Vi har köpt en skrivare. Del 2 – Toner?

Vi har köpt en skrivare skrev jag glädjefullt om i mitt förra blogginlägg och nu önskar jag att det inlägget också innehållit ett avsnitt där jag berättade om att vi varit förutseende nog att ha köpt extra toner. För där produktionen av det numera färdigställda fanzinet tog sin början tog bläcket i vår skrivaren slut efter åtta utskrivna exemplar.

Men jag är givmild av mig, så här kommer ett stycke som ratades till förmån för något bättre. (Så förstår ni hur bra innehållet i fanzinet är).

 

ETETS_BLOGG

 

Jag önskar att den här texten vore något annat, något hyllat, något som ändrade jordens riktning och fick den att snurra åt ett annat håll. Det här är inte en sådan text, det är inget så när. Inte ens en dikt, ingen poesi. Jag önskar att det var Tomas Tranströmer som skrivit de här orden och inte jag. Fast inte Tomas i person utan att jag var Tomas eller Tomas var jag. Den här texten kommer aldrig bli det jag önskade att den var, för att bli det måste jag ha lagt manken till och varför gå hela vägen när halvvägs räcker gott. 

Bra nog trumfar således äkta dedikation.

Nonchalans framför konstens alla regler.

Det är på modet, att se sig själv som en vinnare i en förlorad generation där varje steg framåt är ett steg närmre vår avgrund. 

Har de som önskar förverkliga sig själva ens tid att sätta sig in i historien när framtiden är så pass oviss. Och vilka bryr sig, för vem spelar det någon roll att det som är aldrig slår det som varit och aldrig kommer nå upp till det som kommer att bli. Nonchalans är ledordet via vilket vi navigerar oss genom livet för att stå ut. Utstår vår generation inte den största informationstillgången genom alla tider? Där i accentueras det perfekta, där finns livet vi aldrig kan uppnå men någonstans uppmanas att försöka förverkliga. För varje självupplevt ögonblick stod i kontrast mot det som förmedlats av alla de andra som ingen önskade bli men alla önskade få vara. Med förståelse för att allt vi vill nå finns inom en armlängds avstånd blir framgångens natur alldeles för stor att greppa.
Tills nu då. När knivbladet är så pass vässat att ingen vill ställa det på sin spets. Det behövs inte längre, det finns något annat än självuppfyllande genom andras ögon när ordet vi alla sökt blivit modet vi alla klär i, nonchalans. Det duger. Vi alla duger till något och försöker någon påvisa motsatsen bär vi på orden som definierar vår hållning. Jag bryr mig inte. Underprestera för att överleva.

 

Vet vad det är vi borde göra men gör ändå inte det, behöver inte längre läsa böcker, vetskapen om deras existens räcker gott och väl. Inte gör det oss dummare, vi är smarta nog att veta vad som krävs för att räcka till.

Med det sagt står ni nu med det första numret av det fanzine jag blivit ombedd att orkestrera och som jag nu sitter och skriver i.
ETET är tydligen dess förutbestämda namn och jag dess något överraskande och överraskade redaktör. Jag har då alltid drömt om att få styra skutan på en dagstidning men har fått se min bristande kompetens stå i min väg. Sen sitter jag här idag mitt i mitt eget uttryck för regression i jagets tjänst och förmår mig själv att leka med mitt barnasinne som säger att visst kan också jag leva i en fantasi och bli mina drömmars jag.

Så välkomna till vår värld.

Jag har inte svar på vad dess innehåll kommer bestå utav så det kommer bli en samma typ av förvånande läsning för mig liksom för alla.

 

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.

Brobyggare Glen till er tjänst.

KÄNSLANS

 

Befinner mig någonstans mellan Snooza och Punkdrömmar, pendlar mellan ett tillstånd av att söka lugnet och att vilja fly det. Zig zaggar mellan ett organiserat kaos och en oorganiserad ordning. Ni förstår grejen, jag slits mellan två världar, sitter på dubbla stolar, mina känslor skickar ett överflöd av signaler till mitt förnuft och då jag fortfarande inte lärt mig jonglera tappar jag allt i mitt försök att ta förnuftet till fånga.
Så jag lägger allt som handlar om att greppa omvärlden på is. Nu lever jag bara och så får det vara bra med det…

 

Ånej ånej, jag skämtar bara. Vem försöker jag lura? Skulle jag, Glen Snoddas, acceptera att leva i en gråzon? Vad är ens en gråzon om inte bara en väntan på ett svar? Ett svar finns där alltid, någonstans kan jag alltid finna det som är svart eller vitt kring varje dilemma eller annan fråga som mitt nyfikna jag tvingar mitt svarslösa jag att svara på. Ibland tar det bara längre tid än vanligt att hitta det och det är i de stunder jag stammar mig fram i min vilja att tala om mitt liv. Ja – ja -jag mår bara bra, va – va – vatten under broar.

