Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Propellerhattspersonlighet

PROPELLERHATT

 

 

När man står och hänger med i ett större samtal, insuper allt som sägs omkring en, värderar och analyserar varje ord utan att själv delge sina egna tankar och funderingar kring ämnet som avhandlas. Kroppen står med bägge fötterna på jorden men man känner att ens sinnen lättar och plötsligt betraktar man sig själv och sammanhanget ur ett helikopterperspektiv. Så kommer frågan, någon undrar plötsligt vad man tycker om det ena eller det andra och man hinner inte med att landa i sig själv innan munnen tar kommando och ger ett svar utan att förankra det i ens själ och man känner sig som en som talar rövarspråk när alla andra talar latin.

 
– Veni, vidi, vici
– Victoria concordia crescit
– Et tu, Glen?
– Fofoitotta.

 
Saken är den att det man sagt inte på något vis behöver vara vidare konstigt eller ”fel” för den delen. Men när den introverta eftertänksamma sidan som analyserar allt som sägs och händer innan man reagerar får finna sig i att för en gångs skull stå i skuggan för spontana kvickheter blir känslan av att vara en kuf större än allt annat.
Det känns som om man för sig i ett sammanhang där man är klädd enligt samma regler som alla andra, man ser ut som alla andra och rör sig som alla andra förutom den lilla detaljen att på toppen av ens cylinderhatt snurrar en aldrig avstannande propeller på högvarv.
Det är inget fel i att ha en propellerhattpersonlighet, den kommer oftast med ett stort inre liv som få andra får ta del av. Det kvarstår dock det lilla problemet i att man ibland känner sig udda, utanför och speciell. Ibland så pass utanför att om man varit med när Jesus brutit sitt bröd hade det förmodligen tagit slut när det var ens egen tur att få sig en bit.
Lösningen är lika enkel som den är svår. För att lätta från marken och ta luft med hjälp av sin propeller prydda hatt krävs det tillit till sin egen förmåga. En förmåga man med all säkerhet besitter eftersom man gått igenom varje konversation man någonsin fört och troligtvis kommer föra i livet i sitt eget huvud. De flesta av oss sitter på de rätta verktygen för att kunna ta på sig en mask och klara sig igenom situationer man egentligen inte lägger någon vidare stor vikt vid. Det är bara att lita på kroppen och låta den föra samtalen du egentligen inte bryr dig om och låta ditt luftburna inre få flyga fritt tills situationer uppstår där du vill vara i fas med dig själv och få ta del av någon annan och ge någon annan hela dig med både kropp och själ. Låt kroppen leva i nuet och dina sinnen blicka framåt, ge dig själv tillfällen att landa i dig själv innan du lever som ett rö för vinden och om du följer dessa små enkla knep så är du fri som en fågel.

Vad du än gör lägg inte propellerhatten på hyllan för den är den del av din personlighet och så länge du är förankrad i dig själv kan du bryta ditt eget bröd och mätta din egen mun.

 

Det här är ännu ett sådant där inlägg jag försökt komma vidare med men väljer att släppa trots att jag inte känner mig riktigt klar med det. Jag kastar mig ut i det okända! Hej och hå!

Jakten på jaget, en titel jag är nöjd med!

FLYKTEN

 

Efter tre veckor för mig själv är måttet rågat, jag är så full av mig själv att jag är en tassmån ifrån att skaffa mig en lömsk efterhängsen vän bara för att ha något annat att fokusera på och då vill jag egentligen inte ens ha en katt.

Nejdå, inte kommer jag skaffa katt bara för att. Jag får glatt tassa vidare i den eld jag tänt för mig själv. Jag ville ta en tugga av förbjuden frukt och nu när jag smakat på mig själv inser jag att jag besitter en bitter eftersmak, långt ifrån ljuvliga vanilj. Det är onekligen så att det är svårt att fly sig själv när man för tillfället bara har sig själv, tyvärr. Samtidigt är det här en av alla de lärdomar jag svurit att lära mig själv när vi valde att gå skilda vägar, så nu är det väl bara till att lära sig då?

Att bygga egenvärde, där har du en självhjälpsbok som skulle sälja guld.
Jag har då aldrig tyckt om att sätta mig själv i första rummet, anledningarna är flera, jag nöjer mig med en, det är så pass mycket mer ansträngande att leva livet genom sig själv och inte via någon annan. Eller leva livet och leva livet, det är svårare att våga jaga något för sig själv då man personligen blir drabbad av alla olyckor på vägen istället för att få stå bredvid och samla ihop spillrorna av en annan människa samtidigt som man tar lärdom av deras ”misstag” och ger sig själv existensberättigande genom sina goda handlingar.

