En gudfaders eskapader.

Mirakel finns dem? Till de som säger nej säger jag.

1989-09-11, jag föds.

2014-05-17, Arsenal vinner första titeln på nio år.

2017-02-22, min syster föder ett efterlängtat barn.

Och så satt jag där en dag och fick hålla denna underbara pojke i min famn och för första gången i mitt liv var jag inte livrädd för att hålla i ett litet barn, jag kände mig på något vis redo på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.
Nu kommer det dröja några år innan jag skaffar egna barn men det känns tryggt att veta att när väl den dagen kommer kommer jag inte längre vara skräckslagen av blotta åsynen av ett skört litet barn.

Jag stod framme vid dopfuntet och höll mina ögon låsta på målet framför mig. Jag får anses vara en vattenbärare på fotbollsplanen men nu var det min uppgift att bära vatten även utanför planen.

”Håll i locket när du häller”

Det pågick något runt mig som jag inte kunde fokusera på, jag hade en uppgift och bara en. En chans till stordåd, ett ögonblick där historia skulle skrivas och om den skulle vara till min favör eller inte skulle tiden snart få utvisa.

Psalm 248 passerade förbi mina läppar lika stolpigt och osäkert som den alltid gör. Min sångröst lämnar mycket att önska och sättet som ”tryggare kan ingen vara” framförs på är en riktig tungvrickare där onaturliga pauser blandas med plötsliga tempoökningar i parti och minut.
Jag sjunger inte bra, inte på något vis, psalm 248 och jag är ingen match made in heaven och med den kombinationen tillsammans med min nervositet gav jag ifrån mig ett ylande inte ens en mor kunnat älska.
Förhoppningsvis hördes inte mina tappra försök till att ta ton ut till åhörarna på parkett.

Fast i den oroliga dimman stod jag allvarsamt framför församlingen och samlade mig för att inte darra som ett asplöv. Jag förstod att det snart skulle var dags för mig att ta klivet in i föreställningen och jag bävade lika mycket som jag längtade efter att få det oundvikliga gjort.
Vart fäster man blicken när alla blickar är fästa på en själv? Vad gör man med sin nervositet när alla kan ser hur den ger sig till känna genom sina darriga ben?

”Nu återstår bara en sak och ni vet nog vad det är” sa prästen.

Tystnad.

Jag visste, jag ville skrika ut det. Vattnet! Det är dags för vattnet! Det är dags för mig att genomföra min uppgift och äntligen få ett syfte och en mening med min närvaro.

I ett stadigt grepp med bägge händer lyfte jag kannan från golvet och förde den över dopfunten. Och som jag hällde sen, hällde som om det gällde liv eller död. Vattnet forsade ner i skålen under mig och fyllde den centimeter efter centimeter, droppe efter droppe.

”Då var jag var klar då”

Tänkte jag efter en stund men när jag lutade kannan ytterligare lite till insåg jag till min stora förvåning att halva innehållet fortfarande var kvar där i. Ingen hade instruerat mig gällande hur mycket av vattnet som behövdes för att genomföra ett korrekt dop så jag hällde till sista droppen och kände hur gud och församling höll sig för skratt när de såg mig krampaktigt stå och hälla upp vatten i en oendlighet.

Tillslut var ändå kannan tömd så jag ställde ner den på golvet igen och när jag reste mig upp hade all min nervositet runnit av mig och ersatts av glädje. Jag hade uppfyllt mitt syfte och all belåtenhet som kommer med det var min att känna och som jag kände sen. Kände mig upprymd, lycklig, glad och stolt över min insats och jag lät det eka genom salen när trosbekännelsen avslutades, AMEN.

Glen Snoddas, gudfar.

En Designers Uppväxt.

