Jag har också en släkt.

 

BANNER_ja

 

Tänk er att det finns massa människor där ute som mer eller mindre är kopplade till er vare sig ni vill det eller inte. Att utifrån just dig växer sig ett virrvarr av beröringspunkter, den ena mer avlägsen än den andra, som på något vis binder dig samman med många fler som liknar dig.

Tänk er att befinna sig i en omgivning bland 49 människor som är på det klara med sina beröringspunkter.
Sen så tänker ni på mig stressad framför en vägg med fotografier, röda trådar mellan nålar och namnskyltar, som försöker få klarhet i vilka alla dessa människor är.

Det är släktträff och jag är inte ingift än.

Det börjar enkelt med svärfaderns syskon.
Slutar någonstans vid min sambos kusins nya frus barn och dennes respektive och hennes barn från ett tidigare förhållande.
Jag har gett upp redan vid kusin och namn är inte min starka sida.

 
Underrubrik – Att vara iväg kring nytt folk i övrigt.

Min ängslighet sa på förväg åt mig att missa det anslutande tåget i Västerås med en slapp ursäkt, så som den om att ha ont i benet brukar fungera som.
Mitt förnufts röst övertygade mig om att hinna med även om hon samtidigt sa att jag kunde stanna hemma om jag ville.
Det visade sig vara riktigt trevligt att omges av 45 främlingar i tre dagar. Vilket kommer som en chock inte bara för de som känner mig utan även mig själv.

 
Jag har också en släkt.

Vilken jag för att inte säga aldrig, sällan träffar.

Något jag däremot stöter på allt oftare är känslan av att ”här hade jag nog kunnat bo”.
Innebär det att jag är redo nu?
Att lämna huvudstaden?
Det gångna halvåret har jag stått med händerna i sidorna och blickar ut över omgivningarna med en analyserande blick vid tre tillfällen.

Åland
Skåne
och så nu i helgen
Bergslagen.

Tre på förhand härligt vackra platser som lockar med natur och lugn. Att vara på kort visit är däremot en sak, att bosätta sig något helt annat.
Samtidigt kan vi lämna den tanken därhän för även om jag i sinnet känner mig redo för något nytt säger mitt bankkonto något helt annat.

För att sammanfatta helgen vill jag slå ett slag för Avesta Art!
Wow, vilken miljö att betrakta konst inom. Har ni vägarna förbi så passa på, har ni tur hänger det konstverk vi skapade i pysselhörnan avsedd för barnfamiljer kvar. Utan att skryta kan jag säga att vår skapelse slår alla de andra barnsliga försöken med hästlängder!

KONSTEN

 

Det mest intetsägande du kan komma på.

KARTA

I helgen genomfördes äntligen den överraskningsresa som givits i present till min sambo av hennes familj. Äntligen säger jag på grund av att jag varit den som sedan påsken behövt leva tillsammans med nyfikenheten och fått ducka frågor om destinationen i en allt mer eskalerade takt.

Hon var nära att träffa rätt några gånger. Fast övertygad om att det var en ö vi skulle resa till gissade hon på både Gotland och Öland.
Jag gav henne en ledtråd som löd ”Det mest intetsägande landet du kan komma på” varpå hon svarade Norge lite väl snabbt. Mer intetsägande än så fyllde jag i och hon gav mig rätt genom att fortsätta gissa fel.
Det kanske låter förmätet att kalla ett land för en axelryckning. Jag gör det dock i all välmening. För där Sverige slår sig på bröstet och ska vara som bäst i alla avseenden står Åland bredvid utan att yppa ett ord. Möjligen frågar hen ibland om vi har ont i armen, varför då undrar vi, någon gång borde det bli smärtsamt att klappa sig själv på axeln så ofta som ni gör får vi som svar.

Om Åland hör jag sällan ett knyst.

STUGA

Och jag älskar tystnad.

Genuint är ordet som bäst sammanfattar min upplevelse av Åland efter en långweekend på gränsen mellan svenskt och finskt i skiftet mellan vår och sommar.
Det är svårt att bedöma ett land när man besökt det som turist och allt handlar om att maximera sin egen njutning, jag gör det ändå.

Åland är vad en önskat att Sverige hade varit.

En bortglömd pärla med tillräckligt självförtroende att inte behöva söka uppmärksamhet och beröm för att veta att hen duger.
För Åland duger precis som Åland är och jag önskar att jag vore mer som hen. Lika lugn, lika vacker, lika fylld av spännande historier och lika genuin som bara en ö i ett hav mellan två världar kan vara.
Jag vill vara känslan av att vara hemma som språket är och påminnelsen om att vara någon annanstans likt prislappen bredvid makaronerna, köttbullarna och brunsåsen.
Från och med nu kommer jag se på Åland som mer än det där stoppet man gör efter några timmar på Finlandsbåten på väg mot Helsingfors. Vilket också för många är det sista de minns av kvällen under kryssningen de bokat i ett försök att fly sig själva och finna något som är större än livet. Jag talar ur egen erfarenhet.

Eller som jag hade sagt det intill dig på fest:

Tiger med böjelse.

Söndagskänslan och allt det där med att våren är här.

Jag är redo. Även om de där två fåtöljerna som i ett infall skulle bli våra passerad oss förbi. Det var nog inte menat när allt kommer omkring.

Inga trädgårdsmöbler här inte, vi får plantera våra växter i krukor i fönster i förorten i storstaden.

Någon dag kanske jag köper mig ett hus någonstans långt ut på landsbygden där jag kan stå på min veranda och blicka utåt utan se någonting alls. Annat än en stor trädgård, en lummig skog och en klarblå himmel.

Jag är så jäkla mossig.