Allt kan verkligen handla om mig.

Det finns inga gränser när det kommer till att återfå det jag övertygat mig själv om att jag aldrig har haft. Därför är det jag som står i duschen med en påse myntadoftande kaffesump från Lindex som smetats ut över min kropps mindre känsliga delar.
Det är jag som läser instruktionerna för mitt ansiktsbehandlande tre i ett kit innehållandes rengöringsmedel, ansiktsmask av typen charcoal och så återfuktande serum. Det är jag och halvmåneformade ark mot mörka påsar fastsatta med dubbelhäftande tejp under ögonen. Cirklar av artificiella gurkor som legat i kylen har placerats ovanför mina slutna ögon där jag ligger i min säng och lyssnar på musik som inte är ABBA.

Crucify your mind av Rodriguez

Your so vain med Carly Simon

I mitt skick är det enkelt att tro sångerna handlar om mig, jag som gör mig redo för att bli besviken över att möta mig själv i min spegelbild igen.
Jag som inte kan glädjas åt att nyss ha skaffat Storytel och hittat något intressant att lyssna på, utan att samtidigt beskylla mig själv för att inte ha skaffat aktier i Storytel för två år sen istället för ett nytt abonnemang igår.
Det verkar inga mirakelkurer från Kicks, Lindex eller H&M kunna ändra på.
Jag staplar livets beståndsdelar på hög och spelar Jenga med mig själv tills allt kommer fallande tillbaka till jorden igen.
Som en bang, en boomebomerang.
Det tycks finnas något av Abba att hitta i allt.
Så som jag alltid gör.
Men nu har jag skrivit om det och då får det vara nog.
Med självömkan och sånt.

Om kärleken och allt.

När det är så svårt att skriva ner hur en sång låter är det tur att låten man har i åtanke är så pass ikonisk att alla redan kan den utantill.
Från höger vandrar en stilig man med skev kvinnosyn in och avlossar ett skott från höften som ringar vem som står i fokus.
Det är James Bond på menyn och genast förstår jag varför hon som sitter bredvid berör mig så på djupet.

– Do you expect me to talk, säger jag
– No Mr.Bond, i expect you to die svarar hon och börjar sjunga på ledmotivet till Goldfinger.

Det handlar ju om att känna gemenskap, att knyta an till någon annan så tajt att man blir för världen vad vattnet är för fisken. Så naturligt närvarande att tanken på dess existens är en slösad sådan, vissa saker bara är. Vem oroar sig för luften annat än när den inte finns, vem behöver tänker på oss när vi har varandra.
Hennes sätt att beröra mina svårflörtade punkter är häpnadsväckande. Jag har aldrig fallit för någon som jag fallit för henne. Och jag faller fortfarande. Faller varje gång det visar sig att hon vet, att hon tänker på sådant jag själv inte visste att jag tänkte på men önskade bli påmind om.

Det började med Rädda Joppe.

En så enkel detalj som är så lätt att bara låta passera, att det skulle vara något så simpelt som var vägen till mitt hjärta. Jag väljer att fokusera på de där detaljerna våra gemensamma referenser ändå är. De behöver inte betyda någonting men så betyder det samtidigt så mycket. De är skillnaden mellan en allmänt härlig person och en person som gör mig såhär lycklig. Jag blir imponerad av tanken på att våra vitt skilda liv någon gång korsat samma vägar på olika håll. Att vi någonstans valt att förvara samma minnen långt bak i våra medvetna i väntan på att få föra fram dem i ljuset igen. Hon är mitt ljus.
Hon är min favoritlåt på japanska som jag trodde jag var den enda i min generation som hört men så hade hon det också. Sukiyaki.
Hon är den andra personen i talesättet Great minds think alike.

Ibland tänker vi olika i vårt hem med oändligt högt i tak fast måttbandet stannat vid 2.50 m.
Och tur är väl det, även om likheter är en fördel är motsatsen dess trogna kompanjon. Utan den hade vi inte lagt våra pussel så effektivt som vi gör, utan den hade inte hon uppskattat att bygga personerna på bilden på samma sätt som jag gör med miljöerna.
Olikheterna tar sig också utanför det förutbestämda, den finns ständigt där i form av en vilja att förstå den andras sätt att se på saken och vart den världsåskådningen har sin grund.

Ibland måste man skriva något som verkligen betyder något och det har jag gjort nu. En kärleksförklaring direkt från hjärtat och egentligen inte mer än så. Tiden är nu men målet är ålderdomen.

Är som en är.