Den förbjudna romansen, jag vet att det är fel men den eggande känslan låter mig inte komma undan så lätt. Jag vill, om än bara för ett kort ögonblick vara i dig. Du är ingeting och allting för mig och du berör mig som en fjäderlätt kittlig över ögonlocken.
Jag ser dig fastän jag blundar. Jag känner din beröring mot min trånande hud och jag anar hur du och jag skulle få våra skilda världar att gå samman i en pulserande rörelse på väg mot samma mål.

Om jag bara vågade ta steget ut från mig själv och in i dig, om, tänk om, jag kan inte, jag vill inte, jag måste och jag längtar. Fantasin om dig omfamnar mig. De säger att du inte är värd det men vad vet de om oss egentligen, vad vet de om förbjuden kärlek och obegränsad attraktion? Jag vet allt om vad de kallar kärleken ty jag lever mitt i den, om än, bara för en kväll. 


Hej, hallå. Innan jag gör flickvännen förvirrad, svärföräldrar förtvivlade och föräldrar förbryllade kommer här förklaringen. Jag talar om den attraktion man kan känna inför plagget som för en kväll kan förflytta berg med tro hopp och lite jävlar anamma. Plagget som är lika stiligt och fult så att klockorna stannar. Men just den kvällen är det helt rätt, den sticker i ögonen hos allmänheten, väcker uppståndelse och för varje ifrågasättande blick som kastas mot dig växer paradoxalt nog din självkänsla. 

Du hade rätt trots allt, det är historien som kommer ge dig rätt även om du där och då står mitt uppe i en kritikerstorm. Du klappar dig själv på axlen väl medveten om vad alla motivationscitat du sett passera förbi i ditt socialamedieflöde har sagt åt dig skulle hända när du väl stod på toppen, att det blåser det mer där än på marken.

Det ovannämnda plagget äger jag nu och jag har gjort det själv. Förbluffad över den skicklighet som krävdes för att klippa och limma i / på tyg bytte jag inriktning. Jag har ju gjort i ordning några filer för tryck och jag har tillslut gjort slag i slak och tagit mitt vältränade hockeyarsel som suttit hemma och tryckt till ett tryckeri och tryckt mig en tröja under tryckt stämning. Och med det fann jag äntligen den platform jag sökt så länge, ett sätt att skapa mina egna statementpieces. 

Så en designer som gått i barndom har precis tagit klivet in i puberteten och snart ska han ta på sig en alldeles för stor kostym och ta studenten, förhoppningsvis väl förberedd för att axla rollen som en designer i det ansvarstyngda vuxenlivet.

Syr ihop mina drömmar

Jag fick ett MVG i syslöjd men jag kan inte sy, jag kan inte sticka och jag kan inte nåla. Jag har en vision och jag har en idé, jag har en gammal härlig Husqvarna på vinden men ingen ateljé. 

Nog om det och vidare till mina brister, ingen gillar skryt.

Jag vill sy fast bokstäver utklippta ur ett luddigt/ludet tyg och sy fast på en tröja av modell sweatshirt. Bokstäverna måste ha lite attityd och ryggrad för att bygga ut något från tröjan men tyger är för mig förknippat med slapphet och ryggradslöshet. Så hur får jag ett slappt tyg att blir styvt, vad finns det för tyger som är ludna och hur syr man fast en bokstav i en tröja? 

Hinder hinder och åter hinder som hindrar mig från att ta steget ut i modevärlden…. De fyra punkterna påvisar min skepsis till att modevärlden skulle stå för mina fötter bara jag lär mig sy fast bokstäver på en tröja. 


Mitt andra huvudbry är att jag vill arbeta paljetter på en tröja men jag förstår inte hur paljetter fungerar. Är det så pass illa att varje liten paljett ska sys fast för sig? Det låter orimligt och som en omöjlig uppgift för mig och mina korvfingrar att lösa. Jag famlar i mörkret utan en aning om hur jag ska hitta ut. Kan man stryka fast paljetter på något vis? Limma fast dem? Finns det någon paljett-på-syare att anlita för att genomföra min idé och kan en sådan arbeta för en symbolisk summa på 125 kr och en stor mängd uppskattning?

