Experimentell sömn.

Utlottningen av boken är genomförd och vinnaren är kontaktad, tack alla ni som deltagit. Förhoppningsvis kommer det mer böcker som kan lottas ut i framtiden!


Det finns något i sömnen jag valt att tappa bort till förmån för det något rockiga i att vara trött. Det där underliggande rebelliska i att bara ha sovit ett par timmar när forskningen visar att det tvådubbla vore bäst.
Om jag inte kan vara fulländad så är fullständigt förstörd ett fullgott alternativ, eller?

Ja du Glen Snoddas, när det kommer till att finna ursäkter är du en mäster av ditt skrå.

Min sambo är en klok kvinna även om hon ibland vägrar erkänna det själv.
Något med självbild och sådant ni vet.

I sitt sökande efter visdom har hon trillat ner i sömnens puttrande kunskapsgryta och förkovrat sig till den grad att jag blivit sekundärsmart. Vilket en kan stoltsera med när man lever i tvåsamhet och kollektivismen kommit att innefatta bland annat;
Det kollektiva minnet, den kollektiva kunskapen, det kollektivt ansvaret och den kollektiva garderoben för att nämna några.

Är jag faktaresistent?

Det korta svaret är nej, inte alls.

Är jag faktaselektiv?

Till hundra procent.

Min vackra sambo sprider främst kunskap kring sömnens initiala fas, den om att komma ner i varv och kunna somna effektiv.
Det innefattar motion, kost och framförallt att lägga ifrån sig sådant med skärm så att de inte kan nås från sängen.
Jag tycker om att ta del av information och har svårt för att acceptera det sistnämnda knepet med att lägga ifrån sig mobilen och stänga av tvn, det låter helt enkelt tråkigt även om det kommer göra underverk med min sömn.

För att slippa hantera insomningsfasens spörsmål har jag därför valt att fokusera på innovativa lösningar för att vakna bättre/lättare.
Rent konkret innebär det att jag har kopplat upp vår surfplatta mot vår bluetooth högtalare och ställt ett alarm på SR play appen för att vakna till P1 om morgnarna.
Vid sidan av det har vi efter mycket om och men till slut unnat oss själva ett startpaket med smarta led-lampor som ersatt våra gamla dumma i taklamporna.

Fråga när jag somnade i natt och jag svarar runt två halv tre. Fråga hur jag vaknade och jag slutar mina ögon och mmm:ar högt innan jag svarar som på moln.

Moln av tidsinställd soluppgång och ljudet av ett eko av ekot.

Jag ska nog lyssna till min sambo ändå. Ikväll ska jag försöka läsa mig till sömns i våra batikfärgade lakan från Ikea och sluta försöka vara cool. Tror du att du är tuff eller?

Det mest intetsägande du kan komma på.

KARTA

I helgen genomfördes äntligen den överraskningsresa som givits i present till min sambo av hennes familj. Äntligen säger jag på grund av att jag varit den som sedan påsken behövt leva tillsammans med nyfikenheten och fått ducka frågor om destinationen i en allt mer eskalerade takt.

Hon var nära att träffa rätt några gånger. Fast övertygad om att det var en ö vi skulle resa till gissade hon på både Gotland och Öland.
Jag gav henne en ledtråd som löd ”Det mest intetsägande landet du kan komma på” varpå hon svarade Norge lite väl snabbt. Mer intetsägande än så fyllde jag i och hon gav mig rätt genom att fortsätta gissa fel.
Det kanske låter förmätet att kalla ett land för en axelryckning. Jag gör det dock i all välmening. För där Sverige slår sig på bröstet och ska vara som bäst i alla avseenden står Åland bredvid utan att yppa ett ord. Möjligen frågar hen ibland om vi har ont i armen, varför då undrar vi, någon gång borde det bli smärtsamt att klappa sig själv på axeln så ofta som ni gör får vi som svar.

Om Åland hör jag sällan ett knyst.

STUGA

Och jag älskar tystnad.

Genuint är ordet som bäst sammanfattar min upplevelse av Åland efter en långweekend på gränsen mellan svenskt och finskt i skiftet mellan vår och sommar.
Det är svårt att bedöma ett land när man besökt det som turist och allt handlar om att maximera sin egen njutning, jag gör det ändå.

Åland är vad en önskat att Sverige hade varit.

