Glen Snoddas – Blå


Jag har gjort det igen, som min svåger en gång skrev på Facebook efter att ha hängt upp en talgboll i ett träd åt några strykfåglar.

I mitt fall har jag inte gjort det igen, jag har gjort något för första gången, en andra gång.
Det jag har gjort är ett någorlunda poetiskt häfte på 32 sidor som jag kallar för Blå, efter den färg som min sambo blev på ett arbetsrelaterat personlighetstest.

En hyllning till någon lika fyrkantig som jag!

Så ni kan tänka att jag kommer ha helgen full med att göra vart och vartannat häfte till en unik upplevelse. Så himla spännande säger jag för att öka intresset och fortsätter texten på samma spår.
Som om det inte vore personligt nog har jag spelat in ett antal kassettband, där jag sitter och talar till en bandspelare om saker och andra saker.
Jättebra sagt Glen, nu har du verkligen publiken på halster. Berätta hur man kan få ta del av det som är så himla mycket du.

Enligt devisen att mina ord inte är värda att betala för, en realistisk insikt i en pessimistisk ton, tänkte jag dela med mig av mina häften och kassetter till de som vill ha ett eget exemplar. Free of charge såklart.

Maila mig på etetdetet@gmail.com så fixar vi biffen!

Trevlig helg era coolingar.

Tisdagsmums.

Hur kan det vara så lång tid kvar till fettisdagen när jag redan hunnit få i mig fem semlor. Det är orimligt. Lika orimligt som att det känns som den 18e idag men bara är den nionde. Det har säkert något med solen att göra, den har en förmåga att förvilla folk.
Så vill jag ha tillbaka dem där nio dagarna jag nyss trodde var försvunna? Självklart!
Jag är inte inne i en såndär period i livet när tiden gärna får skynda på, inte alls.
Jag vill bara vara här och nu.
Och där här och nu är, det är tisdag.
En tisdag som inte innefattar några planer andra än att få sluta jobbet och möta upp sambo. Sen får spontanitet råda hela vägen in i kvällen. Ni vet, så som man lever som mest. Man sköljer ur sina kastruller så noga att de varit rena om man bemödat sig med att använda diskborsten bara ett varv. Det gör man självklart inte, de näst intill rena kastrullerna placeras omsorgsfullt i diskmaskinen. Som sen fylls med annat man inte orkat skölja av ett dugg. Som tur är har vi hittils inte stött på något smuts som inte gett med sig efter tre vändor i diskmaskin.
På samma tema kan jag slå ett slag för guldfärgade bestick. När de, för det kommer de, tappar sin färg så finns det turligt nog blänkande silver där under. Win win.
Allt kan vara guld som glimmar.

Vardagen är bra trevlig!

Blogginlägg 137, Tisdag.

Jag borde inte vara förvånad över att det var just här vi hamnade, mitt i smeten av udda föremål och konstigare kläder.
För sådan är och har ju jag alltid varit, en levnadskonstnär. Vilket är ett oväntat vackert ord som jag synonymer.se-hittade mig fram till. Med det sagt backar jag tre steg ifrån mitt ovanstående uttalande. Jag är en levnadskonstnär, så borde ingen behöva höra eller se någon annan beskriva sig själv.
Jag ber om ursäkt.
Jag låter bara munnen gå utan att tänka mig för. Så sa hon läraren på skrivkursen att man skulle göra. Skriv allt som dyker upp och så redigerar du först efteråt. Det vill säga nu när jag varken har tid eller lust att bry mig om vad jag skrivit. Jag är ju inte permitterad längre, har gått tillbaka till heltid från en vecka till en annan. Alltså är allt som det ska vara igen, färdigmat och tvättider man missar med flit för att man bara inte orkar just ikväll.


Så stavas riktig arbetarlitteratur och det jag försöker uppnå med min vinterklädstil, är att se ut som någon med kunskap i att rädda folk från fjället.

Bevingade böcker.