Löser jag de här nötterna så står modevärlden för mina fötter…. Nu tänker jag inte be om ursäkt för mig själv igen, paljetter är en gräddfil till de fina modeveckorna och modestäderna. Paljetter är disco och disco är highfashion, Alcazar.

Krock eller kropp, kakor.

På Skeppsholmen ligger lägligt nog hotell Skeppsholmen som med sina två försiktigt gula byggnader erbjuder boende för de som söker avkoppling och en naturnära miljö ett stenkast från citys slappt pulserande puls. 

Inuti hotellet finner man en restaurang man tar sig till via en grusad gång som löper genom en trädgård upplyst med marschaller och ljusslingor hängandes från träd till träd.

När man kliver in och tar sig till restaurangen doftar det harmoniskt gott från köket och man får ett varmt gemytligt välkomnande intryck som om man var på besök hos en gammal vän man inte sett på flera år.

Det var på denna plats följande historie
utspelade sig en lördag i slutet av Januari. Jag och min sambo möttes upp utanför Östermalmstorg och började promenera genom staden, det var en kall kväll som kastade isande vindar mot våra frusna kroppar. 

Men jag var ordentligt klädd.

Min nya rock var så ny, så fin, så varm och hade varit så perfekt om det inte varit för de svårsprättade fickorna. I all hast hade jag bara hunnit öppna upp ena fickan och hade på så sätt bara möjlighet att värma min högra hand medan den vänstra fick utså vädrets krafter den kvällen.


Det här var visserligen bara en transportsträcka
men för mig som skriver det här är det viktigt att få berätta om min nya rock. 
På restaurangen öppnade jag kvällen med en bärs medan vi väntade på att få vårt bord, Luma Lager var ingen klassisk lager och det grämer mig att det tycks ha blivit svårare att få tag på en vanlig jäkla lager när man är på restaurang. 

Sambo drack cava. 

Jag gick ut och rökte.

Jag kom tillbaka.

Vi fick vårt bord.

Sambo gick på damernas.

Jag kollade menyn.

Sambo kom tillbaka.

Jag har en ny rock.

Vi beställde mat.

Det finns mat och så finns det mat. Det jag åt var mer än mat, det var en så mäktig upplevelse att jag var tvungen att tänka efter om jag verkligen ville fortsätta med den tredje biten som låg på tallriken eller om jag likt en liten flicka eller pojke skulle ge upp. Ge upp, ge upp mot en sådan liten sak som låg framför mig på tallriken? 

Så fan heller.

Det är konstigt att något så runt och vackert som en kroppkaka badandes i gräddsås med lingon bredvid kan transformeras till en fyrkantig betongsugga som sätter sig på tvären så fort den passerat matstrupen. Mäktigt räcker egentligen inte till för att beskriva hur mättande kroppkakor är. En mycket smakrik och god skapelse är det hur som helst och det är just det som gör att man grämer sig varje gång man har ett gäng välformade kakor framför sig. Man vill så gärna sluka dem i ett nafs men det kräver både planering och tålamod för att lyckas äta upp alla. Men upp äter man såklart och efter det kan man luta sig tillbaka smått illamående och starkt kritisk mot sin svaga karaktär som fortsatte äta fast man varit mätt sen kroppkaka nummer ett.

Efter restaurangen tog vi en taxi till guldbaren på Nobis hotell och där lärde vi oss att 27 inte är det nya 20. Vid 20.30 såg vi på varandra och gav ifrån oss varsin förstående nick, det var dags att åka hem. Vi var allt för trötta för att orka vara ute i city vimlet och såg istället fram emot att ta oss hem till soffan i vårt trygga varma hem. 

Haute couture är inget jag tar lätt på.