En bortglömd pärla med tillräckligt självförtroende att inte behöva söka uppmärksamhet och beröm för att veta att hen duger.
För Åland duger precis som Åland är och jag önskar att jag vore mer som hen. Lika lugn, lika vacker, lika fylld av spännande historier och lika genuin som bara en ö i ett hav mellan två världar kan vara.
Jag vill vara känslan av att vara hemma som språket är och påminnelsen om att vara någon annanstans likt prislappen bredvid makaronerna, köttbullarna och brunsåsen.
Från och med nu kommer jag se på Åland som mer än det där stoppet man gör efter några timmar på Finlandsbåten på väg mot Helsingfors. Vilket också för många är det sista de minns av kvällen under kryssningen de bokat i ett försök att fly sig själva och finna något som är större än livet. Jag talar ur egen erfarenhet.

Eller som jag hade sagt det intill dig på fest:

Det finns en gala för svenska hjältar.

Alla vill vi väl någon gång kunna titulera oss som hjältar, men vi tar det sen.

Det var måndag kväll och klockan hade hunnit vandra upp mot 20.00. Tvätten var gjord, maten var lagad och jag låg mätt och belåten i vår säng. Hon hade precis kommit hem efter en lång dag på jobbet och fanns där bredvid mig.
Allt var gott, allt var vad jag önskade att det skulle vara. Vi ägde lugnet. Vi var det där sista medvetna ögonblicket helt utan bekymmer som når en precis innan sömnen gör det. Tillsammans i vår värld bakom slutna ögon, ett skuggspel på insidan av våra ögonlock, som om vi somnat fastän vi var vakna och såg på nyheterna. Nyheter från verkligheten. Den verklighet som vi aldrig lyckas slå oss fria från.

Kan hjältedåd födas ur förpliktelser eller har man då bara gjort sitt jobb.

Mina förpliktelser bestod utav fotbollsmatch. Start 21.15.

Impulsen att ta språnget för att hinna med tuben
Det är viljan att samtidigt ha kunnat stanna kvar.
Frågor om att vara någon annan
Och ett universum utan svar
Skyltar om nästa tre minuter
Som om jag inte redan kunde tabellen utantill
När allt kommer omkring
Finns det något viktigare än att komma i tid
En dag
En annan betoning

Stundens allvar, jag och mitt ansvar. Mitt löfte att ställa upp, att stå upp mot vårt motstånd. Det finns många saker jag önskar att slippa en måndagskväll. Att stå i vägen för skott från människor som inte vill annat än att se dem passera mig är en av dem.
Rädslan har aldrig varit för bollarna, rädslan har alltid handlat om att göra fel. Att misslyckas och se sig själv besegras. Någon sa att det inte finns någon press eller förväntningar på den för matchen utvalda målvakten, hon glömde bort kraven jag ställer på mig själv. Det var nära att jag gav upp och frånsade mig ansvaret jag tagit på mig Sen kommer den där tanken om att överträffa sig själv och göra det ingen trodde var möjligt.

Det finns en gala för svenska hjältar. Några har bevisligen nått dit, fått chansen att titulera sig något av det mest åtråvärda vi har. Tusentals tips om hjältedåd når Aftonbladets redaktion. Inget av dem är om mig, för vad har jag gjort för rekommenderas som en hjälte?
Inte räddat några liv, aldrig släckt några bränder. Inte förhindrat några brott eller varit på rätt plats vid rätt tillfälle samtidigt som någon annan varit på fel plats vid fel tillfälle.
Lagom, jag är lagom hjälpsam. Försöker så gott jag kan att ställa upp när någon behöver det. Blev en gång kallad för en ängel på jorden av en dam vars rullator jag bar ner för en trappa. Finns det någon gala för det?

Jag står där mellan två stolpar och kommer på mig själv att tänka att här på konstgräsplanen en måndagskväll i maj föds inga hjältar. Här uträttas inga hjältedåd. Jag finner mig själv kunna slappna av och bara ta situationen för vad den är. Det är vi som anfaller, då finns ingen plats för mig. När vi är som bäst har jag spelat ut min roll.

Och så vänder det.

En boll rullar förbi och jag blir rasande. En andra följer samma väg och jag kan inte göra annat än att ligga kvar på rygg och se upp mot himlen. Ett flygplan passerar där uppe på hög höjd, jag själv är slagen till marken av mina högt ställda krav men skulle inte för världen vilja befinna mig någon annanstans än just där.