Så vilken väg ska jag nu vandra för att inte falla in i gamla spår och än en gång bli Sveriges kanske bästa sidekick?
Hur ska jag berättiga min existens?
Vad finns där för mig att jaga för att fortsatt kunna fly det faktum att döden någon gång även kommer för mig?

Karriär? Rikedom? Ett förhållande?
 

Jag kanske skaffar mig en katt ändå, det verkar enklast så. Eller så nöjer jag mig med den Nespressomaskin jag unnade mig själv igår. Genom en god kopp kaffe kanske jag når själva kärnan i det som är jag och därifrån kanske det är lättare att finna svaret på frågan, vart fan är jag på väg?

Om inte kräver maskinen omvårdnad och service för att kunna prestera från sin bästa sida och jag är beredd att ge den min fulla uppmärksamhet. Som tur är bär jag med mig vetskapen att oavsett vad jag än kommer fram till genom mitt nya engagemang är en god kopp kaffe alltid en god kopp kaffe.

LILLAKATTE

 

Glen läser böcker, en missad titel.

Namnlöst-1

 

Här har jag inte skrivit på länge inser jag samtidigt som jag stoppar min tredje ballerina för kvällen i munnen och sköljer ner med en munfull jordgubbssaft. Det har nog blivit en del ballerina på senare tid tänker ni ömmande snarare än dömande, och ja, det har blivit en del ballerina på senare tid.

Men det är inte därför jag inte har skrivit något, å nej, att skylla på kakor är allt för svagsint. Min ursäkt vilar i mitt nya intresse jag har förkovrat mig i. Nämligen att läsa.

Läsning, vilken grej hörni. Varför har jag inte sysslat med det under så många år?

Jag har hissat mitt segel i förändringarnas vindar och nu för den mig mot nya oupptäckta delar av mig själv. Eller oupptäckta och oupptäckta, jag har ju läst förut, det har jag sannerligen. Men det var många år sen sist, ska vi säga fem?

Nåväl, jag ska inte gräma mig över misstag i det förflutna utan ska istället fokusera på att göra det bästa av det nutida. Därför har jag bytt ut sju sorters kakor mot åtta ryska mästare, utgång på lördagar mot en Fest för livet. I Glens rockärm ryms inga romaner men ur Gogols kappa kan det trilla ut en och annan novell.

 

Mitt nya liv längst pendeltågslinjen är kantat av både stress och oro över tågets vara eller icke vara i tid på morgon och dag när jag ska ta mig till och från arbetet. Hittills har det på två veckor blivit runt två timmar extra väntetid och jag saknar inte på något sätt att bo längst tunnelbanan med sex minuter till jobbet, nejdå, jag saknar det inte alls. Inte det minsta. Den extra tid som pendlandet tar gav mig till en början ångest men med en kniv mot strupen är det lätt att välja livet. Och det gjorde jag, jag valde att ta mitt pseudointellektuella jag till Akademi bokhandeln och unna mig något gott att läsa. Ett slappt försök att verka förmer och positionera mig över andra gråa ansikten som liksom jag pendlar mellan hopp och förtvivlan varje dag.

 

Jag hör inte hemma på ett pendeltåg, den tiden har jag lämnat bakom mig, jag är en tunnelbanekille ut i fingerspetsarna.

 

Sen vaknade jag upp efter ännu en sömnlös natt och gjorde mig klar för att ta mig till jobbet, i min ficka bar jag på min nyinköpta bok ” Ur Gogols kappa” men den visade sig vara mycket mer än bara en novellsamling. Det var en ljuspunkt i mörkret, en varm bris en kall vintermorgon och den visade sig vara svaret på frågan hur jag skulle orka med all den extra tid jag spenderade på väg någonstans.

Där satt jag på min sedvanliga plats längst bak i vagnen längst fram i tåget och glömde bort tid och rum, jag befann mig någon annanstans och så på en sekund hade 15 minuter gått och jag gick av tåget utan den tunga klump av ångest jag burit med mig varje morgon.

Vilken grej. Vilken oväntad kraft det är i att få ersätta sin befintliga värld med en annan som står beskriven i den bok man håller i sina bägge händer. Nu ser jag fram emot att sätta mig på tåget varje dag och få tid att läsa vidare, förseningar bekommer mig inte längre, de ger mig bara en möjlighet att få läsa ännu mer.

Också de sömnlösa nätterna har jag lämnat bakom mig tillsammans med min ångest, tydligen är böcker även ett mycket potent sömnmedel som får mig att somna i tid varje kväll istället för att ligga och grubbla fram till 02 tiden.

 

Jag är frälst.

