Konsten att samla mig.

Jag behöver skaffa större lägenhet.
I den jag har är väggarna fulla av konst.
Det är en tomhet som fyller mig vid insikten av att det inte finns plats för några mer tavlor, inga mer ramar eller dukar att hänga upp på slarvigt islagna spikar. Platsbristen lägger ett dystert töcken över min konstsamlar persona och lämnar mig med hammare och mejsel i hand utan mitt granitblock att utkristalisera mig själv ur. Glen Snoddas version nr. 5 “Imperatorn” blev inte mer än imperfekt.
En rumphuggen historia.

Det fanns ju något där i att ”handla” med konst. Något som med råge överträffar handeln med andra former av varor. En slags motsats till kapitalism som fortfarande ryms inom kapitalismens ramar, ett köp av en känsla. Ett ting som lämnat en ägares händer, gärna skaparens, för att hamna i mina och falla i glömska för omvärlden.
Helt utan tillväxtmål, även om jag skämtar med konstnärerna om att det är en investering för framtiden och att det nu är upp till dem att bli välkända och trissa upp priserna så att jag kan bli rik.
Det vill jag inte.
Förhoppningsvis inte dem heller, jag gillar konstnärer från en arbetarbakgrund och arbetare ska aldrig bli nyrika.
Finns det något mer ocharmigt än en klassresa? Den amerikanska drömmen.
Från mina två bara händer och sådant där.
Skulle inte tro det.
Om det inte är en omvänd klassresa, då är det genast intressant. Jag är ju svag för det där med kaos och elände.

Medelklassen
hej hej
Medelklassen
Ge mig din hunger
Ring mig vi måste prata.
Identiteter och sådant där.

Jag vill samla och åter samla, se på verken som små historier kring vart jag var i livet när de införskaffades och vad konstnären i fråga har eller hade för relation till oss. All vår konst är ju faktiskt producerad av sådana någon av oss mer eller mindre känner, förutom det där undantaget som hänger på en skör tråd undangömt i hallen. Kanske är jag ingen konsthandlare av traditionellt snitt även om jag deltagit i ett stycket budgivning på onlineauktion med ett bud jag aldrig tänkt följa upp. Kända konstnärer intresserar mig liksom inte då jag som person är helt okänd för dem, varför stötta någon utan att veta att hen vet vem som stöttade den, knepig mening med en tydlig symbolik. Jag vill ju kunna vara den som om trettioår omtalas med orden ”Du har alltid trott på mig”
Och då bara ha köpt en tavla trettio år tidigare för en fullt rimlig peng.
Främst för att glädja mig själv.

Nä, här är i alla fall min egen väg in i konstvärlden. Se och beskåda, aldrig köpa!

En annan del av livet!

FLODIS

 

– Ska du inte bli konstnär då?
– Nä, det är inget som lockar. Jag kan den världen allt för väl.
– Men du har ju alla förutsättningar till att lyckas.
– Om det sker så sker det, det är inget jag tänker arbeta för i var fall. Själv då? Varför gör du inget med ditt skrivande?
– Nu talar vi om dig, jag ser fotokonst hela dagarna och tro mig när jag säger att det du gör håller en kvalité långt över snittet. Du borde verkligen testa, jag kan fortsätta rama dina bilder precis som innan så är du halvvägs där.
– Du gör jättefina inramningar, verkligen. Men jag vill faktiskt inte. Det värsta jag vet är att höra vad folk har att säga om det jag gör och om jag väljer att satsa kommer det bli allt för närvarande.
– Fine, jag ska inte tjata mer. Glöm bara in bort hur duktig du är.
– Men ditt skrivande? Varför gör du inget med det?
– Jag gör en himla massa ju, skriver mest hela dagarna.
– Sen då?
– Ja, och sen ligger det där i mina anteckningar på mobilen och väntar på att bli upptäckta.
– Lite som konsten på min dator då.
– Precis så, fast vi får inte glömma våra hemsidor. Våra fönster mot omvärlden.
– Haha, jo visst. Utan hemsida finns en ju inte!
– Om en hemsida faller i skogen..
– Va?
– Nä inget.

