Att vi ska tvätta ikväll,
det kan jag förstå.

Kanske dammsuger vi, eller jag, eller ingen.

Ryggar vill ibland annat.

Växterna behöver flyttas

De tycks fått för mycket sol.

I februari.

Sen så middag förstås.

Det måste vi göra, äta.

Och sova.

Själv sover jag rätt gott om nätterna, vet inte riktigt varför jag ska somna.

Sen det där med snuset

Inte lika ofta.

Det har jag sagt åt mig själv.

Varken piska eller morot

Bara jag mot mig själv mot världen mot något.

Livet.

Se upp här kommer vi.

Mobilen sen

vem håller egentligen i vem.

Lika mycket varandra

Han och jag

Vi två

Och fingret som brygga.

Det vet nog vad.

Sak samma

Samma sak.

Krystad kreativitet – Glen Snoddas går på pumpen.

SVART

 

 

”Den som använder humor för att ta sig genom mörka tider har alltid nära till skratt”

En tredjedel. Det är mängden av skrift som skrivs för att publiceras på den här bloggen. En tredjedel skrivs hit, en tredjedel till en längre text jag arbetar på och så en tredjedel i rent terapeutiskt syfte för att sätta ord på mina skenande tankar. Den personliga tredjedelen innehåller sådant som bara är för mig att läsa och det är de texterna jag använder mig av för att skriva mig upp ur en nedåtgående trend. Trenden har vänt och pekar nu uppåt igen och med det har all kreativitet försvunnit ut ur mina sinnen. Viljan att skriva finns fortfarande där, suget efter att publicera något på bloggen är alltid närvarande. Det är tyvärr inte förmågan att ge ord en mening. När jag mår bra och är i balans försvinner förmågan att skriva något som jag finner tillfredsställande och om jag inte är tillfreds med mina texter finns ingen anledning för mig att skriva dem.
Under de uppåtgående trenderna vill jag bara leva utan att tänka, vilket är svårt för någon som drunknar i sina egna känslor om den inte skriver ut dem.

 

Hur stillar man ett behov som inte låter en sitta still? Man ger sig själv små nålstick av bekymmer för att vara säker på att man aldrig tappar fotfästet i sin strävan att nå stjärnorna. Små påminnelser om lyckans falskhet och det faktum att den bara är små ljuspunkter på en svartmålad tavla. Till slut har man stuckit så många hål i sitt uppblåsta välmående att trenden vänder nedåt igen och all kreativitet kommer tillbaka för att kunna skriva upp värdet på ett annars värdelöst liv. Texter som när de skrivs är den enda sanning som jag känner men som när jag läser mest framstår som en samling lögner. Det är då resan uppåt påbörjas igen. Välkomna till mitt inre liv gott folk!

 

Och hur utlämnande var inte det här inlägget? Inte ett dugg. Alla bär vi på ett mörker och jag har bara tydliggjort en del av mitt. Det är nyttigt att vara bekant med sitt mörker men man ska nog akta sig för att göra det till sin bäste vän.