Bästsäller

Det är lika bra att skriva sina memoarer i blyerts. När man är klar och ligger begravd som om jag bara hade ett liv, är det säkert någon som har ändringar att göra. Sudda bort alla sura miner, ett A6-block har knappt plats för ljusglimtar, minst av allt beskrivningar av danser jag kunde i huvudet men sällan förkroppsliga. Det krävs en stor portion pondus för att lyckas med krumping. Vilket också ligger i dansens natur. När jag spänner hela kroppen för att slå ett ordentligt slag i luften så måste jag till ett hundra procent mena att slå hål på atmosfären. Annars ser det bara fånigt ut. När jag med låst ryggrad vrider runt min överkropp som om jag höll en rockring spänd mot mina skuldror. Då måste mitt ansikte ge uttryck för så mycket aggression att ingen vågar se den osynliga rockringen som till och med jag tänker finns där.
Krumping är bara den senaste dansen på listan över sådant jag inte bemästrar.

Reseskildringar är ett annat exempel, som här från Perus höjder.
Vägarna var som oftast ett smalt fällt av asfalt flankerad av stampade jord på bägge sidor. På den moderna vägen i mitten körde lastbilar med öppna flak till brädden fylld av bråte, med chaufförerna hängande över tutorna för att undgå kollision på den underdimensionerade vägen. På landsvägen gick det långsammare, när bönder och deras för dagen utvalda daglönare vallade boskap åt ena hållet och rullade kärror med spannmål dragna av utmärglade åsnor åt det andra. Den sista byn längst vägen, innan asfalten byttes mot mindre vägar av sten, var av pittoresk modell. Bensinmackens plåttak stod lutat mot en uttjänt pump av Shellmodell, vars röd, vita gula färgschema lyste upp som en 80 tals referens lika goda som någon annan.
De som kom med bil från inlandet för att korsa bergen och ta sig vidare till havet stannade utan undantag för att tanka där i byn, den sista på tio mil av kargt klimat och väderbitna farleder. Det gav de luttrade invånarna en chans att tjäna en extra hacka på ovana chaufförer vars osäkerhet förstärktes av skakande huvuden och ojande läten från byborna.

– Över berget i den här bilen? Oj oj oj, inte bra. Ni borde inte köra själva. Det finns många hinder på vägen som bara vi känner till.

Även de kaxigaste turisterna kom på andra tankar när de såg upp mot topparna och fick se vraken från tio år gamla olyckor, som med lokalbornas hjälp fortfarande låg synliga i den annars täta vegetationen. De vana bilförarna från trakten erbjöd sig att framföra ekipagen längst de farligaste rutter mot en liten ersättning, inte mer än någon dollar eller så.
Ett pris så pass bra att ingen kände sig självsäker nog att tacka nej varpå bilnycklarna bytte händer och inget hände.

– Imorgon bitti, inte tidigare än så. Idag är vägarna fulla av boskap. Ta en öl i baren och sov sen en natt på hotellet så åker vi imorgon bitti.

Inte heller det gick att avstå. En iskall öl på 1500 meters höjd och en natt under tak med en stjärnklar himmel direkt utanför fönstret är inget som hör till vardagen ens för de vanaste av resenärer.
Priserna för allt kunde mycket väl vara hutlösa, men de goda invånarna ville inte göra sig några större pengar på att lura turister. Fick de bara tillräckligt för att slippa ta jobb i lågländerna var de nöjda och 15 dollar räckte gott och väl till ett drägligt liv. På morgonkvisten när turen börjat insåg de flesta att de utan problem klarat av att köra rutten själva, men den goda upplevelsen från kvällen innan fick dem att känna sig som vinnare även om de blivit dragna vid näsan.
Och därför hatar jag Peru fastän jag aldrig varit där.
Lite som merpartens relation till häst.
Hos många av oss är den obefintlig fast vi är övertygade om att den trots det är ”Mannen som kan tala med hästar” bra.
Därför kan jag ha en åsikt om Peru baserad på en beskrivning jag hittat på själv. Lika väl som jag för alltid kan häst efter att ha ridit ponny under en marknad 1997.

