Aptitretare!

Det är dyrt att träna, inte bara när det kommer till utrustning och gymkort utan också den skenande matkostnaden som kommit med min ökade aptit. Jag är konstant hungrig, äter mer än gärna dubbel middag vilket medför att rester tilltänkta till dagen efter blir en munsbit redan samma kväll. För att råda bot på ett sinande matkonto är vi mitt uppe i ett storkok bestående av rotfrukter i ugn, jag kan inte komma på ett mer kostnadseffektiv sätt att tillse sig sin förväntade mängd dagliga kalorier. Speciellt nu när jag gått och blivit vegetarian för kärlekens skull, då inte kärleken till djuren utan den till min sambo.
Att låta några billiga styckdetaljer stå och puttra i en gryta i några timmar var tidigare en enkel lösning på problemet, tyvärr vet jag inte om det finns någon motsvarighet inom den köttfria världen.
Kan man göra kalops utan kött? Kan man göra en chili utan högrev? Kan man göra en pulled pork utan fläsk? En söndagstek utan fransyska?

Det är många frågor som behöver ett svar.

I övrigt har den här helgen varit en studie i hur lite man egentligen kan göra men samtidigt få något gjort. Jag tror att den sammanlagda tiden vi varit ute ur lägenheten stannar på strax under tre timmar. Och jag älskar det. Vissa stunder är det bättre att vända fokus mot sig själv och sitt inre istället för att försöka finna stimulans från yttre intryck. Den här helgen är just ett sådant tillfälle. Jag har kommit till insikt att jag bär på något som irriterar mig och gör min stubin onödigt kort. Tyvärr har jag inte funnit ut vad det är, huvudmisstänkt är arbetsrelaterad stress och behovet av att allt jag gör utanför arbetet måste flyta på perfekt för att vara värt det. Jag är allt för oftast fantastisk att leva med, just nu är jag nog tyvärr en sämre version av mig själv.

Kanske råder fyra kilo rotfrukter bot på den saken?

Gnäll på agendan!

Äh, Svensson kan du vara själv. Jag är förbi det där sedan länge. Kör med tacos redan idag, en TORSDAG. Det är stuns i ett sådant statement.

Annars då, inte så mycket. Försöker varva ner inför helgen med antikrundan rullande på tv:n. Visst var det ett bättre program förr, innan alla dessa klipp av folk i kön och en himla massa barn tog tid från värderandet av ting. Vem bryr sig om vad barn har att säga i ett program med fokus på ålderdom?
Ge mig så mycket tid med experterna som bara går, jag vill lära mig saker. Jag vill häpnas över sakers värden, förbryllas över objektens historia. Inte tvingas se en bordus Ann omfamna någon slumpmässigt utvald stackare för att skrika om Duo appen.
Det är som det är och jag ska sluta gnälla. Jag blir bara så frustrerad av att se ett program långsamt glida ifrån mig och bli mer familjärt. Jag får råda bot på saken genom att gå in på någon auktionssida och fantisera om hur jag budar hem ett konstverk som om tio år kommer ha stuckit iväg ordentligt i värde.

Sånt är livet.


Coola katter!


Idag var vi och såg Cats på bio lite sådär i hemlighet vid 11.30 när staden fortfarande var någorlunda nyvaken.
Spaning om 11.30, det är tidpunkten när en ensamma förälder tar med sig sitt eller ett av sina barn ut på äventyr. Man kan fråga sig vart de var på väg och om man tror att svaret är Cats så tror man fel. Idag var det inte många som hade Cats som destination, i salongen som tar 588 besökare kunde vi en kvart innan föreställning välja mellan 583 platser. Folk är kanske inte intresserade av att se människoliknande katter sjunga och dansa längre eller så har de låtit den svidande kritik denna nyproduktion mottagit påverka dem.
För mig har varje negativ kommentar blivit till en sporre som fick min vilja att se filmen växa än mer. Jag väljer allt som oftast att stå emot det medryckande grupptrycket eftersom jag är speciell.

Väldigt speciell.

Så ska man tro på en kritikerkår som tycks tävla i att hitta de mest originella och lustiga sätt att göra narr av Cats?
Eller ska man tro på mig och det jag nu kommer att säga?
Jag har aldrig sett eller hört Cats tidigare, förutom memorys låten då och den är ju så fantastisk bra att den gott och väl klarar av att stå på egna ben, så för mig var det enkelt att ta mig an filmen utan att berövas ett kärt minne från tidigare uppsättningar av musikalen. Att det är just en musikal är hela behållningen och jag tycker det håller måttet, jag var road mest hela tiden och kunde förkovra mig i den ena nya sången efter den andra fram tills min höjdpunkt dök upp i rutan. Memorys berör mig. Så pass att tårarna knackar på dörren fastän ingen är hemma. Jag är ingen recensent och har inga intentioner att framstå som en heller, så här avslutar jag mina tankar om vårt biobesök med ett betyg.

Cats på bio, 5 av 7 tassar.

