Vad är det?

Vad är det?
Det är en skohylla, det är faktiskt det.
Och varför är det en skohylla?
För att det står skor på det?
För att jag säger det.

Ja visst är den skapt för att rymma just skor fastän anledningen till att just denna hylla är skapt är för att vi önskade att få skapa den.
Den består utav en regel sågad i mindre bitar, som hålls ihop av skruvar i en konstruktion som säkerligen bryter mot varenda en av byggandets regler. Den hålls upp av något annat, den hålls upp av oss. Den står stadigt på backen med hjälp av tassar, av bomull då förstås. För där avsaknaden av raka snitt råder byggs istället stabilitet av påklistrade möbeltassar under två av fyra ben. Inte en tass, inte två tassar utan tre.
Som hyllplan valde vi att använda golvlister och det var det som fick ett bygge som i övrigt kändes som om det blev sämre och sämre för varje steg att till slut bli bäst.

För vi gjorde det på vårt sätt.

Och det är väl egentligen hela anledningen till att vi inte köpte en som från början var komplett. Där har vi själva andemeningen i detta sparsmakade inlägg.

Önskan att få gå min egen väg och få göra det på mitt eget sätt är värd så mycket mer än ett perfekt slutresultat.
Ibland är resan målet.
Ibland har man turen att få ha en resekamrat vid sin sida som värderar resan lika mycket som en själv.
Där står jag nu, jag går min egen väg med du.

Hyllan skapades av mig och min tjej för att stå i hallen i det hem som nu rymmer oss två. För nog har jag gått min egen väg och den visade sig gå jämsides med hennes.Och om vi någon gång behöver lägga skorna på hyllan och samla krafter har vi numera en säregen sådan att lägga dem på.

Beslut

Bonsai

 

Vissa steg anses vara större än andra. Vissa steg har tid bunden till sig för att anses vara redo att tas.

Vad ska man göra när man står vid just ett sådant vägskäl och man undrar för sig själv och gemensamt: Är vi för tidiga på det? Går vi för snabbt fram eller är vi precis rätt i tiden? Vad säger magen? Vad säger känslan?

 

Det var i maj vi tog beslutet att bilda en duo. Innan dess hade vi setts ett tag, vissa säger slutet av mars och jag är beredd att hålla med. Sen dess har vi hållit ihop och saker har gått från självklart till absolut. Och ingenting under den här tiden har fått mig att någon gång stanna upp och tänka efter, för när något känns så självklart finns det ingen anledning till att ifrågasätta det man har.

Då, när allt känns så naturligt och så självklart når man till slut den punkten då man vill utveckla det man har och bygga vidare från den grund man har lagt tillsammans.

Där var vi förra helgen hon och jag. Det var inget beslut som togs ur luften utan hade diskuterats fram och tillbaka ett tag. Var det nödvändigt att ta steget? Var vi tvungna till att göra det? Vi nådde samma konklusion och lät den andre att förstå att vi var redo att ta steget bägge två. Så vi tog oss till den plats där vi kunde gå från ord till handling och förankra det löfte vi givit varandra i något fysiskt som visade vår dedikation till det vi har.

 

Det är ibland onödigt svårt att stilla den önskan man har när det ordinära egentligen bara är en handräckning bort om man så vill. Vi ville ha något mer än det ordinära, sökte något som hade det lilla extra som kunde stilla vår hunger under ett och samma ögonblick. Vi tog aldrig steget förra helgen. Vi fann aldrig det vi sökte. Vi fann inte den rost där fyra brödskivor rymdes samtidigt och som hade ett reglage som gav tillfredsställande motstånd när en vred på det. Nu står vi utan rost men med den vackraste av bokhyllor, nämligen klassikern Ivar. Jag har tidigare sagt att min hem inte på långa vägar var klart och att det saknade något för att kännas som hemma, numera känns det som om det är komplett och att jag har hittat hem på riktigt.

Hyllan är fylld med saker som på något vis definierar det som är jag, allt från sprayburkar till böcker, från skrivmaskin till fotoalbum. På toppen av det står något som växer så länge intresset finns för att hålla det vid liv. Det aviga bonsaiträdet som inte är som andra träd men som står stabilt i sin jord och som har en trädkrona som hela tiden strävar mot nya höjder. Jag kommer nog aldrig sluta vårda det trädet, det är för unikt och för speciellt för att låtas vissna.

Ett spel för Galleri Snoddas

Så går dagarna vidare och jag är fortfarande upp över öronen kär, det är trevligt att hitta någon som inte bara får en att våga drömma utan också får en att digga verkligheten för vad den är. Kanske har drömmen blivit till verklighet eller också har verkligheten blivit till en dröm.

