Anteckningar från hjärnkontoret.

We are the Toros , the mighty mighty Toros.

Melodin springer in i mig igen och vi vaggar fram och tillbaka på stället för att hitta vår väg förbi varandra.

Höger
Vänster
Höger
Vänster

We are the Toros, the mighty mighty Toros.

Tar mig i axlarna och drar mig åt vänster samtidigt som hen går åt höger.
Jag tror på ett nästan säkert sätt att det kommer från Bring it on. Kirsten Dunst hejarklacksdansar sin väg in i en tolvårings medvetna och lär mig om tonårens egentligheter från toppen av en mänsklig pyramid.
En pyramid byggs bäst från botten upp!
Även den mest otippade person kan bli populär i kort kort och pom pom.
Det gäller att inte döma någon på förhand. Det gäller att aldrig ge upp sin dröm om mästerskapstiteln även om utsikterna går från optimism till totalt mörker och jazzfingrar.

I major
I roar
I swear I’m not a whore
We cheer and we lead
We act like we’re on speed
Hate us ‘cause we’re beautiful
well we don’t like you either
We’re cheerleaders

Det är på arbetsplatsens toalett hans rätta jag kan komma fram, där bland silverfiskar som promenerade längst ovansidan på golvlister kunde jag youtuba Bring it on i fred. Är nog dags att ge sig ut i verkligheten igen innan folk börjar undra vart en tagit vägen.

Å, jag tänker så snabbt i mina Oakley brillor med tonade glas.
Som karateslag i luften smular jag ljudlöst sönder deras offensiv som om den vore ingenting. Se om jag bryr mig som om jag ens ville vara här.

Kom an ni bara, Bring it on again.

Tre snurr i luften och landa i famnen hos en storväxt man. Stadigt!
Jag visar mig själv till dörren.

En bit av livet!

HUSHUSHUS

 

– Kanske det där?
– Det blå med balkong?
– Ja precis, där hade jag inte haft några problem att bo.
– Eller det där kanske, lite lustig att det ligger på en höjd sådär med ett eget klätterberg och en stor tall mitt på tomten.
– Hmm, jag uppskattar berg och träd idén men har alltid haft svårt för bruna hus.
– Det säger du nu ja, kommer du ihåg när du hatade på det där andra bruna huset runt hörnet som du nyss ändå sa har en viss charm. Beggers can´t be chooser du vet.
– Nä men om vi ska lägga nio tio miljoner på ett hus tycker jag inte att ”en viss charm” är ett tillräckligt starkt köpargument.
– Nio tio miljoner ja, hur lång tid har vi kvar innan vi är där nu igen?
– Enligt senaste kalkylen är det väl bara ett halvår kvar.

Och så skrattar vi våra varma ljuvliga skratt igen, skrattar åt det befängda i att några i vår ålder skulle ha råd att köpa ett hus tjugo minuter i från Stockholm city.
Sen slutar vi skratta när ett par som till synes är i vår ålder låser ytterdörren till en villa, sätter sig i en ny Volvo och backar ut från uppfarten innan de vänder upp så att vi kan se deras halvkropps bilder ovanför instrumentpanelen på bilen.

Där står vi, hand i hand och jag tänker:

Att oavsett vad de har för sig i sina liv reflekterar det de har där på insidan aldrig det vi har format här utanför.
Denna villkorslösa kärlek som är vi, vår formbara romans som rymmer varstans vi väljer att passa in. Det är vad vi förmedlar där vi står i våra loppmarknad införskaffade träningsskor, i våra fynd från varandras flyttlådor outfits. Ni vet de där lådorna innehållandes sådant som var vi vid något tillfälle och som vi sen gömde undan för att behålla i våra minnen.
”Visst hade jag en jacka där i förrådet någonstans och visst var den ändå rätt snygg nu när jag tänker efter?”
Spegelbilderna säger något annat, ber oss att lägga ner vad vi en försöker att övertyga oss själva om.
Jackan är snygg, bara inte på dig och det säger jag inte för att vara taskig. Glöm inte att jag var med den dagen vi valde att förrådslägga just den jackan du nu försöker övertyga mig om är snygg på dig. På oss.
Så står hon bredvid och genomgår samma procedur och det är där våra spegelbilder förenas. Min ovilja mot oversizade kläder gör att mina plagg passar henne som en smäck och hennes böjelse för oversizade kläder gör att hennes plagg sitter som handen i handsken på mig.