Ett annat kulturtips som inte innefattar ett biobesök återfinns just nu på public service. Min favorit dansföreställning (ja precis, jag bär på ett sådant stort kulturelltkapital att jag för mig med en favorit dansföreställning, det trodde ni inte om en tidigare hockeyspelande förortskille. Se på mig idag Lillemor, det anade du inte att den där grundskoleeleven du skickade iväg till talpedagogen i tredje klass hade i sig va?)
Eskapist går nu att se på svtplay.

Jag har också en släkt.

 

BANNER_ja

 

Tänk er att det finns massa människor där ute som mer eller mindre är kopplade till er vare sig ni vill det eller inte. Att utifrån just dig växer sig ett virrvarr av beröringspunkter, den ena mer avlägsen än den andra, som på något vis binder dig samman med många fler som liknar dig.

Tänk er att befinna sig i en omgivning bland 49 människor som är på det klara med sina beröringspunkter.
Sen så tänker ni på mig stressad framför en vägg med fotografier, röda trådar mellan nålar och namnskyltar, som försöker få klarhet i vilka alla dessa människor är.

Det är släktträff och jag är inte ingift än.

Det börjar enkelt med svärfaderns syskon.
Slutar någonstans vid min sambos kusins nya frus barn och dennes respektive och hennes barn från ett tidigare förhållande.
Jag har gett upp redan vid kusin och namn är inte min starka sida.

 
Underrubrik – Att vara iväg kring nytt folk i övrigt.

Min ängslighet sa på förväg åt mig att missa det anslutande tåget i Västerås med en slapp ursäkt, så som den om att ha ont i benet brukar fungera som.
Mitt förnufts röst övertygade mig om att hinna med även om hon samtidigt sa att jag kunde stanna hemma om jag ville.
Det visade sig vara riktigt trevligt att omges av 45 främlingar i tre dagar. Vilket kommer som en chock inte bara för de som känner mig utan även mig själv.

 
Jag har också en släkt.

Vilken jag för att inte säga aldrig, sällan träffar.

Något jag däremot stöter på allt oftare är känslan av att ”här hade jag nog kunnat bo”.
Innebär det att jag är redo nu?
Att lämna huvudstaden?
Det gångna halvåret har jag stått med händerna i sidorna och blickar ut över omgivningarna med en analyserande blick vid tre tillfällen.

Åland
Skåne
och så nu i helgen
Bergslagen.

Tre på förhand härligt vackra platser som lockar med natur och lugn. Att vara på kort visit är däremot en sak, att bosätta sig något helt annat.
Samtidigt kan vi lämna den tanken därhän för även om jag i sinnet känner mig redo för något nytt säger mitt bankkonto något helt annat.

För att sammanfatta helgen vill jag slå ett slag för Avesta Art!
Wow, vilken miljö att betrakta konst inom. Har ni vägarna förbi så passa på, har ni tur hänger det konstverk vi skapade i pysselhörnan avsedd för barnfamiljer kvar. Utan att skryta kan jag säga att vår skapelse slår alla de andra barnsliga försöken med hästlängder!

KONSTEN

 

De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar.

WhatsApp Image 2019-06-22 at 18.12.17

 

Där satt vi alla upplevelsetörstande själar samlade i samma sal och såg mot scenen i centrum där ännu ingen stod.
Samma gamla tanke kom krypandes igen, den om hur tryggheten som kollektivet ger snabbt kan övergå till otrygghet om en enda av oss många individer bestämmer sig för att agera lite galet.
Jag försökte analysera varenda en av de hundratals besökarna för att förstå varför de kommit dit och om de har något illavarslande i görningen. Först och främst de i min direkta närhet, men även de som egentligen sträckte sig utom mitt egendefinierade ansvarsområde.

– Varför sprang hon plötsligt upp för trapporna igen?
– Finns det något skäl för hans vridande rörelser i stolen och det ständiga tittandet över axeln?
– Nu gör han det igen.

Jag kategoriserar honom som ett potentiellt hot, räknar ut att jag har tre sekunder på mig att förhindra honom att genomföra sitt illdåd om han ställer sig upp med en pistol i handen. Fyra rader ner, sju platser åt höger. Om jag tar vägen runt har det redan gått sju sekunder, fyra för mycket, tre personer kan redan ha fallit offer.
Vägen över stolarna?
Smidighet och spänst är inte längre de två adjektiv som beskriver mig som bäst.
Ett välriktat kast med tygpåsen jag har i min famn kan få honom ur balans tillräckligt länge för att jag ska hinna runt, greppa någons öl att kasta i hans ansikte när jag väl kommer fram och kan tackla ner honom.

Patti! Patti! Patti! Patti!

Och så står hon där på scen och tar emot vårt jubel som aldrig tycks ta slut. Vi jublar för allt hon en gång har gjort och allt det hon har kommit att symbolisera. Jublet håller i sig, vi vill inte sluta. Som om våra applåder och spontana tillrop är vad som håller henne vid liv. Vi är medvetna om att det är en ynnest att få se en 72-åring stå på scen och uppträda för oss som om hon vore 60.

