Ute ur bubblan – En inbunden nyhet.

WhatsApp Image 2019-04-12 at 14.21.39

Det här kan vara det svåraste inlägget jag skrivit samtidigt som det berör något av det mest spännande och roliga jag gjort.
Det borde således vara en enkel text att producera men så är det här den fjärde versionen på någon timme.

Det handlar om det där att ta klivet ut från en bubbla som omslutit en under en tid, att byta ut den kreativa processen mot ett betraktande perspektiv och försöka få grepp om vad det egentligen var man skapade där inne.

Nog med dravel!

 

Jag talar om en bok. Och inte vilken bok som helst. Jag talar om den här boken som jag varit med och skapat!

 

BOKEN

Den 26:e April kommer boken ut i butik och på Galleri Scandinavia i Göteborg kommer det samma kväll anordnas releasefest och vernissage.
Så är ni i stan, passa på och titta förbi så kan ni, om ni inte vill köpa en bok eller se på konst, i alla fall försöka luska ut vem jag är, om jag nu ens kommer vara där!

Lite kort om boken, sagt av någon annan.

Det här är en historia om vänskap och jakten på sig själv.

Om en popidols texter och barndomens ikoner dränkta i tapetklister.

Om att tro på sin konst och ta den från gatorna till Instagram och gallerierna.

Kort sagt en färgsprakande berättelse i ord och bild om hur den anonyme gatukonstnären Hellstrom Street Art blivit en del av staden.

Roligt ju! Och trevlig helg på er allihopa.

 

Konstnärens instagram: https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/

 

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

WhatsApp Image 2019-04-08 at 18.33.54

Om du inte varit på kungliga operan har du då ens levt?

Jag föddes klockan 15.00 lördag den 6/4 – 2019 på tredje raden övre, med ryggen mot väggen och ögonen mot världen.
173 cm lång och 77000 gram tung, tio fingrar och tio tår.

Mitt namn är än så länge oviktigt, jag har inte givit mig själv något än. Slits mellan att döpa mig till något som hedrar en svunnen tid eller något som blir ett avstamp för den tid som kommer.

Oscar den andre låter något förlegat och gjort.
Alexander Ekman allt för välbekant.

Jag kanske nöjer mig med Glen Snoddas, ett namn jag inte är.

Arv eller miljö, lika delar båda på. Jag föddes in i kulturen av ett universum som bar på spåren från skapandets urkraft. Jag uppfostrades av dansare till att bli någon som såg möjligheterna i att skapa sig ett eget verk, sin egen dans, eller inte dans, stryk dans, vad är ens en koreografi?
En pjäs!
En pjäs är vad jag i lördags föddes till att skapa och vips så har min existens fått sig en mening.

Men!

handen på hjärtat.

Det är inte första gången jag fötts senaste tiden.

Vi var på Hovet och såg på hockey för några helger sen och ni kan tro att jag föddes igen där och då. Inte som pjäsförfattare inte, nej nej, givetvis föddes jag som hockeyproffs och så var mitt liv redan bestämt.

173 cm lång, 79000 gram tung.

Den vakna ser nu att det skiljer 2000 gram mellan mina födslar och det är en konsekvens av att jag börjat träna igen. Snyggt uppmärksammat!

En mening utan anknytning.

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

I mitt ständiga sökande efter mig själv börjar jag tröttna på att ligga i en kuvös i väntan på att finna ut vem jag egentligen är. Att pånyttfödas varje helg är relativt roligt då ens begränsningar tänjs varje gång jag väljer att uppleva något, baksidan är att jag aldrig finner den fasta punkten jag.

Mitt mål är att få definiera mig själv, så som jag definierar andra.
Fotograf-Alice, Bil-Karin, Symaskins-Eric och liknande.
Definitioner som jag skapar efter deras ageranden, eftersom det är det enda jag har att gå på då tankar inte går att läsa.
Förutom mina egna då, de läser jag allt för ofta och analyserar.
Även om jag kan definieras av andra så som jag definierar dem, hur sätter jag ett epitet på mig själv?

Glen Snoddas – Med sitt särpräglade intresse och engagemang för hyllor kan vi inte göra annat än att kalla honom för Hyll-Glen.

Sen går det en tid och vips har jag
Stol-Glen, Odlar-Glen, Sport-Glen, Litteratur-Glen att ta hänsyn till.

Så många Glen det finns och jag kan inte finna mig själv hos någon av dem.

Ni förstår nog vad jag famlar efter.
Och då återstår väl bara frågan, hur gjorde ni?

