En enkel kärleksförklaring.

Igår var det tisdag, jaha, kom med något nytt är du snäll Glen.

Jag hör er, jag hör er. Igår var det tisdag och inte vilken tisdag som helst, det var tisdagen som förde oss från något nytt till det vi är idag. Sex månader är en evighet för några som oss, vår självklarhet för snarare tankarna till sex år än ett halvt.
Jag ska inte berätta för er om kärlek, den har ni nog redan fått uppleva. Och all kärlek är nog densamma, förutom vår.

Hon vaknade en natt av att hon hörde mig tala i sömnen, hon återberättade det för mig morgonen efter.

Det jag sagt?

”De kan försöka men de kommer aldrig bli som oss, mohahaha”.

Och där är vi idag, efter igår. Tillsammans mer än någonsin innan. Det här är inte mer än det, det här är en enkel kärleksförklaring från mig till henne jag delar mitt liv med.

Stora känslor på Lilla Paris, den hette det restaurangen vi var på. Där fanns bara hon och jag, jag och hon. Även om hela lokalen varit full hade det fortfarande bara funnits vi två.

”Vad vet vi om kärlek annat än att det är svårare än så, behöver inte vara lättare än det.
Vi har funnit det ändå, Etet, och det är vi två”.

Vad är det?

Vad är det?
Det är en skohylla, det är faktiskt det.
Och varför är det en skohylla?
För att det står skor på det?
För att jag säger det.

Ja visst är den skapt för att rymma just skor fastän anledningen till att just denna hylla är skapt är för att vi önskade att få skapa den.
Den består utav en regel sågad i mindre bitar, som hålls ihop av skruvar i en konstruktion som säkerligen bryter mot varenda en av byggandets regler. Den hålls upp av något annat, den hålls upp av oss. Den står stadigt på backen med hjälp av tassar, av bomull då förstås. För där avsaknaden av raka snitt råder byggs istället stabilitet av påklistrade möbeltassar under två av fyra ben. Inte en tass, inte två tassar utan tre.
Som hyllplan valde vi att använda golvlister och det var det som fick ett bygge som i övrigt kändes som om det blev sämre och sämre för varje steg att till slut bli bäst.

För vi gjorde det på vårt sätt.

Och det är väl egentligen hela anledningen till att vi inte köpte en som från början var komplett. Där har vi själva andemeningen i detta sparsmakade inlägg.

Önskan att få gå min egen väg och få göra det på mitt eget sätt är värd så mycket mer än ett perfekt slutresultat.
Ibland är resan målet.
Ibland har man turen att få ha en resekamrat vid sin sida som värderar resan lika mycket som en själv.
Där står jag nu, jag går min egen väg med du.

Hyllan skapades av mig och min tjej för att stå i hallen i det hem som nu rymmer oss två. För nog har jag gått min egen väg och den visade sig gå jämsides med hennes.Och om vi någon gång behöver lägga skorna på hyllan och samla krafter har vi numera en säregen sådan att lägga dem på.

Det är rätt varmt där ute, är det inte?

Det krävs mycket för att upprätthålla den numera etablerade påstådda sanningen att jag aldrig blir bakfull. Jag har suttit på för höga hästar och haft en allt för hög svansföring när jag förkunnat min immunitet mot bakfyllor för att kunna erkänna att jag ibland tvivlar på min egna tes och är beredd att ge upp det jag fått så många andra att tro på. Till mitt försvar var det förmodligen inte den ringa mängd alkohol som inmundigades i fredags som fick hela lördagen att gå åt att klaga över huvudvärk, svaghet och kramp i lederna utan den omfattande värmen som förföljt mig sen början av Maj. Jag är trött nu, så trött på att beklaga mig över att det är varmt, så trött på att beklaga mig över svettningar, så trött på att vara törstig, så trött på att vara trött och att varje steg i solljuset är som en kilometer i skuggan.

Det är så varmt att jag ser fram emot att ta tåget till Skåne för att träffa hennes föräldrar för första gången och behöva kallprata för att bryta isen. Om jag nu ens kommer fram när hela halva Sverige verkar stå i brand.

Jag är inte skapt för att leva i denna värme, jag är skapt för att leva i och kring en värme runt 21 grader och ett ständigt närvarande molntäcke på himlen som blockerar solen från att nå min bleka nuna. För en blek nuna har jag sannerligen, jag är så vit att jag inte har vitiligo utan vitiligo har mig.
Jag önskar mig ett ordentligt oväder som skingrar mina orosmoln kring vart vi egentligen är på väg och hur jag ska kunna finna min plats i den nya världen som helt verkar sakna rim och reson.

Jag trotsade trots allt vädrets makter i söndags och befann mig på språng innanför tullarna i timmar och åter timmar. Och som jag svettades sen, svettades ut flera liter rakt ner i mina allt för varma långbyxor som sög sig fast och satte sig som tajta trikåer mot mina svettiga lår. Har jag mig själv att skylla för att jag klär mig allt för varmt eller är jag bara ett offer för en elak konspiration? Att använda shorts innanför tullarna är ett modemässigt no-no enligt ett brädspel jag spelade för ett antal år sedan och jag har inte kunnat släppa det stenhårda påståendet sedan dess.

Varför har man inte kortbyxor på sig i stan? – ”För att det är fult”.

När värmen slår till har jag svårt att tänka hela tankar men att bära halva byxor i stan är något ingen värme kan få mig att göra. Jag är jesus på korset, Glen i korsett, lider för den goda smakens och de modemässiga syndernas skull. Må den utan synd kasta första stenen och jag har alltid ryggen fri, fri från bördan att ha burit kortbyxor där långbyxor är kutym.

