Jag befinner mig på en ny kurs.

Jag har börjat min kurs nu. Ni vet den i kreativt skrivande. Jag drömde mardrömmar om den i natt, Jag drömde att hela gruppen av kreativa skribenter bestod utav sköna killar som hyllades för sin sköna stil av en äldre manlig lärare som tycktes känna alla deltagare utan mig sen innan. När han presenterade de andra lät han superlativen dugga tätt i sin beskrivning av deras livsgärningar. Erik fick ta emot en oproportionerligt stor hyllning för att han sålt lotter för psoriasisförbundets räkning.

När läraren skulle presentera mig sa han bara ”Och så är Glen här”.

Jag blev sur över att bara ha en massa sköna killar runt mig och rasande över att läraren inte såg mig som en av dem. Jag vaknade ur min dröm klockan 04.00 och den satte sig så djupt i mitt inre att jag inte kunde somna om innan första alarmet ringde vid 06.

 

”Jag har väl aldrig velat vara en skön kille? Varför blev jag då så sur när han inte såg mig som en sån?”

 

Timmarna gick och kvällen kom och jag infann jag mig där jag trodde att jag ville vara och tog min plats vid ett bord.

 

Nu har jag genomfört min första lektion av kursen och insett att den går emot allt vad min kropp säger åt mig att göra. Jag vill fly, jag vill sticka därifrån, långsamt moonwalka ut från rummet och bara lämna utan ett ord. En yngre version av mig själv hade också gjort just det, stuckit och hittat på någon ursäkt för att rättfärdiga mitt beslut. Nu är jag som tur är äldre och förstår att det som sliter i mig är det som kommer göra att jag lär mig något och får ut något konstruktivt av kursen.

Tanken med kursen är att bara låta handen röra sig och skriva utan att ta hänsyn till struktur, stavning eller grammatik. Jag är skeptisk till upplägget men låt gå för den här gången. Glen Snoddas skriver alltid med huvudet och aldrig på känsla, jag försökte argumentera för min sak men fick finna mig slagen av en skicklig kursledare.

 

Nu kör vi!

Kärlekssaga i min vardag.

Solen lyser mig rätt i ögonen och jag kisar för att kunna se vart jag sätter mina fötter när jag närmar mig dig, i motljuset är det svårt att urskilja några detaljer hos siluetten som står där och väntar på att jag ska komma fram. Jag lägger ena handen som en skärm över ögonen och med hjälp av den lilla avskärmningen kan jag se dig så tydligt. Jag fylls av värme och glädje, händerna börjar svettas och min mun blir torr. Jag ser dig äntligen och jag älskar varje millimeter av det jag vilar mina ögon på. Dina ljusa ben som sticker fram ur dina svarta trekvarts långa culotter, din vackra blus med citroner på, de glittriga glänsande armbanden som pryder din högra arm. 

Jag ser dig i ögonen och du frågar om jag vill låna dina solglasögon men det vill jag inte. Jag vill se dig genom mina egna ögon, se dina vackra fylliga läppar och ditt vita leende. Lyckan är gjord när du ser tillbaka in i mina ögon och öppnar din mun, jag längtar efter att få höra vad du har att säga, bara att höra din lena röst som får allt annat ljud att försvinna gör mig till den lyckligaste mannen i världen.

Hela scenen ljudsätts i mina tankar och vi befinner oss i ett lyckorus där tonerna från Take me, I’m yours med Mary Clark tar oss till nya höjder.

Genom låten som spelas i mitt huvud hör jag dig mer än väl när du ställer mig frågan som får allt att rasa.
– Köpte du mjölk?
FAN.
Take me!

Syr ihop mina drömmar

Jag fick ett MVG i syslöjd men jag kan inte sy, jag kan inte sticka och jag kan inte nåla. Jag har en vision och jag har en idé, jag har en gammal härlig Husqvarna på vinden men ingen ateljé. 

Nog om det och vidare till mina brister, ingen gillar skryt.

Jag vill sy fast bokstäver utklippta ur ett luddigt/ludet tyg och sy fast på en tröja av modell sweatshirt. Bokstäverna måste ha lite attityd och ryggrad för att bygga ut något från tröjan men tyger är för mig förknippat med slapphet och ryggradslöshet. Så hur får jag ett slappt tyg att blir styvt, vad finns det för tyger som är ludna och hur syr man fast en bokstav i en tröja? 

Hinder hinder och åter hinder som hindrar mig från att ta steget ut i modevärlden…. De fyra punkterna påvisar min skepsis till att modevärlden skulle stå för mina fötter bara jag lär mig sy fast bokstäver på en tröja. 