För 37 dagar sen köpte jag en signerad bok från Guerrilla Girls och efter att ha fått en orderbekräftelse har jag inte hört ett ord. Det gör mig stressad att inte ha ett system som håller mig i handen under resans gång. I de bästa av världar ligger paketet och väntar på sortering i Segeltorp men det kan lika gärna sitta fastkilad och bortglömt mellan två rullburar på postcentralen i Boston, Maschatjutjutch. Vissa ord vore roliga att få stava som man trodde att de uttalades, för inte fan kan jag uttala dom ens rättstavade. Matsechewchess, är hela anledningen till att jag spenderade ett halvår hos ortoped när jag borde utökat mitt ordförråd istället för att försöka uttala ord jag kunnat byta ut om jag haft ett större vokabulär. Matcha-sju-set eller The Bay State som den också kallas.
Jag ser fram emot att få läsa boken om den nu kommer fram. Att kunna vifta kunskap om ett gäng okända kvinnor i någons ansikte är något jag alltid drömmer om att få göra. Jag framstår så sympatisk när jag lägger fram information om saker långt utanför allmänbildningens gränser och försöker påstå att det jag säger känner väl alla till. Fast jag vet att det bara är jag och det är det som får mig att känna mig så speciell.

Och speciella vill alla vara.

Manus till föreläsning

Aula, liten scen med begränsad belysning, ett piano i ena änden, väldigt hög musik ur de underdimensionerade högtalarna. Elektroniskt? Mycket möjligt, det ger en chansen att kunna stänga av just som låten är på väg att nå sin höjdpunkt och man placerat sig i centrum av scenen.
Eller kanske ingen musik överhuvudtaget. Att smyga ut, sätta sig på en stol och vänta på att publiken tystnar. Frågan är vad som ger störst förtroendekapital, att ta uppmärksamheten eller vänta på att få den.

Väl ute på scen så pekar jag på första bästa person i publiken.


”Du ser ut som en person som någon gång köpt för små byxor och senare, när du inte lyckats gå ner i vikt, sålt dem online under förespeglingen att de var i fel färg.”

Sen vänder jag mig mot någon annan, tre rader bakom den första.

”Du är nog en person som vid något tillfälle fått någon utsparkad från krogen, på felaktiga grunder.”

Och så har vi mig.

Ur byxlinningen tar jag fram de störta bananer jag någonsin hållit i mina händer.

”Jag är en person som hellre låter de här bananerna förmultna än att någon hungrig som bönar och ber efter något att äta får ta del av dem. ”

Snabbt vänder jag mig om och springer bort till pianot som jag hukar mig bakom samtidigt som jag högt räknar ned från tio. Första snabbt men sen långsamt. Avståendet mellan tre och två är flera sekunder långt, mellan två och ett har vi en hel minut i tystnad.
Sen går det snabbt igen, ett till noll på bråkdelen av en sekund.
Men så gör jag inget, jag sitter kvar där bakom utan att komma fram. Jag låter 45 goda sekunder passerar innan något händer. Mina stora bananer flyger genom luften och landar någonstans i mitten av scenen.


”Ska det vara såhär jäkla svårt”

Det är jag som skriker.

Så reser jag mig upp och går fram till änden av scen där jag lägger mig på rygg, lutar huvudet över kanten och viskar:

”att leva”.

Efter det släcks all belysning i rummet och i det totala mörkret går jag till en plats längst bak i salen, där jag slår mig ner.

”Jäkla sopa, vad försöker du säga? Kom till poängen någon gång.”


Jag ropar mot en tom scen. Väntar något ögonblick innan jag tar ton en andra gång.

”Och det här har vi betalat dyra pengar för? Det sämsta jag sett sen senaste Jönssonligan.”

Så fortsätter jag, gång på gång tills någon annan, vem som helst tar bladet från munnen och stämmer in i min klagosång.
Då tänds lamporna, jag smyger mig fram mot scen och gör ett kort avbrott för att föra med mig den som skrikit upp på scen.

”Det här kära ni, är anledningen till att ni är här idag.”             

En smickrande start.





Nytt år och nya möjligheter, så sitter jag här och fortsätter störa mig på hur svårt det är att göra upp eld genom att snurra en pinne mot en annan.



Glen Snoddas
En tillvaro fri från gnistor och ett liv i behov av ljuspunkter.


Kommer det här bli året som jag slutar att dra in magen och istället ser det vackra i en perfekt rundning som börjar under bröstet och slutar först när den letat sig över byxlinningen.
Det känns inte som det. Fastän det finns ett gyllene snitt att rita där någonstans om jag lägger mig på rygg.
Jag vill, våga, vara, annat än en förhoppning om att bli bättre samtidigt som jag gradvis blir en sämre version av bilden av mitt bästa jag.