 

Nu återstår bara problemet att lista ut vilka böcker jag ska köpa, jag är en novis i ämnet och handlar mest på omslag och mindre på inlaga. Jag har en plan att läsa mig från 1920-talet fram till nutid. En plan som är lika illa genomtänkt som den är framtvingad av att jag nyss läste om 1920-talet i ”En fest för livet” och av en slump lyckades välja ”Den okuvliga friheten” i hyllan på bokhandeln, en bok som tydligen speglar det sena 1930-talet.

Har ni några tips på böcker med anknytning till 1940-talet och 1950-talet får ni gärna dela med er så kan jag fortsätta min resa fram till nutid.

En ny kurs!

KURS

Jag har nu bestämt mig för att anmäla mig till en kurs med start efter årsskiftet för att undersöka om det finns något mer att utvinna ur mitt skrivintresse än den här sporadiskt uppdaterade bloggen. Jag har påbörjat en kurs förut och jag valde att avsluta den redan efter min första och så även min sista inlämnade uppgift.
Det var en distanskurs inom området psykologi och gud vad jag tog begreppet distanskurs på allvar när jag distanserad mig så pass mycket från kursen att jag troligtvis visste mer om psykologi innan jag påbörjade den än efter jag avslutade den.

Det var helt enkelt inget för mig det där med att sitta och chatta med andra deltagare och publicera uppgifter i det gemensamma forumet för andra att kommentera.
Jag beslutade mig rätt omgående för att sluta göra våld på mig själv och lämnade således min grupp och hela kursen via en fransk exit och har inte tittat tillbaka sedan dess. Ska man avsluta något gör man det bäst genom att inte informera andra involverad parter om sitt beslut och på så sätt slipper man höra deras försök till att få en att omvärdera beslutet man fattat. Plötsligt slutade jag helt enkelt att logga in och så var det med den saken. Inga farväl, inga ursäkter och förmildrande ord om att det här nog inte var något för mig. Bara ett enkelt irländskt farväl och så var jag borta.

 
Samma taktik använde jag mig av med mycket goda resultat i mina första förhållanden som tonåring. När jag inte längre fann det intressant att vara tillsammans med någon slutade jag helt enkelt att höra av mig och tvingade på så sätt min partner till handling vilket ledde till att vi gick skilda vägar på grund av mitt frånvarande intresse för det gemensamma välbefinnandet.

Den första och sista uppgift jag lämnade in mottogs med både ris och ros av den inte alls av mig omtyckte kursledaren. Hennes obefogade svidande kritik av min text gav mig inget annat väl än att placera henne på min lista över tveksamma individer man gör bäst i att inte beblanda sig med.
Jag minns fortfarande hennes ord som hon lämnade helt ogenerat precis under min text där på forumet för förhoppningsfulla, eller förhoppningsvis fulla, hobbypsykologer.

”Bra men kanske för kort”.

Kanske för kort?

Där borde istället stått:

Bra och framförallt kort, wow, en fingervisning i hur alla borde utforma sina uppgifter.

För hur kan man ha mage att kritisera någon som kokat ner hela Freuds livsgärning och teorier till några få mycket omsorgsfullt utvalda meningar? Själva essensen av allt han ville förmedla reducerat till en delikat dessert av kunskap som var för vem som helst att äta när den ville stilla sitt sötsug efter psykoanalysens fader. Utan att först behöva kämpa sig igenom en hel buffé för att komma till efterrätten längst ner på bordet.

Jag är inte bitter. Jag kan ta kritik.

Passande nog tänker jag gå ner till 80% arbetstid i vår så det passar perfekt att påbörja en kurs någon kväll i veckan och fortfarande få ihop det energimässiga livspusslet.
Jag förväntar mig inte att kursen ska revolutionera mitt sätt att skriva på utan jag är mer ute efter att få små tips och tricks att lägga till min verktygslåda som för närvarande ekar rätt så tom. En verkstad skaffade jag mig förra helgen när jag köpte det skrivbord jag så länge gått och suktat efter att få introducera till mitt hem. Nu står det där i all sin prakt men det saknar sin hantverkare som med stor fingerfärdighet utformar finurliga lösningar på vardagliga problem och förhoppningsvis blir jag den som en dag sitter där med mina nya verktyg. Men då måste jag klara av att gå klart den där kursen och huruvida jag lyckas med att få mitt gesällbrev eller inte i slutändan är en cliffhanger vi alla väntar att få svar på.

Inredningsreportaget, den efter förändringen.

Det här är del två i framgångssagan.

Jag har ju väntat på att göra det här reportaget tills gardinerna kommit upp men att få upp gardiner visar sig vara i princip omöjligt. Gardinerna är hos skräddaren för att sys upp, något som tydligen tar två veckor, ni läste rätt, två veckor! Hur kan det ta två veckor för ett proffs att klippa två klipp och sy två sömmar? Helt orimligt.