Hemma fortsätter jag att vara som alla andra på mitt egna sätt och försöker att inreda min lägenhet med både stil och finess. Det är svårt att hitta det som sticker ut på ett tillfredställande vis samtidigt som det är tillräckligt strömlinjeformat för att jag ska känna mig bekväm i och kring mitt egna möblemang. Ett effektivt sätt att sätta sin egen prägel på sitt hem är att hänga upp konst på väggarna och konst mår bäst av att befinna sig inom ramar av alla dess slag. Som tur är har jag som dagligen arbetar inom och kring ramar en ”fri” tillgång till dessa vilket möjliggör att jag kan visa upp min konst för omvärlden på ett vördnadsfullt sätt, i kvalitéts ramar med både distans och reflexfritt glas.

Tavlor kräver hål och som jag borrat i väggar. Hittills har jag lyckats borra och plugga igen ett tiotal hål som jag skruvat in skruvar i och hängt upp tavlor på.

Välkomna till Galleri Snoddas, där urvalet är lika hårt som livet och bara de hårdaste finns representerade.

Merparten av tavlorna har funnits i mina ägor sen dess att jag flyttande in utan att jag gjort någon vidare ansträngning för att få upp dem på väggarna. En del av förklaringen ligger möjligtvis i att i mitt tidigare liv blev det till en grej att min far alltid kom över när jag behövde hål i väggarna vilket av förklarliga skäl inte går längre. Om han sett med vilken slapphet jag och Filippa borrade våra hål hade han vänt sig i sin grav, nej så kanske jag inte kan skriva. Skämt åsido hade han inte vänt sig någonstans då han är spridd för vinden. Skämt åsido åsido slår det mig ibland att han aldrig fick se min lägenhet och det medför en känsla som når direkt in i det utrymme i mig själv där jag placerat min sorg och saknad. Nåväl, inte mycket att göra åt.

En bit av lägenheten är i stort sätt klar med allt vad det innebär och det är skrivbordsdelen där jag i ärlighetens namn spenderat noll tid hittills. Det finns där mer som en markör över vilken typ av man jag försöker framstå som snarare än den man jag faktiskt är. Ovanpå skrivbordet står det mest pretentiösa ting jag har i mina ägor, en skrivmaskin som med sin blotta närvaro för mig ett steg närmre att bli en parodi av mig själv. Ännu har jag inte tagit det sista steget och lagt en prydlig hög av böcker om skrivandets konst bredvid men fortsätter det så här är jag väl bara veckor ifrån att löpa linan ut och börja skicka in underfundigheter till Namn & Nytt i DN.

.

Att hamra på skrivmaskin är väldigt tillfredställande och ger skrivandet en ny dimension och tyngd när varje ord och formulering måste vägas på guldvåg innan de sätts på pränt. Det är en aspekt jag uppskattar med min Facit Privat och vore jag inte allt för bekväm hade det kunnat bli det nya huvudsakliga verktyget för mig att skriva mina blogginlägg på, även om det inneburit vissa logistiska problem att skicka ut maskinskrivna blad till var och en av er som läser det här.
Sin genuina känsla till trots så väljer jag att skriva på dator framför maskin alla dagar i veckan. Det jag förlorar i känsla tar jag igen på bekvämligheten med ordbehandlingsfunktionen i Word.

Tack för mig!

/ G.Snoddas

Vårtecken från Västertorp!

Jag kommer nog aldrig finna mig själv men jag har i alla fall hittat hem. Hem till mina 30 kvm, mitt slott, mitt eget kungarike där jag själv väljer hur höga murar jag vill bygga upp mot omvärlden. Just nu är de knappt en tröskel höga.
Jag välkomnar det som finns där utanför, spenderar mer tid där än i mitt eget hem och det måste ses som ett trendbrott.
Kanske utvecklas man trots allt? Även om det känns som om man står och stampar på samma plats. Kanske har man blivit mer social och öppen? Kanske är ordet. Kanske är det så enkelt att min avsaknad av bredband tvingar mig ut i verkligheten. För bredband har jag inget, min lägenhet finns än så länge inte i leverantörens databas och det känns på någotvis spännande att leva ”off the grid”, utanför systemet och internets ständiga påminnelse om allt man missar och kunde ha gjort.
Min nya smart-tv känns genast som en dum investering, den står bara där som en svart skärm att spegla sig i. Det ser mörkt ut, en lysande beskrivning.

Här kommer ljuset.

