God jul och gott nytt år.

Lousiana grundades 1952 av Søren Landegard till en av sina många fruars ära, förslagsvis någon med Louise i sitt namn. Sen starten har det lilla vita klåpartorpet, idylliskt uppfört vid kusten i Hümlebacken med utsikt över Kattegatt, stått som utgångspunkt för den ena tillbyggnaden efter den andra för att rymma en respektingivande samling modern konst. Sammantaget har det lilla spröda torpet blivit något av en samlingsplats för tyskar, skandinaver och japaner som alla kan finna en plats att betrakta en kulturskatt och varandra i en kavalkad av intryck.
Det får vara slutsatsen i min sammanfattning av den oviktiga skådeplats för vart den här huvudrollsinnehavaren befunnit sig idag.

Jag själv kände mig mest intryckt mellan krympande väggar och ett försök att finna ett större perspektiv för varför svenskarna bredvid vårt bord i fiket kände sig måna om att vi skulle talas vid. Jag önskade prata engelska med min dam för att inte avslöja vår nationalitet, något som jag själv råkade frångå så fort jag öppnade munnen och med det var vårt öde beseglat.
Så trevligt att de tyckte om den kaka jag skulle slänga mig över och sluka som avslutning på min måltid. Så synd att de inte köpte två utan en enstaka att dela på.
Livet är inget mingel, och jag är ingen kanapé. Och om jag måste stå ut med att slukas hel vill jag nog inte vara med.

Anledningen till att vi kunnat besöka Danmark över dagen följer här nedanför, jag sammanfogar två inlägg för att skapa en tyngd i texten trots mitt lättsinniga humör.

Jag är här och här är jag tydligen lugn, trots att jag är i någon annans rutin och befinner mig i en tradition som ännu inte är min är jag lugn. Cool som en filbunke, trygg som en tiger. Det som får mig att stressa är att skriva det här, för när jag skriver befinner jag mig inte i nuet och nuet tycks just nu vara av yttersta vikt.

Viktigpetter som jag är, galna Glen.
Mitt i ett konstnärshem.

Kanske är livet på flykt från en gemenskap till en annan ett liv jag kan tänka mig att anamma, det eller ett liv i ledighet. För nog är jag ledig till efter nyår och nog är jag tillbaka på 80% efter det. Och tur är väl det, för då kommer jag ha mer tid i världen som jag önskar den att använda min nya penna som jag fått i julklapp.

Det var det, ett kort inlägg bara för att. Hoppas ni haft en god jul och får en god fortsättning allihopa!

Med handen på hjärtat slets jag också från mitt lugn när jag lyckades hitta mandeln i gröten och ställdes inför att behöva rimma, om nu någon fick reda på att jag fått mandeln det vill säga. Vilket bara de med skarp hörsel kunde få veta när jag något högljutt knaprade i mig mandeln utan att yppa ett ord om dess existens i min mun.