Ett inlägg som redan hänt.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.48

 

13/7 – 2019

 

Han och jag, inte direkt som ler och långhalm men jäkligt nära ändå. Vi satt en kväll på Taco Bar av alla ställen och drog historier från förr som den andra redan kunde slutet på. Vi berörde saker vi gjort tillsammans under åren, både positiva och negativa. Händelser vi önskade minnas varenda detalj utav och sådana vi mest av allt ville glömma. Berättelserna blev allt mer otydliga när de tomma glasen på vårt bord blev fler och våra ord blev till skratt, som blev till det där suget som är så svårt att säga nej till fast man vet att man borde.

Det har vi vetat sedan tonåren, sedan alla våra berusade nätter med flertalet skramlande sprayburkar i en sliten väska slängd över axeln. Sådana nätterna blev sällan som man tänkt sig, varken konstnärligt eller polisiärt. Något hans första rättegång och friande dom bevisade.

Tyvärr är det svårt att övertyga sig själv om att låta bli när tanken väl har fått fäste. När djävulen i en väl har vaknat dansar man efter hans pipa oavsett man vill det eller inte. Han nämnde i förbi farten att han hade en bild redo i sin ateljé och då tog lusten att skapa över totalt.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.53 (1)

När behovet av ett utifrån perspektiv är som störst var det som svårast att få.

Om vi hade fått möjligheten att se oss själva genom någon annans ögon hade vi skakat på huvudet åt våra annars så ansvarsfulla oss som ostadigt klampade genom djupa vattenpölar, förbi övergångsställen som visade rött med en ursäktande hand mot bilar som svarade med en melodi av tutor i olika toner. Det var ingen vacker syn men samtidigt en trevlig bild av hur vår vänskap såg ut från en tid till en annan.

Vi tog oss dit vi skulle i varje fall, hämtade upp det som behövdes i form av lim, pensel och bild. Innan vi hann ut igen fick han syn på en stege som han tog under armen av bara farten och så gick vi. Han och jag med varsin kasse i ena handen och en stege mellan oss i den andra, gata upp och gata ner i sensommarmörkret i jakt på ett vettigt plank. Inte en polis så långt ögat kunde nå, inte en väktare eller salig medborgare på flera kilometers håll. Bara vi och så några små kluster av unga studenter som vinglade ut från krogar lika fulla som vi.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.53

 

Efter ett tag orkade vi inte mer, han ställde upp stegen mot ett plank vid en vältrafikerad väg och jag satte mig på en elbox på andra sidan gatan. Det var vackert att se honom arbeta genom det sparsamma regnet som låg stilla runt oss. I mitt rebelliska sinnelag fann jag mig ge vika för ett infall som tog över mina handlingar. Jag skulle skriva kuk på elskåpet med min medhavda lilla spritpenna som jag fått med mig från jobbet. Jag tog av korken, fattade pennan så långt ut jag kunde med vänsterhanden och försökte så anonymt som möjligt att skriva ner ordet så tydligt jag bara förmådde. Elskåpet var strävt, jag själv packad. Pennan gjorde inte som jag befallde och vattnet som rann längst sidan av skåpet fick mig att undra om bläcket ens fick fäste.

När jag såg mot honom igen stod han på backen och jag undrade om han redan var klar.

Jag glömde ta upp limmet muttrade han, samtidigt som hans vänstra hand greppade den blå hinkens vita handtag.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.54

 

vände det uppåt igen, innan det än en gång vände nedåt. Helt utom kontroll. Jag sittandes på min elbox och så han liggandes på backen med lim över hela sig. Därefter sjönk jag ner på marken och vred mig av skratt medan han stod upp och försökt torka limmet ur sitt ansikte medan svordomarna stod som spön i backen. Han fortsatte gorma, rabblade upp vad var och ett av plaggen som nu var täckta av lim hade kostat.

 

Märken som Off White, Acne och Balenciaga flög ur hans mun tätt följt av en siffra. Jag fortsatte att skratta under tiden och försökte summera ihop de olika beloppen men gav upp när siffran passerat 10 000.

Till slut kunde han inte hålla sig längre, han lät sitt signifikanta skratt eka mellan husen som om det vore hans sista. Där stod vi framåtböjda i regnet kippande efter andan och njöt av att vara vid liv, att vi var tillsammans och hade skrivit ännu ett kapitel i boken över våra gemensamma berättelser.

När skratten lagt sig fick jag luft nog att fråga vad han egentligen höll på med.

Det blev en jäkla parodi av alltihop blev hans svar.

Konst och Corona.

