I stormens öga – Om du förstår vad jag menar.

storm

 

Och så var man tillbaka till det som alltid är, den lilla platsen i mitt hjärta som upptar störst tankemöda mellan 07.30 och 14.30 varje vardag. Det vara med några få timmar sömn i ryggen jag tackade sängen för det korta men trevliga sällskapet under natten innan jag gav mig ut i onsdagsmorgonen helt ovetandes att jag skulle ha vinden i ryggen under den sällsamma korta promenaden till arbetet. Det var ett kargt landskap som väntade denna till synes ensamma arbetaren som hade ovett nog att bege sig ut och försöka förverkliga sig själv redan vid 07.15. Det är något renande i synen av de små grenar träden verkar ha väntat på att få ge upp och göra sig av med så fort något gör anspråk på dem som blåser omkring på marken och ter sig så onaturliga i sin jordnära form. Lite som döden.

Vägen min var också täckt av ett hinder storlek större, trädet som brutits av och kastat sig över gång och cykelbanan på ett dramatiskt sätt hade valt rätt tid och plats för att säkerställa största möjliga uppmärksamhet från oss som önskade ta oss förbi det. Vi såg dig allt, vi förhöll oss för en gångs skull till dig och inte du till oss. Att jag nu skriver att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet är för att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet och det är hela sanningen.

Trädet hade fallit, jag föll inte.

 

Tid har flutit.

 

Att gå fram till sin närmsta kollega och tacka för dagen när solen fortfarande skiner är en händelse jag fantiserat om i två månader och som kändes än mer förlösande en vad den gjort i mina tankar. Hans frågor på vad jag gör resterande 20% av dagarna fick mig dock snabbt att släppa min frihet och höja garden för att kunna parera det faktum att han var på väg att ta det förbjudna steget från ett av mina liv in till det andra. För jag som inte ens kan skriva under mina tankar och meningar med mitt eget namn på den här bloggen har ännu svårare att stå för mitt intresse att skriva i världen utanför den.

 

” Jag vill egentligen inte berätta mer om mig själv än så, för mig är skrivandet en så viktig grundpelare i min identitet att jag vill låta det står för sig självt bortkopplade från det andra som är jag. Någon motsägelsefullt men också en försvarsmekanism för att inte riskera att den delen faller om resten av mig själv någon gång gör det. Och vise versa.”

 

Jag svarade honom att jag ägnar de sista procenten åt att leva. Och mer levande än nu, det är jag sällan. Kanske bara strax efter den lilla döden.

Åttio inte helt hundra!

Svart

 

Det rör sig hela tiden något i min ögonvrå men varje gång jag vrider mitt huvud för att se efter är det alltid för sent.

Vad är det?

Det är ditt liv.

Jag trodde jag hade det framför mig, nu står det här bredvid.

Du får akta så att det inte springer dig förbi.

Jag ser rakt fram längst den väg jag så länge vandrat och ser hur den sluttar nedåt fastän det känns som om jag går i uppförsbacke. Där ser jag målet, där ser jag slutet för all den tid jag kommer ha spenderat för att en dag nå dit.

Är det verkligen dit jag vill? Till den plats vi alla en dag ska?

Memento mori.

Undfly det oundvikliga?

Det går ju dessvärre inte. Men det tänder en gnista som får mig att vilja chansa och testa vingarna för att fly det faktum att jag känner mig allt för instängd i ett val jag gjorde för några år sedan. För varje dag jag är kvar i den värld jag allt mer känner mig fången utav känner jag mig tvingad att göra nya val och våga ställa krav på den tid jag har framför mig.

Så här ligger man i en soffa på jobbet och undrar vad mer som kan komma ur den här situationen?
Varför inte göra slag i sak detta händelserika år då allt ställts på sin spets och våga ge mig själv det jag önskar mest?

Frihet!

Eller frihet är nog inte rätt ord. Att fängslas av mina egna drömmar. Det är nog ett mer vägvisande begrepp.

Sagt och gjort, jag tog ansvar för min situation och ställde ett ultimatum. Låt mig gå ner i tid eller så försvinner jag helt. Döm av min förvåning att det faktiskt också verkar ha fungerat. Nu väntar jag på att bli presenterad en deal och genast känns allt mycket lättare.

Och nu idag, en vecka senare kom beskedet, Glen Snoddas, klart du ska få gå ner i tid och genast sa jag åt livet att hålla i sina hästar.

Då återstår bara att ta tag i allt det där andra som lägger ett pessimistiskt töcken över denna egentliga optimistiska individ. Framåt!

Och det är jag som äger det problemet.

