Jag har också en släkt.

 

BANNER_ja

 

Tänk er att det finns massa människor där ute som mer eller mindre är kopplade till er vare sig ni vill det eller inte. Att utifrån just dig växer sig ett virrvarr av beröringspunkter, den ena mer avlägsen än den andra, som på något vis binder dig samman med många fler som liknar dig.

Tänk er att befinna sig i en omgivning bland 49 människor som är på det klara med sina beröringspunkter.
Sen så tänker ni på mig stressad framför en vägg med fotografier, röda trådar mellan nålar och namnskyltar, som försöker få klarhet i vilka alla dessa människor är.

Det är släktträff och jag är inte ingift än.

Det börjar enkelt med svärfaderns syskon.
Slutar någonstans vid min sambos kusins nya frus barn och dennes respektive och hennes barn från ett tidigare förhållande.
Jag har gett upp redan vid kusin och namn är inte min starka sida.

 
Underrubrik – Att vara iväg kring nytt folk i övrigt.

Min ängslighet sa på förväg åt mig att missa det anslutande tåget i Västerås med en slapp ursäkt, så som den om att ha ont i benet brukar fungera som.
Mitt förnufts röst övertygade mig om att hinna med även om hon samtidigt sa att jag kunde stanna hemma om jag ville.
Det visade sig vara riktigt trevligt att omges av 45 främlingar i tre dagar. Vilket kommer som en chock inte bara för de som känner mig utan även mig själv.

 
Jag har också en släkt.

Vilken jag för att inte säga aldrig, sällan träffar.

Något jag däremot stöter på allt oftare är känslan av att ”här hade jag nog kunnat bo”.
Innebär det att jag är redo nu?
Att lämna huvudstaden?
Det gångna halvåret har jag stått med händerna i sidorna och blickar ut över omgivningarna med en analyserande blick vid tre tillfällen.

Åland
Skåne
och så nu i helgen
Bergslagen.

Tre på förhand härligt vackra platser som lockar med natur och lugn. Att vara på kort visit är däremot en sak, att bosätta sig något helt annat.
Samtidigt kan vi lämna den tanken därhän för även om jag i sinnet känner mig redo för något nytt säger mitt bankkonto något helt annat.

För att sammanfatta helgen vill jag slå ett slag för Avesta Art!
Wow, vilken miljö att betrakta konst inom. Har ni vägarna förbi så passa på, har ni tur hänger det konstverk vi skapade i pysselhörnan avsedd för barnfamiljer kvar. Utan att skryta kan jag säga att vår skapelse slår alla de andra barnsliga försöken med hästlängder!

KONSTEN

 

Kontinenten och jag!

Jag är tillbaka på svensk mark igen efter tio dagar på kontinenten och jag kunde inte vara mer lycklig. Underbart är det ändå, att vara ute på resande fot även om allt det där som följer med är dess raka motsats.
Men något lär man sig väl alltid, så som hur en ny stad doftar, hur tågtrafiken fungerar i Europa och hur man säger hej på både tyska och tjeckiska även om jag glömt det tjeckiska ordet såhär i efterhand.

Mest av allt har jag lärt mig att jag borde bli bättre på att koppla av och krympa ner mitt uppmärksamhetsfält till den ringa storleken att den bara täcker det som sker inom en radie av en meter kring mig.
I min värld kan allt gå snett och nästa olycka väntar ständigt runt hörnet. Tänk om man bara kunde få det bekräftat någon gång också så att det inte är helt i onödan man går runt och ständigt är orolig.
Inte ens skulpturen i porslin som vi köpte med oss från Berlin gick sönder under transporten hem. Vad är det om?

Livet.

Som en ständigt pågående diskussion, där jag kommer på vad jag borde ha sagt först efter jag gått därifrån.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

ONDSKA

Det finns inget som skrämmer mig längre, jag som inte har upplevt nått.
Så som stilla sensommarnätter i centrum med vänner
och de som dök upp iförda rånarluvor i en stulen Ford Escort.
De såg på oss genom hålen i sina luvor, sex stjärnor på en nattsvart himmel.
Där såg jag gränsen på universum för första gången och jag stod bortom den.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

Någon nämnde en gång att han inte tyckte om mig då han ansåg mig vara feg.
Jag tänkte på alla de ögonblick jag hamnat i utan att ha önskat vara där.

Jag har planerat många begravningar i mitt liv men aldrig hans.