Jag försvinner bort för en stund, befinner mig någonstans djup inom mig själv och kan se mig själv från utsidan som om jag lämnat min kropp fast tvärtom. Det är ingen flykt från mig själv, det är den raka motsatsen. Att kunna se mig själv från det perspektiv som tycks vara det svåraste att uppfatta, inte det spegelbilden ger, inte det som video- eller röstinspelningar redovisar.
Utan perspektivet från kärnan av mig själv.

Musiken slår mot mina trumhinnor, de utkristalliserade ljuden från en gitarr, en bas och ett trumset. Jag hör hur hon sjunger utan att uppfatta ett ord. De saknar betydelse, har ingen mening. De enda ord jag förstår är de som jag själv uttalar, de som börjar som en viskning och slutar i ett rop.
Jag ber mig själv att lyssna om än bara för en sekund och där när jag reflekterar över mig själv som minst är jag mig själv som mest. Vi håller varandra i handen jag och Filippa, en brygga mellan mitt inre som hon tillåter mig att finna och det medmänskliga som hon får representera.
Hon släpper min hand och långsamt dras jag tillbaka mot den yttre världen och jag når dit när publiken runt mig börjar ställa sig upp. Situationen vill att jag följer efter, mitt inre säger åt mig att stanna. Jag sitter ensamt kvar och känner mig lika fri som jag tänkt att de jag sett reagera på musiken genom oplanerade rörelser måste känt sig.
Frihet är ett omöjligt begrepp. Tanken var att den här texten skulle handla om hur en dag i frihet skulle ha sett ut. Jag kom inte längre än till att jag skulle vakna en morgon och inse att frihet är en egoistisk tanke och att jag älskar henne allt för mycket. Kanske kan vi en dag förstå det omöjliga konceptet tillsammans och att våra egon visar sig löpa intill varandra. Om det nu har någon betydelse när friheten begränsas redan efter steget att vi vaknar tillsammans i vår säng. För vi kommer att känna oss hungriga och visst, vi måste inte äta då men kommer behöva göra det någon dag och är vi då fria när vi är bundna till våra naturliga behov?

 

Patti Smith på Waterfront: 4 av 7 poäng.

På internet har det mesta redan hänt.

STENAR

 

Bevisen för att jag älskar att leva består utav de oändliga möjligheterna jag diktar ihop i mitt huvud var gång tanken på att ”något måste hända” dyker upp.

På internet har det mesta redan hänt.

Där har alla tänkbara livsöden redan dokumenterats och kategoriserat för att dyka upp efter en sökning av någon som mig.

För tänk om.
”Kan man vara vad man vill?”

Inte vem. Inte någon. Något!

Jag vill vara något, annat än sånär.
Så fantiserar jag vad jag vill göra när jag gör vad jag vill.
Skogen är alltid lockande, ni vet det där utrymmet som bildas intill marken av en grans grenar som inte orkar bära upp sin egen tyngd. Där vill jag vara. Och betrakta det liv eller avsaknad av det som beter sig där utanför det välvda insiktsskyddet.
Se ut, interagera ibland. Kasta tillbaka den boll som rullat in där under som en konsekvens av någons oförsiktiga lek.
Omtänksamhet i min ensamhet.
Vem äger stenar havet format?

Jag har en del här hemma i vår hylla, från stränder jag aldrig besökt. Tagna av en person som alltid varit där, någonstans i bakhuvudet och så klart någon gång i Skagen. Våra finaste exemplar är just därifrån, den svarta är min favorit. Så mycket mer än vad en kan förvänta sig av en sten, mer än en prydnad, mer än vem kan uttala jordens ålder minus en period.

4,543×10^9 år

Ibland räcker inte ens internet till.

Någon skrev så fint om stenar häromdagen, jag funderade ett tag på att säga att det var jag men lämnar det där hän.

 

”När jag var tre år kunde min mamma ofta hitta mig sittandes vid hennes fötter, lekandes med stenar. Jag älskar stenar. De har sedan barnsben fungerat som en passage mellan min verklighet och min fantasi. Att fylla fickorna fulla för att bygga ett luftslott. Att få känna tyngden och samtidigt känna mig så lätt.”

 
Jag drogs också till marken som liten, till det minimala som ingen riktigt uppmärksammade.
Myrorna.
Det är många små liv har jag på mitt samvete, det ska erkännas. Hon gjorde döda objekt levande som barn, jag levande varelser till döda.
Mina föräldrar försökte stävja mitt beteende genom att lämna mig till Skogsmulle och dennes jordälskande samling av hurtiga föräldrar.
Om det var jag som blev utkastad eller om mina föräldrar drog mig ur sammanhanget för att slippa skammen vet jag inte, att jag fortsatte döda är jag däremot helt hundra på.
Det var bara en övergående fas, ingen anledning till oro. I dagens läge har jag blivit en sådan som försöker styra ut getingar om det kommer på besök i vår lägenhet snarare än att slå ihjäl dem.

”Måste man dammsuga en grotta?”

Om våra intressen förs samman är det väl ändå där vi hamnar, i en grotta i en skog med räkningar att betala och en dammsugare vars påse behöver bytas var och varannan vecka. För om något kan vara vad som helst, då är jag den där granen, den där stenen och den där grottan. Så dynamiskt är en sökning, så fast är dess svar.