Regeringskrisen – Har aldrig mått bättre.

unnningirl
Foto: https://www.instagram.com/britafilippa/

Över 120 dagar utan att regeringsfrågan har blivit löst och jag inser att jag sällan mått bättre än nu. För vad har en för incitament att lägga energi på att beklaga sig över beslut som går stick i stäv med sin egen uppfattning kring hur ett land borde drivas när inte ens beslutet kring vem som ska styra landet är fattat.

Jag är numera än mer säker på att min röst, i ett val som inte bekom mig och som resulterade i ett utfall som inte berört mig, var en röst jag kommer att ha svårare och svårare att motivera göra hörd i framtiden.
Vad är det egentligen för fel på anarki när allt kommer omkring och varför skulle inte jag ha förmågan att forma mitt samhälle så som jag önskade det?
Självklart är felet alla andra förstås, hur skulle jag kunna lita på att de gav sig hän att få mitt drömsamhälle att bli verklighet?

Det kanske är bra att jag anpassar mig efter samhället och inte samhället efter mig trots allt. Jag vet ingenting om hur ett land ska styras och det verkar vara så att allt sitter ihop på ett sådant vis att fjärilseffekten är en underdrift.

Att jag vill ha sex

 

clowdieboy

timmars arbetsdag vet nog alla vid det här laget. Det hade jag kunnat rösta för om något. Fast så har jag ju redan löst den frågan på ett personligt plan. Jag kanske ska rösta för skattesänkningar, samtidigt har jag aldrig brytt mig om hur mycket jag skattar. Så vitt jag vet kanske jag borde skatta mer?

Fast samtidigt,

vad får jag för det?

Nu ser regeringsfrågan ut att lösa sig inom kort och då återstår väl egentligen bara frågan om min personliga högkonjunktur är kopplad till regeringen eller inte.

(här kan ett skämt om att min sambo är min egentliga regering och direkt kopplad till delar av mitt välbefinnande infogas av läsaren, jag själv avböjer.)

Förutbestämda mönster

1000pussel

 

Bland fria tyglar och förutbestämda mönster är det upp till en själv att forma sin omgivning efter någon annans mall. Ett tecken i tiden, motivet som växer fram.

Vi har återupptäckt det gamla analoga nöjet att lägga pussel och vi har nog inte fördjupat oss så mycket i något annat än varandra sen vi träffades. Och visst påbörjade vi också ett pussel i början av vårt dejtande liv, dels det som kunde bli vi och det på tusen bitar vi köpte för att komma närmre varandra. Då vart det inte mycket lagt, knappt en fjärde del. Därför det är skönt att vi nu har kommit så långt i vårt förhållande att den fokuserande tystnaden som uppstår under tiden man försöker hitta rätt position på tusen bitar inte längre känns obekväm.

 

pussel

 

Det började under julen och eskalerade till nya höjder i förra veckan, det första tog oss tre kvällar men det var inte nog. Vi köpte oss ett nytt i lördags och så satte vi oss vid skrivbordet efter middag och lämnade det inte förrän vi var klara sex timmar senare. Som i trans, som om allt som betydde något var att se bitarna falla på plats en efter en.

Och såhär några dagar efter inser jag att det som direkt där efter kändes som slöseri med tid, att lösa någon annans kreativa pussel istället för att syssla med sina egna, faktiskt var en katalysator för just det. Den här veckan har gått i skapandets tecken. Hon har skapat en hemsida och ett instagramkonto för sin konst och så jag då, jag har något pretentiöst skrivit ett femtontal dikter av blandad kvalitet.

 

Pussel alltså, vilken grej!

Vit söndag – En titel med förankring.

TOMTE

 

Jag gav efter för trycket, pressen blev för stor.
Jag är blott en bricka i ett större spel och kapitalismen får aldrig nog.

 

Så, trots allas härliga kommenterar om att undvika att handla för handlandets skull gav jag vika för tyngden av min plånbok som växte med varje sekund. Det är pengar på kontot jag inte anser mig gjort förtjänt av då jag gjort våld på mig själv för att förtjäna dem. Göra våld på mig själv definieras där jag befinner mig i livet av att arbeta heltid och arbeta heltid är vad jag i slutet av december kommer ha gjort i två månader.

Vad ska jag med pengar till när frihet är den enda valuta som intresserar mig och de extra pengarna jag nu har på mitt konto öppnar upp dörrar för att investera i excesser, excesser som fördunklar mitt sinne och formar en typ av liv jag tror mig behöva men inte vill ha. Vilket får mig att fundera på att börja jobba heltid på heltid för att kunna finansiera ett fortsatt leverne i lyx.

 

                                             Fängslad av pengarnas bekvämlighet.

 

En form av ödmjukt skryt eller ett försök att forma en princip kring att inte låta sig styras av ekonomin i en värld definierad av den.

Nu knyter jag ihop säcken på det här inlägget på ett snyggt sätt då jag kommer referera till slutet av december från början av texten, principen i mitten av den och så säcken i början av det här stycket.

I slutet av december infinner sig julen och det är julen som fått mig att frångå mina principer. För när tomten dyker upp med sina klappar vill man vara på det säkra med att han kommer med fina gåvor i säcken till ett lika fint hem. Och ett fint hem har vi nu efter att ha varit på en shoppingrunda med både stjärna och stake i åtanke.