Om han kände mig nu när odödligheten bara är en påminnelse om buss 723 och min största rädsla är mig själv, hade han då tyckt om mig mer förr eller mindre nu om vi suttit där längst bak igen.

Inget är allvarligare än beslutet att bry sig.
Det är något jag slutat med.
Är lättare att vara en parodi på sig själv.
Vem nu det är.

Tror du att du är rolig eller? Tänk om han istället frågat det.

Då handlade det inte längre om döden, utan att leva när livet behöver mig som mest.

Sommar i P1.

WhatsApp Image 2019-07-01 at 19.45.37

 

Genom fönstret syns vinden greppa löven som spritter av glädje på träden.
Det saknas något i det suddiga skimret, skapat av min ögons försök att fokusera.

Klarhet.

Radions väderleksrapport berättar att dagen ska vara molnfri och himlen inte kommer bli något mer än sig själv.
27 grader varmt, han uttalar det med entusiasm, strålande sol är ett glädjefyllt uttryck.

 
Sommar i P1.

Vem är jag att säga emot en överläkare även om jag försöker hitta motargument. Det är jag som är produkten, mitt jag behöver röra mig mer. Ångest är uppdelat i kategorier.
Eklektisk är ett nytt ord jag nyss lärt mig och eklektisk är en ny lärdom om mig själv.

Mina orosmoln är gränsöverskridande.

Fast vem vill egentligen tala om väder, det säger för mycket om en person att tala om det vi alla upplever i samma stund, intill varandra. I normal ton.

Talar fiskar någonsin om vattnet som omger dem?!

Kom med något nytt.

Det får vara nog om vädret. Det säger för mycket om en person. Den jag talar minst helst om är just det som upplevs i den delade stunden intill varandra när orden ska ta sin plats och våra uppfattningar om det självklara bör förbli osagda, det är varmt när det är varmt, blött när det regnar, kylan biter i kinder, mig själv.

Något så självklart gör man bäst i att inte tala högt om, andra kan lyssna. Vad ska de då tro? Vi är intellektuella på sin höjd i frånvaron av bättre ord.

Nu kommer regnet, genom dropparna som rinner längst fönstret tycks de dansande löven bli klara i sina konturer.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
Självbelåten däremot.

På internet har det mesta redan hänt.

STENAR

 

Bevisen för att jag älskar att leva består utav de oändliga möjligheterna jag diktar ihop i mitt huvud var gång tanken på att ”något måste hända” dyker upp.

På internet har det mesta redan hänt.

Där har alla tänkbara livsöden redan dokumenterats och kategoriserat för att dyka upp efter en sökning av någon som mig.

För tänk om.
”Kan man vara vad man vill?”

Inte vem. Inte någon. Något!

Jag vill vara något, annat än sånär.
Så fantiserar jag vad jag vill göra när jag gör vad jag vill.
Skogen är alltid lockande, ni vet det där utrymmet som bildas intill marken av en grans grenar som inte orkar bära upp sin egen tyngd. Där vill jag vara. Och betrakta det liv eller avsaknad av det som beter sig där utanför det välvda insiktsskyddet.
Se ut, interagera ibland. Kasta tillbaka den boll som rullat in där under som en konsekvens av någons oförsiktiga lek.
Omtänksamhet i min ensamhet.
Vem äger stenar havet format?

Jag har en del här hemma i vår hylla, från stränder jag aldrig besökt. Tagna av en person som alltid varit där, någonstans i bakhuvudet och så klart någon gång i Skagen. Våra finaste exemplar är just därifrån, den svarta är min favorit. Så mycket mer än vad en kan förvänta sig av en sten, mer än en prydnad, mer än vem kan uttala jordens ålder minus en period.

4,543×10^9 år

Ibland räcker inte ens internet till.

Någon skrev så fint om stenar häromdagen, jag funderade ett tag på att säga att det var jag men lämnar det där hän.

 

”När jag var tre år kunde min mamma ofta hitta mig sittandes vid hennes fötter, lekandes med stenar. Jag älskar stenar. De har sedan barnsben fungerat som en passage mellan min verklighet och min fantasi. Att fylla fickorna fulla för att bygga ett luftslott. Att få känna tyngden och samtidigt känna mig så lätt.”