2-0.

Jag har dansat vals i Ågrens skugga.

Jag har dansat vals i Ågrens skugga till tonerna av marans ängsliga melodi.
Ibland måste man ta i för att kunna backa och göra verklighet av en fantasi.

Myten om världens undergång bär jag ständigt på en armlängds avstånd, jag fantiserar om hur scenerna jag ska framföra slutar med en sandsäck i huvudet i samma stund som rampljuset går igång och det är min tur för replik.
Med det sagt genomförde jag i veckan som gick ett maraton genom ett landskap kantad av ångestfyllda situationer.
Det började med första matchen för korpensäsongen och avslutades med trettioårskalas där två familjer träffades för första gången.
Däremellan bokades sommarens resa, vi träffade hennes vänner, målade graffiti, årliga samtalet med chefen och så den där stressen om huruvida min present till henne skulle falla i smaken.

Ibland är saken så enkel att det blir svårt, när bitar faller på plats den ena efter den andra utan att jag däremellan måste fundera över hur slutresultatet egentligen kommer bli.
När det händer, då oroar jag mig som mest.
När det väl har hänt, lever jag som aldrig förr.

Här någonstans tar ängsligheten slut och lyckan tar över. För även om ångesten ständigt var närvarande är jag glad över att den inte fick mig på andra tankar.
Jag måste ställa mig på scen även om osäkerheten står bredvid för att kunna inse att vi är två versioner av samma individ. En styrka om något, för där pondusen tar slut tar han istället vid. Glen Snoddas är således sällan rådvill och samtidigt minst av allt resolut.

Du och jag, jag och du.

Älskling.

Veckobrev – Ett utdrag ur mitt liv.

SÄNGEN_FIX

 

Vad gjorde jag för att bli något mer än mig själv?
Svaret är ingenting, för jag har gått vilse någonstans mellan att vara vaken och att sova. Till råga på allt har ommöbleringen i vår lägenhet försatt mig i en ständig dvala där jag somnar tidigare än vanligt men aldrig vill till att vakna upp. Allt föll på sin plats i hemmet i samma stund illusionen om att det fanns något bättre utanför föll isär.
Dessa perioder dyker upp i mitt liv med jämna mellanrum utan att för den delen meddela sina nära förestående ankomst. En dag ligger jag bara där och lyssnar till hur det ena alarmet efter det andra ljuder sin illavarslande melodi från nattduksbordet bredvid sängen, jag ligger en människa därifrån. Inkilad mellan den yttre muren och mitt allt, fyrtio centimeter av betong och annat som skärmar av mig från det som kräver min närvaro. Inget äger den rätten.

Ovanpå de skräna sirenerna spelas med jämna mellanrum de sånger från Spotify jag valt ut i ett försök att vakna upp med känslan av lugn och glädje.

 

06:15 – Heat of the moment – Asia

06:25 – Play it on my radio

06:35 – Rock U

 

De första veckorna med möjligheten att ha musik som alarm vaknade jag med en iver av att få sjunga med, låg och väntade på refrängerna halvt sovande, halvt vaken.

“I will follow you,

‘Cause you’re the sweetest hunger

I can’t get enough of, of you

Uh, show me the way,

I walked the line just to describe me through

And if I fall to, lift my wrist and swore this rock, rock u”

Nu har jag hittat ett sätt att fläta in mina sånger i sirenerna. Och så ligger jag där och väntar tills dess att jag inser att jag inte är fri att göra valet att ligga kvar. Varken från moralen eller kontraktet som binder mig till det jag åtagit mig att göra.
Hon påminner mig om desamma. När hon placerar sina händer mot min täckesvarma kropp gör hon det ovetandes om hur isande kalla de är och hur det kan användas som en metafor.

Tar mig ut efter en tjugo minuter, är framme vid min destination redan efter sju.

Jag uppskattar mina kollegor som mest när de är som minst, när de varken talar till eller förhåller sig kring mig.
Det där med den personliga sfären och hur dess definierade avstånd är olika runt om i världen och hur det skulle kunna avslöja något om mitt ursprung.
Jag är nog inte från denna jord.

Men jag tycker om mitt arbete även om min vän påstår att min oförmåga att vakna i tid härstammar från att jag inte ser fram emot att gå upp och jobba.

Vad finns det att inte se fram emot?

