Det är rätt varmt där ute, är det inte?

Det krävs mycket för att upprätthålla den numera etablerade påstådda sanningen att jag aldrig blir bakfull. Jag har suttit på för höga hästar och haft en allt för hög svansföring när jag förkunnat min immunitet mot bakfyllor för att kunna erkänna att jag ibland tvivlar på min egna tes och är beredd att ge upp det jag fått så många andra att tro på. Till mitt försvar var det förmodligen inte den ringa mängd alkohol som inmundigades i fredags som fick hela lördagen att gå åt att klaga över huvudvärk, svaghet och kramp i lederna utan den omfattande värmen som förföljt mig sen början av Maj. Jag är trött nu, så trött på att beklaga mig över att det är varmt, så trött på att beklaga mig över svettningar, så trött på att vara törstig, så trött på att vara trött och att varje steg i solljuset är som en kilometer i skuggan.

Det är så varmt att jag ser fram emot att ta tåget till Skåne för att träffa hennes föräldrar för första gången och behöva kallprata för att bryta isen. Om jag nu ens kommer fram när hela halva Sverige verkar stå i brand.

Jag är inte skapt för att leva i denna värme, jag är skapt för att leva i och kring en värme runt 21 grader och ett ständigt närvarande molntäcke på himlen som blockerar solen från att nå min bleka nuna. För en blek nuna har jag sannerligen, jag är så vit att jag inte har vitiligo utan vitiligo har mig.
Jag önskar mig ett ordentligt oväder som skingrar mina orosmoln kring vart vi egentligen är på väg och hur jag ska kunna finna min plats i den nya världen som helt verkar sakna rim och reson.

Jag trotsade trots allt vädrets makter i söndags och befann mig på språng innanför tullarna i timmar och åter timmar. Och som jag svettades sen, svettades ut flera liter rakt ner i mina allt för varma långbyxor som sög sig fast och satte sig som tajta trikåer mot mina svettiga lår. Har jag mig själv att skylla för att jag klär mig allt för varmt eller är jag bara ett offer för en elak konspiration? Att använda shorts innanför tullarna är ett modemässigt no-no enligt ett brädspel jag spelade för ett antal år sedan och jag har inte kunnat släppa det stenhårda påståendet sedan dess.

Varför har man inte kortbyxor på sig i stan? – ”För att det är fult”.

När värmen slår till har jag svårt att tänka hela tankar men att bära halva byxor i stan är något ingen värme kan få mig att göra. Jag är jesus på korset, Glen i korsett, lider för den goda smakens och de modemässiga syndernas skull. Må den utan synd kasta första stenen och jag har alltid ryggen fri, fri från bördan att ha burit kortbyxor där långbyxor är kutym.

Svart på vitt.

Skrivmaskinen

 

Om jag sagt att jag mår bra hade jag inte ljugit, inte heller talat sanning. Svaret hade bara varit just vad det är och ingenting mer. Precis som jag. Jag bara är för stunden, för ambivalent för att kunna sätta fingret på hur jag egentligen mår och för säker på att det varken är si eller så. De som känner mig lika väl som jag känner mig själv ( vilka jag kan räkna på handens fem fingrar men jag knyter just nu näven i fickan) vet att jag mår som mest när jag befinner mig i en gråzon och precis där befinner jag mig nu. Det är svårt att finna det inre lugn som jag alltid söker när svaret på frågorna jag ställer mig själv gång på gång består av ”din mamma jobbar inte här” istället för något handfast att klamra mig fast vid. För en som önskar att se allt som svart eller vitt frambringar en gråzon något motsägelsefullt väldigt färgstarka tankar kring vad en borde och inte borde göra för att bringa klarhet i en suddig vy. Jag är beredd att visa vart mitt innehållslösa vitrinskåp ska stå, problemet är bara att förstå varför jag skulle vilja placera det någonstans alls förutom i en mörk vrå med en spotlight i taket som jag kan tända om lusten att visa upp min tomhet faller sig på. Troligtvis kommer jag bli lika förvånad som den jag tänder lampan för när det jag trodde var tomt visar sig ha ett innehåll.

