Det blev en text trots allt.

Der-kleine-monde_frame-1-1200x1799.png

 

Det är mycket jag tänkt på att göra den senaste tiden som jag sedan aldrig gjort.

 

Det finns de där långt gående funderingarna om att prata med någon, göra en ordentlig hälsokontroll eller boka den första tiden hos tandläkaren på tio år. Sen när man är på väg mot telefonen för att ta sig själv i kragen ser man det där perfekta colgate vita leendet le tillbaka åt en i spegeln och konstaterar att man mår rätt bra ändå.

Precis som den som hoppat från taket på ett höghus och på väg ner konstaterar att än så länge är allt bra, eller på engelska: So far so good.

 

Telefonen ligger kvar på sin plats, lagom långt ifrån för att råka missa ett telefonsamtal med flit men tillräckligt nära för att nå den när man vill.

 

Sett till de kortsiktiga jag-borde-nog-egentligen-tankarna är det nog den om att skriva klart den där berättelsen som toppar statistiken över spenderad tankekraft utan handlingsförmåga.

Eller skriva någonting alls över huvud taget.

 

Också det där att jag inte gått till gymmet på ett halvår om inte mer, jag sållar mig numera till den skara som beklagar sig över en frånvarande disciplin och ett slösaktigt leverne.

 

Varför inre den om att klippa sig professionellt nu när sambon fått nog av att stå beredd med saxen när än jag behagar att skjuta min självbild till höjden.

 

Sen var det något mer också, jag har glömt bort vad. Räknar kallt med att min hjärna inom kort kommer återge ett tänkbart scenario där mitt beslut att inte handla på denna mystifierade tanke sätter igång en kedja av oturliga följder på grund av min prokrastinerande natur. Det brukar gå till så.

Sällan i den fysiska världen, alltid i det andliga.

 

 

 

 

Något har jag ändå fått gjort även om något tenderar vara av sådant slag att det inte är något värt att skriva hem om.

Jag gör det ändå.

 

Blivit någorlunda duktig på att baka bröd även om det är en bit kvar till perfektion.

 

Träffat en vän och konstaterat att man i vår ålder börjar tröttna på sig själv och behöver något annat att se efter än ens egna drömmar om livet.

 

Har löst lite mer konst till hemmet.

Vi är en alldeles särskild kombination hon och jag.

Hon som är konstnär och så jag som till och från är rammakare.

Vi bedriver ett galleri numera brukar vi skämtsamt säga när vi lika skämtsamt talar om att vi borde anordna en vernissage hemma i lägenheten. Kul.

 

Det blev en text trots allt.

gud i en handvändning

STRINDBERGSPROPELL

 

Nu när mina konstnärliga sidor fått blomma två kvällar i rad och det på något mirakulöst vis inte lett till att mina drömmar om att leva på konsten gått i uppfyllelse är det dags att gå vidare. Lämna allt vad finansiell otrygghet och det stora vemodet heter bakom sig för ett liv utan färg.

 
Tålamod existerar inte.
Framgång ska uppnås igår.

 
Jag är kraften hos en dröm,
gud i en handvändning.
Distansen till en vän
Närheten hos en främling
Min mun säger att jag inte är Amanda Winberg, pannan något annat.

 

Sen slås man av den där tanken kring att det aldrig varit lättare att leva än nu men att folk från de yngre generationerna tycks vara de som mår som sämst. De som vuxit upp i den digitala eran snarare än oss som vuxit in i den. Det slutade med mig, vi var den sista generationen och sen gick det utför.

 

80-talet kunde verkligen leverera rågryggat folk.

 

Så vart ska jag med min längtan tillbaka till en tid med de långsiktigt smidda planerna där en började som lärling för att sluta som mäster. Jag är en naivismens man när det kommer till att skapa, en teknokrat när det kommer till hantverk.
Jag kanske är värdig att ta nästa kliv upp i hierarkin nu när min mentor och kollega går i pension frågan är bara om jag gjort nog för att förtjäna axla rollen.

 

Kvar lämnade han sina hängslen, nu saknas bara livrem.

 

Så tillbaka med gamla tiders bruk och sed, det vi sysslar med nu fungerar uppenbarligen inte för kommande generationer och vad vore vi äldre om vi inte såg på de unga med förskräckelse. Det var bättre för även fast vi har det bättre just nu, och du med drömmar gör nog bäst i att vända andra kinden till och förbliv vid din läst.

En kanske borde, bara för att.

WhatsApp Image 2019-02-24 at 14.28.31

 

Jag är min pannas feta fläck ovanför titthålet på vår dörr.

Armen som håller upp porten, ska du in här, fast jag redan vet.

Frågan vad du heter, inte utåt, har du bott här länge, inte det heller.

Hej hej

och så vidare.

Vi får nog veta någon gång

Långt bort, ju längre desto bättre.

Bort från våra hem.

Där känner vi varandra som mest.

En av oss öppnade en gång ett fönster

Nu får det vara nog – jag är trött.

Jag med.

En kanske borde, bara för att.

Har ni någon mjölk, pannkakor och sånt.

Jaha

Ingen laktosfri.

Det var enklare förr.