Vardagspoesi – En genre för sig.

WhatsApp Image 2019-04-04 at 21.28.18

Elefantöron växer inte på träd.
Men vi talar inte om den saken
Den enda av sitt slag
som hör hur tystnaden låter
Vem vet egentligen hur en murgröna ska tas om hand
Själv har jag berört alla punkter utom just den
Jag blommade ut först efter att min far gått bort.
Är det att ta bladet från munnen?
En murgröna klättrar om den har något att luta sig mot
Jag binder upp mig kring nonsens
Jag skojar förstås.
Pappaskämt och sånt.

Tiger med böjelse.

Söndagskänslan och allt det där med att våren är här.

Jag är redo. Även om de där två fåtöljerna som i ett infall skulle bli våra passerad oss förbi. Det var nog inte menat när allt kommer omkring.

Inga trädgårdsmöbler här inte, vi får plantera våra växter i krukor i fönster i förorten i storstaden.

Någon dag kanske jag köper mig ett hus någonstans långt ut på landsbygden där jag kan stå på min veranda och blicka utåt utan se någonting alls. Annat än en stor trädgård, en lummig skog och en klarblå himmel.

Jag är så jäkla mossig.

Jag vaktade ett sådant igår.

Hamelin_1-1200x1697

Såg den där filmen vad den nu heter, på SVT för några veckor sen.

En sådan där film som sändes sent en lördag kväll och var min att se efter att ha kommit hem efter en gin och tonic stinn afton. Den egentliga planen var att kasta sig i sängen, dra täcket över huvudet och tillbe högre makter att jag fortsatt skulle få slippa det där med att vara bakfull.

Planer ändras snabbt.

När det visas en film om hur en del av gayrörelsen bestämmer sig för att visa sitt stöd för de strejkande gruvarbetarna och de strejkande gruvarbetarna i sin tur visar sitt stöd för gayrörelsen visar jag i mitt stöd genom att bänka mig framför filmatiseringen utan en tanke på varken bakfylla eller sömn.

Och med det så har jag avslutat en av mina krångligaste meningar på länge.

Det är något med människor som står upp för sin rätt att vara sig själva och vågar ta kampen mot orättvisor.

Det är något med arbetare som fått nog av odrägliga arbetsvillkor och sätter ned foten i hopp om att få det bättre.

Det är något väldigt speciellt med kombinationen av dessa två ämnen som får mig att vilja måla en banderoll, tåga ut genom lägenhetsdörren och ställa mig och skandera mina slagord om vem vet vad utanför någonstans jag vet inte vart för att uppnå vad var det nu igen.

Några andra som står upp för sin rätt att vara sig själva och som inte är rädda att omförhandla sina villkor med hjälp av sittstrejker, högljudda protester och konkreta anfall medelst allt som kan fungera som en projektil mot makten

är just barn.

Barn är inte arbetare och arbetare är inte barn, vissa likheter står nog ändå att finna. Läses välmenande.

Jag vaktade ett sådant igår.

En arbetare det vill säga.

Slut på skämtet och vidare mot sanningen.

Att vara barnvakt, vakta ett barn, låter så drastisk men samtidigt väldigt talande och väl beskrivande.

Om passandet av någon som befinner sig någonstans mellan ett och två år kan ses som ett test för om en själv kan anse sig vara redo för ett permanent ansvar över ett liv är svaret nej nej och åter nej.

Sällan har jag varit så orolig inför ett möte med en annan människa som det igår. Hur underhåller man ett så litet barn, hur håller man det vid liv, vad tycker den om för mat och är lägenheten vår säker nog?

Det löste sig.

Han sov en av de tre timmarna han under vårt ansvar.

Sen vaknade barnet ur sin sömn och hela situationen ställdes på sin spets. Att skänka honom lycka verkade omöjligt så vi fokuserade istället på att hålla det som gjorde honom ledsen på avstånd. Vilket var jag.

Jag fick hålla mig undan under tiden han satt i sin mosters knä och lämnade mig åt mitt öde där jag satt bredvid på några meters avstånd.

Avvaktande i väntan på ett syfte.

Jag lyckades muta honom med lite kanelbulle vid ett tillfälle och det gav genast resultat i form av ett tio sekunder långt accepterande av min närvaro innan han föll tillbaka till sitt skeptiska jag och längtade efter sin mor igen.

Vi hade nog inte direkt roligt någon utav oss under tiden vi spenderade tillsammans men oj som vi alla sken upp när vårt möte nådde sitt slut.