Vissa saker behöver inte vara svårare än en riktigt bra magkänsla, fast dålig då. Min uppfattning kring att göra mig en hacka genom att köpa dyra böcker billigt och sälja dem dyrt är också baserat på magkänsla. Där finns en ordentlig känsla av att det kommer gå vägen. Vinsten är redan inräknad på de böcker jag köpt hittills, fastän jag inte planerar att sälja dem förrän om 20 år.
Ur ett annat perspektiv är de bara hyllmeter av dyra inköp jag inte vill läsa men älskar att äga, för att sälja. Mitt antikvariat är lika mycket ett projekt för framtiden som jag själv, ett prospekt med stor potential och enligt ordspråken ska man inte skåda given häst i mun.
Min mest spännande bok är den om Frankenthalers konst. Helene Frankenthaler hämtade sin inspiration från Pollock och någon annan abstrakt konstnär. Senare rörde hon sig kring ett större gäng kreatörer som kan kopplas till en specifik plats eller annan signifikant markör för det smeknamn gruppen kom att få. 51st Streeters, eller liknande.
Egentligen spelar det ingen roll och jag har bara tagit mig igenom det fåtal av sidorna med text. De med bilder är en annan historia. De är precis så inspirerande som en bild i en bok kan vara.
Inget livsomvälvande, bara helt perfekt att kopiera i mina egna konstnärliga ambitioner.
För givetvis har jag sådana också.
I de tyska bilfabrikerna finns det också ambition. Enligt undersökning ägnar 7 av 10 anställda sig åt någon form av kreativ verksamhet på fritiden i väntan på att kunna försörja sig på sin konstnärlighet. Konstklubben på Volkswagen bestod av 5000 medlemmar som var för snåla för att betala för sina lotter till de halvårsvisa utlottningarna av konstverk. Istället betalade de för sig med egenskapade tavlor som ingen annan önskade vinna och som till allas förtvivlan gick direkt in i prispotten. Senast bestod första priset av 3000 verk direkt från de andra kollegorna på fabriken.
När konstklubben börjat hade verk av konstnärer som Miro, Picasso, Dali varit vad som förärats en lycklig vinnare. Men tiderna förändras. Allt går inte alltid mot det bättre.
Sedan tio år tillbaka var högläsning av poesi med efterföljande omröstning varit en del av festligheterna. Vinnaren 2019 ansågs av många vara den bästa sen priset började delas ut.

Descharnes Riche
Skriven och framförd av Joakim Koch – växellådor – band 4.
Här översatt till svenska.
”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

Att Joakim sen gick och blev tysk poesis senaste stjärnskott och tog honom bort från fabriken in i finrummen sågs inte med blida ögon av de som blev kvar. Konstklubben var inte tänkt att vara någon språngbräda för vare sig poeter eller lyriker, så inför 2020 hade nya stadgar stiftats och högläsning blivit förbjudet. Det var inte berömmelsen i sig som var problemet, det var att ingen annan kunde ta del av den. Hade Joakim Koch målat tavlor hade någon annan kunnat vinna ett av hans verk och fått ta del av framgången, istället satt 4999 personer med orden från en dikt de knappt förstod och undrade vad som hände med solidariteten. Poesi, denna egoistiska handling till kreativt uttryck.



Carl Johan De Geer.
Om du vill mig något finns jag här.
CJDG – Med kameran som tröst, är nog boken jag rår för mest.
Svartvita bilder över en svunnen tid och nakna kroppar i sina bästa år.
Något gör att jag dras mot boken, som om någon annan vill djupstudera varje bild, fastna framför varje blad. Det kan inte vara jag, för inte skulle jag sitta och frossa i nostalgi och ansiktslösa kön.
Han den där någon annan ser inga problem med att längta tillbaka till en tid han inte upplevt.
Snusk är vad det är. En ren människa ska förhålla sig till nuet och längta efter att långsamt dö på ett halvhjärtat sätt. Vilket inte samma sak som att dö långsamt.
Värre saker har garanterat skrivits.
Ett mer anspråkslöst författande än mitt får man leta efter.
Kombinationen av mina intressen för text och bild hade varit lämplig i ett fanzine, vilket också är vad jag önskar skapa i brist på bokkontrakt.
Dessvärre har jag inget att skriva om och nada att illustrera.
De ämnen som berör mig är så flyktiga att varje idé tänds och släcks lika snabbt. Anne Frank däremot brann för något och lät inte tankarna på vad andra skulle tycka påverka henne. Hon levde sitt liv fritt från förtryck och lät inte hatarna tysta henne. Så hade jag också velat leva. Där någon brydde sig tillräckligt för att hata mig. Om jag tillåter mig själv att tänka högt tror jag mitt och Annes fanzine handlat om mode i beigea toner med kollage, tygprover och vassa texter riktade mot etablissemanget på var och varannan sida. Nu råkar jag tänka bäst tyst. Så bygg inte upp några förväntningar. Mina bästa idéer är de jag aldrig låtit lämna mitt inre. Som min lösning på polarisering och de eskalerande ekonomiska klyftorna. Med mitt tilltänkta system hade 80% av problemen ha löst sig redan imorgon.
Det är viktigt att ta i beaktande tycker jag, att oavsett vad ni tycker om mig i dagsläget, är jag betydligt bättre än så i mitt eget sinne. Därför säger jag allt som oftast när jag gjort mitt bästa, att det var mitt sämsta. Det är ju så att med höga förhoppningar kan man bygga ordentliga trösklar. Vissa så höga att man inte lyckas kliva över dem av rädsla för att falla. Moderna genier verkar det finnas en uppsjö utav. Där snackar vi istället låga förväntningar och ännu lägre trösklar. Sista meningen är en slapp kritik mot sociala medier, något jag håller mig för god för, så istället riktar jag mig direkt till människan bakom kontona. Folk måste sluta se sig själva som så jäkla speciella. Hur många frälsare behöver egentligen världen. I tidens begynnelse verkade det räcka med en och inte ens det var få nog för folk att stå ut. När Anne frank låg undangömd där på vinden kände hon sig nog inte vidare speciell. Hon blev det först när vi gjorde henne till det, eftersom hon var så himla vanlig.
Jag håller mig också undangömd och odlar min galenskap. Eftersom alla genier anses ha en skruv lös. Det finns många vägar till framgång och det här är min. Min bästsäller till vilket pris som helst.

