Filosofins ände.

WhatsApp Image 2018-12-04 at 20.42.10

 

Jag påbörjade mina självstudier i filosofi igår kväll och gick och la mig med en känsla av att jag inte begripit någonting. I morse vaknade jag till insikten att jag förstår allting, allting i hela världen. Jag kom under natten till insikten att allt, oavsett vad, är socialdemokrati i grunden. En förklaringsmodell jag nu, oavsett vad, alltid kommer referera till som den egentliga sanningen.

Om någon försöker motbevisa mig eller argumentera för att min modell har uppenbara brister kommer jag utmanövrera denna genom att hänvisa till att personens åsikter även de är sprungna ur socialdemokratin.
Vidare känner jag att jag inte behöver bevisa min tes då tesen är det yttersta beviset i sig.

Om det här gör mig till allvetande eller inte låter jag vara osagt, men att svaren på alla våra frågor står att finna i socialdemokraternas partiprogram är enligt mig numera bevisat.

Hur svårt var det där med filosofi egentligen?

Allt som krävdes för att finna alla svar var en kvälls självstudier, en kort natts sömn och ett feberlikt uppvaknande till Stefan Löfvens sakrala stämma på nyhetsmorgon. Och med det kan vi förpassa filosofin till historieböckerna och istället rikta in oss på att lösa livets egentliga gåtor, vad ska vi äta till middag? Får den här boken mig att se tjock ut? Undrar om jag någonsin får gå i pension, om Reinfeldt får bestämma?

Berättelse från ett arbete.

NEURO

 

Det är en vanlig dag på jobbet, tills han kommer in.

Han som inte borde behöva vara här men är det ändå, de säger att han kan hjälpa mig, om jag bara förstått vad det är jag anses behöva hjälp med. Som tur är, är jag inte ensam. Vi är ett flertal män som står runt honom och lyssnar på vad han har att berätta och han berättar mycket, vi svarar desto mindre.
Vi hör vad han säger, replikerar bara till varandra. Så blir det när engelska är språket han använder sig av för att göra sig förstådd och svenska är det vi använder oss av för att förstå.
Ansvaret för att delge honom våra tankar vandrar mellan oss som en tickande bomb, vi håller ibland kvar vid det ett tag, skjuter det vidare precis innan vi tror att det ska brisera. Jag hör ljudet av outtalade känslor, en tyst överenskommelse oss emellan om att vi ska turas om då bördan är alldeles för stor för en man att bära. Lotten har ännu inte fallit på mig, det gör den nog snart. Så jag går därifrån.



Jag vill inte bli fast i den innersta cirkeln och bli den han riktar sig till när han önskar ett svar, min engelska ordbok har jag lämnat hemma.

Så jag ser hela tiden till att vara i rörelse, en rörelse som utifrån ser ut att vara arbetsam, det är den inte, den är ett alibi.
Min distans mellan mig och honom, denna engelsktalande man med halsduk slappt kastad runt nacken. Den är inte där för att ge värme, den bara är där. Varför är den där? Vem har ens jacka och halsduk på sig inomhus?


Jag sveper förbi i periferin för att försöka snappa upp om han delger oss något av värde, vilket han gör ibland. Då och då står det han säger på egna ben utan att behöva följas upp av en fråga från oss, jag blir glad när jag tänker på att de slipper och att jag undgår att bli berörd. Jag lämnar ansvaret för vår gemensamma framtid till de andra, låter hans fakta landa och bevaras inom vårt kollektiv.

Så står jag där och förväntas genomföra mina arbetsuppgifter för att han ska kunna genomföra sina, jag genomför dem givetvis under tystnad bortsett från de små välmenande grymtningar jag ger ifrån mig för att visa att jag hör vad han säger.
Han tar över där min behjälplighet blir ett hinder och så väntar vi. Väntar på resultatet. Under tystnad. Låter maskinen föra samtalet oss emellan.
När väntan är över ställer vi oss i en halvcirkel och betraktar det vi som kollektiv åstadkommit och väntar på att han ska börja prata. Han berättar vad han känner och vid det här laget är det ingen av oss som orkar ta ansvar att besvara honom längre, vi låter det han säger passera okommenterat och hoppas att han snart försvunnit.



Det kanske han har gjort, jag har ingen aning då jag befinner mig i ett vilorum eftersom den soffa jag vanligtvis dricker min kaffe i på lunchen står i direkt anknytning till honom.