Det är så vi står intill varandra när bilen passerar oss förbi utan att ta notis över att vi finns där. Visst, de kör inte på oss. De stänker inte upp något vatten från någon vattenpöl som bildats i den sviktande vägen. De tutar till och med lite lätt för att be oss att flytta så att de kan komma förbi utan att orsaka onödigt obehag.
Men de ser inte OSS, hade de sett OSS hade de stannat bilen i en ren instinkt som tvingat dem agera så snabbt att de inte hunnit förstå varför de stannat, varför de vevat ner rutan och varför de vill säga oss något utan att ha en aning om vad.

Hade de stannat och gjort allt det hade det varit jag som lutat mig närmre, tagit bladet från mun och berömt dem för hur fina de är tillsammans.

– Förmodligen vattnar de någon förälders växter
– Förmodligen.

Tystnaden tar vid som mest när vi arbetar för att omforma våra motbevisade teser och ställs inför att hitta nya svar på de stora frågorna.
Det gjorde vi just där under vår söndagspromenad genom villaområdet alldeles intill vår lägenhet i hyreshuset som satte gränsen för två vitt skilda områden.
Det ena var vår verklighet och det andra var vår dröm. Det ena en villaidyll det andra ett myller av betong.

– Tror du man måste amortera på sina drömmar?
– I alla fall behöver du till en början 15% i kontantinsats.
– Vad är 15% av ett lyckligt liv?
– Att våga drömma men samtidigt vara smart nog att inse att det är omöjligt kanske.
– Jag gjorde ett test på nätet igår för att se hur stort lånelöfte vi kan få och blev helt chockad över resultatet. Alltså det är ju ingenting, knappt en och en halv miljon om ens det. Det räcker ju ingenstans och då fuskade jag ändå med hur stor kontantinsats vi har.
– Fuskade hur?
– Ljög om att vi har 350 000 att röra oss med.
– Det är ju sjukt
– Jag vet, jag trodde ändå att jag arbetat mig upp till en vettig lön nu på äldre dagar men det spelar ju ingen roll.
– Det är som om systemet är korrupt.
– Ja, och så länge man inte har rika föräldrar är det kört från början.

”Mycket vill ha mer” är ett uttryck som mycket väl kunde appliceras på oss. För vi berör ämnet att köpa boende som om det var vår rättighet att få göra just det och att samhället gjorde oss en oförrätt som inte möjliggjorde för oss att bli med hus.
Att bli med trädgård att investera tid i,
att bli med att diskutera fram och tillbaka huruvida det är en god idé att köpa robotgräsklippare eller inte.
Att bli med samtala med grannen över staketet, å denna vackra gräns mellan mitt och ditt.
Vi är med lägenhet, vi är med ett förstahandskontrakt till en nybyggd lägenhet med skälig hyra belägen längst ner i vårt hus med grusad gång för allmänheten precis utanför fönstret.
Vi har ändå mage. Har vi inte?
Hur många önskar inte vara i vår position på bostadsmarknaden? Hur många delar inte drömmen om ett eget förstahandskontrakt precis som jag gjorde innan vi fick vårt. Nu vill jag omvandla, inte bara vårt hus utan också alla hus intill, för att sortera ut de jag inte tror kommer ha råd.
I vårt hus bor det nämligen fuffens.
Fuffens i form av en granne med utstrålning som om något var i görningen.