”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

Där och Graceland överallt.

Här och andra ställen din mamma inte jobbar. Titeln på min kommande fotobok som aldrig kommer komma ut.
Jag är ju trots allt inte någon fotograf och helt ointresserad av att ta bilder i övrigt.
Titeln är jag ändå väldigt nöjd med. Tänker att den ska spegla innehållet som skulle bestå i fotografier från diverse arbetsplatser runt om i Sverige. Vi behöver mer av den varan, solid arbetarlitteratur som skildrar den riktiga världen. Det är mitt konstnärliga manifest om jag nu hade haft något.
Politiska manifest har jag desto fler och jag formulerar ett flertal motsägande varianter av dem varje dag. Det är allt från aktiv dödshjälp med hjälp av dödsstraff till att inte ge alla medborgare tio tusen kronor fast jag planerar för vad jag gjort med ett sådant engångsbidrag.
Finskt konstglas.
Jag har gjort en inre resa, från att ogilla vad än finnarna lyckades åstadkomma till att fullständig förälska mig i allt vad finnarna åstadkommit. Gud vad dom kan med form och färg våra östliga grannar trots deras gråa och raka framtoning. Kul tycker jag, och många med mig. För Jesus vad värdefullt det finska glaset verkar vara om man ser på utropspriserna på onlineauktioner. När finnar blåser glas täljer finnar också guld, där om någonstans hade min mamma gärna fått jobba.


Que sera, sera.

 

Befkuren

 

Det passerar inte mycket nya intryck genom mina sinnen i dessa dagar och bra är väl det. Jag tar mitt ansvar och har begränsat min sociala samvaro till att enbart bestå utav fysiska möten med min sambo och ett fåtal telefonsamtal med alla de andra som kallas vänner. Så vad ska man skriva om när inspirationen tryter och det är svårt att snappa upp de där små finurliga tankarna som huserar i vardagen. Jag har inte den blekast aning så jag har påbörjat ett tiotal texter den senaste tiden utan att komma längre än fyra, fem rader. Om jag bara lyckas ta mig förbi den här passagen så är det ett ordentligt fall framåt sett till min nuvarande dagsform. Men det tar emot, det lutar åt att jag får göra ett inlägg likt de där avsnitten av långt gångna sitcoms som står och stampar. Ett avsnitt med klipp från tidigare episoder, eller som i det här fallet, ett blogginlägg med inledningar från de där texterna jag inte funnit ett sätt att avsluta.

 

Något som jag finner positivt för mig själv i rådande tider är det faktum att mina egna och andras förväntningar på vad livet ska innehålla drastiskt har reducerats till att bestå av livet självt.

 

Låter man oron styra skutan kan man ge sig fan på att det blir plattan i mattan i riktning mot närmsta klippavsats. Den där andra jäkeln av mig själv har en osund fascination för döden och har en sedan år tillbaka bokat plats på båten över floden Styx.

 

Aldrig tidigare har jag känt ett så stort behov av att skriva något som betyder mer än tillfällig eskapism för mig själv och de som läser mina texter. Jag vill skriva mitt eftermäle redan nu för jag förbereder mig någonstans djupt i mina tankar på att dö.