Nu lämnar jag min trygga vrå, beger mig ut i osäkerhetens vidder igen och inser att han är kvar. Men han har tagit av sig både sin jacka och sin halsduk, kanske är han till slut en av oss. Uppenbarligen har han fortfarande något att berätta då ett flertal kollegor står runt honom, jag blir nyfiken på att veta vad han sagt. Men först efter att han lämnat, det gör han tydligen imorgon, då kan jag bli fri igen och få tillbaka min plats för fika och min röst.
Om jag nu vill ha den, han fick mig att finna något i vilorummet, ett lugn. En plats i centrum av världen där världen är begränsad till fem kvadratmeter och jag är kung, en kung som talar mitt eget språk. Ett språk jag snart hoppas förstå.

Han hjälpte mig finna det jag inte visste att jag behövde hjälp att hitta. De andra kanske inte hade fel, bara inte rätten.

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.

En liten bit frihet

FRIHET

Han gick där på perrongen för sig själv när min tunnelbana rullade in på Hornstulls tunnelbanestation, jag såg bara hans ryggtavla till en början och snabbtänkt som jag var bildade jag mig snabbt en uppfattning kring vem han var.

Hans gråa hår och den tilltufsade frisyren som höll en längd som skvallrade om att han rätt nyligen besökt en frisör men valt att gå därifrån utan någon produkt att forma sin frisyr med hemma framför badrumsspegeln. Den bruna illa åtsittande kavajen, jeansen som var så långa att ben sluten trampats sönder av hans bruna skor av läder som var blekta och slitna efter att ha gått i samma spår dag ut och dag in. Det kändes som om han införskaffat hela sin outfit vid ett och samma tillfälle, möjligen inför starten på ett nytt jobb som skulle förändra allt i ett försök att få en nytändning i livet och att han hållit kvar vid den svaga lågan allt för hårt och kvävt elden genom att använda sin outfit i allt för stor utsträckning utan att tillföra nytt syre till den. Outfiten var hans uniform som om tankarna på förändring satts i rörelse från insidan och bars vidare av det han täckte sin annars nakna kropp med på utsidan och utan sina kläder var han samma man han var innan han tagit på sig sin nya kavaj som förmodligen redan från början var för stor men likt förbannat ändå en kavaj. Det nya arbetet visade sig lämna honom med samma otillfredsställande känsla när han stämplat ut som hans gamla arbete gjort. Den nya miljön kändes till en början spännande och att få lära känna nya kollegor en utmaning han gav sig fan på att klara med bravur, de skulle få lära känna en ny honom samtidigt som han lärde känna ett nytt jag. Och så gick tiden, miljöerna blev samma kvävande ramverk som alltid och de nya kollegorna visade sig vara samma gamla personligheter han lärt känna och tröttnat på vid den tidigare arbetsplatsen, det var bara namnet på företaget och kollegorna som var annorlunda. Inte ens han själv hade förändrats och det var som om vart han än hamnade hittade han aldrig rätt, sin plats, sitt hem, sitt sammanhang där han kände sig som mer än ett bihang. Han ville brinna upp i natten, resa sig ur askan varje morgon och känna hur hans eld växte sig större för varje vaken timme han spenderade i sitt liv för att till slut brinna upp igen varje natt och blända andra med sitt sken och skänka värme åt de som med ett svalnat intresse för livet levde ett liv i skuggorna.
En slagen man, besegrad av besvikelse och allt för högt ställda förhoppningar. I vänster hand bar han en portfölj och i höger hand något som jag ännu inte visste vad.
Tunnelbanan åkte långsamt förbi honom och jag vände mig om för att se vad det var han höll i sin hand och våra blickar möttes utan att han vek undan trots att han bar på all skam. Han förde skammen mot munnen och tog skamlöst en tugga av sin glass som om allt livet lärt oss om glass och dess negativa inverkan på blodsockernivåer, vikt och kolesterolvärden aldrig nått honom. Han var friheten personifierad, han var en ensam man som åt av en 88an som om han ägde all rätt att unna sig precis det han kände för i stundens hetta. Kanske var det hans inre glöd som behövde svalkas? Kanske var det en hunger på livet som behövde mättas? Kanske var han allt annat än tvekan som omger ordet och kanske var han helt klar med det självklara att varje vuxen individ själv väljer när en glass ska införskaffas och ätas utan att omvärldens värderingar av ens leverne spelar någon roll.