Hon frågade mig det, hur länge har du känt såhär och jag började räkna från dagen vi blev tillsammans. Tog mig förbi månad efter månad av glädje, gick genom högtid efter högtid fylld med kärlek, en semester efter den andra i lyckans tecken och så stod jag där vid svaret och valde att räkna vidare som om det skulle kunna bli annorlunda.
September vibrerar av ängslan.
Det får inte vara september,
September ska ju skaka av förväntan.
Vilken annan månad som helst hade varit en lögn men i vart fall inte en allt för lättvindig analys av mitt mående.
Jag kan inte ha någon trettioårskris. Det finns inte i mitt system, kan knappt förstå innebörden om den är någon annan än kriminellas revansch i samhället. Precis som min svåger genomgår jag inga kriser, är inte bunden till allmänna uppfattningar om sinnestillstånd orsakade av varken ålder eller kemiska reaktioner. Det finns inga åldersbestämda kriser och det finns inget som heter PMS. Eller vänta nu lite, här är något som inte stämmer. Jag väljer att ta avstånd från min svågers generella uppfattning om sakers varande eller ickevarande och låter hans åsikter stå kvar som ett exempel på att vi alla har rätt att tänka lite tokigt ibland.
Han är ju som han är min svåger och tur är väl det. En kan ju undra varför en sådan fras har kommit att få så negativa konnotationer.
Glen är som han är – är av det ursäktande slaget fastän det borde vara något upplyftande.

Det är dags att komma ut med att jag har haft en tre månader lång trettioårskris som jag nu har desarmerat med hjälp av acceptansens snillrika verktyg och min sambos silkeslena munläder.
Jag är ju som jag är och snart är det nyår.
Det finns många sätt att kliva in i ett nytt år, där löften om förändring är ett av de vanligare. Jag tänker gå åt andra hållet och ägna de sista skälvande dagarna av det här formativa decenniet åt att acceptera och definiera mig själv som den jag är. För jag är trots allt något även om jag alltid önskat vara någon annan.
Så nu tänker jag beställa den där jackan i udda kulör som jag alltid har velat få testa att bära upp och så får det bära eller brista.
Röd, lila, gul eller orange har alltid varit mina färger, nu ska jag bli deras man.

Skuggspel och ljuspunkter.

Ibland är det kanske bättre att bara vara och sluta att försöka så himla mycket. Det där med ett önska överträffa bilden av sig själv är nog inte bara till godo. Även om det talas om att utveckling är något eftersträvansvärt så börjar jag undra hur pass mycket det egentligen stämmer. Visst kan det ta en till nya platser och höjder men se vart det tagit mig.
Igår tog det mig ut på en tyst sväng runt stan även fast jag var i sällskap. En sväng som avslutades här hemma med mig omringad av ett kuddfort och ett gäng Ohm:ande munkar i hörlurarna som omslöt mina öron.

23 minuter och 34 sekunder, det är väldigt många ohm det. Om bara hade vid mitt meditativa uppvaknande bytts ut mot ett nä nu jäklar!

Ibland är det nog så att man måste stanna upp och se sig om och bara vara just där man är och acceptera att det är just där man har hamnat. Inte hålla på att försöka förstå varför, fundera över vad man kunnat göra annorlunda eller om det funnits en plats där man hellre hade varit.
Det borde vara så enkelt men och såså är det så svårt.
Allt är så svårt.
Är det inte något grus i maskineriet från igår som grämer en är det en sten i skon idag. Eller varför inte berg att förflytta imorgon.
Det är därför jag kraschar ibland. När jag inte förstår varför alla mina tankar och idéer om morgondagen inte blivit verklighet redan idag. Eller varför de idéer som jag formulerade för ett antal år sedan ännu inte gått i uppfyllelse. Så förstår man att det är ju för att jag står där och krampaktigt håller emot och ger efter om vart annat. Man kan till exempel fråga varför jag närt en dröm om att flytta till Wien när jag samtidigt är övertygad om att jag måste bli min egen profet i min egen stad för att bli nöjd med mig själv.
Så istället för Wien blir det varstans, fastän jag egentligen inte vill men kanske borde. Bara testa på, kom igen nu, sitt still i båten, bara låt det hända, gör något. Sen vet man knappt vem man är eller vad man vill sådär tjugo hobbyverksamheter senare och man känner sig allmänt dålig i det mesta man gör men blir samtidigt putt och förnärmad när känslan bevisas. Det är en sak att jag tycker jag är dålig, andra borde veta bättre än att insinuera att det stämmer.
Så står man där med repliken i hand fastän man vet att graven är grävd och man kommer trilla i så fort den kastas i ansiktet på sin för stunden utsedda antagonist.