Tänk då hur hon ser mig, vi som snart varit två i tre år där min vikt med tiden ökat i samma takt som mitt hår har växt. Och jag går in i 2021 med hår till axlarna.
Det hade jag inte 2018-05-13. Vilket av en slump också är lösenordet till vår surfplatta.
Men utseendet är inte allt, jag tycker bara det är en intressant tanke.
Hur mycket får man förändras från bilden man låtit någon annan förälska sig i.
Nog finns det ett outtalat kontrakt förälskade emellan som stipulerar i vilken omfattning en förändring får ske utan att motsatt person får lämna in sitt veto mot tvåsamheten.
Jag tänjer på den gränsen här borta. Inte hennes utan min egen.
Jag har nu hamnat i hamsterhjulet där jag i fortsättning alltid kommer bifoga fotografier på mig själv från två år tillbaka i tiden när någon undrar hur jag ser ut.
Om jag ska se något positivt i allt elände så innebär den nya policyn att jag om två år kommer se tillbaka på mitt nuvarande jag och längta tillbaka. Det måste jag ge mig själv kredd för idag.
Bra jobbat Glen, det kommer bli sämre än såhär!



Gott nytt år på er, nu kämpar vi på lite till så får vi snart leva våra fulla liv igen!

Silverskedspolka

Det här hade egentligen gjort sig bättre i bild, precis som så mycket annat vi önskade kunde ha dokumenterats för eftervärlden på annat vis än i text. Jag ligger här på golvet, med en rosa yogamatta mellan mig och det som annars varit allt för minimalistiskt, på gränsen till fattigt. Bredvid mig har jag en handdrejad kaffekopp fylld med Zoégas Summer edition, ingen mörkrost men ändå inte för syrligt. Ur högtalarna på mobilen strömmar småsint elektronisk musik, mina byxor är mjuka, det är svårt att förstå hur mjuka det är.  Det är lika svårt att förstå varför jag inte har någon tröja på mig. Men det är så här jag skriver mina bestsellers.
Som så mycket av en förebild för det avslappnade kreativa livet på instagram att man glömmer bort att det här inte är en fotosession, det finns ingen strimma ljus som landar i mitt ansikte och presenterar mina blåa ögon i ett onödigt sexigt skimmer.


Drunkna i mina medelhavsblå ögon som en båtflykting mellan Algeriet och Lampedusa. Var för mig målgruppen 20 till 30 år med förhoppningar om ett bättre liv så ska jag låtsas att min bröstkorg inte håller på att ge upp av vikten från min kropp pressad mot ett för hårt underlag. Tänk om Europa bara är ett annat Afrika fast med lite bättre arkitektur.