Min plan att i helgen som var göra ett inredningsreportage om den nyinredda delen av mitt vardagsrum gick i stöpet och jag ber om ursäkt för det. 

Anledningen till att det inte blev något reportage är enkel, jag spenderade fredagen med att förgylla innerstaden med min alkholdoftande närvaro och som oftast när jag och min vän är ute på stan hamnade vi på burleskklubb. 

Lördagen spenderades således med att omtöcknad ligga i sängen och reflektera över alla omvälvande intryck ifrån fredagskvällen. Det sysslade jag med tills det var dags att förbereda sig inför min bror och hans sambos stundande besök senare på kvällen. De skulle in och förgylla stan med sin alkoholdoftande närvaro men kom förbi mig och min sambo för en ledig taco och en spontan enkelriktad förfest. 

Söndagen spenderades således med att reflektera över lördagskvällens kompromisslösa intryck, att spela fia med knuff kan förvandla de bästa vänner till bittra fiender. I de färgglada brädspelens värld är alla beslut som fattas antingen svarta eller vita, att knuffa ut eller låta bli.

Reflektionerna pågick tills det var dags att förbereda sig inför mor och fars välmenande besök, i en söndagsfikas förespegling är det enkelt att sätta folk i arbete. Far med sin slagborr och gardinstångskompetens, mor med sina flinka fingrar och gardinhängskompetens, tillsammans skulle vi se till att få det sista kvarvarande steget i renoveringen ur världen. De drog bägge två sitt strå till stacken och visst vore det bra om även jag hade gjort det men så är jag en främling i gardinernas landskap och det krävs uppenbarligen en mer bevandrad människa för att veta hur man ska gå till väga när man hänger upp dem. Tydligen finns det något som heter fingerkrokar och tydligen är de en basal del i att både hänga upp och att få till veck i önskad mängd och storlek i gardiner.

Utan fingerkrokar har man inga gardiner.

Utan gardiner har man inget inredningsreportage.

Utan ett inredningsreportage har man inget blogginlägg förutom det här haveriet till ursäkt.

Kollegial kamratskap


När man stöter på en gammal bekant kan känslorna det överraskande mötet uppbådar röra sig i två riktningar, den glädjefyllda eller den negativt utmattande. 

Idag stötte jag på en gammal kollega.

En kollega som jag inte alltid förstått mig på då vissa grundläggande språkkunskaper inte funnits på plats. 

Han, en 70 årig farbror från Chile och så jag, en vid tidpunkten 26 årig man från Sverige. 
”Me gusta tetas muy grande” sa jag till honom vid ett tillfälle. 

Jag har aldrig lärt mig behärska det spanska språket på ett tillfredställande sätt men vissa saker minns jag ändå från skoltiden. Det handlade egentligen inte om vad jag sa eller hur jag sa det, det handlade om att jag ansträngde mig för att tala till honom på hans modersmål för att sträcka ut en hand som symboliserade att vi var jämlikar inför språkens komplexitet.
Han skrattade. Jag log.
Vi blev lunchkamrater från och med den dagen han och jag.
Vi lät inte några språkbarriärer stå i vägen för våra luncher tillsammans, när vi inte förstod varandra viftade vi bort ämnet och tog oss vidare mot nya istället. Han talade ofta varmt och med stolthet om sina barn som studerade och jag lyssnade gärna.

Jag berättade lika varmt och stolt om min sambo och han lyssnade på mig. 

Två män som vördnadsfullt berättade för varandra om det som stod oss närmast, en vacker bild. 

Kärleken för fotbollen blev ändå den plattform vi byggde grunden av våra samtal på, helt ärligt tror jag ingen av oss var direkt kär i fotbollen men när vi talade om den förstod vi varandra på en djupare nivå. Fotbollen har en enkelhet i sig och när man talar om den talar man ett universellt språk som sträcker sig över gränser.
Ja, Arsenal förlorade igen, Visst är Messi fantastisk, Sanchez fy fan, vilken kille.
Idag när jag träffade honom igen tog mina tankar med mig på en vandring längst en glädjefylld strand där de glada minnena sköljde upp som vågor och omfamnade mina fötter.
Han var min lunchkamrat som vid ett tillfälle inte tog bort aluminiumfolien från sin mat innan han stoppade den i mikron och allt gick så klart åt helvete. Mikron började ryka och gick sönder redan efter några sekunder varvid en ogästvänlig lukt spred sig i köket samtidigt som lamporna i taket slocknade.
Han var min lunchkamrat som glatt drack starköl på lunchen i tron om att det var alkoholfri öl och först efter andra flaskan efter ett varningens finger från mig insåg sitt misstag och fylldes med en djup ånger. Jag lugnade honom med en stadig hand på hans axel.
Han var min lunchkamrat som putsade en plexiglastavla så pass väl att duken han höll i började brinna och fortsatte göra så även när han stod och stampade på den.
Ögonblick vi båda skrattat gott åt efteråt och som cementerade vår kollegiala kamratskap för all framtid. Han är en bra kille och det är en ära att få ha arbetat med honom, Fernando, uno chico bien.