 Jag som bara brukar ha en sjukdag om året har redan idag, den 16/1 2017, sjukanmält mig. Det här hade jag inte trott när jag klev in i det nya året full med energi och en stor portion framåtanda, men ibland vill kroppen annat och då gör man bäst i att lyssna. Givet att helgen blev en aning värdelös när näsan rann i ett och ögonen tårades som om jag såg Jedins återkomst och scenen där Luke håller sin döende far i knät efter att han låtit kärleken till sin son visa sig för första och sista gången. Tårdrypande är bara förnamnet.

Jag är en positiv kille och har tagit tiden som sängliggande och soffsittande till vara och lagt den på att vara kreativ vid de tillfällen ögonen tillåtit mig att se klart. Då jag vid två tidigare tillfällen försökt att få H&M att sponsra mig utan framgång har jag valt att lägga de planerna åt sidan och istället gått all in på att snickra ihop mina egna kläder, mitt alldeles egna lilla sponsorskap av mig till mig och åt mig själv.

Me myself and I rakt igenom.

Tyvärr kan jag inte hantera den programvara jag borde kunna hantera för att kunna göra mina ”designer” redo för tryck så jag lägger istället fokus på att göra vad jag kallar skisser i Photoshop och så hoppas jag på att någon i min omgivning som kan det här med Illustrator snart har tid att hjälpa mig att förverkliga mina drömmar. Tills den dagen är här kommer jag fortsätta ha roligt när jag leker i Photoshop och vid sidan om det samla på mig plagg att trycka på när väl dagen är kommen då någon hjälpt mig att hjälpa mig själv eller hjälpt mig genom att helt enkelt hjälpa mig. Förhoppningsvis sker det innan sommaren har kommit, jag har brist på t-shirts redan nu och det hade varit roligt att bära något man skapat själv och inte förlita sig på svikarna hos H&M.

labongegrande_ad

dolme_dolme_ad

Som designer står jag för ett manligt lekfullt skapande som ryms inom haute couturens gränser. Det ska vara lugna fina färger som förmedlar ett tydligt budskap med stilrena linjer och harmonisk symmetri. Och vet ni som Ernst brukar säga, Farbror Glen, han har den rätta knycken och med den kan man komma långt, hela vägen till ett blogginlägg faktiskt.

Det andra öppna brevet till H&M.

​Nu när det har runnit en hel del vatten under broarna tänkte jag att det vore lämpligt att återkomma till er. Jag håller mig glatt flytandes med strömmen men hur går det egentligen för er som kämpar mot strömmen i trendernasflod ?



Mitt erbjudande om att bli er posterboy står fortfarande kvar som det gjort sedan jag publicerade mitt första brev till er i höstas. Fortfarande står jag utan svar, min utsträckta hand har behandlats som om den vore en källa till sjukdom och galenskap. Den har ignorerats och ni har låtit mig hänga med handen ovanför huvudet och har med det utsatt mig för ett socialt stigma. Ingen ser på en människa med en obesvarad high five i luften med annat än avsmak i blicken. Avsmak, smakar på ordet, avsmakningsmeny, antipati, antipasti. Ett bräde med delikatesser, en försmak av vad som komma skall. Förrätt till en förträfflig huvudrätt. Och där har vi satt huvudet rätt på spiken.

Glen Snoddas.
 

Sedan det senaste brevet har mycket hänt. Inte bara i mitt inre utan också ute i naturen.Vintern har kommit, tiden för beaktad självaktning där vi vänder blickarna inåt mot oss själva och inte bryr oss om det där andra, det där desperat extravaganta, det där tråkiga vintermodet som krampaktigt försöker finna sin plats i det kalla karga vinterlandskapet där det inte har någon plats. Under höst och vinter genomlider man, genom vår och sommar glädjesprider man.

Somnar ni nu och missar denna chans inför kommande sommar där era sömmar kan förverkliga drömmar och göra något mer än enbart ställa frågor utan också ge svar tror jag att alla inblandade parter kommer att besvikna.