Jag talar om tatueringar långt upp på halsen.

Vilka har halstatuering annat än folk som har fuffens för sig.
En gång talade detta orosmoment med sin vän i trapphuset, en helt vanlig konversation i lagom hög volym och i ett lugnt tempo. Misstänksamt? Mycket.
Sen dess har jag inte sett honom annat än när han svept förbi utanför fönstret på väg någonstans.

Mental anteckning.

Man med tatuering på halsen lämnar porten 19.10.

Man med tatuering återvänder 19.21 med Konsumkasse i handen. Uppenbarligen har någon form av illegal byteshandel genomförts och resultatet bärs i en kasse i hans högra hand. Form och estimerad vikt antas vara som två mjölkförpackningar och en ost, troligen herrgård.
Förmodligen finns drogerna gömda i förpackningarna.

Andra har också talat med vänner i trapphuset.
Andra har också snabbt passerat utanför vårt fönster för att mer eller mindre snabbt återvända igen.

Slutsats: vi är omgivna av skumma grannar som delar intresse för fuffens.
Lösning: köp ett boende där grannar inte har fuffens för sig.

Vi håller fortfarande varandra i handen när vi går vidare och lämnar samtalen om att köpa hus därhän precis som vi alltid gör när vi fått vår dos av verklighet uppfylld. Det är då vi ger oss in i drömmarna igen och talar om våra egna utanför vår gemenskap. Ett ämne som får oss att släppa taget om varandra, gå längre isär och den ena framför den andra.
Den som tar täten är hon när jag talar om mina mål och jag när hon talar om sina.
Vi som individer vill dröja oss kvar och tror att vi är nära att få ett genombrott i utredningen om varför vi ännu inte blivit större än oss själva, samtidigt som den andra verkar bli allt mer angelägen om att finna promenadens slut. Än så länge har vi efter ett hundratal promenader inte kommit nämnvärt närmre sanningen men vi försöker och kommer fortsätta försöka.
I vår jakt efter inre lycka är vi två perfekta kompanjoner och kompletterar varandra där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Fortsättning följer nog.

 

Period – Livscoach

8905102276184313755890363.png

Ska jag berätta för dig om livet? En gång var jag precis som du.

Var en tanke som slog mig när jag satt på tuben på väg hem från en väns ateljé i lördags. Den som väckte min undran var ungdomen som satte sig snett framför mig i min annars ensamma fyra.

Jag ser att du har en skejtboard, en gång i tiden försökte jag också skejta. Det projektet föll lika platt som jag själv mot marken när jag försökte mig på min första ollie.
Du vet det blir så ibland och till skillnad från vad andra säkerligen försöker lära dig, det där med att det bara är att hoppa upp på hästen igen och fortsätta, vill jag istället berätta att allt inte är för alla och att det inte finns några problem med att ge upp.
Jag har givit upp många gånger och se på mig idag, hade jag varit en äldre främling på tuben som talade ungdomen till rätta om jag inte gjort det?

Nä vet du, ge upp så många gånger att du inte längre vet vem du är och finner någon annan. Du vill inte bli din egen stereotyp så se till att ingen annan än du själv kan placera dig i ett fack. Om ens det.

Sådana där ljusa jeans av lös modell hade jag också en gång i tiden, nu har jag svarta kostymbyxor. Vad säger det om oss?
Vad hade det sagt dig om jag plötsligt tog din bräda och gjorde en kickflipp jag inte kan.
Du hade blivit lika förvånad som jag och den förundran hade lett till så mycket mer, något djupare, en gränsöverskridande förståelse och öppenhet. Hade inte det varit fräckt?

Du kan komma finna din djupaste vänskap hos de som är lika flyktiga i sina väsen som du borde bli.
Som jag hoppas vara.

Äsch, jag är bara en gammal gubbe som berättat allt utan att ha yppat ett ord.
Glöm allt jag inte sagt och gå din egen väg istället. Jag ska fortsätta vara tyst.