Jag la alla tankar om honom som ett slaknat libido åt sidan och konstaterade att han var just det bländande ljuset och den heta eld som gav värme åt ett svalnat intresse för livet som jag trodde att han önskade vara.
Han inspirerade mig, fick mig att tända min eld även om jag aldrig skulle äta en glass för mig själv. Jag tog mig ut en lördag med förgyllda utsikter och guldkantade insikter.

 

ETET4EVER

Glassen är nonchalans och nonchalans är frihet, friheten att få göra det en behagar bara för att en behagar att ta sig friheten. Jag var fri i lördags och var enbart bunden till min önskan att få göra vad jag önskade och mina önskningar gick i uppfyllelse. Jag vaknade och ville ta mig till Tantolunden och måla så jag tog mig till Tantolunden och målade. Jag ville besöka Abba the Museum så jag tog mig till Abba the Museum och besökte.

Jag ville ut i natten och dansa så jag tog mig till en klubb och väntade. Väntade på att dansflugan på riktigt skulle ta tag i mig och föra mig ut på dansgolvet och visa kidsen hur vi dansade på min tid.
Det fanns inga kids på dansgolvet, där fanns överhuvudtaget ingen alls, så jag fann mig själv sittandes vid sidan av och såg på den stora yta där ord saknade betydelse och kroppsspråket talade sitt tydliga språk och var en evighetslång mening utan punkt.
Om ingen annan dansade så var det väl upp till mig att visa vägen tänkte jag samtidigt som jag insåg att det var ett tag sen jag dansade och som jag mindes min dans innehöll den en hel del fysiskt krävande rörelser och en genomgående ögonhöjande elastisk estetik. Så jag gjorde det alla män i min ålder borde göra innan de utsätter sina kroppar för det dem en gång klarade av i sin ungdom, jag värmde upp och jag stretchade.
Under tiden jag gjorde det infann sig ett antal kids på golvet och jag kände tryggheten att kunna försvinna i mängden komma krypande. Rusande mot mig kom känslan av att jag gjorde bäst i att sluta värma upp och istället sätta mig ner igen. Det fanns inget jag kunde visa kidsen som de inte redan visste. Att förlika mig med att vara den första som dansar på ett dansgolv kan jag göra rätt kvickt, någon måste visa ju vägen. Att som första utomstående part ansluta till ett dansgolv som befolkas av ett danskompani är något jag aldrig kommer kunna förlika mig med.
Ja jävlar vad kidsen kunde dansa, de rörde sina kroppar på sätt jag aldrig ens i min fantasi lyckats med själv. De var överallt och ingenstans medan jag satt uppvärmd på bänken och spelade det coolt tills jag bestämde mig för att slita fram min metaforiska glass och nonchalant ställa mig på dansgolvet och göra det jag behagade. För frihetens skull.
Idag är jag fängslad i min sargade kropp med träningsvärk i både rumpa och vader men oj vad jag känner mig lös och ledig i övrigt.
Att du var där med mig hela vägen är den guldkantade insikt jag bär med mig,
en bra tjej – om än lite galen i alla fall inte så tokig.

Ett spel för Galleri Snoddas

Så går dagarna vidare och jag är fortfarande upp över öronen kär, det är trevligt att hitta någon som inte bara får en att våga drömma utan också får en att digga verkligheten för vad den är. Kanske har drömmen blivit till verklighet eller också har verkligheten blivit till en dröm.

Hemma fortsätter jag att vara som alla andra på mitt egna sätt och försöker att inreda min lägenhet med både stil och finess. Det är svårt att hitta det som sticker ut på ett tillfredställande vis samtidigt som det är tillräckligt strömlinjeformat för att jag ska känna mig bekväm i och kring mitt egna möblemang. Ett effektivt sätt att sätta sin egen prägel på sitt hem är att hänga upp konst på väggarna och konst mår bäst av att befinna sig inom ramar av alla dess slag. Som tur är har jag som dagligen arbetar inom och kring ramar en ”fri” tillgång till dessa vilket möjliggör att jag kan visa upp min konst för omvärlden på ett vördnadsfullt sätt, i kvalitéts ramar med både distans och reflexfritt glas.

Tavlor kräver hål och som jag borrat i väggar. Hittills har jag lyckats borra och plugga igen ett tiotal hål som jag skruvat in skruvar i och hängt upp tavlor på.

Välkomna till Galleri Snoddas, där urvalet är lika hårt som livet och bara de hårdaste finns representerade.