Plywoods

 

Egentligen vill jag inte beröra ämnet då jag inte har något att tillföra, det finns redan gott om åsikter längst skalan som vandrar från jämförelser med vanlig säsongsinfluensa till spanska sjukan.
Samtidigt är det svårt att låta bli när det är så närvarande som det faktiskt är.
Hela min vardag fortgår i skuggan av Coronan och jag har svårt att omlokalisera ljuset så att förhållandet blir det omvända och riktiga igen.
Jag håller mig uppdaterad i den mån jag orkar med.
Ser på de ständigt ökande siffrorna av smittade i Sverige och håller tummarna för att de ska börja mattas av. Att fler och fler snart ska bli friskförklarade och att ordningen långsamt ska återgå till det som var innan de första rapporterna från Kina nådde oss.
Ibland är det som om jag inte bryr mig alls och ibland bryr jag mig nog för mycket.
Ibland känns det något sådär att det enda som förväntas av en pigg och frisk medborgare som mig själv är att om jag känner mig krasslig, ska jag stanna hemma.
Samtidigt som det sker jobbar andra dag och natt för att försöka få kontroll över en allt mer svårhanterlig situation. Det är vad som förväntas av dem.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt, eller varför jag ens säger något alls. Det här är inte vad den här bloggen ska handla om, kommenterar om vår samtid har jag alltid önskat lämna åt någon annan som förmodligen haft något mer och vettigare att säga. Det är inte mitt gebit. Min grej är att skriva tidsmässigt obunden prosa och att med jämna mellanrum lägga upp bilder på någon kreativ känsloyttring. I den andan kommer här en bild, fast den är där uppe, på en tavla jag gjort för att råda bot på min inre oro.

Den kreativa ovissheten.

Med följande inramning får mina studier inom skapandet av collage anses vara avslutade. Limstiftet tog slut.
Nu drar äventyret vidare mot nya sätt att uttrycka min kreativitet på, tyvärr har jag redan utforskat de flesta. I brist på annat är det väl till att syssla med något mer konceptuellt, kanske till och med ett performance för att sätta fingret på något skevt i vår samtid.

Hur vore det om jag syr upp en kostym i form av ett Ica-kort så stort att jag inte kan ta mig igenom entrén till Ica maxi, hade det varit ett bra sätt att belysa deras nya bonussystem?

Kollage – En visuell konstform.

 

Det är roligt att skapa, så idag har jag gjort två stycken kollage. Lite köpa papper, lite klippa, lite klistra och så sitter man där med ett färdigt resultat någon timme senare och undrar om man gör någonting fel som har så mycket tid att lägga på egen förnöjelse.
Bara därför försöker man involvera sin sambo i skapandet och göra det hela till en romantisk get together snarare än personlig förlustelse. Hon tackar så hjärligt för min invit men avböjer och så sitter man där på golvet och känner sig fånig och euforisk om vart annat samtidigt som man ser Miró någonstans i sin skapelse. Kan han så kan jag och vips har man lanserat sin konstnärskarriär med en skål flingor och mjölk i ena handen och den andra vilandes över publicera knappen här på wordpress.

Är som en är.

Hon frågade mig det, hur länge har du känt såhär och jag började räkna från dagen vi blev tillsammans. Tog mig förbi månad efter månad av glädje, gick genom högtid efter högtid fylld med kärlek, en semester efter den andra i lyckans tecken och så stod jag där vid svaret och valde att räkna vidare som om det skulle kunna bli annorlunda.
September vibrerar av ängslan.
Det får inte vara september,
September ska ju skaka av förväntan.
Vilken annan månad som helst hade varit en lögn men i vart fall inte en allt för lättvindig analys av mitt mående.
Jag kan inte ha någon trettioårskris. Det finns inte i mitt system, kan knappt förstå innebörden om den är någon annan än kriminellas revansch i samhället. Precis som min svåger genomgår jag inga kriser, är inte bunden till allmänna uppfattningar om sinnestillstånd orsakade av varken ålder eller kemiska reaktioner. Det finns inga åldersbestämda kriser och det finns inget som heter PMS. Eller vänta nu lite, här är något som inte stämmer. Jag väljer att ta avstånd från min svågers generella uppfattning om sakers varande eller ickevarande och låter hans åsikter stå kvar som ett exempel på att vi alla har rätt att tänka lite tokigt ibland.
Han är ju som han är min svåger och tur är väl det. En kan ju undra varför en sådan fras har kommit att få så negativa konnotationer.
Glen är som han är – är av det ursäktande slaget fastän det borde vara något upplyftande.

Det är dags att komma ut med att jag har haft en tre månader lång trettioårskris som jag nu har desarmerat med hjälp av acceptansens snillrika verktyg och min sambos silkeslena munläder.
Jag är ju som jag är och snart är det nyår.
Det finns många sätt att kliva in i ett nytt år, där löften om förändring är ett av de vanligare. Jag tänker gå åt andra hållet och ägna de sista skälvande dagarna av det här formativa decenniet åt att acceptera och definiera mig själv som den jag är. För jag är trots allt något även om jag alltid önskat vara någon annan.
Så nu tänker jag beställa den där jackan i udda kulör som jag alltid har velat få testa att bära upp och så får det bära eller brista.
Röd, lila, gul eller orange har alltid varit mina färger, nu ska jag bli deras man.

och kulturskatter.

1, 6,12, 24, 37, 48.