Med det är mitt sista ord om att åldras sagt.

Parollen över mig.

WOP

 

Igår var det prideparad och i sedvanlig ordning var jag där och hejade på.
Jag är ju trots allt svag för det där om att vara sig själv, parader och hög musik.

Förra året deltog jag i Pride men det känns inte riktigt rätt att snylta på någon annans manifestation.
Jag vill tro att jag gör större skillnad från sidan om jag nu gör någon över huvud taget.
En dag kanske jag får min egen, eller ett skäl att delta i någon annans.
Funderar på parollen ”Parad för oss som är nyfikna på och gärna vill tro oss kunna skriva poesi , men är för rädda för att fullt ut våga stå upp för våra tappra försök och som vid frågan vad vi skriver svarar allt annat än just poesi, aldrig poesi”.

I alla fall så inspirerades jag så pass mycket av alla budskap om att vara sig själv och att stå upp för den man är att jag idag gick och köpte inte en, inte två, inte tre, utan fyra böcker med poesi.

Alla på stadsmissionen, för den goda saken och snålhetens skull.

Tyvärr verkar en inte ha blivit skuren ordentligt på tryckeriet då varannan sida eller så sitter ihop. Den är säkert som bäst där mellan sidorna jag inte kan skilja på, tror ni inte?

Jag ger den fyra av sju stjärnor i betyg.
Motivation originell bindning men lite väl svår att helt ta till sig.

Försökte först hitta poesiavdelningen på Akademibokhandeln men den lös tyvärr med sin frånvaro. Så jag passade på att flytta om min egen bok i hyllorna för att ge den bättre exponering, alternativt den exponering som den förtjänar. Som ni förstår är den inte slutsåld än, vilket vi borde ändra på!
Den är om inte läsvärd i alla fall läsbar.

Inga sidor sitter ihop annat än i ryggen!

På något vis är kanske det här inlägget min parad, för såhär öppen har jag nog aldrig varit om det jag skriver?

 

 

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.
Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taket för att tjuvlyssna på deras samtal?
Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större än ordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.

Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora att de släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

WhatsApp Image 2019-04-08 at 18.33.54

Om du inte varit på kungliga operan har du då ens levt?

Jag föddes klockan 15.00 lördag den 6/4 – 2019 på tredje raden övre, med ryggen mot väggen och ögonen mot världen.
173 cm lång och 77000 gram tung, tio fingrar och tio tår.

Mitt namn är än så länge oviktigt, jag har inte givit mig själv något än. Slits mellan att döpa mig till något som hedrar en svunnen tid eller något som blir ett avstamp för den tid som kommer.

Oscar den andre låter något förlegat och gjort.
Alexander Ekman allt för välbekant.

Jag kanske nöjer mig med Glen Snoddas, ett namn jag inte är.

Arv eller miljö, lika delar båda på. Jag föddes in i kulturen av ett universum som bar på spåren från skapandets urkraft. Jag uppfostrades av dansare till att bli någon som såg möjligheterna i att skapa sig ett eget verk, sin egen dans, eller inte dans, stryk dans, vad är ens en koreografi?
En pjäs!
En pjäs är vad jag i lördags föddes till att skapa och vips så har min existens fått sig en mening.

Men!

handen på hjärtat.

Det är inte första gången jag fötts senaste tiden.

Vi var på Hovet och såg på hockey för några helger sen och ni kan tro att jag föddes igen där och då. Inte som pjäsförfattare inte, nej nej, givetvis föddes jag som hockeyproffs och så var mitt liv redan bestämt.

173 cm lång, 79000 gram tung.

Den vakna ser nu att det skiljer 2000 gram mellan mina födslar och det är en konsekvens av att jag börjat träna igen. Snyggt uppmärksammat!

En mening utan anknytning.