Frihet under ansvar och så den där härliga balansen mellan det monotona och det som kräver sin rimliga mängd kreativitet.
Det är nog inte till min arbetsmässiga fördel att jag skriver som bäst när jag är där, som om min hjärna behöver rörelse för att skaka fram de där doserna av skapande som håller sig gömd när jag är stillasittande.
Det är nog därför jag uppskattar att promenera så pass mycket som jag gör. Det har blivit allt mindre av den varan numera, kanske har det att göra med vädret. Samtidigt har det aldrig hindrat mig förut. När hon och jag träffades la vi mil bakom oss under våra första dater men då hade vi också ett tydligare mål. Vi kunde på gå i timmar genom vädrets alla faser för
att finna varandra.
Nu när det gått ett år kanske det är döden vi långsamt går emot, för evigheten är ett luddigare mål än oss själva och jag kan inte definiera det mer än att det kommer därefter. Efter det som grusar våra drömmar allt leva för alltid inträffar. Det är långt kvar tills dess.

Vi två som snart har sextio år på jorden mellan oss. Matte har aldrig varit min grej. Siffror tenderar att vara allt för fasta i sina former och svaren tråkigt nog alltid rätt eller fel. Då är språk mer förlåtande. Jag har fått IG på flertalet matteprov, sällan varit sämre än MVG när det kommer till svenskan. Vid något tillfälle fick jag för mig att jag skrivit ett matteprov som skulle ge mig om inte topp-poäng, i alla fall något i närheten av det.
En kan lätt luras av sin egen briljans när matematikens lagar ersatts av sina egna.
2,5 poäng där gränsen till godkänt var 20. Å andra sidan har jag fått toppbetyg för bokanalyser av böcker jag aldrig läst.
Därför är det konstigt att jag binder upp mig kring siffran 30. För den är absolut inget mer än just det.

Testa själva.

Trettio.

Visst säger det er ingenting alls?

Men det är ett hål.
Det finns numera bilder tagna på svarta hål. Gammal_fix
Fascinationen kring dess existens och ambivalens kring vår egentliga mening.
Glödande kanter som en guldskimrande gloria runt formen av allt som har varit.
Eller aldrig funnits.
30 är bilden på det svarta hålet.
Vad det ringar in kan vi bara spekulera kring.
Och hål är till för att täppas igen innan någon faller i dem.
Så jag börjar att gräva där jag står och hoppas finna någon annan än mig själv när tidigare hål har fyllts upp av all den kunskap jag förskansat mig under mina trettio år.
Vi vet nog allihop att det hål jag grävt för att undgå ett annat kommer bli det som sen definierar 31.

Som tur är fyller hon år månader före mig och är på så sätt min cougar medan jag är hennes lammkött. Det medför en möjlighet för mig att testa alla mina känslor kring vårt åldrande på henne innan jag själv behöver ta itu med problemen. Hon är lugn som alltid. Det skinnet hon har på näsan och som jag talat gott om från dag ett tycks få nya lager varje gång jag försöker skaka om hennes värld. Jag byter ut min hud kring min näsa varje dag. Det är något som inte står rätt till med min hy, misstänker att vattnet i vår lägenhet är allt för hårt för min känsliga natur. Torr som ett fnöske.
Hon är stabil.
Vi är grunden till allt vi vill.
Och som vi vill sen.
Det finns något skrämmande vackert vid tanken om att det här är min sista kärlek.

Varför försöker jag ens sätta ord på siffror.

 

Champagnebar_FIX

Det är som om jag tillhör den person som jag gjort planer med och jag som önskar få stoltsera med att mig äger ingen, äger då inte ens längre rätten till mig själv.
Fast om en sagt att en ska så ska en också göra. Jag har inte mycket och mitt ord får stå för allt mitt värde. Så jag står för vad jag sagt och beger mig till stan. Säger till mig själv att inte dricka någon öl, dricker ändå en öl. Tar en Fanta direkt därefter för att försöka radera ut mitt initiala klavertramp.
Det fungerar någorlunda, tänker mest på att åka hem och att sofforna som såg härligt bekväma ut på håll är svåra att sitta i på ett samtalsmässigt vis.
Vi diskuterar en del, pratar strunt än mer. Når fram till det oundvikliga ämnet mot slutet och så sitter vi där och dömer varandra.

Han mig för att jag delat med mig om mina tankar om att det känns omöjligt att skriva en läsvärd berättelse och att jag funderar på att sluta försöka.