När jag ändå ligger här på golvet med den rätta estetiken skulle jag kunna slå på webbkameran och göra mig en egen träningsvideo med rubrik som lockar till handling.
Fem övningar på femton minuter, fem kilo på femton dagar och så rakt upp på Youtube. Det finns något där och jag har några rörelser på lager, direkt inspirerade och snodda av Sommargympa med Sofia fast något mer spännande. Ben böj med onödigt avslappnade handleder, boxas fem gånger i luften och inta en avant gard pose i tre, två, ett, bra jobbat hördu ni. Femton sekunders vila och så lägger vi oss i ryggposition.
Förr eller senare hamnar vi alltid på rygg.
Det är en metafor för att dö.
Jag tycker att vi historiskt sett fokuserat för mycket på de som har lyckats med något. Vi saknar gedigna berättelser om misslyckanden, de som satsar allt för att följa sin dröm och sen misslyckas helt. Det måste finnas en uppsjö av sådana berättelser. Om företag som går i konkurs, giftermål som går i kras, om resor kring jorden för att finna sig själv och så tycker man inte om den man hittar.
Den gemensamma nämnaren för mina egna tillkortakommande är mig själv, ingen har förlorat lika mycket som jag utan att ha satsat en enda krona, inte investerat ens en tanke eller skänkt framgång en känsla. Så om vi talar om misslyckanden går jag gärna i bräschen och talar om mig själv som en vinnare.
Mycket talar till min fördel.
Sett till min närmsta och enda krets är jag nog den som har lyckats sämst, eller misslyckats bäst om man vill se det ur från ett ljusare perspektiv.
Men jag har nått som inte de har.
Jag har fortfarande en välskriven coming of age berättelse om mig själv liggandes någonstans i framtiden. För visst finns det någon som vill se en 31 årig man med drömmar om något att vara stolt över växa upp.
Frågan är om det är nu tiden är mogen för mig att gå till handling i något av mina planerade projekt.
Inom reality och fotojournalistik skrået har jag tänkt ta ett nytt grepp om hemma hos reportage som stått och stampat sen femtiotalet.
Min tvist är att man dokumenterar och rapporterar hemifrån familjer som inte vet om att man är där, eller som inte har bjudit in en. Antingen smyger man sig in på natten när de boende sover och tar så många bilder man kan med blixten igång innan de vaknar och man rusar därifrån. Eller så plingar man på mitt på ljusa dagen och när dörren öppnas är man fem, sex personer med varsin kamera som springer in i huset så snabbt de kan och fotar allt man hinner på en minut.
Ett annat förslag är att spela in ett konstnärligt videoverk som har potential att bli riktigt stort i all sin enkelhet. Tänk er en film som är inspelad ur ett perspektiv rakt ovanifrån och det som kameran filmar är jag som äter flingor med mjölk. Det som syns i bild är mina armar, en tallrik med flingor och mjölk, bordsskivan som allting står på och så börjar jag jobba. Fyller skeden jag håller i höger hand med godheter och så för jag den mot min mun, ut ur bild med andra ord. Sen fortsätter jag så tills nästan allting har tagit slut och det riktiga konstverket börjar. Min kamp att få upp de tre sista flingorna som skvalpar runt på botten av min tallrik i en liten skvätt laktosfri mjölk. Eftersom jag baserar alla mina verk på egenupplevda erfarenheter så vet jag att min konstfilm aldrig kommer få sig ett slut. För jag sitter där i stort sett varje morgon och svär mig hes över de där sista cheeriosen som vägrar att nå min mun och istället ligger kvar på en spegel av vitt i en mörkblå tallrik. Då spelar det ingen roll att skeden jag håller i min hand är guldfärgad. Det enda jag har framför mig är en fin palett av färger och det är en klen tröst i en fattig familj. Ordspråket är egentligen något annat, jag är för fin för att ta sådana grova ord i min mun. För förnäm att ta mig själv på allvar, för ful för att segra även om jag aldrig har vunnit mer än just nu, när jag kommit 1200 ord in i den här texten.

Den är det bästa jag någonsin skrivit, alla försök till att bli bättre än det här skulle bara bli en parodi på mig själv och
jag hatar skratt som föds ur hopplöshet mer än jag vill erkänna.
Då skriver jag hellre in några extra skämt i texten och lämnar avgrunden med blotta förskräckelsen.
Jag borde nog jobba lite med min självkänsla. Vad jag nu har att vinna på det, jag som är lika intetsägande som solen där man förväntar sig den.
Sahara var aldrig min öken.
Varje sandkorn är ett potentiellt grus i maskineriet och den enda sand jag bryr mig om är den som rinner genom timglaset jag låtit bli att vända på.
Livet kan inte rinna ur mig som aldrig riktigt levt.
Tänk att man säkerligen fallit i glömska redan innan någon kommit på tanken att minnas en.
En text lika fragmentariskt som mina tankar på att det tar tolv minuter att gå till jobbet men bara åtta minuter att gå hem.

Ge fyra minuter en chans att betyda allt.

Ge fyr!

Skriker jag när armen skär genom luften i ett karateslag som avslutas med att jag pekar med hela handen. Jocke med kniven hajar vinken, han står alltid beredd. Låter kanoner dåna över det gröna gräset, den vita luften, det Svarta havet, det brutna mönstret.
Mitt liv i en gråskala, inte ens saffran kan sätta färg på mitt december.



Glöm mig inte, Glen Snoddas 7/12-2020.

Topplivet

Och det är så jag vill leva ur hand i mun, lägga pengarna där min mun är och allt sånt där som låter bättre på engelska.
Jag är så uttråkad av verkligheten att fantasin har börjat ta över allt mer, istället för att skriva riktiga texter hittar jag på en massa historier fyllda med nonsens som darrar på rimlighetens svajiga knivsegg. Någon dag trillar jag dit och då tänker jag inte falla ensam, i de bästa av världar kommer alla få sig en släng av sleven innan soppan tagit slut. Och det ser jag som något positivt.
Ibland är en lögn det vackraste vi har. Så ljug för mig nu när verkligheten överträffat fantasin och här är en berättelse om listor, ihop diktad av mig.