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

I mitt ständiga sökande efter mig själv börjar jag tröttna på att ligga i en kuvös i väntan på att finna ut vem jag egentligen är. Att pånyttfödas varje helg är relativt roligt då ens begränsningar tänjs varje gång jag väljer att uppleva något, baksidan är att jag aldrig finner den fasta punkten jag.

Mitt mål är att få definiera mig själv, så som jag definierar andra.
Fotograf-Alice, Bil-Karin, Symaskins-Eric och liknande.
Definitioner som jag skapar efter deras ageranden, eftersom det är det enda jag har att gå på då tankar inte går att läsa.
Förutom mina egna då, de läser jag allt för ofta och analyserar.
Även om jag kan definieras av andra så som jag definierar dem, hur sätter jag ett epitet på mig själv?

Glen Snoddas – Med sitt särpräglade intresse och engagemang för hyllor kan vi inte göra annat än att kalla honom för Hyll-Glen.

Sen går det en tid och vips har jag
Stol-Glen, Odlar-Glen, Sport-Glen, Litteratur-Glen att ta hänsyn till.

Så många Glen det finns och jag kan inte finna mig själv hos någon av dem.

Ni förstår nog vad jag famlar efter.
Och då återstår väl bara frågan, hur gjorde ni?

Sökande

Sökande

 

Platsen var Norrmalmstorg, från vilken sökandet skulle utgå ifrån och som miljö var den olik andra miljöer från vilket sökfester tidigare utgått ifrån. Sin centrala position och de många människor som rörde sig i kvarteren var från början något som fått folk att höja på ögonbrynen när meddelandet från Missing people om en nära förestående sökinsats gått ut på den ovannämnda organisationens plattformar.

Vid närmare anblick förstod så också de potentiella deltagarna att mängden folk kanske inte var en fördel i sökandet utan en förskjutning från uppgiften som förde sökandet från att hitta en människa i karg miljö till att bestå utav att hitta en individ i ett samhälle. Många var så redan ute på gator och torg och hade säkerligen stött på den individ som nu anmälts försvunnen men för någon som inte vet vem den söker är det svårt att veta när en funnit henom. Så där stod då en grupp av människor som var fast beslutna att finna det som eftersöktes, jag visste inte om det sedan innan utan sprang på deras samling av en slump när jag sökte det plagg som skulle få mig att passa in och sticka ut i en väl balanserad balansgång mellan att helt ha tappat det och eller precis ha hittat rätt.

Jag identifierade mig som något flytande som definierades av en fast beslutsamhet att bära det som gav mig skäl att behöva förklara och försvara mig själv för människor som säkerligen undrade men som aldrig vågade fråga vad som jag egentligen bar av rädsla att själva framstå som något tappade. Jag fann ingen jacka. Min tygpåse hängandes från axeln var således tom. Tygpåsen jag gärna lämnat hemma och som jag bar med mig för att kunna bära med mig den jacka jag var på jakt efter om jag funnit en på någon butik som av miljöskäl börjat ta betalt för sina påsar. För mig var det en principsak att aldrig betala för att bära en kasse med tryck från det företag jag införskaffat påsen ifrån och vandra runt som en vandrade reklampelare och ha betalt för det. Det var så att jag då hellre införskaffade mig en jacka från en butik av dyrare snitt där påsarna fortfarande var gratis och med det var jag beredd att betala 1500 kr mer för en jacka istället för att betala två kronor extra för en plastkasse. Ytterligare en nivå upp fanns också märken där själva påsen ansågs ha ett högre värde än det innehåll påsarna från en lägre division innehöll. Som om en påse var något annat än ett tomt skal som bar ett värde högre än något som bars i det.

– Vad är det ni söker?

Jag såg hur kvinnan som stod lutad över ett bord med armarna mot bordsskivan och ryggen mot mig sträckte på sig innan hon vände sig mot mig.

– En stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Men hur ser hon ut? Vad är det jag ska leta efter? Några fysiska attribut?