Rent frankt är jag införstådd i att mina fall i varje fall är fall framåt men det är svårt att veta i vilken riktning man är på väg i stunden man känner att man tappat fotfästet och befinner sig i luften.
Jag duschar varmt för att slippa se mig själv i spegeln. Lägger band på mig själv för att inte binda upp mina tankar kring negativitet. För direkt negativ är jag egentligen inte heller. Snarare mer optimistisk, lugn och lycklig än på länge. Mest av allt är jag nog bara mänsklig när allt kommer omkring även om jag ibland önskar att jag vore mer än ”bara” det. För saknaden är en bitch och när den ger mig en lavett har jag svårt att slå tillbaks eftersom min nävar är knutna i fickorna på mina byxor med revärer.

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Kronan på verket, en anspråkslös titel.


Besök hos frisören. Jag avböjer gärna. Jag och frisörer fungerar inte ihop då vi inte har hittat ett fungerande sätt att umgås med varandra på, det finns ingen tillit oss emellan. Den frisör jag egentligen vill gå till och som jag trivdes hos svek jag så pass mycket att jag skäms för mycket för att höra av mig och be om ursäkt. Huvudet i sanden!

Jag har en ny frisör nu, en frisör jag inte litar på då han är från Sydamerika.
Varför kan man inte lita på en frisör från Sydamerika?  Jo, för att han inte är från Syrien.
Lång historia kort.

Första gången jag var hos honom berättade han att han bara bott i Sverige i tre år och artig som jag var frågade jag inte vart han kom ifrån innan han flyttade hit. Jag tänkte att det spelar ingen roll för vår kund/frisör relation vart vi har våra respektive rötter. Dessvärre lämnade avsaknaden av svar ett vakuum kring frisören jag kände mig nödgad att fylla med något, vad som helst egentligen, bara för att stilla min neurotiska sida som avskyr tomrum. Så jag svarade själv på de frågor jag aldrig ställt och byggde upp en egen bakgrundshistoria baserat på mina fördomar och den vaga informationen jag fått under våra samtal i salongen. Jag kom då fram till att han var flykting från Syrien som kommit till Sverige och lärt sig språket på rekordtid och som arbetade dubbla jobb för att göra rätt för sig. Jag var mäkta imponerad, vilken kille!
Det gick ett år innan min påhittade historia som blivit till min sanning raserades när han berättade att han träffat en tjej från det sydamerikanska land han själv kom ifrån. Sydamerika tänkte jag för mig själv, han har ju sagt att han kom från Syrien. Vad är det här för en kille egentligen? Ljuga om sitt ursprung sådär. Nä Fy fan!

Först när jag kommit hem och tänkt igenom hela händelsen en gång till insåg jag att han inte alls hade ljugit, det var ju jag som hade hittat på allt jag trodde han ljugit om. Jag valde då att lägga hela min fördomsprofil i ett låst rum långt ner i mitt inre och moonwalkade långsamt därifrån tänkande att det här talar vi aldrig någonsin mer om.

Konstigt nog är det så att även om jag vet allt det här har jag ändå svårt att lita på honom, min slutsats är att det måste bero på att jag anser att han klippte mig för kort vid ett tillfälle för sju månader sen.

Snart måste jag besöka honom igen och se mig själv i spegeln. Det värsta och mest onaturliga jag vet, det är inte meningen att man ska sitta och se på sig själv från en meters håll mer än några sekunder i taget. Att behöva sitta så i en halvtimme och analysera allt det man ser in i minsta detalj är tillräckligt för att bryta ner även det starkaste psyket. Så när man suttit där och granskat sig själv i trettio minuter vill man inget annat än att ta sig därifrån och då självklart ska frisören glatt visa upp sitt hantverk från alla möjliga vinklar och vrår. Man sitter där iklädd en fånig kappa, med tårar i ögonen, ler ett stelt leende och nickar krampaktigt för varje ny vinkel han hittar att porträttera ens vidunderliga ansikte på. Jättebra tack säger man fast man tänker att det var dumt av honom att ge ett så fult ansikte en så snygg frisyr.

Sen betalar man och går därifrån, får lite perspektiv på livet när man slipper se sin egen spegelbild och plötsligt känner man sig riktigt snygg. 

Kärlekssaga i min vardag.