 

 

Det blev en text trots allt.

Der-kleine-monde_frame-1-1200x1799.png

 

Det är mycket jag tänkt på att göra den senaste tiden som jag sedan aldrig gjort.

 

Det finns de där långt gående funderingarna om att prata med någon, göra en ordentlig hälsokontroll eller boka den första tiden hos tandläkaren på tio år. Sen när man är på väg mot telefonen för att ta sig själv i kragen ser man det där perfekta colgate vita leendet le tillbaka åt en i spegeln och konstaterar att man mår rätt bra ändå.

Precis som den som hoppat från taket på ett höghus och på väg ner konstaterar att än så länge är allt bra, eller på engelska: So far so good.

 

Telefonen ligger kvar på sin plats, lagom långt ifrån för att råka missa ett telefonsamtal med flit men tillräckligt nära för att nå den när man vill.

 

Sett till de kortsiktiga jag-borde-nog-egentligen-tankarna är det nog den om att skriva klart den där berättelsen som toppar statistiken över spenderad tankekraft utan handlingsförmåga.

Eller skriva någonting alls över huvud taget.

 

Också det där att jag inte gått till gymmet på ett halvår om inte mer, jag sållar mig numera till den skara som beklagar sig över en frånvarande disciplin och ett slösaktigt leverne.

 

Varför inre den om att klippa sig professionellt nu när sambon fått nog av att stå beredd med saxen när än jag behagar att skjuta min självbild till höjden.

 

Sen var det något mer också, jag har glömt bort vad. Räknar kallt med att min hjärna inom kort kommer återge ett tänkbart scenario där mitt beslut att inte handla på denna mystifierade tanke sätter igång en kedja av oturliga följder på grund av min prokrastinerande natur. Det brukar gå till så.

Sällan i den fysiska världen, alltid i det andliga.

 

 

 

 

Något har jag ändå fått gjort även om något tenderar vara av sådant slag att det inte är något värt att skriva hem om.

Jag gör det ändå.

 

Blivit någorlunda duktig på att baka bröd även om det är en bit kvar till perfektion.

 

Träffat en vän och konstaterat att man i vår ålder börjar tröttna på sig själv och behöver något annat att se efter än ens egna drömmar om livet.

 

Har löst lite mer konst till hemmet.

Vi är en alldeles särskild kombination hon och jag.

Hon som är konstnär och så jag som till och från är rammakare.

Vi bedriver ett galleri numera brukar vi skämtsamt säga när vi lika skämtsamt talar om att vi borde anordna en vernissage hemma i lägenheten. Kul.

 

Det blev en text trots allt.

gud i en handvändning

STRINDBERGSPROPELL

 

Nu när mina konstnärliga sidor fått blomma två kvällar i rad och det på något mirakulöst vis inte lett till att mina drömmar om att leva på konsten gått i uppfyllelse är det dags att gå vidare. Lämna allt vad finansiell otrygghet och det stora vemodet heter bakom sig för ett liv utan färg.

 
Tålamod existerar inte.
Framgång ska uppnås igår.

 
Jag är kraften hos en dröm,
gud i en handvändning.
Distansen till en vän
Närheten hos en främling
Min mun säger att jag inte är Amanda Winberg, pannan något annat.

 

Sen slås man av den där tanken kring att det aldrig varit lättare att leva än nu men att folk från de yngre generationerna tycks vara de som mår som sämst. De som vuxit upp i den digitala eran snarare än oss som vuxit in i den. Det slutade med mig, vi var den sista generationen och sen gick det utför.

 

80-talet kunde verkligen leverera rågryggat folk.

 

Så vart ska jag med min längtan tillbaka till en tid med de långsiktigt smidda planerna där en började som lärling för att sluta som mäster. Jag är en naivismens man när det kommer till att skapa, en teknokrat när det kommer till hantverk.
Jag kanske är värdig att ta nästa kliv upp i hierarkin nu när min mentor och kollega går i pension frågan är bara om jag gjort nog för att förtjäna axla rollen.

 

Kvar lämnade han sina hängslen, nu saknas bara livrem.

 

Så tillbaka med gamla tiders bruk och sed, det vi sysslar med nu fungerar uppenbarligen inte för kommande generationer och vad vore vi äldre om vi inte såg på de unga med förskräckelse. Det var bättre för även fast vi har det bättre just nu, och du med drömmar gör nog bäst i att vända andra kinden till och förbliv vid din läst.