– Hon är som jag, lite längre och smalare bara. Med större bröst än mig och mer kurvor överlag. Hon går självsäkert, har en bra hållning och ett vackert utseende. Inte alls som mitt, mer av en klassisk skönhet än något annat.

– Och hon sågs senast här omkring eller?

– Precis så ja.

– Då hjälper jag er att leta en stund.

– Gör det, jag har letat hela livet.

– Va?

Hon vände sig om och lutade sig över bordet igen som om mitt sista va aldrig hade uttalats och min nyfikenhet var allt för påfrestande. Jag vände åt mitt håll lika så, svepte med blicken för att se om gatorna i sig skulle ge mig svar på åt vilket håll jag borde påbörja mitt sökande. Något sa åt mig att ge mig ut på strandvägen och röra mig mot Djurgården så det var vad jag gjorde samtidigt som jag kände hur något lagts i min tygpåse även om jag visste att den var tom.

Där gick jag i mina egna tankar förbi Dramaten, svenskt tenn och vidare mot hotell diplomat. Tänkte på hur det kändes för personerna som anmält henne försvunnen och som satt och väntade på svar om vart hon tagit vägen, försökte se mig själv först deras situation och därefter hennes. Om jag hade försvunnit hade någon då saknat mig, hade någon gett sig ut för att leta efter mig på samma sätt som vi nu sökte efter henne?

Och av vilken anledning hade jag valt att försvinna? Om jag gjort det under en period som definierades av en grandios självbild hade jag då ens blivit saknad eller hade mitt försvinnande uppfattats som ett välkommet avbrott av omvärlden. Då när jag önskade att folk såg mig som mest hade det inte varit någon som letat efter mig.
Om jag däremot försvunnit under en av mina sämsta och mörkaste tider hade jag förmodligen gjort det för att jag hittat hem och var med det i egentligen meningen inte förlorad. Och där i en sådan period när jag önskade att vara borta mest av allt hade säkerligen de försökt hitta mig som mest.
Jag gick vidare och försökte sätta mig in i den unge kvinnans förehavanden och räkna ut vart jag tagit vägen om jag vore henne. Djurgården och dess lummiga skogar för att hitta sig själv i naturen?
Lil Jansskogen var ett alternativ, men då framförallt om någon bragt henne livet och försökt bli av med kroppen.
Innerstaden var full av människor och möjligen hade hon funnit någon som fått henne att helt försvinna i dennes värld.
Jag såg mig själv i en spegelbild i ett skyltfönster och kom och tänka på mitt eget försvinnande igen. Hur hade jag beskrivits för allmänheten och vad hade de accentuerat för att skilja mig från andra som var lika mig. Hur man nu beskriver luft. Det kändes allt mer som om mitt försvinnande inte skulle ha uppmärksammats och det var något som någonstans gladde mig då jag visste att ett försvinnande aldrig skulle ha skett utan min egen vilja. Och med en beskrivning av ingenting alls var det lätt att försvinna in i mängden och inte bli påtvingad uppmärksamheten från sökande blickar.

Vid Djurgårdsbron fick jag syn på en kvinna som passade på pricken in i beskrivningen och jag sprang med lätta steg mot henne fast övertygad om att jag löst mysteriet.

– Hej hallå där, hej hej

– Ja hej?

– Du vet om att halva stan letar efter dig va?

– Öh, nu har du nog gjort bort dig, jag är själv här och deltar i sökandet.

– Och vem är det ni söker?

– En kvinna, kortare än mig med mindre bröst. Större självdistans och utan min arrogans. En nyanserad kvinna som inte ser allt som svart eller vitt.

– Då söker du inte efter samma person som de andra eller har jag missuppfattat allt? Vem är det jag söker efter då?

Hon vände sig bort från mig och gick ut mot Djurgården igen som om min sista fråga aldrig yttrats. Än en gång vände jag mig åt mitt håll, hörde hur min tomma tygpåse gav ifrån sig ett ljud som om två ting slagits mot varandra hur nu ingenting kan ge ifrån sig ett ljud.