 
Jag drogs också till marken som liten, till det minimala som ingen riktigt uppmärksammade.
Myrorna.
Det är många små liv har jag på mitt samvete, det ska erkännas. Hon gjorde döda objekt levande som barn, jag levande varelser till döda.
Mina föräldrar försökte stävja mitt beteende genom att lämna mig till Skogsmulle och dennes jordälskande samling av hurtiga föräldrar.
Om det var jag som blev utkastad eller om mina föräldrar drog mig ur sammanhanget för att slippa skammen vet jag inte, att jag fortsatte döda är jag däremot helt hundra på.
Det var bara en övergående fas, ingen anledning till oro. I dagens läge har jag blivit en sådan som försöker styra ut getingar om det kommer på besök i vår lägenhet snarare än att slå ihjäl dem.

”Måste man dammsuga en grotta?”

Om våra intressen förs samman är det väl ändå där vi hamnar, i en grotta i en skog med räkningar att betala och en dammsugare vars påse behöver bytas var och varannan vecka. För om något kan vara vad som helst, då är jag den där granen, den där stenen och den där grottan. Så dynamiskt är en sökning, så fast är dess svar.

Något långsökt, ett inlägg med sväng!

1maj[1401]

 

Då är vi där igen, tiden kring dagen jag länge lät definiera den jag var och allt jag någon gång önskade eller trodde mig kunna bli.

Vi är långt ifrån Haymarket nu.
Och jag ett stenkast ifrån att aldrig lyfta ett finger.
Arbetarrörelsen är tydligen jag, jag är dock inget annat än mitt namn som aldrig kommer pryda fackförbundens medlemslistor igen. För det blev under en tid allt för dyrt och nu tjänar jag tillräckligt för att inte klaga.
Är närmre en viskning om att jag inte har tid att vara ledig än att skrika ut min rätt, eller uppmärksamma frånvaron utav den.

Det skrev jag igår, idag befann jag mig ändock tågande bakom en orkester i vänstertåget på väg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. Höjdpunkten var när internationalen ekade mellan väggarna i gamla stan och vi stolt passerade horder av turister som stod och fotade eller filmade som om vi var en upplevelse och inte ett upprop. Det skavde någonstans i mig, att vara något för någon annan att se på. Men jag fann mig snabbt och vinkade åt mina nya beundrare samtidigt som jag fortsatt mumlade vidare på sången jag kan allt om men aldrig lärt mig sjunga.

 

Fast!

Något långsökt möjligtvis, men den här textens inledning är där bara för att kunna göra en koppling mellan en traditionstyngd vårdag och en historisk vårstad.

Prag.

Pragvåren.

Smidigt!

Planen är att vi ska ta oss dit i sommar, hon och jag, under vår första gemensamma semester.
Vi kommer ta oss från Malmö till Berlin med tåg och därifrån vidare till Prag.
En stad ingen av oss tidigare varit i men som vi bägge två ser fram emot att besöka.
Så varför har jag fått er att läsa så här långt utan att ha formulerat någon egentlig mening med inlägget?

Jo, självklart för att det här inläggets egentliga värde inte ligger i min text utan i era kommentarer.

Har ni några härliga Pragtips för ett bekvämt men samtidigt äventyrslystet, kulturintresserat, häftigt och coolt par som oss?

Glad första maj på er allihopa!

Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.

WhatsApp Image 2019-04-24 at 22.03.40

 

Den här tiden när man sitter fast på en plats och känner att det vore idealiskt att skapa och så är det sista man orkar med just det.

Vad är egentligen grejen med att inte kunna göra något produktivt fastän resten går på räls?

Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.
Ungefär så långt kom jag häromdagen när jag befann mig i min plats på tåget som tog mig från Skåne tillbaka till Stockholm.

Vad jag gjort?

Konstrunda på Österlen.

Vad jag köpt?

En skulptur i stengods alldeles för stor för att tas med på tåget om en förväntat sig få hem den i ett stycke.

Sen kom jag inte längre.

 
Det här gått några dagar till sen dess och jag har tagit mig hela vägen hit. Det har ni med.
Gratulationer till oss.

 
Insikt! av hur mycket mina tjugo procent av frihet betyder för mig:
Väldigt mycket!

 
Jag känner för att strejka
Bara sluta acceptera
Omhulda kraften i att vägra
Sätta mig ner
Utan att berätta varför
Se om jag bryr mig
Vad säger ni nu då?
Tänkte väl det.

 

Jag har arbetat heltid i två dagar, mottagits som en hjälte. Precis så bekväm har jag blivit och för någon som har tillräckligt är pengar inte allt.