Mitt andra huvudbry är att jag vill arbeta paljetter på en tröja men jag förstår inte hur paljetter fungerar. Är det så pass illa att varje liten paljett ska sys fast för sig? Det låter orimligt och som en omöjlig uppgift för mig och mina korvfingrar att lösa. Jag famlar i mörkret utan en aning om hur jag ska hitta ut. Kan man stryka fast paljetter på något vis? Limma fast dem? Finns det någon paljett-på-syare att anlita för att genomföra min idé och kan en sådan arbeta för en symbolisk summa på 125 kr och en stor mängd uppskattning?

Löser jag de här nötterna så står modevärlden för mina fötter…. Nu tänker jag inte be om ursäkt för mig själv igen, paljetter är en gräddfil till de fina modeveckorna och modestäderna. Paljetter är disco och disco är highfashion, Alcazar.

Haute couture är inget jag tar lätt på.

 Jag som bara brukar ha en sjukdag om året har redan idag, den 16/1 2017, sjukanmält mig. Det här hade jag inte trott när jag klev in i det nya året full med energi och en stor portion framåtanda, men ibland vill kroppen annat och då gör man bäst i att lyssna. Givet att helgen blev en aning värdelös när näsan rann i ett och ögonen tårades som om jag såg Jedins återkomst och scenen där Luke håller sin döende far i knät efter att han låtit kärleken till sin son visa sig för första och sista gången. Tårdrypande är bara förnamnet.

Jag är en positiv kille och har tagit tiden som sängliggande och soffsittande till vara och lagt den på att vara kreativ vid de tillfällen ögonen tillåtit mig att se klart. Då jag vid två tidigare tillfällen försökt att få H&M att sponsra mig utan framgång har jag valt att lägga de planerna åt sidan och istället gått all in på att snickra ihop mina egna kläder, mitt alldeles egna lilla sponsorskap av mig till mig och åt mig själv.

Me myself and I rakt igenom.

Tyvärr kan jag inte hantera den programvara jag borde kunna hantera för att kunna göra mina ”designer” redo för tryck så jag lägger istället fokus på att göra vad jag kallar skisser i Photoshop och så hoppas jag på att någon i min omgivning som kan det här med Illustrator snart har tid att hjälpa mig att förverkliga mina drömmar. Tills den dagen är här kommer jag fortsätta ha roligt när jag leker i Photoshop och vid sidan om det samla på mig plagg att trycka på när väl dagen är kommen då någon hjälpt mig att hjälpa mig själv eller hjälpt mig genom att helt enkelt hjälpa mig. Förhoppningsvis sker det innan sommaren har kommit, jag har brist på t-shirts redan nu och det hade varit roligt att bära något man skapat själv och inte förlita sig på svikarna hos H&M.

labongegrande_ad

dolme_dolme_ad

Som designer står jag för ett manligt lekfullt skapande som ryms inom haute couturens gränser. Det ska vara lugna fina färger som förmedlar ett tydligt budskap med stilrena linjer och harmonisk symmetri. Och vet ni som Ernst brukar säga, Farbror Glen, han har den rätta knycken och med den kan man komma långt, hela vägen till ett blogginlägg faktiskt.

Hjulen snurrar men jag står still, julens förnimmelse och mer därtill.


Det var med den första snön i början av November lusten att julpynta gav sig till känna. Kunde jag acceptera att falla för det barnsliga begäret eller skulle jag kämpa för att hålla mig ifrån en prematur juldekoration?
Med råg i rygggen stod jag emot frästelsen till den milda grad att jag gav upp tankarna om enorma adventsstjärnor till varje fönster för att istället ställa in siktet på ljus med doft av jul.

En doft av jul, vad nu det innebär.

Jag har doften klar för mig i mitt minne men kan inte definiera vad det egentligen är som utsöndrar den ljuvliga tillfredställande doften. Även om jag inte visste vilken egentligen doft jag var ute efter stod det klart för mig att min vision av juldoft inte överensstämde med ljustillverkarens. 

”Christmas Candle” titeln var lovande, kunde det vara vad jag var ute efter?

Jag tog ner det och bröt mot alla regler när jag försiktigt bröt förpackningen för att försäkra mig om att inte köpa grisen i säcken.

Jag rynkade pannan när jag drog ett djupt andetag genom näsan.

Christmas Candle? Titel lovade mycket men levererade föga, även om jag inte var på det klara med vad som egentligen är signifikant för juldoften förstod jag att grönt äpple absolut inte var det.
Äppel och kanel kanske hade varit något sånär rätt men enbart en frän doft av Granny Smith var inte tillräckligt tillfredställande för att att jag skulle köpa den förljugna titeln ”Christmas Candle” och med det köpa ljuset. 
Jag lämnade butiken besviken över att inte fått stilla mina jullustar. Inte ens med ett litet ljus.