 

                                           Inget är för tidigt, allt är för sent.

 

Sen det där med principer. De kanske är en av anledningarna till att man blir förälskade i någon men väntan på att de bryts är skälet till att man stannar kvar. För i utveckling är vi alla, jag frångår mina principer i en så stor utsträckning att det blivit till en princip.
Om mina pengar är ett ok på mina axlar kan jag se till att spendera dem på att försöka göra andra lyckliga. Och den jag önskar göra mest lycklig är så klart du.
Så i kärlekens tecken blir jag en av kapitalismens lakejer och de gåvor jag ger ges inte bara med mottagaren i åtanke, utan också med mitt eget välbefinnande som baktanke.

                                                                

                                                                Där satt den!

Svart fredag, en skaplig titel.

BLOMMOR_FIX

 

Å kära läsare, känner ni också av den? Stressen som råder den här dagen.

Black Friday.

Jag vet ju om att jag har allt jag behöver i mitt liv för att må bra och att jag som förhåller mig skeptisk till kapitalismen gör bäst i att inte falla i dess fällor. Jag vet ju om allt detta, ändå sitter jag här och kollar efter de bästa tänkbara erbjudanden på saker jag inte behöver och kanske bara vill ha men som jag gärna köper för att finna användning för en annan dag.

Så här skrollar man genom spaltmeter av prissänkta produkter bestående av allt från smarta personvågar till inte alls så smarta adventskalendrar med strumpor bakom varje lucka, man undrar ju hur strumporna den 24 skiljer sig från de den första.

Jag tänkte unna mig lite kläder, inser att kläder det har jag ju. Tänkte köpa ett par smarta lampor för 1000 kr bara för att kunna få dem att tändas samtidigt som alarmet går varje morgon i ett försök att komma upp lättare. Jag har en lampa bredvid sängen som jag kan tända efter en armsträckning. Latheten, bekvämligheter. Dessa bekvämligheter. Dessa satans bekvämligheter. Till vilket pris som helst?
Än har jag inte slagit till. Kvällen är däremot lång och mycket kan hända, jag har många varor lagda i kundkorgen hos ännu mer webbshoppar. Kanske gör jag det, kanske låter jag fingret vandra mot en köpknapp som lyser så starkt, kanske trycker jag med pekfingret på knappen och låter det ske. Bara sådär. Man kanske borde lagt lika många gåvor i lika många behjärtansvärda insamlingar och skänkt sådana som inte har allt någonting. Sen så sysslar jag ju inte med välgörenhet påminner jag mig själv, det lämnar jag med gott samvete över till min mor.

En sak har jag faktiskt köpt. En helgbukett till min sambo, det är en gåva utan välgörande ändamål. Den bara är. Den bara är lika självklar som hon är. Den ska hon ha. Kanske är hon mer förstående för att jag kanske köper ett nytt tv-spel imorgon och kommer propsa för att spela det resten av helgen nu när hon fått blommor.
Hur mycket väger egentligen en bukett?
Någonting och så rimmar vi på fjäderlätt.

En enkel kärleksförklaring.

Igår var det tisdag, jaha, kom med något nytt är du snäll Glen.

Jag hör er, jag hör er. Igår var det tisdag och inte vilken tisdag som helst, det var tisdagen som förde oss från något nytt till det vi är idag. Sex månader är en evighet för några som oss, vår självklarhet för snarare tankarna till sex år än ett halvt.
Jag ska inte berätta för er om kärlek, den har ni nog redan fått uppleva. Och all kärlek är nog densamma, förutom vår.

Hon vaknade en natt av att hon hörde mig tala i sömnen, hon återberättade det för mig morgonen efter.

Det jag sagt?

”De kan försöka men de kommer aldrig bli som oss, mohahaha”.

Och där är vi idag, efter igår. Tillsammans mer än någonsin innan. Det här är inte mer än det, det här är en enkel kärleksförklaring från mig till henne jag delar mitt liv med.

Stora känslor på Lilla Paris, den hette det restaurangen vi var på. Där fanns bara hon och jag, jag och hon. Även om hela lokalen varit full hade det fortfarande bara funnits vi två.

”Vad vet vi om kärlek annat än att det är svårare än så, behöver inte vara lättare än det.
Vi har funnit det ändå, Etet, och det är vi två”.

Ramat och klart!

Här kommer ett inlägg som helt drivs framåt av bilderna i det vilket är ett annorlunda stilgrepp för mig som annars mest fokuserar på text.

Bilderna visar resultatet av den inramning som genomfördes av min sambo och mig igår kväll. Och det som är inramat är givetvis konsten vi köpte tillsammans i söndags. Jag valde att rama in det verk jag köpte med en dubbel-passepartout med 1 cm distans mellan konstnärens och min passepartout. Min sambo valde att gå lite mer crazy och köra någon form av flytande inramning med ett mer klassiskt utsnitt. Som ram valde vi en tunn svart profil just för att ramen inte skulle ta över motivens stjärnglans och som glas valde vi givetvis ett reflexfritt sådant.

På bilderna står ramarna på golvet vilket de givetvis inte kommer göra i framtiden. Vi kanske inte är världens mest lugna och ljudlösa grannar, vi är ändå nykära, men vi kände i våra hjärtan att det inte var läge att spika upp ramarna igår kväll vid 23.30 tiden.