Par i parkbänk.

Parkbänken har blivit vårt andra vardagsrum, det är dit vi tar oss på våra promenader. Femton minuter dit och sen femton minuter hem. Det är ett tillräckligt substitut för allt annat man går miste om och fantasin har inga gränser. Visst sitter vi och ser ut över samma park som vi alltid gör, med sina ständigt lika svajande träd och nedklottrade elskåp. Fast det behöver inte vara så, vi kan lika gärna vara i Wien, i Umeå, Skåne eller något annat ställe vi lagom seriöst planerade att resa till i sommar.
Vi sitter ju ändå där tillsammans och ser på folk precis som vi hade gjort på något av de andra ställen vi inte längre kommer besöka.
Då spelar det kanske ingen roll, det är möjligtvis lättare att komma ner på djupet i samtalen här där de visuella distraktionerna känns familjära och inte behöver analyseras innan de kan tillåtas förpassas till perferien.

Jag fann något idag, en insikt om att min egen uppfattade galenskap. I de situationer jag tänker på mig själv som galen, då känner jag mig mest som mig själv.

Så vandrar en ensam pensionär förbi med både rullator och hund och avbryter vårt samtal. Den lilla hunden passerar tätt intill mina ben och jag böjer mig ner för att hälsa även om den är tio storlekar för liten för min smak.
Den damen lyckas nog alltid med sitt hundtrick.
Ögonblicket får ha sin stund även om hon befinner sig någonstans på gränsen kring alla rekommendationer om avståndet som två främmande individer bör ha mellan sig. Hon får berätta om sin hund innan promenaden fortsätter och vi lämnar ett ta hand om dig hängandes i luften mellan oss.
Vi lovar varandra det även om ingen riktigt vet hur det kommer bli med allt ihop.

Det finns något fint i min någorlunda förankrade spaning om att vi börjat möta varandra med välkomna leenden och inte längre den stängda återhållsamma misstänksamheten. Jag kanske drar på för stora växlar efter en varm och solfylld söndag, men alternativet är så mycket tråkigare att jag väljer att leva vidare i min villfarelse där distansen kommer föra oss närmre varandra.
Det är vackert om något.
Och vackra saker har jag en fabläss för.

Livet.

Söndagsblues, ett inlägg i tre delar.

Del.1

Nu har nonchalansen nått sin yttersta nivå, jag har köpt ett par byxor med revär
och min vän ska köpa ett par likadana. Vi förbereder oss för en händelserik sommar genom att etablera vår arrogans redan nu. Om ni är i stan och ser två pappskallar som står och kattkallar brudar i crop toppar och top notch kroppar så är det förmodligen vi.

Han och jag.

Vi mot dom.

Allt och ingenting.

Del.2

Säga vad man vill om konstnärer, Rädda Joppe – Död eller levande, är med handen på hjärtat en riktigt bra referens.

Del.3

Jag är hundvakt igen. Att vara hundvakt och äta picknick är för mig besläktat. Tanken på att ha en hund runt sig är lika lockande som tanken om att sitta på en filt på en gräsmatta en vacker sommardag och äta gott i goda vänners lag. Sen står man där och får verkligheten man förträngt under de långa upphållen mellan hundvaktandet och picknicksen kastad i ansiktet. Jag är allergisk mot hundar och är allt för osmidig för att hitta ett bekvämt sätt att sitta på under picknick. Vackra tankar om en stenhård verklighet.

Hundra hundar, 97 steg från sanningen.

​Jag har införskaffat mig en frisbee, ett knutet rep och en borste. Vad ska jag göra idag frågar ni mig? Och jag svarar er att det inte handlar om vad jag ska göra idag utan vad jag gör den dagen någon ringer och vill ha hundvakt. 

8 fall av 10 svarar jag att hunden i fråga är mer än välkommen till Glen & Clirrans resort och spa, där din hunds välmående står i fokus.

Jag har ännu inte skaffat mig en egen hund så jag passar andras istället och på vilket sätt jag vaktar dem. Det ingår alltid lek, långa promenader och borstning när era fyrbenta vänner kommer på besök. 
Jag ger er hund nummer ett som haft en biroll i våra liv sedan grabben var två år. En lurvig bit lagotto som gärna kommer gående med ens skor i munnen i tid och otid. Har med åren lugnat ner sig och ser inte längre varje litet skräp på gatorna som en oemotståndlig delikatess.

Observera skorna, en på bordet och en i dörröppningen till höger

Hund nummer två är det senaste kundtillskottet till vår verksamhet och är den häftigaste hund jag vaktat hittills. En stor liten mastiff tjej som har lika stor personlighet som kropp. Jättesnäll och busig, lyhörd och omtänksam, nyfiken samt lojal. På idag får vi tillbaka henne som kund och då får jag träffa henne en andra gång.

Mastig mastiff

Sen har vi Boris också, en skön mops farbror som med sina snart 12 år förstått vad livet handlar om. En förebild när det kommer till att njuta av livet, en snäll kille som gillar att ta det lugnt och sprida glädje med sin balla aura. Boris är en bra kille helt enkelt.

Härliga mopsen Boris