 

Konkret, inramad, fyrkantig, anal. Kalla mig vad du vill och jag ignorerar dig. Kallar du mig rund å andra sidan svarar jag att det blivit lite mycket kakor på sista tiden och att jag arbetar på det, okej?

 

Svaret kan ibland vara så enkelt att det blir svårt, svårt att acceptera att känslan ska få styra utan att jag hunnit låta den ställas inför rätta i min för känslans skull inrättade tribunal. Mitt inre krig skördar inga offer förutom mitt välmående som jag offrar på självgodhetens altare. Visst är väl jag mer resonabel och rationell än att jag låter mina känslor styra mina beslut? Jag är bland det mest logiska och eftertänksamma som finns där ute, ett propert stycke förnuftig människa, en stadig stock i en skog av veka stammar, helt enkelt ett geni som låter fakta styra över känsla.

 

Jag vill må bra, så jag väljer nog att gå på känslan och river min inre tribunal avsedd att hålla mig kvar vid mina lågt ställda förväntningar och högt ställda krav. Använder hammaren som jag slagit i bordet för att förkunna domar och förpassa känslorna till ett fängelse omgivet av förnuftets murar till att istället bygga broar över dem. Steget ut från mig själv känns så mycket enklare när det är du som fått mig att vilja ta det.

 

Se där, så fann jag till slut ett svar.
Och Snooza är en riktigt bra låt, till och med bättre än Punkdrömmar.

 

Helgen är här och jag hoppas ni får en trevlig sådan, nu kör vi alla balla läsare, mot oändligheten och vidare!

 

 

 

Krystad kreativitet – Glen Snoddas går på pumpen.

SVART

 

 

”Den som använder humor för att ta sig genom mörka tider har alltid nära till skratt”

En tredjedel. Det är mängden av skrift som skrivs för att publiceras på den här bloggen. En tredjedel skrivs hit, en tredjedel till en längre text jag arbetar på och så en tredjedel i rent terapeutiskt syfte för att sätta ord på mina skenande tankar. Den personliga tredjedelen innehåller sådant som bara är för mig att läsa och det är de texterna jag använder mig av för att skriva mig upp ur en nedåtgående trend. Trenden har vänt och pekar nu uppåt igen och med det har all kreativitet försvunnit ut ur mina sinnen. Viljan att skriva finns fortfarande där, suget efter att publicera något på bloggen är alltid närvarande. Det är tyvärr inte förmågan att ge ord en mening. När jag mår bra och är i balans försvinner förmågan att skriva något som jag finner tillfredsställande och om jag inte är tillfreds med mina texter finns ingen anledning för mig att skriva dem.
Under de uppåtgående trenderna vill jag bara leva utan att tänka, vilket är svårt för någon som drunknar i sina egna känslor om den inte skriver ut dem.

 

Hur stillar man ett behov som inte låter en sitta still? Man ger sig själv små nålstick av bekymmer för att vara säker på att man aldrig tappar fotfästet i sin strävan att nå stjärnorna. Små påminnelser om lyckans falskhet och det faktum att den bara är små ljuspunkter på en svartmålad tavla. Till slut har man stuckit så många hål i sitt uppblåsta välmående att trenden vänder nedåt igen och all kreativitet kommer tillbaka för att kunna skriva upp värdet på ett annars värdelöst liv. Texter som när de skrivs är den enda sanning som jag känner men som när jag läser mest framstår som en samling lögner. Det är då resan uppåt påbörjas igen. Välkomna till mitt inre liv gott folk!

 

Och hur utlämnande var inte det här inlägget? Inte ett dugg. Alla bär vi på ett mörker och jag har bara tydliggjort en del av mitt. Det är nyttigt att vara bekant med sitt mörker men man ska nog akta sig för att göra det till sin bäste vän.

Tintin i Tindertider.

