Det blev en text trots allt.

Der-kleine-monde_frame-1-1200x1799.png

 

Det är mycket jag tänkt på att göra den senaste tiden som jag sedan aldrig gjort.

 

Det finns de där långt gående funderingarna om att prata med någon, göra en ordentlig hälsokontroll eller boka den första tiden hos tandläkaren på tio år. Sen när man är på väg mot telefonen för att ta sig själv i kragen ser man det där perfekta colgate vita leendet le tillbaka åt en i spegeln och konstaterar att man mår rätt bra ändå.

Precis som den som hoppat från taket på ett höghus och på väg ner konstaterar att än så länge är allt bra, eller på engelska: So far so good.

 

Telefonen ligger kvar på sin plats, lagom långt ifrån för att råka missa ett telefonsamtal med flit men tillräckligt nära för att nå den när man vill.

 

Sett till de kortsiktiga jag-borde-nog-egentligen-tankarna är det nog den om att skriva klart den där berättelsen som toppar statistiken över spenderad tankekraft utan handlingsförmåga.

Eller skriva någonting alls över huvud taget.

 

Också det där att jag inte gått till gymmet på ett halvår om inte mer, jag sållar mig numera till den skara som beklagar sig över en frånvarande disciplin och ett slösaktigt leverne.

 

Varför inre den om att klippa sig professionellt nu när sambon fått nog av att stå beredd med saxen när än jag behagar att skjuta min självbild till höjden.

 

Sen var det något mer också, jag har glömt bort vad. Räknar kallt med att min hjärna inom kort kommer återge ett tänkbart scenario där mitt beslut att inte handla på denna mystifierade tanke sätter igång en kedja av oturliga följder på grund av min prokrastinerande natur. Det brukar gå till så.

Sällan i den fysiska världen, alltid i det andliga.

 

 

 

 

Något har jag ändå fått gjort även om något tenderar vara av sådant slag att det inte är något värt att skriva hem om.

Jag gör det ändå.

 

Blivit någorlunda duktig på att baka bröd även om det är en bit kvar till perfektion.

 

Träffat en vän och konstaterat att man i vår ålder börjar tröttna på sig själv och behöver något annat att se efter än ens egna drömmar om livet.

 

Har löst lite mer konst till hemmet.

Vi är en alldeles särskild kombination hon och jag.

Hon som är konstnär och så jag som till och från är rammakare.

Vi bedriver ett galleri numera brukar vi skämtsamt säga när vi lika skämtsamt talar om att vi borde anordna en vernissage hemma i lägenheten. Kul.

 

Det blev en text trots allt.

Min senaste identitet

 

Jag har funnit ett nytt intresse som jag inför mig själv kommer låta stå för hela förklaringen kring vem jag är en tid framöver. För sådana är vi väl alla till och från när vi funnit en ny hobby som kan knytas till vår karaktär och bidra till en stor del av vår förmodade identitet.

Min nya hobby stavas antikviteter.

Kort fakta om antikviteter:

Begreppet antikviteter innefattar allt som står att finna i butiker där priserna aldrig är fasta och en vis prutmån går att tillämpa. Om det i Sverige är sedvanligt att diskutera priset har jag faktiskt ingen aning om, det är bara något jag tagit för givet efter att ha sett ett flertal tv-program från utlandet där alla priser tycks vara förhandlingsbara. Vilket också är devisen jag själv arbetar efter till min flickväns stora förtret men om en önskar definiera ett begrepp får en ibland vara beredd att ses på som en galning innan folk förstår varthän det barkar.

 

Stolen

 

Vårt senaste tillskott till hemmet är så också givetvis en antikvitet. En skrivbordsstol med utgångspris på 500kr som jag lyckades förhandla ner till 400 kr även om kvinnan i butiken var fast besluten om att svaret på min charmiga fråga ”jag har sett en massa tv-program om antikviteter och där frågar de alltid vad som är butiksinnehavarens bästa pris, så vad är ditt bästa pris?” var 450 kr.

När Glen är redo att vända på klacken och gå brukar många vara beredda att tumma på sina ideal för att han ska stanna kvar.

 

Nästa vecka är det turligt nog också antikmässa här i Stockholm och ni gissade rätt, jag kommer vara på plats med fickorna fulla av pengar redo att vända på klackar och helt ogenerat pruta på även de mest överkomliga priserna. För om priserna är fasta, är det då verkligen en antikmässa en är på och inte ett skönmålat ICA-Maxi?

 

Outfit

 

Annars har jag spenderat dagen på Djurgården i ett försök att ta mig in på konsthall vilket har mötts av motstånd från dels en alldeles för lång kö på Liljevalchs och en hutlös hög entréavgift borta hos Prins Eugen. Så istället för att insupa kultur har vi passat på att bada i vårsol och drunkna i friska vindar.

Rent stilmässigt valde jag att gå för outfiten ”Konstnär som inte fått något av alla de stipendier han sökt och som efter sju försök fortfarande inte fått med ett verk på vårsalongen” vilket hade passat in bra på Liljevalchs, bland mångfalden av likasinnade som fortfarande väntar på sitt stora genombrott.

Vilket jag inte gör, eftersom jag inte är konstnär.

Utan en aspirerande författare med saker i görningen.

Så mycket jag – Ändå inte riktigt mig själv.

WhatsApp Image 2018-12-10 at 22.40.38

 

        Jag som ville veta allt men bara inte visste bättre.

                                                        Vill inte förstå världen, bara forma den med mina nakna händer.

Betydelsen är försumbar, jag bara är. Existerar i varje fall, ibland inte alls.

                           Minnen får mig att vilja glömma. Tappa bort mig själv, finna någon annan.

         Byta ut varenda beståndsdel, lika delar ser och är. Så mycket jag, ändå inte riktigt mig själv.

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

Ramat och klart!

Här kommer ett inlägg som helt drivs framåt av bilderna i det vilket är ett annorlunda stilgrepp för mig som annars mest fokuserar på text.

Bilderna visar resultatet av den inramning som genomfördes av min sambo och mig igår kväll. Och det som är inramat är givetvis konsten vi köpte tillsammans i söndags. Jag valde att rama in det verk jag köpte med en dubbel-passepartout med 1 cm distans mellan konstnärens och min passepartout. Min sambo valde att gå lite mer crazy och köra någon form av flytande inramning med ett mer klassiskt utsnitt. Som ram valde vi en tunn svart profil just för att ramen inte skulle ta över motivens stjärnglans och som glas valde vi givetvis ett reflexfritt sådant.

På bilderna står ramarna på golvet vilket de givetvis inte kommer göra i framtiden. Vi kanske inte är världens mest lugna och ljudlösa grannar, vi är ändå nykära, men vi kände i våra hjärtan att det inte var läge att spika upp ramarna igår kväll vid 23.30 tiden.

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.