 

Jag är en blek kopia av ett tidigare liv.

 

 

Vilket otroligt sammanträffande att så många av ovanstående inledningar handlar om det ämne jag gör allt som står i min makt att inte vidröra. Jag önskar få ut något mer av tillvaron just nu och söker med ljus och lykta efter positiva nyheter som för tankarna bort från viruseländet. Så deltar man själv i att sprida defaitism. Nej, jag vägrar falla i fällan.

Jag tänker dela med mig av något positivt.

Just i detta nu ligger min sambo här i sängen bredvid mig och ser på filmen Funny Face, eller Kär i Paris som den heter på svenska. Det är en av hennes favoritfilmer och det skänker mig glädje att se henne se på filmen. Hon har ett så lugnt och välgrundat leende på sina läppar när Audrey Hepburn kastas runt i situationer hon inte önskar delta i. Där har vi lyckan i det lilla och allt jag söker. Filmen i sig drar mina ögon till sig oftare än jag initialt trodde att den skulle göra. Det är också positivt. Så nu är det dags att hänge mig helhjärtat till allt det som ligger här intill i ett försök i att bara befinna mig i nuet.

Den kreativa ovissheten.

Med följande inramning får mina studier inom skapandet av collage anses vara avslutade. Limstiftet tog slut.
Nu drar äventyret vidare mot nya sätt att uttrycka min kreativitet på, tyvärr har jag redan utforskat de flesta. I brist på annat är det väl till att syssla med något mer konceptuellt, kanske till och med ett performance för att sätta fingret på något skevt i vår samtid.

Hur vore det om jag syr upp en kostym i form av ett Ica-kort så stort att jag inte kan ta mig igenom entrén till Ica maxi, hade det varit ett bra sätt att belysa deras nya bonussystem?

Konsten att samla mig.

Jag behöver skaffa större lägenhet.
I den jag har är väggarna fulla av konst.
Det är en tomhet som fyller mig vid insikten av att det inte finns plats för några mer tavlor, inga mer ramar eller dukar att hänga upp på slarvigt islagna spikar. Platsbristen lägger ett dystert töcken över min konstsamlar persona och lämnar mig med hammare och mejsel i hand utan mitt granitblock att utkristalisera mig själv ur. Glen Snoddas version nr. 5 “Imperatorn” blev inte mer än imperfekt.
En rumphuggen historia.

Det fanns ju något där i att ”handla” med konst. Något som med råge överträffar handeln med andra former av varor. En slags motsats till kapitalism som fortfarande ryms inom kapitalismens ramar, ett köp av en känsla. Ett ting som lämnat en ägares händer, gärna skaparens, för att hamna i mina och falla i glömska för omvärlden.
Helt utan tillväxtmål, även om jag skämtar med konstnärerna om att det är en investering för framtiden och att det nu är upp till dem att bli välkända och trissa upp priserna så att jag kan bli rik.
Det vill jag inte.
Förhoppningsvis inte dem heller, jag gillar konstnärer från en arbetarbakgrund och arbetare ska aldrig bli nyrika.
Finns det något mer ocharmigt än en klassresa? Den amerikanska drömmen.
Från mina två bara händer och sådant där.
Skulle inte tro det.
Om det inte är en omvänd klassresa, då är det genast intressant. Jag är ju svag för det där med kaos och elände.

Medelklassen
hej hej
Medelklassen
Ge mig din hunger
Ring mig vi måste prata.
Identiteter och sådant där.

Jag vill samla och åter samla, se på verken som små historier kring vart jag var i livet när de införskaffades och vad konstnären i fråga har eller hade för relation till oss. All vår konst är ju faktiskt producerad av sådana någon av oss mer eller mindre känner, förutom det där undantaget som hänger på en skör tråd undangömt i hallen. Kanske är jag ingen konsthandlare av traditionellt snitt även om jag deltagit i ett stycket budgivning på onlineauktion med ett bud jag aldrig tänkt följa upp. Kända konstnärer intresserar mig liksom inte då jag som person är helt okänd för dem, varför stötta någon utan att veta att hen vet vem som stöttade den, knepig mening med en tydlig symbolik. Jag vill ju kunna vara den som om trettioår omtalas med orden ”Du har alltid trott på mig”
Och då bara ha köpt en tavla trettio år tidigare för en fullt rimlig peng.
Främst för att glädja mig själv.

Nä, här är i alla fall min egen väg in i konstvärlden. Se och beskåda, aldrig köpa!