Jag älskar min lägenhet. Den är min, den är helt ny och den har den bästa dusch jag någonsin duschat i. Jag är klar med inredningen för stunden, ljusår ifrån i det stora hela. Jag tog mitt förnuft till fånga och avvaktande med att köpa allt på en gång och har istället givit mig tid att få känna efter vad det är jag egentligen behöver och vill ha. En omskrivning för snålhet?

Väggarna är än så länge kala men snart har jag tre ordentliga konstverk att spika upp. Tre stycken härliga tavlor från tre olika konstnärer. Givetvis kommer jag någon gång fota lägenheten för alla er att se, jag ska bara bli klar först.

Ett helt vanligt inlägg

​När jag seglar vidare på livets hav låter jag minnena av pappa vara vinden som för mig framåt och inte ankaret som håller mig tillbaka.




Jag hade tre inlägg på gång innan det tragiska hände och nu äntligen känner jag mig redo att göra en så alldaglig sak som att skriva ett helt vanligt blogginlägg igen.
Jag är trots allt fortfarande jag även om jag är en sorglig erfarenhet rikare och för min egen skull tänker jag försöka återgå till mitt vanliga liv. Det känns inte helt problemfritt om jag ska vara ärlig. Jag slås av tanken att jag trivialiserar det som hänt och försöker hitta tillbaka till mitt tidigare jag allt för fort utan att ta hänsyn till den tid det kanske borde ta att återhämta sig.

Har jag mått tillräckligt dåligt? Har jag gråtit nog? Har jag vart i sorg tillräckligt länge?

Jag vill tro att man ska vara i den känsla man befinner sig i oavsett vilken den är, när man är ledsen får man vara det utan att behöva tvinga på sig själv en glädje man inte känner och är man glad behöver man inte tvinga på sig den sorg man bär på men som vid tillfället rör sig i periferin.

Med de tankarna luftade tänkte jag ta ett nytt andetag och lyfta upp de tre inlägg jag planerade att skriva vid ett tidigare tillfälle och i ett sammandrag presentera tre inlägg i ett med självförverkligandets helande egenskaper som en något långsökt gemensam nämnare.

1. Jag har köpt mina lurar och jag bär dem med stolthet och glädje vart än jag befinner mig och vilka jag än har omkring mig. Ett samtal med sambo kan gott och väl genomföras med ett par hörlurar över öronen och om hon blir irriterad över den potentiella fokus frånvaron kan hon med enkelhet ringa vederbörande och genomföra samtalet via telefon.

För att bäst beskriva hur underbara mina brusreducerande hörlurar är går vi till bakverkens värld för att hitta en lämplig jämförelse.

Om vanliga hörlurar är sockerkaka är brusreducering glasyren och kokosen som gör den till en utsökt kärleksmums.

2. Kärleksmums a.k.a Snoddas bakade jag för någon vecka sen för att åtnjuta till ett lördagsfika och för att det finns något intressant i att jag, Glen Snoddas, bakar något som av vissa kallas för just Snoddas. Ursprungsplanen var att låta dokumentera hela förloppet med ett antal härliga bilder i lifestyle stil men mitt något bordusa sätt att föra mig i ett kök lämnade mycket övrigt att önska. Det blev således varken några före, under eller efter bilder på mitt färdigställda mästerverk till bakverk. Jag åt en bit innan jag hann fota den och så var bollen i rullning och det accelererade fort, så fort. Innan lördagen var över så var på något sätt min lilla form av kärlek definitivt slut. Oops.

3. En ugnsfast form har fyra kanter och ett djup, vet ni mer vad som har fyra kanter och djup? Den ram som äntligen åkt upp på väggen här hemma efter att jag och min sambo tillslut enats om ett motiv värdigt nog att få ta plats på vår vägg av fame. 

Vi enade våra krafter och samarbetade för att uppnå ett resultat som vi båda två kan se på med stolthet och glädje. Hon med sitt känsliga öga för stil, färg och komposition sen jag med mina fyrkantiga kunskaper inom ramarna för ett bra ramhantverk. Resultatet finns att beskåda här nedanför.

Självförverkligandet är över för den här gången. Tack för mig. 

Inredningsreportaget, den efter förändringen.

Det här är del två i framgångssagan.

Jag har ju väntat på att göra det här reportaget tills gardinerna kommit upp men att få upp gardiner visar sig vara i princip omöjligt. Gardinerna är hos skräddaren för att sys upp, något som tydligen tar två veckor, ni läste rätt, två veckor! Hur kan det ta två veckor för ett proffs att klippa två klipp och sy två sömmar? Helt orimligt.