Så om reportaget känns innehållsfattigt beror det helt och hållet på avsaknaden av gardiner och bara det.

Sist när vi köpte möbler försökte vi som ni kunde läsa i del ett framstå som mogna ansvarstagande vuxna människor. Nu är vi äldre och väl medvetna om vår omogna lagom välfungerande livsstil så vi behövde inte försöka lura oss själva när vi valde möbler.

Vi gick ljust och fräscht den här gången för att gå vidare och lämna vårt dunkla förflutna i det förgångna. Bestå står alltid stadigt och sväljer stora mängder ljusstakar, sladdar och den här behöver jag inte idag men jag vågar inte kasta den för någon gång kanske jag behöver ha den och då vore det dumt om jag inte längre har den saker.
Vit vitare vardagsrum, möbeln är stor och rummet är litet så för att gömma skåpen i det öppna valde vi att köpa dem i vitt, samma färg som väggarna är i som den observante har sett. Ovanpå har vi placerat en skiva i marmorimitation som går att hitta på Ikea, riktigt snyggt faktiskt.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.04

Som matta valde vi att gå på höstens enligt mig trendigaste färg rosa. Jag har i allmänhet svårt för långhåriga mattor men den här har lagom långa strån så den är betydligt enklare att dammsuga än vår tidigare.

På mattan valde vi att placera ett runt vitt bord med glas som bordskiva. Fräscht, luftigt och inte alls skitigt två minuter efter att man noggrant putsat det. Glasskivan ger min sambo en möjlighet att placera en noggrant nonchalant utvald bok på den solida träskivan som ligger som bas i botten på bordet.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.01

Så vad återstår att göra?
Gardiner givetvis och även ett stort unikt personligt föremål som tydligen inte ska fylla någon funktion annat än att se spännande ut. Hittills har jag lagt in mitt veto vid minst två tillfällen då hon velat köpa dyra skulpturer som jag inte sett hur de skulle kunna förändra mitt liv till det bättre. Jag är inte såld på konceptet men jag köper det.
Väggarna är kala och kalla och vi borde verkligen sätta upp några ramar för att göra rummet mer personligt. Trubbel i paradiset. Sambon arbetar som frilansfotograf och jag arbetar dagligen med bilder så jag vill inte ha några bilder annat än min sambos på väggarna och hon vägrar ha sina egna bilder på väggarna. Vi kanske kommer fram till en kompromiss någon gång och köper en tavla föreställande kungafamiljen, det brukar vara där vi landar när vi kompromissar.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.03

Inredningsreportaget, den innan förändringen.

Varje framgångsrikt inredningsreportage innehåller alltid en del som beskriver hur rummet såg ut före förändringen och en del som visar hur rummet blev efter förändringen och jag tänker inte vara sämre. Det här är del ett i framgångssagan och den kommer innehålla den delen som beskriver hur rummet såg ut innan vår corporate rebranding.

Vi flyttade in i lägenheten för ungefär sex år sedan och då hade vi med oss möbler vi samlade på oss under alla de år vi åkte slalom mellan lägenheter i den svarta backen som i folkmun går under namnet andrahandsuthyrningsmarknaden.

Brasse
Bilderna är tagna med mobil för fem år sedan, så ha tålamod med en tråkiga kvalitén.

Efter en sommar i lägenheten suktade vi efter att få sätta vår egen prägel i den och sluta förlita oss på nödlösningar och kvarlämnade möbler från svärmor vars lägenhet det är vi bor i. Vad gör två unga vuxna som vill ge sken av att vara vuxet vuxna för val när det kommer till sina möbler? Köper möbler med inspiration från femtiotalet givetvis.

SIDEBOARD

Som tur är var den typ av teakmöbel i stöpet just då så vi var så inne som man bara kunde vara. Dessvärre leder trender till att utbudet inte matchar efterfrågan så vintagebutiker och blocket annonsörer tog hutlösa priser för sina gamla möbler vilket jag inte klandrar dem för men för två unga vuxna var det ett allt för högt pris att betala. Även om vi strävade mot att ha ett hem fritt från IKEA möbler för att göra någon slags poäng så var det svårt att hålla sig undan när deras utbud och priser var allt för lockande för att förbise.

Vi föll till slut för IKEA:s Stockholm serie som matchade alla de krav vi satt upp i förväg. Där och då var de wow wow wow, nu i efterhand var de mest mörkt mörkt mörkt.

Med det avslutar jag den första delen och vi hoppar vidare till nästa del.

SOFFA