Vi är inte bara sådana som drömmer oss bort till en annan framtid och glömmer att befinna oss i nuet. Det är bara det att vårt nu är så himla mycket vi att man ibland tröttnar på att befinna sig i sig själv.
I en själv finns gränserna, där finns alla de där sidorna som man hoppas kunna polera bort och slippa i en nära förestående framtid. Jag har många sådana sidor, inte minst den om att livet är fullt av möjligheter som jag tyvärr försöker begränsa för att kunna tillfredsställa mitt mjuka kontrollbehov.
Det har tyvärr blivit så förutsägbart att vara jag. Om jag ställs in för en situation så vet jag på förhand hur jag kommer agera för att jag har testat på varenda tänkbar i mina egna tankar. Vissa situationer skrämmer mig ändå, hur många gånger jag än ställt mig själv inför tanken om att befinna sig mitt i en händelse.

Exempel på skrämmande situationer:

Råka befinna sig närmst en olycka och bli ansvarig för att ordna upp.

Gå bakom någon som tappar en vante och behöva hinna ikapp.

Ringa samtal.

Halka på en isfläck och klara sig oskadd men att vittnen vägrar acceptera ens strävan att få gå vidare utan håller en kvar och ömmar för en samtidigt som smärtan i bakhuvudet växer sig starkare.

Hon har blivit någorlunda likadan, vilket jag tyckte var romantiskt och trodde var ett fall av spegling i kärlekens tecken fram tills hon besökte doktorn och kom hem med ett knippe potentiella diagnoser. Hennes sätt att ta ansvar för sig själv och sitt välmående är föredömligt, hur hon så snabbt kan identifiera att något är fel och ta tag i saken är efterföljansvärt. Jag går min egen väg, vägen som går långt bort ifrån samhällets institutioner och folk som vet bäst. Till och med bättre än mig. Jag söker mig till google och finner något att binda upp mina tankar kring. Jag har landat i GAD.

Gad är jag i punktform.
Gad är jag i nio fall av tio.
Gad är en obegriplig förkortning för Glen Snoddas.
Men är jag Gad nu?

Det är ju det där med att diagnostisera sig själv via sökmotorer och att söka bekräftelse för en teori varstans den står att finna. Saker lyfts ur sitt sammanhang, oavsett vilket. Jag hade nog kunnat hitta den bekräftelse jag eftersträvar även i Mein Kampf om jag ska dra resonemanget till sin spets.
Allt för att bli med en förklaring på varför jag är jag.

– Vad hade Hitler googlat på om han levt idag tror du?
– Bob the Painter säkert.
– Match made in heaven.
– Eller inte!

Om hon nu får hjälp för att bli mindre som jag, så kan jag få hjälp av henne att bli mindre som jag. Som jag tidigare sa, i vår jakt efter inre lycka är vi två varandras perfekta kompanjoner och kompletterar där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Hon löser mina problem med mig själv och jag ramar in hennes bilder.

Vi befinner oss till slut i centrum, står på stora torg som redan fått sig en gran även om det bara är i slutet av oktober. Ännu inga ljus, någon måste ha tänkt att det må finnas en gräns.
Vi vibrerar där vi går och det slår små små gnistor mellan oss då vi vet att vi närmar oss det som vi kommer stanna framför. Den tomma lokalen som söker hyresgäst, inklämd mellan matbutiken och elektronikverkstaden med förbutik med osäkert personalutbud.

– Hej, behöver ni hjälp?
– Hej, Snabb fråga bara, vad kostar brödrosten där?
– Den får ni för 200 kr.
– 200? Perfekt.
– Nä jag bara skoja, vänta ska jag hämta någon som jobbar här.
– Brödrosten där är av sällsynt bra kvalitet, en tysk premiumbrödrost som blir er för 1100kr.

Jag har mejlat ansvarig för den tomma lokalen och frågat vad den kostar i månaden och fick som svar 8000kr. Samt att fastighetsägaren gärna ser att lokalen används för någon form av försäljning och håller öppet för kunder. Nog planerar vi allt att sälja saker, det är precis vad vi tänkt att göra. Om det kommer resultera i att kunder faktiskt tar sig dit är en annan fråga, en fråga som grämt mig och följt mig sen den dagen idén föddes någon gång i början av våren 2019.