Jag visste att det förmodligen var ett långskott men jag kunde inte göra annat än att lyssna till den del av mig som sa åt mig att röra mig mot Kaknästornet. Inte primärt för att hitta henne, någonstans i mig ansåg jag att sökandet blivit allt för abstrakt i sin form och ett sökande krävde enligt min mening ett mer figurativt uttryck. Kanske mest bara för att hitta något snarare än någon. Inspiration möjligtvis.
Hunden som närmade mig var just ren i sin form och den kom springandes mot mig som om den funnit något den en gång tappat bort. Jag kunde inte se någon ägare till den gyllene retrievern och som den viftade på svansen och skuttade runt omkring mig verkade det som om den trodde att jag var vad den skulle hämta vart nu den trodde att den skulle lämna mig. Hundar var bra på att söka, betydligt bättre än oss människor, tyvärr verkade de bara söka vad de för stunden var ute efter utan att se någon större bild. Där var vi annorlunda. Bra på att forma ett större begrepp för vad vi trodde veta att vi egentligen sökte, desto sämre på att faktiskt finna det. Någonstans var vi ändå lika, de och oss. Vi såg oss gärna tillsammans i ett större sammanhang där vi inte bara delade med oss av vår vilja till gruppen i sig utan kanske framförallt till den utsedde ledarna under vilkens viljor vi lät oss kuvas. Många var vi som var ämnade att följa, några få för att leda. Desto mindre var det som av naturen bar den förmågan att balansera en grupp för allas välmående skull och som inte kämpat sig till makten just för själva maktens skull och inte ledandets.

Jag följde vägen ut mot Kaknästornet som blev svårare att se ju närmre det jag kom. Hunden hade lämnat min sida när den fått syn på någon annan mer intressant person att anförtro sig till och lika väl var det. Jag önskade inte bli den som skulle leda vår nybildade flock och att lämna över det ansvaret till en hund hade blivit allt för impulsivt för min smak och tycke.
Jag trodde jag skulle vara själv så pass långt ut från de centrala delarna av staden så det var med förvåning jag insåg att jag närmade mig en man med samma jacka som de andra jag tidigare talat med haft.

– Hittar du något?
– Det verkar dessvärre vara omöjligt att finna något i dessa tider.
– Vad tror du hänt henne?
– Henne?
– Ja, tjejen som är försvunnen.

– Jag söker ingen tjej, jag söker en ungdomlig man med livet framför sig som är beredd att ta den plats han önskar att han alltid vågat ta. En ung man som får rum att stanna upp när han kliver in i dem. En man som genomför den där resan som han så länge fantiserat om att ge sig ut på och en man som inte är rädd att blotta sina känslor för den kvinna han vet om att han älskar men vars reaktion till orden han aldrig vågar uttala är den största rädsla han känner.
– Jag antar att han är lik dig men med vissa skillnader?
– Precis. Som mig fast bredare axlar, rakare rygg och ett mer markerat ansikte utan vare sig rynkor eller mina trötta ögon.
– Självklart.

Jag såg upp mot Kaknästornet och såg hur det formats till ett frågetecken som reste sig från jorden upp mot himlen. Fanns svaret där? Hur det kommer sig att så många samlats för en gemensam sökinsats när ingen tycktes leta efter samma person.

– Vem är det du söker?

– Den unga kvinna som anmälts försvunnen vars försvinnande är hela anledningen till att vi befinner oss här idag?

– Någon sådan har jag aldrig hört talas om. Hur ser hon ut? Hon är lite kortare än mig men annars är vi rätt lika. Om vi bortser från hennes kvinnliga former och hennes röda hår det vill säga. En person som tydligen är en stark person som inte är rädd för att säga vad hon tycker och stå upp för sig själv, en person som vågar följa sina drömmar utan att låta erfarenheter från förr bli till rädslor som håller henne fast idag och som hindrar henne från att bli lycklig sen. En person som sprudlar av glädje, som älskar livet och det hon har blivit.