Svart på vitt.

Skrivmaskinen

 

Om jag sagt att jag mår bra hade jag inte ljugit, inte heller talat sanning. Svaret hade bara varit just vad det är och ingenting mer. Precis som jag. Jag bara är för stunden, för ambivalent för att kunna sätta fingret på hur jag egentligen mår och för säker på att det varken är si eller så. De som känner mig lika väl som jag känner mig själv ( vilka jag kan räkna på handens fem fingrar men jag knyter just nu näven i fickan) vet att jag mår som mest när jag befinner mig i en gråzon och precis där befinner jag mig nu. Det är svårt att finna det inre lugn som jag alltid söker när svaret på frågorna jag ställer mig själv gång på gång består av ”din mamma jobbar inte här” istället för något handfast att klamra mig fast vid. För en som önskar att se allt som svart eller vitt frambringar en gråzon något motsägelsefullt väldigt färgstarka tankar kring vad en borde och inte borde göra för att bringa klarhet i en suddig vy. Jag är beredd att visa vart mitt innehållslösa vitrinskåp ska stå, problemet är bara att förstå varför jag skulle vilja placera det någonstans alls förutom i en mörk vrå med en spotlight i taket som jag kan tända om lusten att visa upp min tomhet faller sig på. Troligtvis kommer jag bli lika förvånad som den jag tänder lampan för när det jag trodde var tomt visar sig ha ett innehåll.

Rent frankt är jag införstådd i att mina fall i varje fall är fall framåt men det är svårt att veta i vilken riktning man är på väg i stunden man känner att man tappat fotfästet och befinner sig i luften.
Jag duschar varmt för att slippa se mig själv i spegeln. Lägger band på mig själv för att inte binda upp mina tankar kring negativitet. För direkt negativ är jag egentligen inte heller. Snarare mer optimistisk, lugn och lycklig än på länge. Mest av allt är jag nog bara mänsklig när allt kommer omkring även om jag ibland önskar att jag vore mer än ”bara” det. För saknaden är en bitch och när den ger mig en lavett har jag svårt att slå tillbaks eftersom min nävar är knutna i fickorna på mina byxor med revärer.

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Kronan på verket, en anspråkslös titel.


Besök hos frisören. Jag avböjer gärna. Jag och frisörer fungerar inte ihop då vi inte har hittat ett fungerande sätt att umgås med varandra på, det finns ingen tillit oss emellan. Den frisör jag egentligen vill gå till och som jag trivdes hos svek jag så pass mycket att jag skäms för mycket för att höra av mig och be om ursäkt. Huvudet i sanden!

Jag har en ny frisör nu, en frisör jag inte litar på då han är från Sydamerika.
Varför kan man inte lita på en frisör från Sydamerika?  Jo, för att han inte är från Syrien.
Lång historia kort.

Första gången jag var hos honom berättade han att han bara bott i Sverige i tre år och artig som jag var frågade jag inte vart han kom ifrån innan han flyttade hit. Jag tänkte att det spelar ingen roll för vår kund/frisör relation vart vi har våra respektive rötter. Dessvärre lämnade avsaknaden av svar ett vakuum kring frisören jag kände mig nödgad att fylla med något, vad som helst egentligen, bara för att stilla min neurotiska sida som avskyr tomrum. Så jag svarade själv på de frågor jag aldrig ställt och byggde upp en egen bakgrundshistoria baserat på mina fördomar och den vaga informationen jag fått under våra samtal i salongen. Jag kom då fram till att han var flykting från Syrien som kommit till Sverige och lärt sig språket på rekordtid och som arbetade dubbla jobb för att göra rätt för sig. Jag var mäkta imponerad, vilken kille!
Det gick ett år innan min påhittade historia som blivit till min sanning raserades när han berättade att han träffat en tjej från det sydamerikanska land han själv kom ifrån. Sydamerika tänkte jag för mig själv, han har ju sagt att han kom från Syrien. Vad är det här för en kille egentligen? Ljuga om sitt ursprung sådär. Nä Fy fan!

Först när jag kommit hem och tänkt igenom hela händelsen en gång till insåg jag att han inte alls hade ljugit, det var ju jag som hade hittat på allt jag trodde han ljugit om. Jag valde då att lägga hela min fördomsprofil i ett låst rum långt ner i mitt inre och moonwalkade långsamt därifrån tänkande att det här talar vi aldrig någonsin mer om.

Konstigt nog är det så att även om jag vet allt det här har jag ändå svårt att lita på honom, min slutsats är att det måste bero på att jag anser att han klippte mig för kort vid ett tillfälle för sju månader sen.

Snart måste jag besöka honom igen och se mig själv i spegeln. Det värsta och mest onaturliga jag vet, det är inte meningen att man ska sitta och se på sig själv från en meters håll mer än några sekunder i taget. Att behöva sitta så i en halvtimme och analysera allt det man ser in i minsta detalj är tillräckligt för att bryta ner även det starkaste psyket. Så när man suttit där och granskat sig själv i trettio minuter vill man inget annat än att ta sig därifrån och då självklart ska frisören glatt visa upp sitt hantverk från alla möjliga vinklar och vrår. Man sitter där iklädd en fånig kappa, med tårar i ögonen, ler ett stelt leende och nickar krampaktigt för varje ny vinkel han hittar att porträttera ens vidunderliga ansikte på. Jättebra tack säger man fast man tänker att det var dumt av honom att ge ett så fult ansikte en så snygg frisyr.

Sen betalar man och går därifrån, får lite perspektiv på livet när man slipper se sin egen spegelbild och plötsligt känner man sig riktigt snygg.