Solen lyser mig rätt i ögonen och jag kisar för att kunna se vart jag sätter mina fötter när jag närmar mig dig, i motljuset är det svårt att urskilja några detaljer hos siluetten som står där och väntar på att jag ska komma fram. Jag lägger ena handen som en skärm över ögonen och med hjälp av den lilla avskärmningen kan jag se dig så tydligt. Jag fylls av värme och glädje, händerna börjar svettas och min mun blir torr. Jag ser dig äntligen och jag älskar varje millimeter av det jag vilar mina ögon på. Dina ljusa ben som sticker fram ur dina svarta trekvarts långa culotter, din vackra blus med citroner på, de glittriga glänsande armbanden som pryder din högra arm. 

Jag ser dig i ögonen och du frågar om jag vill låna dina solglasögon men det vill jag inte. Jag vill se dig genom mina egna ögon, se dina vackra fylliga läppar och ditt vita leende. Lyckan är gjord när du ser tillbaka in i mina ögon och öppnar din mun, jag längtar efter att få höra vad du har att säga, bara att höra din lena röst som får allt annat ljud att försvinna gör mig till den lyckligaste mannen i världen.

Hela scenen ljudsätts i mina tankar och vi befinner oss i ett lyckorus där tonerna från Take me, I’m yours med Mary Clark tar oss till nya höjder.

Genom låten som spelas i mitt huvud hör jag dig mer än väl när du ställer mig frågan som får allt att rasa.
– Köpte du mjölk?
FAN.
Take me!

En Designers Uppväxt.

Den förbjudna romansen, jag vet att det är fel men den eggande känslan låter mig inte komma undan så lätt. Jag vill, om än bara för ett kort ögonblick vara i dig. Du är ingeting och allting för mig och du berör mig som en fjäderlätt kittlig över ögonlocken.
Jag ser dig fastän jag blundar. Jag känner din beröring mot min trånande hud och jag anar hur du och jag skulle få våra skilda världar att gå samman i en pulserande rörelse på väg mot samma mål.

Om jag bara vågade ta steget ut från mig själv och in i dig, om, tänk om, jag kan inte, jag vill inte, jag måste och jag längtar. Fantasin om dig omfamnar mig. De säger att du inte är värd det men vad vet de om oss egentligen, vad vet de om förbjuden kärlek och obegränsad attraktion? Jag vet allt om vad de kallar kärleken ty jag lever mitt i den, om än, bara för en kväll. 


Hej, hallå. Innan jag gör flickvännen förvirrad, svärföräldrar förtvivlade och föräldrar förbryllade kommer här förklaringen. Jag talar om den attraktion man kan känna inför plagget som för en kväll kan förflytta berg med tro hopp och lite jävlar anamma. Plagget som är lika stiligt och fult så att klockorna stannar. Men just den kvällen är det helt rätt, den sticker i ögonen hos allmänheten, väcker uppståndelse och för varje ifrågasättande blick som kastas mot dig växer paradoxalt nog din självkänsla. 

Du hade rätt trots allt, det är historien som kommer ge dig rätt även om du där och då står mitt uppe i en kritikerstorm. Du klappar dig själv på axlen väl medveten om vad alla motivationscitat du sett passera förbi i ditt socialamedieflöde har sagt åt dig skulle hända när du väl stod på toppen, att det blåser det mer där än på marken.

Det ovannämnda plagget äger jag nu och jag har gjort det själv. Förbluffad över den skicklighet som krävdes för att klippa och limma i / på tyg bytte jag inriktning. Jag har ju gjort i ordning några filer för tryck och jag har tillslut gjort slag i slak och tagit mitt vältränade hockeyarsel som suttit hemma och tryckt till ett tryckeri och tryckt mig en tröja under tryckt stämning. Och med det fann jag äntligen den platform jag sökt så länge, ett sätt att skapa mina egna statementpieces. 

Så en designer som gått i barndom har precis tagit klivet in i puberteten och snart ska han ta på sig en alldeles för stor kostym och ta studenten, förhoppningsvis väl förberedd för att axla rollen som en designer i det ansvarstyngda vuxenlivet.

En designer går i barndom.


Att det rinner mycket vatten under broarna mellan mina inlägg handlar bara om lathet och inget annat. 

Men så vips dyker jag upp med ett inlägg igen och hela halva bloggsverige applåderar ljummet med avsmak i munnen.
Jag har varit i Antwerpen över en natt och det är väl på ett ungefär vad som är värt att nämna om den staden. 

Ant – Hand 

Werpen – Kasta.

Staty med brister och en halvfärdig katedral. Klart slut.