1. Me
2. Myself
3. & I

Jag gillar listor. Listor över sådant som ska göras . Få saker är lika tillfredsställande som att bläddra igenom ett kompendium och sätta en bock efter det som är klart. Det är svart på vitt, genomfört eller inte. Framgång eller stiltje. Små handlingar som med stryk och sträck över ord skickar mikroskopiska signaler av belöning runt om i kroppen.
Tänk er en tomats resa från butikens tråg till korgen i er hand och så check på det. Jag blir nästan till mig bara av att beskriva det hela.
Det första beläggen för listor står att finna redan 6500 år före Kristus. På ett skört plakat av barken från ett pilträd har arkeologer i nutida Yemen hittat bevis för att människorna som en gång bodde där ägnade sig åt inventering. Symboler som tros visa spjut, pälsar och nötter har varsamt ristats in i det mjuka trät med ett flertal sträck ovanför sig. Forskarna tror att det handlar om en återanvänd lista över sådant som tvunget skulle med när flocken flyttade till bättre jaktmarker.
Så kallade att-göra-listor eller inventering-listor dominerade den mänskliga list-kulturen fram till 1500-talet, då topplistan tog över förstaplatsen som den populäraste varianten. I MacGwned Castle, Skottlands äldsta slott av gotisk stil, finns i ett av de 120 rummen en gobeläng föreställande Lord MacGwneds bästa matupplevelser.

1. Höna i gädda.
2. Gädda i höna.
3. Rotfrukter med nässelsky.

De tre punkterna anses av många vara början på den tänkande människans minskade förmåga att finna glädje. Innan, när listorna bestod av måsten för att överleva eller leva ett drägligt liv, räckte det med att beta av punkter för att uppnå det vi med moderna termer kallar för ”lycka” . Sen kom jag och med det en ökenvandring på jakt efter det enkla som gick förlorat med instiftadet av topplistan. För att kunna rangordna företeelser sinsemellan krävdes åsikter formade ur och av den enskilda individens uppfattning om saker. Vilket hade varit omöjligt utan att först skapa jaget.
När jaget tar plats, gör det de på intuitionens bekostnad, och det vi idag vet om att skapa lycka, är att just instinkten ett av de säkraste korten. Att väga för och nackdelar mot varandra ger en falsk förhoppning om att kunna bli lyckligare än om vi bara låtit bli att tänka alls. Om MacGwneden bara låtit bli att sätta sig ner och fundera över vad han egentligen tyckte var godast hade vi inte varit där vi är idag. Bland uppdiktade åsikter utan egentlig förankring och ett behov av att jämföra och matcha sina toppresultat med andra.

Tror jag. Allt kan lika gärna vara mina fantasier.

Världsmästare i ord.

Att skaffa egen tvättmaskin hade varit det slutgiltiga steget innan jag helt lämnade omvärlden därhän. Som det ser ut idag är de spruckna putsbestrukna väggarna, de blottlagda rören i taken och de många självlysande nödutgångsskyltarna mer än  gången mellan höghusen på min gata. Det är lika mycket vägen till den gemensamma tvättstugan som till mina grannars hjärtan. Okej, kanske inte hela vägen till hjärtat. Om så jag bara når deras medvetanden är jag nöjd. För det är där jag vill vara.
Därför tänker jag att så länge det är lättare att stanna upp och småprata med en granne där i kattakomberna, än det är att hälsa på samma person någonstans i världen, fortsätta att se fram emot att gå till tvättstugan.
Hittills har jag på två plus år hittat noll grannar som hälsas på femtiometer från vår gata men jag jobbar på det, det ska gudarna veta. I butikerna här omkring har jag börjat kännas igen i var fall. Så min väg mot en profil går åt rätt håll. Nästa steg blir att delta i nattvandringar, även om potentiell exponering främst kommer bestå i att ses som jobbig av ungdomar på glid.
Eller ses som en engagerad like av andra vuxna i stiltje. Precis som jag står vi still i tiden där vi hade gått i mörkret och famlat efter ljuset. På tisdag är det dags att tvätta igen, hoppas jag får en ny chans att stifta en ny bekantskap med en gammal bekant då!