Merparten av tavlorna har funnits i mina ägor sen dess att jag flyttande in utan att jag gjort någon vidare ansträngning för att få upp dem på väggarna. En del av förklaringen ligger möjligtvis i att i mitt tidigare liv blev det till en grej att min far alltid kom över när jag behövde hål i väggarna vilket av förklarliga skäl inte går längre. Om han sett med vilken slapphet jag och Filippa borrade våra hål hade han vänt sig i sin grav, nej så kanske jag inte kan skriva. Skämt åsido hade han inte vänt sig någonstans då han är spridd för vinden. Skämt åsido åsido slår det mig ibland att han aldrig fick se min lägenhet och det medför en känsla som når direkt in i det utrymme i mig själv där jag placerat min sorg och saknad. Nåväl, inte mycket att göra åt.

En bit av lägenheten är i stort sätt klar med allt vad det innebär och det är skrivbordsdelen där jag i ärlighetens namn spenderat noll tid hittills. Det finns där mer som en markör över vilken typ av man jag försöker framstå som snarare än den man jag faktiskt är. Ovanpå skrivbordet står det mest pretentiösa ting jag har i mina ägor, en skrivmaskin som med sin blotta närvaro för mig ett steg närmre att bli en parodi av mig själv. Ännu har jag inte tagit det sista steget och lagt en prydlig hög av böcker om skrivandets konst bredvid men fortsätter det så här är jag väl bara veckor ifrån att löpa linan ut och börja skicka in underfundigheter till Namn & Nytt i DN.

.

Att hamra på skrivmaskin är väldigt tillfredställande och ger skrivandet en ny dimension och tyngd när varje ord och formulering måste vägas på guldvåg innan de sätts på pränt. Det är en aspekt jag uppskattar med min Facit Privat och vore jag inte allt för bekväm hade det kunnat bli det nya huvudsakliga verktyget för mig att skriva mina blogginlägg på, även om det inneburit vissa logistiska problem att skicka ut maskinskrivna blad till var och en av er som läser det här.
Sin genuina känsla till trots så väljer jag att skriva på dator framför maskin alla dagar i veckan. Det jag förlorar i känsla tar jag igen på bekvämligheten med ordbehandlingsfunktionen i Word.

Tack för mig!

/ G.Snoddas

Krystad kreativitet – Glen Snoddas går på pumpen.

SVART

 

 

”Den som använder humor för att ta sig genom mörka tider har alltid nära till skratt”

En tredjedel. Det är mängden av skrift som skrivs för att publiceras på den här bloggen. En tredjedel skrivs hit, en tredjedel till en längre text jag arbetar på och så en tredjedel i rent terapeutiskt syfte för att sätta ord på mina skenande tankar. Den personliga tredjedelen innehåller sådant som bara är för mig att läsa och det är de texterna jag använder mig av för att skriva mig upp ur en nedåtgående trend. Trenden har vänt och pekar nu uppåt igen och med det har all kreativitet försvunnit ut ur mina sinnen. Viljan att skriva finns fortfarande där, suget efter att publicera något på bloggen är alltid närvarande. Det är tyvärr inte förmågan att ge ord en mening. När jag mår bra och är i balans försvinner förmågan att skriva något som jag finner tillfredsställande och om jag inte är tillfreds med mina texter finns ingen anledning för mig att skriva dem.
Under de uppåtgående trenderna vill jag bara leva utan att tänka, vilket är svårt för någon som drunknar i sina egna känslor om den inte skriver ut dem.

 

Hur stillar man ett behov som inte låter en sitta still? Man ger sig själv små nålstick av bekymmer för att vara säker på att man aldrig tappar fotfästet i sin strävan att nå stjärnorna. Små påminnelser om lyckans falskhet och det faktum att den bara är små ljuspunkter på en svartmålad tavla. Till slut har man stuckit så många hål i sitt uppblåsta välmående att trenden vänder nedåt igen och all kreativitet kommer tillbaka för att kunna skriva upp värdet på ett annars värdelöst liv. Texter som när de skrivs är den enda sanning som jag känner men som när jag läser mest framstår som en samling lögner. Det är då resan uppåt påbörjas igen. Välkomna till mitt inre liv gott folk!

 

Och hur utlämnande var inte det här inlägget? Inte ett dugg. Alla bär vi på ett mörker och jag har bara tydliggjort en del av mitt. Det är nyttigt att vara bekant med sitt mörker men man ska nog akta sig för att göra det till sin bäste vän.