I mitt liv, i min värld och i min sanning är det inte bilden av plagget som skapar dess skönhet, det är beskrivningen av det som får det att skina. Därför frångår jag nu tidigare planer om att bli ert ansikte utåt och erbjuder er istället mina ord och mina känslor. Hela upplägget ligger så rätt i tiden. Det är ingen som bryr sig om instagram längre, Snapchat har varit i kylan så länge att man tror att vi befinner oss i en istid. Nu är det ord folk vill ha, ord ord och mera ord. Ord ihopsatta till poesi, ord som formar meningar som förbryllar, förför och förälskar. Ordet är det nya svarta bland kidsen där ute och jag erbjuder er en chans att vara lika nere med kidsen som min morfars bror var med syndromet. Jag har inga belägg för min tes men vi är förbi sanningens tidsera numera och jag baserar min teori helt på känsla. Känslor är det nya svarta där ute bland folket och jag kan vara den som väcker känslor å era vägnar. Tvekar ni fortfarande på om jag är rätt person för jobbet vill jag avslutningsvis föra fram att jag lyssnar på Stil i P1 minst en gång i veckan och är en bra kille, eller Un bon gars för att säga det på äran och hjältarnas språk.

Förträng isande rimfrost och stilmässig ringrost, H&M är inspirerade av självaste Jackson Pollock. En tröja skapad med en teknik få kan uttala och ingen vet vad det är. Det vi däremot vet är att det är ett spännande stycke modehistoria skapat av H&M för den unga vuxna publiken som ännu inte funnit sig själva och agerar lika slumpmässigt som en droppe saft i ett vattenglas. Förmodligen är det också där designern funnit inspiration till det aviga mönstret. Även om designen kan uppfattas som saftig har vi tur att priset inte gör det, 249kr för att sticka ut med en jaquardstickad tröja är kaxigt.Egentligen kan man inte sätta ett värde på fulländad perfektion men H&M sticker ut hakan och gör just det. Vågat, fräckt och framgångsrikt. Kul!

Det gick inte som planerat.

Efter det senaste misslyckandet i att bli H&Ms posterboy skriver jag till er från en betydligt mörkare plats.

Men jag vägrar ge mig.

Jag har laddat batterierna och antagligen tar jag mig dit jag vill eller rätt ut i vildmarken, för mig spelar det ingen roll bara jag rör mig framåt.

Så vart är den här ångestladdade Teslan påväg? Slutdestinationen är inskriven i Gpsen och rutten har beräknats så nu startar vi resan mot målet. Beräknad ankomst 12 December 2017.
Målet.

”Som tur är har jag tillgång till en bulldozer..”

Eftersom mitt enda försök att bli sponsrad gick i stöpet står jag vid ett vägskäl. Att antagligen försöka hitta någon sponsor på annat håll eller ge upp och inse mitt egentliga marknadsvärde.

Som tur är har jag tillgång till en bulldozer och väljer ett osynligt tredje alternativ. Jag plöjer upp en ny väg mitt emellan de tidigare två där jag inser mitt eget marknadsvärde och sponsrar mig själv istället.

Jag startar mitt eget klädmärke.

EBK

100% Helt okej kvalitét.

Klädmärke är kanske fel ord, jag ska trycka ett gäng tröjor och hoppas på att någon uppskattar dem och är beredd att betala en saftig summa för ett exemplar, t.ex. Mamma.

”..göra slag i sak och sponsra mitt fortsatta filantropiska leverne.”

Om någon känner sig taggad redan nu innan en egentlig produkt finns tillgänglig är det bara höra av sig. All vinst går oavkortat till mig själv och min shopping. Så vill ni även i fortsättningen ha tips och trix från det här modelejonet är det dags att göra slag i sak och sponsra mitt fortsatta filantropiska leverne.

Perfekt Glen, ett mycket säljande stycke!

Mot oändligheten och vidare