– Och du är säker på att det inte är någon annan du söker? Någon som ser ut som du fast är lite längre och smalare, har en stil som bärs upp med en självklarhet och med en jacka som inte bara skyddar mot väder och vind utan också är precis över dårskapens gränser men är så självklar på honom att andras ord inte bekommer honom. En person som inte ser tillbaka på sin dåtid som ett misslyckande utan en grund från vilken han kan bygga den framtid han önskar för sig själv ifrån. En man som ser på sig själv med stolthet och inser sitt värde inte bara som människa utan också som person.
– Det är nog det sista jag söker just nu som sagt.
– Är du säker?
– Absolut, jag ska leta vidare in mot city igen. Det verkar som om jag tog fel håll från första början. Hej hej.
– Om du öppnar ögonen ska du nog finna det du söker.

Jag vände mig om och gick mot staden igen som om hans sista replik aldrig uttalats och jag aldrig förstod vad han for efter. Ännu en gång kändes min tidigare tomma tygkasse än tyngre, jag visste om att varken jag eller någon annan hade placerats något i den så det kändes än mer påfrestande att bära runt på ingenting. Framme i staden igen såg jag mot samma skyltfönster som jag speglat mig i tidigare. Den här gången gick jag på andra sidan gatan så spegelbilden var svårare att tyda, trots det såg jag att det i den fanns något som inte stämde. Det var som om jag inte var gestaltad i spegelvärlden som något annat än konturer som var fylld av någon annan. Jag började gå över gatan för att se närmre vad det var som blockerade min spegelbild från att synas på det vis jag var van vid att den alltid gjorde. Såg åt höger och vänster för att vara säker på att inte bli överkörd av en spårvagn och sluta som en platt person i en rund värld.

Framme vid rutan såg jag det så klart, det jag saknat och det jag sökt efter så länge. Jag såg inte mig själv i spegelbilden, jag såg henne. Hon stod där som om hon aldrig gjort något annat och som om hon aldrig varit försvunnen, bara inte funnits där jag befunnit mig. Men det gjorde hon nu och hon bad mig se in genom fönstret för att se vad jag egentligen sökte.

Påsen vart tyngre igen, tyngden av ingenting. Hon bad mig öppna den och se efter vad som egentligen fanns där. En penna och ett block, inte alls vad jag förväntat mig skulle tynga ner mig så pass mycket. Hon bad mig öppna blocket, jag lät bli.

I början av tunneln

Början på tunneln, slutet för en nolla. Längst den vägen fanns bara onda andar och jag var ingen demon i målet.

Din nolla!

Jag hör hur de skriker och jag återupprepar orden i mitt inre.

Din nolla!

Jag och min nolla passar som handen i handsken.

Försökte rädda en chimär, få fatt i en illusion och hålla liv vid en dröm. Men vem kan sätta fingret på det som inte syns och handgripligen greppa förväntningarna som närmar sig när verkligheten hinner ikapp och passerar en förbi. Målet var aldrig mitt att uppnå och allt för stort för mig att skydda. Hans målsättning var så mycket större än min och när han testade möjligheten att förverkliga sin högsta önskan kunde jag inte längre stå i hans väg. Han firade med sina kamrater, jag sörjde för mig själv.
Vad är en boll mellan benen annat än ett bevis för att jag inte räcker till. De räcker mig sina händer och jag lägger mina i deras som om ödet aldrig legat just där. De säger att det inte gör någonting, att vi står och faller tillsammans men jag hör något annat. Jag hör de ekande tonerna av en outtalad besvikelse och även om vi vann matchen förlorade jag mot mig själv igen.

Jag är ingen målvakt, blott en illusion av en bra sådan.