GÖR DET BÄTTRE SJÄLV DÅ.

Jag skulle ju inte, jag menade inte vad jag sa. Vi glömmer allting och så låtsas vi om att jag aldrig sagt vad jag just sa. Kom igen, shyrre. Snälla du. Jag är så dålig, förlåt. Jag ska bättra mig och det är jag som äger problemet.

Nä nu får jag ge mig innan jag fått ännu ett glädjefyllt tillfälle att handla om prestation.

Slen Gnoddas

Sticker upp huvudet över ytan igen, tar ett djupt andetag och ser efter om allt jag lämnade bakom mig när jag dök ner finns kvar.

Och det gör det som tur är.

För någon månad sen skrev jag om hur jag valt livet, föga förberedd på att livet också verkade ha valt mig.

Det där andra livet då, det där förbannade yrkeslivet.

Jag kräver inte mycket för att trivas med det jag gör. I stort sätt är mitt enda krav att jag ska få tillräckligt med tid att utföra mitt hantverk med den yrkesstolthet jag byggt upp över mina år inom branschen.
Det är oroväckande hur snabbt det kan gå från att stormtrivas till att vilja säga upp sig på dagen. Vilket är vad jag förbereder mig på att göra de dagar jag glider som längst ifrån mitt ideal.

Höjer musiken i hörlurarna, väljer ut de där låtarna som får pulsen att slå lite extra hårt.

Lyssnar och inspireras.

I want to break free, bara timmar kvar till jag tar steget.

Start me up, nu handlar det om minuter innan jag kliver in hos chefen och lägger skyddsskorna på hyllan.

Guldet blev till sand, Peters stämma får mig på rätt köl igen. Får mig att stilla min vrede och inse att stormen i vattenglaset snart har blåst förbi.

Som den mycket riktigt gör lagom till att jag behövde ta mig upp över ytan för att hämta luft.

När vi ändå är inne på yrkeslivet lyssnade jag och min sambo på en podcast i helgen, en podcast som tog upp det där med varför chefer tenderar att vara, för att använda deras ordval, rövhattar och vad en rövhatt till en chef gör för att förtjäna det mindre smickrande utmärkelsen
Igenkänningen var så stor att jag trodde de besökt min arbetsplats och baserat sitt avsnitt på sina upplevelser där ifrån.

Nu är jag bara avdelningsansvarig.

Men sättet de på pricken lyckades beskriva hur jag är på jobbet får mig att undra om jag inte borde vara chef för hela företaget.
Och möjligtvis kräva royalties från skaparna av podcasten, för nog måste de ha baserat sin beskrivning på mig.
Hur skulle de annars kunna pricka in så många rätt?

Nåväl, jag får be en av mina undersåtar att se över mina möjligheter att få en ekonomisk kompensation.
Så fort hon kommer med mitt kaffe och den matlåda jag sa åt henne att värma åt mig när hon ändå var i köket.

Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag.

FOLIEN

Den där lilla foliebiten på en ny tandkrämstub som sitter så hårt att kampen att få bort den är så stor att man ifrågasätter hur pass viktigt munhygien, välmående, lycka, relationer eller livet egentligen är, den lilla biten folie är mitt lackmuspapper för hur pass nära väggen jag befinner mig.

Sällan lossnar den vid första försöket även om också en blind höna kan finna ett frö. Oftast sitter den kvar där och speglar mitt humör, när frustrationen är som mest har den bestämt sig för att sitta som bäst.
Med mina missanpassade korvfingrar famlande runt halsen på tuben i jakt på den minimala flärpen känner jag hur ångesten för mina val i livet, att ha ett fysiskt arbete som sliter på handlederna och gör mig oförmögen att greppa små ting, tornar upp och blir till existentiella farhågor.

Om jag bara hade, kunde jag då, nu eller sen, haft förmågan att, aldrig, vem eller vad, jag?

Han får inte nå mig nu i min svagaste stund, vem som helst utom han. Det går inte.
Om det ringer på dörren så har han till slut funnit mig och han gör det stående framför badrumsspegeln. Oförmögen. Helt slut.
Jag kan inte låta det ske, jag måste visa vad jag går för innan han ber mig göra det samma, innan han frågar varför jag inte gjort det förut utan att vara intresserad av svaret.
Han vet redan att problemet han talar om är det jag själv aldrig nämner. Mig själv. Det är vad han kommer att kräva utav mig, att jag ska sluta vara jag. Det är inget jag vill, det är inget jag önskar. Jag önskar bara få borsta tänderna och jag önskar få göra det innan Arga snickaren står i dörren och allt redan är för sent.