– Oj ser du, det finns ett till rum där bakom.
– Oj, det hade jag helt missat.
– Då kan man ju ha en temporär utställning där bak och ta in nya verk i det främre rummet.
– Som en hockeyfrilla
– Party in the back, Business in the front.
– För 8000kr sa du?
– Precis, sen tillkommer tydligen lite andra kostnader också. Har inte brytt mig om att se efter vad det kan innebära.
– Så kanske 10000kr i månaden, är det ens möjligt?
– Innan vi går igenom om det är möjligt eller inte, låt mig presentera Galleri Snoddas på riktigt.

Utlottning – Ett inlägg utan vinnare.

Hey, jag tänkte lotta ut ett signerat exemplar av boken ”Hellstrom street art” som jag varit med och skapat.

Roligt va?

Om inte min signatur lockar så kanske konstnärens gör det, eller kombinationen av de bägge. Mig veterligen är det här blott det andra exemplaret som signerats av oss båda två, så missa inte chansen att bli någorlunda unik!

Skriv en kommentar eller gilla inlägget så hör jag av mig till en potentiellt sett lycklig vinnare när jag känner fört!

Passande nog har bokens huvudrollsinnehavare också utställning i helgen, om det går nog att läsa på nätet!

Ha en fortsatt trevlig dag! Nu kör vi.

Vardagspoesi nr.5

Vissa dagar skiljde sig från de andra även om de flesta såg likadana ut.

Där i den graffitiprydda korridoren utanför aulan dit inga andra gick förutom vi.

De välmenande egna, de utan konstigheter speciella.

De var vi och vi var oss själva som om vi aldrig tvivlat på vilka vi var.

Vilka är vi idag, bortom den smala korridoren.

Vi som definierat oss utanför normen
fanns vi någonsin inom gränsen till förståndet.

Förstår du vad vi har gjort, oss själva en otjänst.

Alltid var det vi aldrig kunde bli på andra sidan spåret.

Där stod vi och hatade på en bro och
slog och slog och slog våra huvuden mot fundament.

Drog pinnar mellan spjäll för att göra oss hörda.

Tog oss aldrig över det.

Skrek mot halmgubbar i bilar som fick smaka stenar.

Samma typ av andra stenar vi la på spåren för att se tågen spår ur.

Spåra ur, slå sönder bron, låt den falla.

Låt alla falla där mellan samveten som vi hade
trängt undan för att ge plats för andra ideal av oss själva.

Vi lyckades aldrig, vi lyckas nog aldrig.

välja någon annan.

Jag har också en släkt.

 

BANNER_ja

 

Tänk er att det finns massa människor där ute som mer eller mindre är kopplade till er vare sig ni vill det eller inte. Att utifrån just dig växer sig ett virrvarr av beröringspunkter, den ena mer avlägsen än den andra, som på något vis binder dig samman med många fler som liknar dig.

Tänk er att befinna sig i en omgivning bland 49 människor som är på det klara med sina beröringspunkter.
Sen så tänker ni på mig stressad framför en vägg med fotografier, röda trådar mellan nålar och namnskyltar, som försöker få klarhet i vilka alla dessa människor är.

Det är släktträff och jag är inte ingift än.

Det börjar enkelt med svärfaderns syskon.
Slutar någonstans vid min sambos kusins nya frus barn och dennes respektive och hennes barn från ett tidigare förhållande.
Jag har gett upp redan vid kusin och namn är inte min starka sida.

 
Underrubrik – Att vara iväg kring nytt folk i övrigt.

Min ängslighet sa på förväg åt mig att missa det anslutande tåget i Västerås med en slapp ursäkt, så som den om att ha ont i benet brukar fungera som.
Mitt förnufts röst övertygade mig om att hinna med även om hon samtidigt sa att jag kunde stanna hemma om jag ville.
Det visade sig vara riktigt trevligt att omges av 45 främlingar i tre dagar. Vilket kommer som en chock inte bara för de som känner mig utan även mig själv.

 
Jag har också en släkt.