TINTIN_TINDERTIDER

 

Att umgås med en konstnär är att umgås med de mest kreativa sidorna av en själv utan att ens förstånd skjuter ner ens idéer med sans och vett innan man kommit igång. För mig som aktiv åskådare handlar det inte om att försöka tolka, förstå eller kritisera det som händer framför mig, det gör konstnären redan i sitt inre. Min roll i skapandeprocessen är att mata det ego som står framför mig och växer vid varje penseldrag som vidrör canvasduken. Jag är perfekt i min roll som bisittare med ett konstruktivt synsätt som för konstnären vidare i sitt skapande och inte bakåt. Det inspirerar mig att se hur tavlor växer fram och det får mig att tänka till, denna galning som rör sig framför mig kunde lika gärna varit jag om inte jag var belamrad av allt det där andra som står längst vägen från tanke till handling och sätter krokben för en.
För krokben sätter jag för mig själv, det gör vi nog alla.

I måndags var jag på kurs igen, eller var och var, min kropp var där men mina sinnen rörde sig längst helt andra breddgrader. Jag försökte, det ska ni veta att jag gjorde, landa i mig själv och genomföra de uppgifter vi fick efter bästa förmåga. Oförmåga är ett ord som kommer till mig när jag skriver det här.
Sinnet försökte formulera meningar som kroppen inte var beredd att skriva. Kroppen skrev något annat som sinnet var snabbt med att kritisera, håna och bespotta.
Så satt jag där i min hopplöst hoppfulla situation och önskade inget annat än att gå hem och ifrågasätta min existens. Det gjorde jag inte, jag tog mig till min konstnärs vän och landade i allt det där som är så enkelt att göra för andra men som är så svårt att göra för en själv. Att uppmana till att bara fortsätta, utan att tänka och gå på känsla och våga lita på sin egen förmåga.

 

Jag har slutat lita till min frisörs förmåga. Hon bokstavligen slaktade mitt hår i tisdags och lämnade mig med en frisyr som rör sig åt alla håll och kanter som armen hos människor med beslutsångest ovanför en glassbox.
Det är för kort. Väldigt mycket för kort och saknar förmåga att stanna där jag säger åt det att vara. Vad kan man göra? Håret växer ut igen och jag får inte låta det bli ett hinder att jag inte kan porträtteras som Tintin på mina bilder i dessa Tindertider utan jag får glatt fortsätta att sms:a individer om måltider och deras åsikter kring halvtorr äppelcider och bag in box viner tills håret sent omsider växt ut och jag kan ta mina bilder.

Jag befinner mig på en ny kurs.

Jag har börjat min kurs nu. Ni vet den i kreativt skrivande. Jag drömde mardrömmar om den i natt, Jag drömde att hela gruppen av kreativa skribenter bestod utav sköna killar som hyllades för sin sköna stil av en äldre manlig lärare som tycktes känna alla deltagare utan mig sen innan. När han presenterade de andra lät han superlativen dugga tätt i sin beskrivning av deras livsgärningar. Erik fick ta emot en oproportionerligt stor hyllning för att han sålt lotter för psoriasisförbundets räkning.

När läraren skulle presentera mig sa han bara ”Och så är Glen här”.

Jag blev sur över att bara ha en massa sköna killar runt mig och rasande över att läraren inte såg mig som en av dem. Jag vaknade ur min dröm klockan 04.00 och den satte sig så djupt i mitt inre att jag inte kunde somna om innan första alarmet ringde vid 06.

 

”Jag har väl aldrig velat vara en skön kille? Varför blev jag då så sur när han inte såg mig som en sån?”

 

Timmarna gick och kvällen kom och jag infann jag mig där jag trodde att jag ville vara och tog min plats vid ett bord.

 

Nu har jag genomfört min första lektion av kursen och insett att den går emot allt vad min kropp säger åt mig att göra. Jag vill fly, jag vill sticka därifrån, långsamt moonwalka ut från rummet och bara lämna utan ett ord. En yngre version av mig själv hade också gjort just det, stuckit och hittat på någon ursäkt för att rättfärdiga mitt beslut. Nu är jag som tur är äldre och förstår att det som sliter i mig är det som kommer göra att jag lär mig något och får ut något konstruktivt av kursen.

Tanken med kursen är att bara låta handen röra sig och skriva utan att ta hänsyn till struktur, stavning eller grammatik. Jag är skeptisk till upplägget men låt gå för den här gången. Glen Snoddas skriver alltid med huvudet och aldrig på känsla, jag försökte argumentera för min sak men fick finna mig slagen av en skicklig kursledare.

 

Nu kör vi!

Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.