Tuggmotstånd och halvmesyrer

WhatsApp Image 2019-02-17 at 21.21.56

 

När arbetsplatsen dragit iväg på resa och jag stannar hemma kan vi alla i alla fall glädjas åt samma sak, att de åkt iväg.
För nu står jag här på arbetet tillsammans med fem andra tappra själar och njuter av stillheten som avsaknaden av 25 personer ger.

Sådan är jag, jag uppskattar friheten när den skapats inom begränsningarnas ramar och nu kan man lugnt säga att jag frodas, jag får göra som jag vill och det enda ansvar jag har är gentemot våra kunder som litar på att jag gör det jag lovat att göra i och med min anställning här. Och jag levererar alltid! Brukar säga att jag är Sverigebäst inom min bransch i åldersspannet 25-30. Mest för att jag förmodligen är ensam i Sverige inom min bransch mellan 25 och 30 år.

Några som däremot agerar helt utan tanke på både gränser och ansvar gentemot sina kunder är Liljevalchs. Vi var där igår, på en romantisk alla hjärtans dag date. Vilken tur det var att vi hade varandra för annars hade hela turen till Djurgården känts som en alla hjärtans dag date utan sällskap, på en plats där kärleken till konsten skulle få blomma men där den istället vissnade och förmultnade. Jag har på senare tid något motvilligt behövt lära mig att diskutera verk och skapelser istället för att bara förmedla mina sedvanliga ”Gillar” och ”Fy fan” som argument för mitt tyckande.

Så här kommer min välgrundade kritik gällande vårsalongen.

Varför lyser kampen kring att uppnå teknisk originalitet med sin frånvaro? Och varför står inte juryn bakom vårsalongen upp för de hårt satta ideal kring ”bra” konst som jag har format till en självklarhet? För det gör mig frustrerad att se på konst som jag själv hade kunnat skapa, förstår de inte att det ger mig inspiration till att gå hem och försöka skapa något själv. Tänder det där hoppet som säger ”jag kanske också kan göra konst” fastän jag sedan länge övertygat mig själv om att är det något jag absolut inte kan skapa så är det just konst.

 

Banan

 

Däremot förhindrar det mig inte från att handla med konst, eller föra mig som någon som handlar med konst. Som jag tidigare sagt stod antikmässan på agendan den här helgen och eftersom jag är en man som allt för oftast gör slag i sak när jag vill så var vi där igår.
Utan att handla något. Jag köpslog inte ens med någon av alla försäljare på plats.

För mycket folk, för dålig luft, för trångt mellan montrarna.

Kompromissernas mästare som vi är gjorde vi det bästa av situationen och istället för att kolla in utbudet på plats belamrade vi våra fickor med visitkort för att kunna kolla upp butikerna på nätet vid ett senare tillfälle. Vi digitalisera Antiksverige. För Sverige, i tiden!

Min senaste identitet

 

Jag har funnit ett nytt intresse som jag inför mig själv kommer låta stå för hela förklaringen kring vem jag är en tid framöver. För sådana är vi väl alla till och från när vi funnit en ny hobby som kan knytas till vår karaktär och bidra till en stor del av vår förmodade identitet.

Min nya hobby stavas antikviteter.

Kort fakta om antikviteter:

Begreppet antikviteter innefattar allt som står att finna i butiker där priserna aldrig är fasta och en vis prutmån går att tillämpa. Om det i Sverige är sedvanligt att diskutera priset har jag faktiskt ingen aning om, det är bara något jag tagit för givet efter att ha sett ett flertal tv-program från utlandet där alla priser tycks vara förhandlingsbara. Vilket också är devisen jag själv arbetar efter till min flickväns stora förtret men om en önskar definiera ett begrepp får en ibland vara beredd att ses på som en galning innan folk förstår varthän det barkar.

 

Stolen

 

Vårt senaste tillskott till hemmet är så också givetvis en antikvitet. En skrivbordsstol med utgångspris på 500kr som jag lyckades förhandla ner till 400 kr även om kvinnan i butiken var fast besluten om att svaret på min charmiga fråga ”jag har sett en massa tv-program om antikviteter och där frågar de alltid vad som är butiksinnehavarens bästa pris, så vad är ditt bästa pris?” var 450 kr.

När Glen är redo att vända på klacken och gå brukar många vara beredda att tumma på sina ideal för att han ska stanna kvar.

 

Nästa vecka är det turligt nog också antikmässa här i Stockholm och ni gissade rätt, jag kommer vara på plats med fickorna fulla av pengar redo att vända på klackar och helt ogenerat pruta på även de mest överkomliga priserna. För om priserna är fasta, är det då verkligen en antikmässa en är på och inte ett skönmålat ICA-Maxi?

 

Outfit

 

Annars har jag spenderat dagen på Djurgården i ett försök att ta mig in på konsthall vilket har mötts av motstånd från dels en alldeles för lång kö på Liljevalchs och en hutlös hög entréavgift borta hos Prins Eugen. Så istället för att insupa kultur har vi passat på att bada i vårsol och drunkna i friska vindar.

Rent stilmässigt valde jag att gå för outfiten ”Konstnär som inte fått något av alla de stipendier han sökt och som efter sju försök fortfarande inte fått med ett verk på vårsalongen” vilket hade passat in bra på Liljevalchs, bland mångfalden av likasinnade som fortfarande väntar på sitt stora genombrott.

Vilket jag inte gör, eftersom jag inte är konstnär.

Utan en aspirerande författare med saker i görningen.