Så om reportaget känns innehållsfattigt beror det helt och hållet på avsaknaden av gardiner och bara det.

Sist när vi köpte möbler försökte vi som ni kunde läsa i del ett framstå som mogna ansvarstagande vuxna människor. Nu är vi äldre och väl medvetna om vår omogna lagom välfungerande livsstil så vi behövde inte försöka lura oss själva när vi valde möbler.

Vi gick ljust och fräscht den här gången för att gå vidare och lämna vårt dunkla förflutna i det förgångna. Bestå står alltid stadigt och sväljer stora mängder ljusstakar, sladdar och den här behöver jag inte idag men jag vågar inte kasta den för någon gång kanske jag behöver ha den och då vore det dumt om jag inte längre har den saker.
Vit vitare vardagsrum, möbeln är stor och rummet är litet så för att gömma skåpen i det öppna valde vi att köpa dem i vitt, samma färg som väggarna är i som den observante har sett. Ovanpå har vi placerat en skiva i marmorimitation som går att hitta på Ikea, riktigt snyggt faktiskt.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.04

Som matta valde vi att gå på höstens enligt mig trendigaste färg rosa. Jag har i allmänhet svårt för långhåriga mattor men den här har lagom långa strån så den är betydligt enklare att dammsuga än vår tidigare.

På mattan valde vi att placera ett runt vitt bord med glas som bordskiva. Fräscht, luftigt och inte alls skitigt två minuter efter att man noggrant putsat det. Glasskivan ger min sambo en möjlighet att placera en noggrant nonchalant utvald bok på den solida träskivan som ligger som bas i botten på bordet.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.01

Så vad återstår att göra?
Gardiner givetvis och även ett stort unikt personligt föremål som tydligen inte ska fylla någon funktion annat än att se spännande ut. Hittills har jag lagt in mitt veto vid minst två tillfällen då hon velat köpa dyra skulpturer som jag inte sett hur de skulle kunna förändra mitt liv till det bättre. Jag är inte såld på konceptet men jag köper det.
Väggarna är kala och kalla och vi borde verkligen sätta upp några ramar för att göra rummet mer personligt. Trubbel i paradiset. Sambon arbetar som frilansfotograf och jag arbetar dagligen med bilder så jag vill inte ha några bilder annat än min sambos på väggarna och hon vägrar ha sina egna bilder på väggarna. Vi kanske kommer fram till en kompromiss någon gång och köper en tavla föreställande kungafamiljen, det brukar vara där vi landar när vi kompromissar.

WhatsApp Image 2017-09-10 at 19.27.03

Inredningsreportaget, den innan förändringen.

Varje framgångsrikt inredningsreportage innehåller alltid en del som beskriver hur rummet såg ut före förändringen och en del som visar hur rummet blev efter förändringen och jag tänker inte vara sämre. Det här är del ett i framgångssagan och den kommer innehålla den delen som beskriver hur rummet såg ut innan vår corporate rebranding.

Vi flyttade in i lägenheten för ungefär sex år sedan och då hade vi med oss möbler vi samlade på oss under alla de år vi åkte slalom mellan lägenheter i den svarta backen som i folkmun går under namnet andrahandsuthyrningsmarknaden.

Brasse
Bilderna är tagna med mobil för fem år sedan, så ha tålamod med en tråkiga kvalitén.

Efter en sommar i lägenheten suktade vi efter att få sätta vår egen prägel i den och sluta förlita oss på nödlösningar och kvarlämnade möbler från svärmor vars lägenhet det är vi bor i. Vad gör två unga vuxna som vill ge sken av att vara vuxet vuxna för val när det kommer till sina möbler? Köper möbler med inspiration från femtiotalet givetvis.

SIDEBOARD

Som tur är var den typ av teakmöbel i stöpet just då så vi var så inne som man bara kunde vara. Dessvärre leder trender till att utbudet inte matchar efterfrågan så vintagebutiker och blocket annonsörer tog hutlösa priser för sina gamla möbler vilket jag inte klandrar dem för men för två unga vuxna var det ett allt för högt pris att betala. Även om vi strävade mot att ha ett hem fritt från IKEA möbler för att göra någon slags poäng så var det svårt att hålla sig undan när deras utbud och priser var allt för lockande för att förbise.

Vi föll till slut för IKEA:s Stockholm serie som matchade alla de krav vi satt upp i förväg. Där och då var de wow wow wow, nu i efterhand var de mest mörkt mörkt mörkt.

Med det avslutar jag den första delen och vi hoppar vidare till nästa del.

SOFFA