Väl hemma i Stockholm har jag tagit till mig av era tips om hur jag ska få fast bokstäver på en tröja och till min inte alls stora förvåning vart det förjävla fult. Att använda textillim fungerade visserligen perfekt. Dessvärre har jag aldrig riktigt lärt mig den uråldriga tekniken i hur man hanterar en sax varpå bokstäverna blev ett sorgligt exempel på hur en idé inte alltid kan gå från tanke till handling mellan hjärna och hand utan att tappa all typ av charm och stil på vägen.

Bokstäverna sitter iallafall fast på tröjan och jag har tagit mitt första av många steg  på väg mot perfektion. Jag hyser ett underliggande agg mot den aviga tröjan fastän jag samtidigt har överseende med att alla är barn i början, ett snart 28 år gammalt barn som lämnade finmotorikens bana redan i grundskolan och som sedan dess fört sig med stora svepande rörelser och generaliseringar. Men ändå ett barn, i början.

Budskapet står tydligt skrivet på bröstet och så länge jag har det halmstrået att famla efter lever drömmen om Dolme vidare.

Dolme är vad dolme är, en feltolkning från undergång. Men så är det också det som gör det hela så spännande, att leva på kanten, att balansera på den tunna linjen mellan genialitet och galenskap, det stilrena och det avskyvärda. Det kräver sin man och det kräver sin kvinna för att våga, våga stå för den man är, den som är gränslös och den som suddat ut gränserna som ringar in oss människor. Dolme penetrerar fördomsbubblorna och frigör livet i människan, det liv varje människa är värd att leva. Länge leve livet och länge leve Dolme.

Fumlar runt i känslolivet utan kompass.

Homeland är en bra serie även om den trots sina höga toppar också har djupa djupa dalar. Dar Adal är en karaktär på toppen av sin karriär. Glen Snoddas är en karaktär som lämnar utrymme för utveckling.

Svordomarna flyger mot Tv:n när jag gång på gång luras in i  den labyrint manusförfattarna byggt runt karaktärerna  där min åsikt när jag går in i labyrinten helt blivit omkullkastad när jag väl kommit ur den. 

Jag borde veta bättre, jag ÄR bättre än så. Jag låter mig inte luras av enkla knep som gör att jag aldrig kan känna mig trygg i vart jag har en karaktär.

Men så är det just det jag gör, mitt känsloliv är fullt av hastiga vändningar. Kärlek blir till hat, hat blir till förståelse, förståelse till tolerans, tolerans till kärlek och så fortsätter det fram och tillbaks, avsnitt in och avsnitt ut. Ena säsong efter den andra. 

Inför mitt intåg i den sjätte säsongen kommer jag därför koppla bort känslorna och bara lägga energi på kameravinklar samt ljudmix.

Mitt homeland tittande har givit konsekvenser i mitt sovande. Under nätterna försöker jag i mina drömmar hjälpa till att lösa fallen som pågår under säsongen jag ser på och det har resulterat i att jag de senaste nätterna vaknat upp och känt att det måste finnas något mer jag kan göra för att lösa fallet. Det jag i mitt sömndruckna tillstånd ansett vara ett steg i ledet till att få fast terroristerna är att koppla ur laddaren från mobilen eller som nu senast dra ur laddaren från eluttaget och placera den under kudden. Vem vet, imorgon kanske jag tar fram en skruvmejsel och lossar på eluttaget för att vara säker på att inte vara buggad?

Hur som helst är jag glad över att ha tagit mitt förnuft till fånga och kommit över det faktum att jag envist vägrar se på något någon annan rekommenderat för mig. I det här fallet får man helt enkelt tro på hypen och det med rätta.

Homeland får av mig 3,5 sköna stjärnor och såhär inne i något har jag inte varit sedan jag var balls deep i min sambo i förra veckan. Läckert!

Plötslig chockerande twist och andra ord som ökar intresset att läsa.


Del tre i inredningstrilogin har låtit väntat på sig och har hamnat i skymundan av den enkla anledningen att den här bloggkillen har varit ute och rest både fysiskt och psykiskt. Den fysiska resan tog mig till Berlin men den spirituella tog mig världen runt för när kroppen byter miljö rör sig själen längre än två punkter på en karta, den rör sig mot oändligheten. Och när man rört sig mellan dimensioner får statiska objekt likt möbler en så liten betydelse i sitt liv att man undrar varför men ens gör sig till?  