Jag honom för att han tror att jag går den enkla vägen när jag istället vill skriva vardagspoesi.
Det finns inget enkelt med att skriva vardagspoesi. Bara att erkänna att det är vad en vill, skriva poesi, är bland de svåraste som finns. För vem tänker initialt gott om en poet?
Dessutom är det långt ifrån enkelt att försöka koka ner känslorna kring sitt vardagliga liv i några få meningar som ska vara öppna för tolkningar men samtidigt rakt på sak.

 

Du missar hundra procent

av samtalen du aldrig tar

Eller hur det nu var Wayne Gretzky sa.

Om han nu sagt det överhuvudtaget.

Jag vill bli tillskriven fraser jag aldrig yppat

Av människor jag aldrig mött.

Aldrig har så många, så få

Och så vidare och allt det där.

Vår tids statyer

”Du kan rasera en byggnad men sällan döda en idé”

Ta mig fan, jag har gjort det igen.

Glen Snoddas, 2003.

 

 

Jag säger inte att det är bra eller är en god sak att spinna vidare på. Jag säger bara att det är något jag känner för att göra och jag gör oftast som jag vill. Om jag inte planerat något annat. Så jag kommer fortsätta skriva sådant som är enkelt att känna igen sig i, sådant som är allt annat än höjdpunkter utan istället det som ryms där emellan. Ortens bästa poet är således inget pris som kommer tilldelas mig, Svenssons mest alldagliga försök däremot. Om någon instiftar ett sådant pris önskar jag bli den första att mota äran.

Klockan är snart lunch, jag gör nog bäst i att ta tag i vad allt arbete heter och göra skäl för min lön eller i alla fall se ut som om jag gör det. Troligtvis kommer den här texten ligga orörd från stunden jag stämplar ut fram till tillfället jag stämplar in igen. Förmodligen kommer jag däremellan tänka att jag borde, verkligen borde skriva vidare när jag har all den tid jag tar mig att färdigställa den.
Det ligger något i att stå i vägen för sig själv.
Får man bli asket vid trettio?
Är stoicism något respektingivande?

Om det inte vore för batteriet på mobilen och min kollegas blickar hade jag nog kunnat fortsätta ett tag till. Jag gillar honom ändå, även om han talar till mig ibland. Och när jag stämplar in imorgon kan jag fortsätta drömma om texter som tar höjd.

Regeringskrisen – Har aldrig mått bättre.

unnningirl
Foto: https://www.instagram.com/britafilippa/

Över 120 dagar utan att regeringsfrågan har blivit löst och jag inser att jag sällan mått bättre än nu. För vad har en för incitament att lägga energi på att beklaga sig över beslut som går stick i stäv med sin egen uppfattning kring hur ett land borde drivas när inte ens beslutet kring vem som ska styra landet är fattat.

Jag är numera än mer säker på att min röst, i ett val som inte bekom mig och som resulterade i ett utfall som inte berört mig, var en röst jag kommer att ha svårare och svårare att motivera göra hörd i framtiden.
Vad är det egentligen för fel på anarki när allt kommer omkring och varför skulle inte jag ha förmågan att forma mitt samhälle så som jag önskade det?
Självklart är felet alla andra förstås, hur skulle jag kunna lita på att de gav sig hän att få mitt drömsamhälle att bli verklighet?

Det kanske är bra att jag anpassar mig efter samhället och inte samhället efter mig trots allt. Jag vet ingenting om hur ett land ska styras och det verkar vara så att allt sitter ihop på ett sådant vis att fjärilseffekten är en underdrift.

Att jag vill ha sex

 

clowdieboy

timmars arbetsdag vet nog alla vid det här laget. Det hade jag kunnat rösta för om något. Fast så har jag ju redan löst den frågan på ett personligt plan. Jag kanske ska rösta för skattesänkningar, samtidigt har jag aldrig brytt mig om hur mycket jag skattar. Så vitt jag vet kanske jag borde skatta mer?

Fast samtidigt,

vad får jag för det?

Nu ser regeringsfrågan ut att lösa sig inom kort och då återstår väl egentligen bara frågan om min personliga högkonjunktur är kopplad till regeringen eller inte.

(här kan ett skämt om att min sambo är min egentliga regering och direkt kopplad till delar av mitt välbefinnande infogas av läsaren, jag själv avböjer.)