Det är ingen talföljd i Fibonaccisk stil som jag hittat på för att skohorna in mitt namn i en kommande Dan Brown bok, det är exempel på sidor jag har passerat på ticketmaster i jakt efter ett evenemang att närvara vid kommande år.
Presentkortet är mitt ok att bära och jag bär det genom fält av allehanda vandringar i teman från spöken, genom mat och dryck, till Hammarbys historia. Eller konserter av artister jag inte känner till och de som jag faktiskt känner till men vars spelningar är slutsålda. Det är inte lätt när det är svårt. Man kanske skulle gå och se någon okänd akt bara för att ge en själv chansen att bli överraskad. Nä, så roligt ska vi inte ha det.

Mamma Mia! The party passerar förbi med jämna mellanrum och blir mer och mer aktuellt. Det börjar väl bli dags nu, att få ändan ur vagnen och se till att åtnjuta showen jag talat så gott om i många år utan att ha varit där. Ibland är jag sannerligen en possör, på samma sätt som jag slänger mig med slang och lingo som om jag vore en del av valfri kultur. Det är jag sällan, bara snäppet ovanför helt ovetande men samtidigt tio ifrån att faktiskt kunna något.
Jag är ett stort fan av Abba men be mig inte om någon annan fakta än mina favoritlåtar, för då står det still. Jag är fortfarande välsignad att få upptäcka nya låtar av bandet som är mitt go to på frågan vad jag uppskattar för musik.

Som om presentkortet på ticketmaster inte vore nog sitter jag med liknande beslutsångest när det kommer till att välja aktivitet på Live it!

Live it! Själv då om det är så jäkla enkelt.
Nä just det, Trodde väl inte det.

Jag älskar att uppleva, hatar att välja. Skänk mig inte valfrihetens gåva, det är ett fängelse med galler så brett isär att jag kunnat passera men väljer att låta bli då behovet av att välja blivit tungan på vågen och bladet på giljotinen. Jag bjuder mitt huvud, ta det om det är vad valet att inte välja kostar.
Ta mitt huvud om jag så aldrig behöver välja igen, då har jag valt rätt för den sista gången. Valt att låta bli, valt att låta bli.

Äh, det får bli Ru Paul world tour i Juni och så Måla och Skåla någon gång i maj. Det var väl inte så svårt fram tills köpet ska genomföras och ångesten knackar på dörren bara för att säga hej du min gamle vän, glöm inte att köpa en biljett till mig för jag ska med oavsett vart du ska.
Du och jag Glen, du och jag.

Konsten att samla mig.

Jag behöver skaffa större lägenhet.
I den jag har är väggarna fulla av konst.
Det är en tomhet som fyller mig vid insikten av att det inte finns plats för några mer tavlor, inga mer ramar eller dukar att hänga upp på slarvigt islagna spikar. Platsbristen lägger ett dystert töcken över min konstsamlar persona och lämnar mig med hammare och mejsel i hand utan mitt granitblock att utkristalisera mig själv ur. Glen Snoddas version nr. 5 “Imperatorn” blev inte mer än imperfekt.
En rumphuggen historia.

Det fanns ju något där i att ”handla” med konst. Något som med råge överträffar handeln med andra former av varor. En slags motsats till kapitalism som fortfarande ryms inom kapitalismens ramar, ett köp av en känsla. Ett ting som lämnat en ägares händer, gärna skaparens, för att hamna i mina och falla i glömska för omvärlden.
Helt utan tillväxtmål, även om jag skämtar med konstnärerna om att det är en investering för framtiden och att det nu är upp till dem att bli välkända och trissa upp priserna så att jag kan bli rik.
Det vill jag inte.
Förhoppningsvis inte dem heller, jag gillar konstnärer från en arbetarbakgrund och arbetare ska aldrig bli nyrika.
Finns det något mer ocharmigt än en klassresa? Den amerikanska drömmen.
Från mina två bara händer och sådant där.
Skulle inte tro det.
Om det inte är en omvänd klassresa, då är det genast intressant. Jag är ju svag för det där med kaos och elände.

Medelklassen
hej hej
Medelklassen
Ge mig din hunger
Ring mig vi måste prata.
Identiteter och sådant där.

Jag vill samla och åter samla, se på verken som små historier kring vart jag var i livet när de införskaffades och vad konstnären i fråga har eller hade för relation till oss. All vår konst är ju faktiskt producerad av sådana någon av oss mer eller mindre känner, förutom det där undantaget som hänger på en skör tråd undangömt i hallen. Kanske är jag ingen konsthandlare av traditionellt snitt även om jag deltagit i ett stycket budgivning på onlineauktion med ett bud jag aldrig tänkt följa upp. Kända konstnärer intresserar mig liksom inte då jag som person är helt okänd för dem, varför stötta någon utan att veta att hen vet vem som stöttade den, knepig mening med en tydlig symbolik. Jag vill ju kunna vara den som om trettioår omtalas med orden ”Du har alltid trott på mig”
Och då bara ha köpt en tavla trettio år tidigare för en fullt rimlig peng.
Främst för att glädja mig själv.

Nä, här är i alla fall min egen väg in i konstvärlden. Se och beskåda, aldrig köpa!