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

ONDSKA

Det finns inget som skrämmer mig längre, jag som inte har upplevt nått.
Så som stilla sensommarnätter i centrum med vänner
och de som dök upp iförda rånarluvor i en stulen Ford Escort.
De såg på oss genom hålen i sina luvor, sex stjärnor på en nattsvart himmel.
Där såg jag gränsen på universum för första gången och jag stod bortom den.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

Någon nämnde en gång att han inte tyckte om mig då han ansåg mig vara feg.
Jag tänkte på alla de ögonblick jag hamnat i utan att ha önskat vara där.

Jag har planerat många begravningar i mitt liv men aldrig hans.

Om han kände mig nu när odödligheten bara är en påminnelse om buss 723 och min största rädsla är mig själv, hade han då tyckt om mig mer förr eller mindre nu om vi suttit där längst bak igen.

Inget är allvarligare än beslutet att bry sig.
Det är något jag slutat med.
Är lättare att vara en parodi på sig själv.
Vem nu det är.

Tror du att du är rolig eller? Tänk om han istället frågat det.

Då handlade det inte längre om döden, utan att leva när livet behöver mig som mest.

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.

BOSKUREN_1

 

Att jag aldrig mer ska bli full är som enklast att säga dagen efter en varit just det.

Jag var det igår.
Jag är det inte idag.
Längre ifrån ett beroende kan man nog inte komma.

Jag trillade dit igår, för att göra en höna av en fjäder.
Trillade in på galleriet där bokreleasen ägde rum och ramlade ut en halvtimme senare efter att ha druckit en oändlig flaska öl.
Den tog verkligen aldrig slut, mina 33cl av annalkande ångest och illarimmande självkänsla.
Den har sedan länge lämnat min kropp men jag vaknade upp med minnena av den hängandes över mig som den abstrakta tavlan ovanför sängen på vårt hotell.
En minnesbild av något, för diffust att veta vad.

Jag är på väg hem från Göteborg.
Lämnar delar av den oförklarliga känslan bakom mig en bit i taget och hoppas den försvunnit helt när vi väl anländer på Stockholm Central igen.

Med mig har jag ett exemplar av boken jag har svårt att känna något för.
Hellstrom Street Art står det på framsidan, mitt namn står där någonstans längst bak.
Vad som finns däremellan har jag ännu inte läst ett ord utav.
Bilderna är enklare att betrakta. För även om jag fotat de mesta har jag aldrig önskat identifiera mig som fotograf.
Texterna är något annat, jag vet att jag ansåg att de var något att ha när de lämnade mina händer.
Nu när de åter finns framför mig får jag ångest över att veta att de existerar i tusentals tryckta exemplar och vågar inte se efter vem jag egentligen var när det begav sig.
Det där med en höna av en fjäder, jag tar kanske mig själv för på stort allvar men när det kommer till det skrivna är det oftast ett blodigt sådant. Någon dag kanske jag vågar se efter och kan se på hela situationen från ett bredare perspektiv.
Värt att nämna är att jag är glad, stolt har jag inte varit sen 97.

Nåväl, nu rullar vi in på Stockholm central igen och en resa är som bäst när den är över, resten är historia.

Tiger med böjelse.

Söndagskänslan och allt det där med att våren är här.

Jag är redo. Även om de där två fåtöljerna som i ett infall skulle bli våra passerad oss förbi. Det var nog inte menat när allt kommer omkring.

Inga trädgårdsmöbler här inte, vi får plantera våra växter i krukor i fönster i förorten i storstaden.

Någon dag kanske jag köper mig ett hus någonstans långt ut på landsbygden där jag kan stå på min veranda och blicka utåt utan se någonting alls. Annat än en stor trädgård, en lummig skog och en klarblå himmel.

Jag är så jäkla mossig.

En kanske borde, bara för att.

WhatsApp Image 2019-02-24 at 14.28.31

 

Jag är min pannas feta fläck ovanför titthålet på vår dörr.

Armen som håller upp porten, ska du in här, fast jag redan vet.

Frågan vad du heter, inte utåt, har du bott här länge, inte det heller.

Hej hej

och så vidare.

Vi får nog veta någon gång

Långt bort, ju längre desto bättre.

Bort från våra hem.

Där känner vi varandra som mest.

En av oss öppnade en gång ett fönster

Nu får det vara nog – jag är trött.

Jag med.

En kanske borde, bara för att.

Har ni någon mjölk, pannkakor och sånt.

Jaha

Ingen laktosfri.

Det var enklare förr.