Det Jetlagiska Dilemmat

​Jag förstår numera begreppet jetlag.
Jag förstår det till punkt och pricka.

Jag förstår att jag inte kommer sova i natt och jag förstår att det är dags för första dagen på jobbet efter semestern om bara några timmar.

Här ligger jag i soffan och försöker somna men tankarna dansar runt i huvudet som om det vore rave.

”hur det hade känts att vara boll nummer fem som snurrades runt i en tombola”


Tankarna innehåller absolut inget av värde som de annars gör när man har svårt att sova. I natt innehåller tankarna bara ren dårskap, som hur det hade känts att vara boll nummer fem som snurrades runt i en tombola och som aldrig fick komma ut och få sitt namn utropat i en förväntansfull bingosal där Bibbi väntade på just Bertil fem för att vinna bingo ett.

Bertil fem, enkel femma. Lampan är tänd men ingen är hemma.


Hur morgondagens arbetspass kommer gå kan jag bara sia om men något säger mig att arbetsmoralen kommer vara obefintlig.

Nu är det bara 1 h och 30 minuter kvar tills alarmen, jag har ställt sex stycken olika och Clara två som stöd, ringer och berättar att det är dags att gå till jobbet.

I lägenheten där det lyser har jag släckt.

Det personliga brevets dilemma

Hej hallå, tjenixen! 

Fick se på Facebook att ni sökte personal till ert grymma team, så här kommer min sköna ansökan.
Vem är jag då? Jag är en skön knegare på 26 år som i sex år arbetat inom tillverkningsindustrin och som om dagarna drömmer mig bort från den kalla respons maskinparken ger mig. En maskin ler aldrig tillbaka det har jag lärt mig den hårda vägen. Jag drömmer dagarna i ända om varma hjärtliga möten med andra människor, ett leende hit, ett tack dit, ett skratt här och ett ”vad får det lov att vara” där.

Ett slående leende och en älskvärd karaktär – Stefan Löfvén om Glen Snoddas

Jag har många år bakom mig inom tillverkning av yttersta kvalitet, från fantastiska trycksaker till oemotståndliga inramningar. Det är inte allt, till denna otroligt höga nivå av kvalitetssäkring kommer även en riktigt bra kille. En kille med stor K. Vissa säger att de har glimten i ögat,  jag säger att ögat har glimten i mig.

”Tjena kungen, vad är du sugen på idag?” 

”Hallå där bosslady, vad önskas? Något uppiggande fräscht eller möjligen något mer sött med sting?”. 
Jag är hungrig att få testa mina vingar i en utmanande miljö där jag inte är uno, utan får vara del av en dynamisk duo, trio eller varför inte en quattro?  Jag vill tillsammans i ett team få jobba för kunden på andra sidan disken.

logo

 

Den kunden som förstått grejen med Joe & the juice och som ska få insupa all den sköna stämning som finns i lokalen och all den kunskap och kärlek som finns i juicen.

Kassavana?  Det går fetbort, har tyvärr aldrig hanterat ett kassasystem.

Men är jag beredd att jobba dag och natt för att lära mig?  Absolut inte.

Kommer jag göra er besvikna om jag får chansen? Förmodligen.

”.. trots dessa brister skulle jag ranka mig själv som en stark sexa på en tiogradig skala” – Glen Snoddas

Jag ska inte ljuga och framställa mig som en perfekt människa när jag vet att jag har mina brister. Men trots dessa brister skulle jag ranka mig själv som en stark sexa på en tiogradig skala. Den som inte ser sina tillkortakommanden kommer hellre aldrig komma längre än till sina korta kommanden. Jag är en stabil grund med potential att bli häpnadsväckande. Är ni rätt plats för mig att ta mina nästa steg? Det tror jag, ni har skön stämning, grym kvalité på produkterna och en enligt mig riktigt intressant profil.

Som jag tidigare sa, jag upprepar mig aldrig, så är jag en chansning men med en möjligt katastrofalt stor chans att kanske bli precis allt det ni troligen söker.
Ta en chans på mig, om ni ger mig en chans kommer jag göra mitt bästa, jag ljuger inte, om jag bara får försöka och testa. Ta en chans på mig!
Hör av er!

Mvh

Glen