Fast besluten att ändå få ut något juligt ur dagen gick jag vidare till Coop där jag raskt tog mig fram till avdelningen med jul koncentrerad i tub. Två stadigt packade tuber tomtegröt roffade jag åt mig innan jag gick mot kassorna, väl medveten om att jag skulle passera hyllan med jul tappad på pet. 

Två portioner tomtegröt med tomtegrus och en flaska julmust senare satt jag nöjt tillbakalutad i soffan bländrades i min almanacka, 27 November, datumet ringade jag in. Det var då lägenheten skulle gå från höstigt deppig till ljuvligt julig. Snart är vi där och jag har aldrig längtat som jag gör i år.

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.

Oj oj vad det kan påverka kreativiteten att ha mycket att göra på jobbet. Varje steg måste vägas på guldvåg för att man ska finna tid och ork att pyssla om sin kreativitet, jag rör mig tyvärr som en elefant i en porslinsbutik när jag försöker lägga vikt vid det viktiga.  
Det blir extra knepigt när gymmet lyser med sin närvaro och erbjuder ett så lättillgängligt alternativ till belåtenhet att man vore dum att inte ta till vara på den. 

Där står man med 16 kg i varje näve och lyfter fram sina muskler samtidigt som man övertygar sig själv om att så länge biceps växer gör det inget att tiden för att skriva krymper. 

Lik förbannat är det inte i armarna man har träningsvärk efteråt utan i huvudet, i den hjärna där varje försök till intellektuellt tänkande gör att det känns som om huvudet ska fatta eld. 

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.
 
Därav min frånvaro från bloggen veckan som varit, jag har riktat in mig på aktiviteter som gett mest tillfredställelse för minsta möjliga spenderade tankekraft.

Som den rockstjärna jag inte är har det inneburit att jag lagt tid vid att spela 

tv-spel, bingo och umgås med sambo. 

(Att umgås med sambon innefattar i vanliga fall en hel del av varan tankekraft men den här veckan har hon varit hygglig nog att finna sig i min slappa framtoning)

Tv-spel börjar jag känna mig en aning gammal för så bingolotto och yatzy är fullt acceptabla substitut.
Andra tankar

Jag har gått ner i min inre bunker där jag isolerat mig lagom mycket för att hålla mig på rätt sida av kuf-sträcket. Med mig har jag min sambo som blir mitt fönster som jag ser världen igenom samtidigt som hon är min sköld mot omvärlden.

Hon förstår mig och låter mig hållas i min enfald att inte finna intresse för mycket annat än mitt eget välbefinnande just i denna stund. 

Nu börjar jag långsamt ta mig upp ur min bunker för där blir inga barn gjorda som jag brukar säga.
Det blir bäst när man spenderar lagom lång tid där nere och samlar tillräckligt energi för att åter kunna tackla livet med en klackspark. När allt kommer omkring är det utanför bunkern det fina livet pågår även fast jag inrett rätt hemtrevligt där nere om jag får säga det själv.
En vecka i halvåret får räcka.

Glen Snoddas kan inte jonglera.



Jag har aldrig varit vidare bra på att jonglera, rättare sagt har jag aldrig kunnat jonglera mer än två bollar samtidigt och om det räknas som att jonglera låter jag vara osagt. 
Vilken perfekt liknelse det här kommer bli.

Jag kan inte jonglera livets små bollar heller, förutom två bollar i taget och om det räknas som att jonglera tilllåter jag mig själv att svara på. 

Nej, det räknas inte förens alla tre bollar på ett kontrollerat sätt kastas runt i luften mer än ett varv. 

Mina bollar är: 
Arbete – Nödvändigt för att tjäna pengar.
Det kreativa – En viktig ventilation av känslor.
Träningen – Ett skönt sätt att koppla bort huvudet och den rakaste vägen till lycka samt trevligt utseende.

Bollen arbete håller jag alltid igång, det finns inget alternativ i nuläget att inte jobba så den låter jag hoppa upp och ner i handen. 

I nuläget har jag också bollen träning i rörelse, den tar upp mest fritid och har så gjort ett tag. Eftersom jag är en periodare är det lika bra att köra rätt in i kaklet med träningen och förhoppningsvis har jag format en efterlängtad kropp när jag väl krashar och tappar intresset.

Den tredje bollen, kreativitet, försöker jag gång efter annan få in i jongleringen men den faller vid varje försök rätt ner i golvet med en duns och jag sparkar den under soffan för att slippa tänka på den. Så hittar den tillbaks på något vis och ber om att få vara med i jonglering igen men jag som jonglör vet att det aldrig kommer gå. Det blir en boll för mycket i leken och jag blir tvingad att låta någon annan falla i glömma om det ska vara möjligt.

Så blir det den livsnödvändiga bollen av arbete som ryker eller blir det den egentligen inte alls nödvändiga vardagslyxen till träning som ryker? 

Svaret är tyvärr lika självklart som tråkigt.