Så tar man tuben till munnen, greppar den lilla folien med framtänderna och drar till. Visst kan man vara rejäl när stunden kräver. Belåten med folien kvar mellan läpparna. En vindpust senare ligger den i handfatet och man förväntar sig att resten reder sig själv vilket är den största lögn vi inbillar oss själva vore sann. Ena stunden tycks den vara försvunnen, upplöst till partiklar eller nedsköljd i avloppet, för att i den andra ligga där igen. Fastklistrad mot handfatet där inget annat fäster lika väl som just den lilla biten som ger så stort motstånd. Så följer den med och dyker upp här och var, där den inte ska vara, där den absolut inte borde. Jag trodde jag kastade den efter några dagar i handfatet, jag måste ha trott fel. Den kanske har delat på sig, kanske öppnar jag tandkrämstuber oftare än jag vill veta.

Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag. Semestern är snart här, bara tre veckor i från. Att den där folien kommer finnas runt mig till dess är något jag bara vet.

Ett totalt jävla mörker.

Förutom solkatterna från de få ljusglimtar som reflekteras i den där jäkla folien och sprider ett brutalt och ärligt löjeväckande skimmer över tillvaron.
För någon som har svårt att greppa de få sakerna verkar jag ha allt för lätt att haka upp sig på desamma.

Tecknen.

En enkel kärleksförklaring.

Igår var det tisdag, jaha, kom med något nytt är du snäll Glen.

Jag hör er, jag hör er. Igår var det tisdag och inte vilken tisdag som helst, det var tisdagen som förde oss från något nytt till det vi är idag. Sex månader är en evighet för några som oss, vår självklarhet för snarare tankarna till sex år än ett halvt.
Jag ska inte berätta för er om kärlek, den har ni nog redan fått uppleva. Och all kärlek är nog densamma, förutom vår.

Hon vaknade en natt av att hon hörde mig tala i sömnen, hon återberättade det för mig morgonen efter.

Det jag sagt?

”De kan försöka men de kommer aldrig bli som oss, mohahaha”.

Och där är vi idag, efter igår. Tillsammans mer än någonsin innan. Det här är inte mer än det, det här är en enkel kärleksförklaring från mig till henne jag delar mitt liv med.

Stora känslor på Lilla Paris, den hette det restaurangen vi var på. Där fanns bara hon och jag, jag och hon. Även om hela lokalen varit full hade det fortfarande bara funnits vi två.

”Vad vet vi om kärlek annat än att det är svårare än så, behöver inte vara lättare än det.
Vi har funnit det ändå, Etet, och det är vi två”.

Vad är det?

Vad är det?
Det är en skohylla, det är faktiskt det.
Och varför är det en skohylla?
För att det står skor på det?
För att jag säger det.

Ja visst är den skapt för att rymma just skor fastän anledningen till att just denna hylla är skapt är för att vi önskade att få skapa den.
Den består utav en regel sågad i mindre bitar, som hålls ihop av skruvar i en konstruktion som säkerligen bryter mot varenda en av byggandets regler. Den hålls upp av något annat, den hålls upp av oss. Den står stadigt på backen med hjälp av tassar, av bomull då förstås. För där avsaknaden av raka snitt råder byggs istället stabilitet av påklistrade möbeltassar under två av fyra ben. Inte en tass, inte två tassar utan tre.
Som hyllplan valde vi att använda golvlister och det var det som fick ett bygge som i övrigt kändes som om det blev sämre och sämre för varje steg att till slut bli bäst.

För vi gjorde det på vårt sätt.

Och det är väl egentligen hela anledningen till att vi inte köpte en som från början var komplett. Där har vi själva andemeningen i detta sparsmakade inlägg.

Önskan att få gå min egen väg och få göra det på mitt eget sätt är värd så mycket mer än ett perfekt slutresultat.
Ibland är resan målet.
Ibland har man turen att få ha en resekamrat vid sin sida som värderar resan lika mycket som en själv.
Där står jag nu, jag går min egen väg med du.

Hyllan skapades av mig och min tjej för att stå i hallen i det hem som nu rymmer oss två. För nog har jag gått min egen väg och den visade sig gå jämsides med hennes.Och om vi någon gång behöver lägga skorna på hyllan och samla krafter har vi numera en säregen sådan att lägga dem på.