Frälst av resans kraft sitter jag på min plats på flyget och undrar om hemmet är värt att lägga en spänn på när resan står utanför ens dörr och väntar på att man hoppar på.

Är inte ens hem varthän man lägger sin hatt? 

Troligen inte. 

Glen Snoddas är en världsmedborgare med indraget pass.




Någonstans mitt i mitt inredningsprojekt förstod jag att upplevelser och resor med min sambo ger mig betydligt mer än ett toppinredd lägenheten och på det spåret fortsätter jag det här inlägget. 

Glöm allt jag tidigare sagt om möbler och onödiga ting, visst är de fina och de som är få förunnade att unna sig själva både lägenhet och resor borde köra på men för oss andra dödliga som måste välja kvarstår bara ett alternativ. Se Sverige, se Europa, se världen och se hur man växer som person i utmaningarna som kastas mot en när man tar ett kliv utanför sin komfortzone.

Jag växte som person när jag beslöt mig för att beställa ett glas glühwein med hjälp av mina mycket begränsade kunskaper i det tyska språket.

– Ein glühwein bitte.

Och efter min öppnande fras attackerades jag av frågor på tyska med en innebörd jag inte har en aning om vad den var. Där stod jag leende och försökte pussla ihop vad hon önskade ha för svar men jag famlad förgäves efter halmstrån. Jag kan ju inte ett ord tyska utöver frasen ”Ein glühwein bitte” som jag inte ens är säker på är rätt. Engelska kan jag däremot så jag sa artigt 

Sorry, i dont understand. I would like to have one glas of glühwein, bitte.

Nu var det hon som stod med pusslet framför sig och grep efter halmstrån som inte fanns. För det visade sig att hon inte kunde ett ord engelska.
Den här uppdiktade historien avslutas med att jag visar mitt legg, hon får en chock när det visar sig att jag är närmre 30 än 18 och ger mig tillslut mitt glas glühwein.

För er som fortfarande inte är övertygade om att resor är grejen kan jag rekommendera följande klocka, den är ball.

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.

Oj oj vad det kan påverka kreativiteten att ha mycket att göra på jobbet. Varje steg måste vägas på guldvåg för att man ska finna tid och ork att pyssla om sin kreativitet, jag rör mig tyvärr som en elefant i en porslinsbutik när jag försöker lägga vikt vid det viktiga.  
Det blir extra knepigt när gymmet lyser med sin närvaro och erbjuder ett så lättillgängligt alternativ till belåtenhet att man vore dum att inte ta till vara på den. 

Där står man med 16 kg i varje näve och lyfter fram sina muskler samtidigt som man övertygar sig själv om att så länge biceps växer gör det inget att tiden för att skriva krymper. 

Lik förbannat är det inte i armarna man har träningsvärk efteråt utan i huvudet, i den hjärna där varje försök till intellektuellt tänkande gör att det känns som om huvudet ska fatta eld. 

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.
 
Därav min frånvaro från bloggen veckan som varit, jag har riktat in mig på aktiviteter som gett mest tillfredställelse för minsta möjliga spenderade tankekraft.

Som den rockstjärna jag inte är har det inneburit att jag lagt tid vid att spela 

tv-spel, bingo och umgås med sambo. 

(Att umgås med sambon innefattar i vanliga fall en hel del av varan tankekraft men den här veckan har hon varit hygglig nog att finna sig i min slappa framtoning)

Tv-spel börjar jag känna mig en aning gammal för så bingolotto och yatzy är fullt acceptabla substitut.
Andra tankar

Jag har gått ner i min inre bunker där jag isolerat mig lagom mycket för att hålla mig på rätt sida av kuf-sträcket. Med mig har jag min sambo som blir mitt fönster som jag ser världen igenom samtidigt som hon är min sköld mot omvärlden.

Hon förstår mig och låter mig hållas i min enfald att inte finna intresse för mycket annat än mitt eget välbefinnande just i denna stund. 

Nu börjar jag långsamt ta mig upp ur min bunker för där blir inga barn gjorda som jag brukar säga.
Det blir bäst när man spenderar lagom lång tid där nere och samlar tillräckligt energi för att åter kunna tackla livet med en klackspark. När allt kommer omkring är det utanför bunkern det fina livet pågår även fast jag inrett rätt hemtrevligt där nere om jag får säga det själv.
En vecka i halvåret får räcka.