Vilken jag för att inte säga aldrig, sällan träffar.

Något jag däremot stöter på allt oftare är känslan av att ”här hade jag nog kunnat bo”.
Innebär det att jag är redo nu?
Att lämna huvudstaden?
Det gångna halvåret har jag stått med händerna i sidorna och blickar ut över omgivningarna med en analyserande blick vid tre tillfällen.

Åland
Skåne
och så nu i helgen
Bergslagen.

Tre på förhand härligt vackra platser som lockar med natur och lugn. Att vara på kort visit är däremot en sak, att bosätta sig något helt annat.
Samtidigt kan vi lämna den tanken därhän för även om jag i sinnet känner mig redo för något nytt säger mitt bankkonto något helt annat.

För att sammanfatta helgen vill jag slå ett slag för Avesta Art!
Wow, vilken miljö att betrakta konst inom. Har ni vägarna förbi så passa på, har ni tur hänger det konstverk vi skapade i pysselhörnan avsedd för barnfamiljer kvar. Utan att skryta kan jag säga att vår skapelse slår alla de andra barnsliga försöken med hästlängder!

KONSTEN

 

Kontinenten och jag!

Jag är tillbaka på svensk mark igen efter tio dagar på kontinenten och jag kunde inte vara mer lycklig. Underbart är det ändå, att vara ute på resande fot även om allt det där som följer med är dess raka motsats.
Men något lär man sig väl alltid, så som hur en ny stad doftar, hur tågtrafiken fungerar i Europa och hur man säger hej på både tyska och tjeckiska även om jag glömt det tjeckiska ordet såhär i efterhand.

Mest av allt har jag lärt mig att jag borde bli bättre på att koppla av och krympa ner mitt uppmärksamhetsfält till den ringa storleken att den bara täcker det som sker inom en radie av en meter kring mig.
I min värld kan allt gå snett och nästa olycka väntar ständigt runt hörnet. Tänk om man bara kunde få det bekräftat någon gång också så att det inte är helt i onödan man går runt och ständigt är orolig.
Inte ens skulpturen i porslin som vi köpte med oss från Berlin gick sönder under transporten hem. Vad är det om?

Livet.

Som en ständigt pågående diskussion, där jag kommer på vad jag borde ha sagt först efter jag gått därifrån.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

ONDSKA

Det finns inget som skrämmer mig längre, jag som inte har upplevt nått.
Så som stilla sensommarnätter i centrum med vänner
och de som dök upp iförda rånarluvor i en stulen Ford Escort.
De såg på oss genom hålen i sina luvor, sex stjärnor på en nattsvart himmel.
Där såg jag gränsen på universum för första gången och jag stod bortom den.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

Någon nämnde en gång att han inte tyckte om mig då han ansåg mig vara feg.
Jag tänkte på alla de ögonblick jag hamnat i utan att ha önskat vara där.

Jag har planerat många begravningar i mitt liv men aldrig hans.

Om han kände mig nu när odödligheten bara är en påminnelse om buss 723 och min största rädsla är mig själv, hade han då tyckt om mig mer förr eller mindre nu om vi suttit där längst bak igen.

Inget är allvarligare än beslutet att bry sig.
Det är något jag slutat med.
Är lättare att vara en parodi på sig själv.
Vem nu det är.

Tror du att du är rolig eller? Tänk om han istället frågat det.

Då handlade det inte längre om döden, utan att leva när livet behöver mig som mest.

Sommar i P1.

WhatsApp Image 2019-07-01 at 19.45.37

 

Genom fönstret syns vinden greppa löven som spritter av glädje på träden.
Det saknas något i det suddiga skimret, skapat av min ögons försök att fokusera.

Klarhet.

Radions väderleksrapport berättar att dagen ska vara molnfri och himlen inte kommer bli något mer än sig själv.
27 grader varmt, han uttalar det med entusiasm, strålande sol är ett glädjefyllt uttryck.

 
Sommar i P1.

Vem är jag att säga emot en överläkare även om jag försöker hitta motargument. Det är jag som är produkten, mitt jag behöver röra mig mer. Ångest är uppdelat i kategorier.
Eklektisk är ett nytt ord jag nyss lärt mig och eklektisk är en ny lärdom om mig själv.

Mina orosmoln är gränsöverskridande.

Fast vem vill egentligen tala om väder, det säger för mycket om en person att tala om det vi alla upplever i samma stund, intill varandra. I normal ton.

Talar fiskar någonsin om vattnet som omger dem?!

Kom med något nytt.

Det får vara nog om vädret. Det säger för mycket om en person. Den jag talar minst helst om är just det som upplevs i den delade stunden intill varandra när orden ska ta sin plats och våra uppfattningar om det självklara bör förbli osagda, det är varmt när det är varmt, blött när det regnar, kylan biter i kinder, mig själv.

Något så självklart gör man bäst i att inte tala högt om, andra kan lyssna. Vad ska de då tro? Vi är intellektuella på sin höjd i frånvaron av bättre ord.

Nu kommer regnet, genom dropparna som rinner längst fönstret tycks de dansande löven bli klara i sina konturer.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
Självbelåten däremot.

På internet har det mesta redan hänt.

STENAR

 

Bevisen för att jag älskar att leva består utav de oändliga möjligheterna jag diktar ihop i mitt huvud var gång tanken på att ”något måste hända” dyker upp.

På internet har det mesta redan hänt.

Där har alla tänkbara livsöden redan dokumenterats och kategoriserat för att dyka upp efter en sökning av någon som mig.

För tänk om.
”Kan man vara vad man vill?”

Inte vem. Inte någon. Något!

Jag vill vara något, annat än sånär.
Så fantiserar jag vad jag vill göra när jag gör vad jag vill.
Skogen är alltid lockande, ni vet det där utrymmet som bildas intill marken av en grans grenar som inte orkar bära upp sin egen tyngd. Där vill jag vara. Och betrakta det liv eller avsaknad av det som beter sig där utanför det välvda insiktsskyddet.
Se ut, interagera ibland. Kasta tillbaka den boll som rullat in där under som en konsekvens av någons oförsiktiga lek.
Omtänksamhet i min ensamhet.
Vem äger stenar havet format?

Jag har en del här hemma i vår hylla, från stränder jag aldrig besökt. Tagna av en person som alltid varit där, någonstans i bakhuvudet och så klart någon gång i Skagen. Våra finaste exemplar är just därifrån, den svarta är min favorit. Så mycket mer än vad en kan förvänta sig av en sten, mer än en prydnad, mer än vem kan uttala jordens ålder minus en period.

4,543×10^9 år

Ibland räcker inte ens internet till.

Någon skrev så fint om stenar häromdagen, jag funderade ett tag på att säga att det var jag men lämnar det där hän.

 

”När jag var tre år kunde min mamma ofta hitta mig sittandes vid hennes fötter, lekandes med stenar. Jag älskar stenar. De har sedan barnsben fungerat som en passage mellan min verklighet och min fantasi. Att fylla fickorna fulla för att bygga ett luftslott. Att få känna tyngden och samtidigt känna mig så lätt.”

 
Jag drogs också till marken som liten, till det minimala som ingen riktigt uppmärksammade.
Myrorna.
Det är många små liv har jag på mitt samvete, det ska erkännas. Hon gjorde döda objekt levande som barn, jag levande varelser till döda.
Mina föräldrar försökte stävja mitt beteende genom att lämna mig till Skogsmulle och dennes jordälskande samling av hurtiga föräldrar.
Om det var jag som blev utkastad eller om mina föräldrar drog mig ur sammanhanget för att slippa skammen vet jag inte, att jag fortsatte döda är jag däremot helt hundra på.
Det var bara en övergående fas, ingen anledning till oro. I dagens läge har jag blivit en sådan som försöker styra ut getingar om det kommer på besök i vår lägenhet snarare än att slå ihjäl dem.

”Måste man dammsuga en grotta?”

Om våra intressen förs samman är det väl ändå där vi hamnar, i en grotta i en skog med räkningar att betala och en dammsugare vars påse behöver bytas var och varannan vecka. För om något kan vara vad som helst, då är jag den där granen, den där stenen och den där grottan. Så dynamiskt är en sökning, så fast är dess svar.